Förbjudna ord.
När vi flyttade till vår lilla ö på 80-talet, upptäckte jag att en del saker skilde sig väldigt mycket från hur det var i stan, där jag vuxit upp. Kalasen till exempel. När man hade barnkalas kom alla mammorna också. Och stannade hela tiden! Det var väldigt svårt att vänja sig vid. Men jag var tvungen.
Lite senare upptäckte jag att barnens tjejkompisar – aldrig killarna! – ofta och gärna använde uttrycket: ”Men Guuuud, va dum jag e!” Det vande jag mig aldrig vid. Jag sa till, med sträng röst, varje gång. Då blev de stackars flickorna ännu mer blyga och osäkra. Jag lärde mig att säga med snäll röst: ”För varje gång du säger att du är dum, måste du säga två gånger högt och tydligt Gud vad jag är smart! ” Det tog bättre skruv.
Jag hör fortfarande de där orden ganska ofta: ”Guuud, va jag e dum!” Alltid från tjejer eller kvinnor. I affären, på gymmet, på festen, på gatan…
Men aldrig i mitt hem, och aldrig på mitt jobb. Där är de förbjudna.
