4 maj

Bergsvandring på Samos. 3 maj.

Det var en väntans dag. Motordelar hade skickats till Athen för bedömning och eventuell reparation. Vi hoppades att det skulle vara fel på dem, för det betydde att ett allvarligare fel kunde uteslutas.
Vi kunde ha stannat i marinan och fortsatt fixa. Båten är till exempel inte ordentligt städad inombords sedan vi startade. Gummiflotten är inte framtagen, nya solpanelerna inte monterade, oljekletet på aktern inte sanerat. Mitt manus inte skrivet. Med mera.
Men våra nerver behövde komma bort från båten, långt bort och gärna högt upp. Så vi hyrde en minibil och gav oss upp i bergen på västra Samos. På 370 m höjd, i slutet av en hisnande serpentinväg (tack Janita för att du varnade oss för att hyra scooter!) ligger Manolates. Det är en liten bergsby omgiven av vinodlingar, olivlundar, höga bergstoppar och med andra byar inom vandringsavstånd.
Detta är Mecka för vandringsturism, så någon levande åretruntby är det inte längre. De hus som inte är förvandlade till mysiga tavernor, keramikstudios och silversmedsbutiker har skyltar med Rooms to let/Zimmer eller For Sale. De flesta invånarna bor någon annanstans på vintern. Men det är så trångt, högt och svårtillgängligt att byn ändå har kvar sin genuina charm, det känns inte förstört av turismen, det är inte sönderrenoverat och inte uppköpt av folk med för mycket pengar. Vi köpte lokalproducerat vin i flaskor utan etikett, och åt världens godaste hemlagade glass.
Vi kombinerade delar av lederna M3, M4 och M2 så att vi kom tillbaka till Manoletes en annan väg, vilket tog oss nästan fem timmar. Vi var så rådbråkade och trötta efteråt att vi inte orkade laga middag i båten. Mobilen redovisade 17000 steg och 64 våningar. Men om vi blir kvar här längre vill jag tillbaka dit och vandra mer.

imageimage

imageI lummiga fågelsångsraviner mellan bergen rann vatten som måste korsas hela tiden eftersom leden slingrade sig på än den ena sidan, än den andra.

image

Kanske fanns här ett boställe förr. Nu var bara apelsinträden kvar. Det blev en smaskig paus.

image

Utsikter går inte att fånga med mobilen. Men man måste försöka.

image

image

Vandringslederna är ursprungligen åsnestigar som användes under arbetet med oliv- och vinodlingarna.  Ibland är det så smalt och så brant att man inte förstår hur en åsna har kunnat ta sig fram. Inte just här dock.

image

Vi mötte Laban! Min barndoms älskade sköldpadda, och jag mindes exakt kärleken när jag klappade hans fula skalle. Dessutom såg vi ödlor och grodor. Men inga getter, konstigt nog, så mycket mat som det fanns för dem. Hela tiden vandrade vi i ett moln av fågelsång, vandringslederna kallas också för Nightinggale walks efter dalen nedanför Manolates.

image

22 september

17 september. Avsked och sorgliga spår.

Några kom fram till paradiset och kördes genast därifrån. I Vathis hamn ligger fem övergivna flyktingbåtar. Den största motorbåten kom i våras, nedlastad med hundra passagerare, berättade hamnkaptenen. Två är segelbåtar av den större chartermodellen, en Bavaria och en Oceanis. Luggslitna och med sönderslagna ventiler, kanske för att tätt sammanpackade människor i båtens inre ska få luft. Två är eländiga små ranka flytetyg, jag vågar inte fråga hur många som satt i dem.
Från Vathis skickades flyktingarna genast vidare med buss till Pothia där de fick ta färjan till Athen. Några tog sig ända till Sverige. Jag känner en som flydde från Turkiet i en sådan här båt. Han hade turen att kunna betala för något bättre än en gummiflotte. Någon har tjänat ungefär tre miljoner på att släppa iväg den skrotfärdiga, överfyllda motorbåten från Turkiet med kurs på Kalymnos.

Till våren ska de övergivna båtarna säljas på auktion. Pengarna ska gå till Vathis invånare, exakt till vad vet jag inte.

