22 januari

Farmor svarar på fråga nr 54.

Den här frågan har jag nog aldrig funderat över tidigare. Vad skulle jag våga prova om jag slapp vara rädd för att misslyckas?

I hela mitt liv har jag hoppat med huvudet före in i projekt som verkat dömda att misslyckas. Oftast har jag varit för naiv för att vara rädd.

Det första idiotiska projektet jag kan minnas såhär på rak arm, är när jag i 8-årsåldern rymde hemifrån villan i Örgryte med grannpojken Kristian. Jag hittades av polisen i Olskroken på kvällen. Då hade Kristian kommit hem för länge sen.

I mitten av 70-talet höll jag faktiskt på att flytta till Haiti, fast jag var ensam mamma med en liten 2-åring då. Det var en äldre väninna till mig som ville tillbaka dit och som erbjöd mig att följa med. Hon hade både pengar och kontakter på ön och högtflygande planer. Jag tyckte det var en underbar idé. Det tyckte inte svenska generalkonsulatet i Port au Prince. Det som till slut stoppade mig var att jag träffade min man.

Detta är alltså en fråga jag helt enkelt inte kan svara på. Jag har inte vett att vara rädd för att misslyckas. Vill jag så hoppar jag. Det ordnar sig alltid på ena eller andra sättet. (Men aldrig i livet bungy jump.)

Här kan man också bo.