Det ringde. Det var min syster. ”Var är ni? Jag kan inte hitta er?”

Hon var där vi skulle ha varit. På en helt fantastisk, underbar, efterlängtad konsert i Göteborg med Ale Möller. Som jag köpte biljetter till för en månad sedan, och som vi har sett fram emot ända sedan dess. En konsert som vi verkligen behövde för att komma upp ur vintergropen som vi redan grävt ner oss i. Både Odd och jag hade skrivit upp ”ALE MÖLLER 19.00!” i kalendern på köksväggen och i våra mobiler och sett fram emot en helkväll i Göteborg direkt efter min kursavslutning.

Istället satt vi hemma och gjorde ingenting. Glömde bort Ale Möller! Odd utmattad efter diverse reparationer och en sista dust med TV-antennen uppe på taket. Jag precis hemkommen från målarkursen och full av entusiasm över allt jag hunnit med. Jämmer och elände vilken oförlåtlig miss, och inte kan jag skylla på någon! Jo förresten, jag skyller på Ewa Evers! Hon måste ha hypnotiserat mig.

Det har varit två dagar helt tömda på precis alla tankar utom de som handlat om färg och form. Ingenting blev riktigt färdigt den här gången heller. Oljefärg tar tid, den måste få torka mellan lagren. Men nu har jag ju en egen atelje här hemma och allting kan stå framme. Och efter den här repetitionen känns det som om kunskaperna från förra kursen för ett år sedan faktiskt har fastnat. 

Så här såg mina barnporträtt ut idag. Lite mer än halvfärdiga tror jag. Kan knappt bärga mig innan jag får fortsätta, men nu måste oljefärgen torka innan man kan lägga på fler lager färg.

Den här helgen är jag på kurs i oljemålning igen, hos konstnären Ewa Evers på Bleket, Tjörn. Temat är barnporträtt, precis som förra gången för lite mer än ett år sedan. Ursvårt och underbart roligt. Jag är så nöjd med dagens arbete, fast det bara är halvfärdigt och knappt det.

Äldst på kursen är Ulla som fyllde 70 alldeles nyss. Man blir glad när man träffar kvinnor som inte alls motsvarar bilden av – ja just det – äldre kvinnor. Kvinnor som helt enkelt fortsätter vara sig själva fast åren går, utan att ta på sig gammalgumma-rollen.  Professor Bodil Jönsson som skrivit bla boken ”Tio tankar om tid” är en sådan kvinna. Ulla är en annan. Hon bloggar varje dag på www.lillasolberga.blogspot.com Gå in där, läs och njut av ett annorlunda pensionärsperspektiv,  och kolla hennes fina glasmålning av hjärnan.

Undermålning på glas är en annan konst som Ewa undervisar i, jag har bloggat om den kursen  två gånger tidigare, i september 2010 .
Två nya barnporträtt har jag påbörjat idag, plus att jag hoppas att  äntligen få färdigt de två halvfärdiga målningarna från kursen för ett år sedan. De har blivit stående hemma utan att jag vågat röra dem, av rädsla att förstöra om jag målar utan ledning. Jag kan ju absolut ingenting.

Mitt första ”konstverk”, från den allra första kursen jag gick hos Ewa, har jag lovat mig själv att inte måla över. Det är roligt att ha ett minne av utgångsläget. Uppgiften var att måla hur ett tyg faller, alltså försöka måla skuggor och veck på en duk, en schal eller kanske en gardin. Jag valde att måla en beduin i öknen. (Nej, jag tänker inte visa något foto.) Pannån står och skäms med baksidan utåt på en hylla. Motivet liknar mest av allt en ilsken kirurg, om man vill vara välvillig. Allt man ser är två arga ögon mellan ett åtsmitande munskydd och en lika tight operationsmössa.

Dagens nya barnporträtt är dels en bild av min mamma, ungefär 3 år gammal, med busig blick och finklänning. Jag målar av fotot som pryder omslaget på ”Boken om Mamma”.

