10 december, Kategori: Barnbarn, Farmor svarar själv

Svar på Farmorsfrågan nr 199. Vad jag sa Ja till.

Just nu är det många som säger Ja till att titta på Nobelfesten, men jag tänker njuta i min skrivhörna istället. Hela dagen, ja ända sedan igår har jag känt ett magsug efter att få stänga dörren, sätta på hörlurarna och ge mig in i min hittepåvärld igen. Det är så himla spännande att se hur karaktärerna jag har uppfunnit utvecklar sig. Jag använder författarcoachen Ann Ljungbergs 365 frågor för att ta reda på vilka mina romanfigurer egentligen är. I fredags fick min huvudkaraktär försöka svara på frågan om det finns något ansvar hon har tagit på sig som hon egentligen inte mäktar med, och hur hon hanterar det. Jag satte klockan på 15 minuter och försökte skriva ner ett svar. Efter det kände jag henne lite bättre.

Men jag bestämde mig redan i torsdags för att säga Ja till att vara riktigt närvarande fredag och lördag, njuta av nuet och inte längta någon annan stans. Det är nämligen alltför lätt hänt, hur trevligt man än har, att låta tankarna flyga iväg till någonting annat längre fram, längre bort. 

I fredags kväll var det 40-årsjubileum, jag träffade 20 av klasskamraterna i avgångsklassen på Journalisthögskolan i Göteborg. Flera av dem är kända medieprofiler. Mysige Ola Magnell blev känd inom ett helt annat område och har ända sedan den tiden han sjöng för oss på våra fester varit min store idol när det gäller låttexter. Han är en helt magisk poet och låtskrivare, det är så synd att han lagt gitarren på hyllan men tur att han ändå faktiskt gett ut 12 skivor. Jag kan nästan varenda text utantill (Obs överdrift!) Lyssna till hans låt Pappa! och gråt!

Min förste pojkvän Torbjörn blev inte alls känd men väldigt lyckad ändå, och det kändes himla härligt att få krama om honom igen. Jag förstår fortfarande att jag föll för honom i gymnasiet. När han sökte till Journalisthögskolan gjorde jag det också. När han började på reklambyrå gjorde jag det också. När han fick barn fick jag det också 🙂

Idag var det ett annat sorts roligt kalas, min lillasyster (man slutar aldrig vara storasyster) fyllde 60 år och nästan hela släkten hade samlats. Mamma 92 höll tal och alla hennes barnbarn och små barnbarnsbarn kryllade omkring och somliga gick från knä till knä.

Själv matade jag lilla Mini med vispgrädde och hallon medan jag snusade i hennes mjuka hårfjun. (Tiny snart 2  får jag nästan inte röra just nu. Allting är NEJ! Fast jag fick en puss i nåder till slut.)

PS. Lyssnar just nu på Guldkorn av Ola Magnell och får mäktiga flashbacks inför den ena låten efter den andra. Det här till exempel ur Rulltrappan: ”En boning i sig själv, måste man ha!”

Kommentarer

  1. Kommentar av Lisbeth den 11 december, 2011 kl 12:01

    Vilken härliga ”säga ja till” historia. Så många människor som passerat genom ens liv. Vissa har gjort avtryck andra inte. Vår släkt är av och till väldigt utspridd. Dom pluggar, jobbar eller bara är på annan ort. Nu till jul ska vi samlas. Jag fick en varm känsla inombords när du berättade om kalaset. Snart får jag också ha det så
    Jag önskar dig en mysig tredje advent

  2. Kommentar av Katinka den 11 december, 2011 kl 09:50

    En mysig tredje advent till dig också. Hoppas du får en riktigt varm och kärleksfull jul med massor av närvaro, umgänge och kramar.