I morse var det dags att ta adjö av Ghita och Anders som skulle resa hem till Göteborg. De kändes redan som goda vänner fast vi träffades för bara en vecka sedan under regattan. Resten av dagen blev trött och avslagen. Vi orkade bara promenera lite, bada och slappa. Energin fattades. Det hjälpte inte ens med sång och uckespel på kvällen efter middagen. Det kostar att ligga på topp som Odd brukar säga.

image

image

image

22 september

16 september. Till Edens lustgård.

Ingrid och Rolf ville hälsa på grekiska vänner och visa oss sitt personliga paradis. Dagen efter regattans avslutning seglade vi söderut från Leros med förstärkt besättning.

På Kalymnos östra sida ligger den lilla byn Vathis gömd längst inne i en vik. Viken sträcker sig in mellan höga bergssidor likt ett djupt knivhugg, i skåran stiger en smal, grönskande dalgång upp mot kala, branta, brunbrända massiv av sten och taggiga småbuskar där bara getter och bysantinska kapell kan överleva. Ett vattendrag från bergen har skapat Edens lustgård i såret efter kniven. Sluttningarna upp mot bergen är klädda med odlingar av mandariner, apelsiner och guavafrukt. Vin, fikon och granatäpplen växer överallt. Bakom murar, alltid dessa murar med svall av bougainvillea och nerium, sväller välskötta grönsaksland av morötter, rödbetor, sallad och spenat.

Seglare, utflyktsbåtar och turkiska gulets har förstås hittat hit och förändrat livet för invånarna. Klättrare och paddlare också. Sex tavernor och flera små pensionat finns. Den minimala hamnen har inte plats för många båtar, men det går att ankra utanför i viken. Vattnet är kristallklart och bräckt, baden blir många och långa.

Det klara friska bergsvattnet forsar generöst i utomhusduschen vid badplatsen och från slangen på kajen. Vi tvättar av båten och fyller färskvattentanken.

Här blev vi kvar i sex nätter, från fredag till onsdag. Hit kommer vi att återvända.

image

image

image

image

 

På väg till Vahti. Det gungade rejält. En av våra gästande gastar vägrade lyda order och gick utan flytväst fram på fördäck på delfinspaning. Rätt åt honom att han missade det mäktigaste delfinhoppet!

image

30 maj

29 maj. Illegala i Grekland.

Man kan inte hoppa som man vill mellan Turkiet och Grekland om man kommer med båt, fast det ibland bara skiljer några kilometer mellan turkiska fastlandet och en grekisk ö. Vill man besöka Grekland måste man först klarera ut från Turkiet, dvs besöka ett antal myndigheter och få sina pass och båtpapper stämplade. När man kommer tillbaka från Grekland måste man klarera in i Turkiet igen, till en kostnad av minst tusen kronor. Om man struntar i detta och det upptäcks, till exempel genom en grekisk stämpel i passet, att man smitit iväg till Grekland riskerar man att bli portad från Turkiet.

Ändå lät vi oss övertalas av vår nye, turkiske vän i Eskifoca att gå till grekiska ön Khios istället för till Cesme som planen var. Han försäkrade att det var helt ofarligt, i den lilla fiskebyn Langada fanns ingen hamnpolis och han brukade själv ofta segla dit bara för att äta. Om någon, mot förmodan, skulle vilja klarera in oss i Grekland, behövde vi bara säga att vi fått motorproblem och inte tänkte gå iland. ”Men bara ni hissar gästflaggan så bryr sig ingen, de behöver turister”, sa han.

Det var en underbar kväll i idylliska Langada, restaurangerna längs kajen fylldes av folk, det kom två turkiska segelbåtar som säkert var där lika illegalt som vi. Men vi blev helt paranoida, såg hamnpoliser överallt och klarade inte av att ligga kvar vid stadskajen. Efter en snabb lunch gick vi ut och ankrade på svaj i bukten. Snorklade i det kristallklara, 22gradiga vattnet och njöt av att vara i Grekland, om så bara illegalt för en dag. Nästa vecka är vi där på riktigt.

image

1 2