Dessutom har jag målat av ett foto som jag själv tagit av en tankfull Mini, ca 3 månader, i pappas famn. På båda målningarna är endast underarbetet färdigt. Färgläggningen återstår, och en del korrigeringar förstås. Mini är verkligen inte så skelögd som man kan tro av min målning…

Vad är det bästa med din kropp just nu?

Idag har jag skickat en påse gamla guldsaker till Guldbrev.  Jag hade tänkt fotografera den lilla högen innan den gick iväg med Posten men glömde bort det. Ett par tunna kedjor som jag aldrig använder, en ring som jag inte gillar, ett gammalt armband som jag fick i konfirmationspresent och några saker till.

Jag tror verkligen inte att det räcker till en restresa till Kanarieöarna i november. Men jag hoppas.

Dagens MMS från mamma A. Vilken tur! Lilla A fortsätter i mormors, mammas, mosters och morbrors ridstövlar! Det betyder att jag slipper fundera över julklappar eller födelsedagspresenter till henne de närmaste 8 åren eller så. Det betyder också att hon kommer att vara här varje sommar så länge jag kan ordna att det finns en ponny i närheten. 🙂 

Odd påstår att vi ägde 7 ponnyer ett år. Jag hävdar att det är omöjligt, vi hade bara plats för 4 i vårt stall. Men han har säkert rätt. Vi hade säkert några utlånade på foder också. 

Under 10 år var ponnyer, ridning och tävling familjens största, allt uppslukande passion. Verkligen allt uppslukande, det finns nog inget som slukar så mycket pengar som ett aktivt hästliv. Det jag minns bäst är alla dessa tidiga morgnar i bilen på väg till Grästorp eller någon annan avsides belägen ridklubb. Vi fick köra hemifrån innan klockan 5 ibland, de minsta barnens hoppklasser startade alltid först. (Är det fortfarande lika idiotiskt ordnat?) Barnen sov i baksätet och på bilradion var det alltid ett program som spelade gamla stenkakor.  Det var en underbar tid i livet som jag aldrig glömmer. Innan stallet blev verkstad till LifeStone. Vi födde upp tre egna föl på slutet, fullblodskorsningar som vi fantiserade skulle få de mest fantastiska tävlingskarriärer. Fast det var nog mest för att jag hade svårt att släppa hästlivet. Jag ville hålla kvar den där gyllene perioden med barnen och vårt stora gemensamma intresse. 

Nu vet jag hur långt ett hästliv är. Ca 10 år. Har man tur varar det mellan 7 och 17 års ålder. Sen tar helt andra intressen överhand. 

Kanske borde jag ha väntat lite till med att ge bort alla hyllmeter med faktaböcker om inridning, körning, hoppning, Natural Horsemanship, hästens sjukdomar etc etc? Jag får väl köpa tillbaka dem på loppiset i Flatöns skola nästa sommar. 🙂 

Att bry sig på rätt sätt är varje förälders svåraste utmaning. Det finns alltid så många experter, men när man till sist förstår vad som verkligen var det rätta sättet är experterna försvunna och kan inte ställas till svars. För det dröjer så länge innan man har facit. 

Själv jag har mutat, hotat, belönat, tvingat, förbjudit, kramat, tröstat, flyttat, bytt skola.

En del av det där har varit helt rätt, tycker både mina fyra barn och även jag själv fortfarande. Men en del har vi helt olika åsikt om. ”Hur kunde ni? Förstod ni inte vad ni ställde till? Det har påverkat hela mitt liv!”

Såna saker måste man som förälder helt enkelt vara beredd på, 20 år senare. Bara hacka i sig.

Den enda trösten är att man i alla fall gjorde sitt bästa, efter omständigheter och eget omdöme. Det finns inga perfekta föräldrar.

Det måste väl ändå vara en ganska värdefull insikt för barnen, när det är deras egen tur att försöka bry sig på det rätta sättet?

När höstsolen lyser in i köket, efter att först ha passerat bougainvillean i uterummet, då kan man få en sån här färgchock om man råkar ha gått in för att äta lunch just då. 

Hur visar du att du bryr dig?