19 augusti, Kategori: Farmor svarar själv, Farmorsfrågan, Författarblogg

Svar på den svåra Farmorsfrågan nr 227 om hur jag ser på livet.

Nej, jag har inte publicerat frågan, det är bara svaret som kommer här. (Att skriva ett blogginlägg med frågan: Hur ser du på livet? känns oöverstigligt pretentiöst.)

Konstnären Lena Cronquist 70+ lär ha sagt: ”Jag tål bara verkligheten i små portioner.”

Tänk att kunna uttrycka sig så målande med ord också, inte bara med penslar och färg.

Jag hittade en lysande, LYSANDE artikel om henne i DN 2009. När jag har läst klart den vill jag bara läsa från början  igen och igen, tills jag kan all text utantill så att den absolut inte kan försvinna. Det vore hemskt att klicka på länken en dag och få upp: Page not found.

Att hänvisa till Lena Cronquist och säga: precis sådär känner jag också! är ju fruktansvärt förmätet, inte kan jag jämföra mig med en ikon. Men hon uttrycker EXAKT det jag inte har kunnat formulera för mig själv. Att vardagen bara tränger sig på och förstör, gör det omöjligt att skapa.

Sen säger hon det här om inspiration:  För det första måste jag hålla på även om jag inte vet vad jag håller på med. Jag har aldrig upplevt att det där med inspiration är något vettigt. Om man står och håller på, och velar, och försöker arbeta, så till slut blir det ju något.

Suck.

Hon lever som eremit på Koster under somrarna, vill inte ha besök, talar inte i telefon och är allmänt asocial. Börjar dagen med Quigong på stranden och målar sen. Jag tycker hennes tavlor är hemska och plågsamma och svåra att ta till sig. Lidande och sorg är inte min grej. Jag är mera disponerad för njutning. Men hennes tankar om sociala krav, och hur det är att vara konstnär och kvinna kan jag lätt identifiera mig med.

Göran Tunström, hennes man, var på Flatön ett par gånger åren innan han dog. Han läste ur sina böcker i Flatöns kyrka. Det var en människa som alla blev förälskade i, män som kvinnor. Så social, empatisk och mild, förutom alla andra gåvor han hade, som intelligens och kreativitet. Han fäste sin mjuka och intresserade blick på en och man förstod att man var en viktig person. Hennes motsats i det mesta, utom konstnärsskapet då förstås.

Det känns också igen… 😉

Sunset at Väderöarna.

Solnedgången betraktad från Väderöarna.

Kommentarer

  1. Kommentar av Flickr: Helena Eriksson den 19 augusti, 2012 kl 06:18

    Vilka färger!

  2. Kommentar av Flickr: KatinkaBille den 19 augusti, 2012 kl 06:24

    [http://www.flickr.com/photos/helenasicily] Ja, och jag har inte dragit ett dugg i dem!

  3. Kommentar av Flickr: Tjidididi den 19 augusti, 2012 kl 06:58

    Mycket fin bild med ett härligt ljus och sirlighet!

  4. Kommentar av Flickr: Chris_Hancock den 19 augusti, 2012 kl 05:29

    Beautiful. It has a timeless and super relaxed feel to it.

  5. Kommentar av Flickr: Saint Claire Studio (elsewhere) den 19 augusti, 2012 kl 06:21

    Love how you’ve focused on the sunlit clouds and the birds instead of the sun itself. Beautifully done!

  6. Kommentar av Flickr: cbiiidesigns den 20 augusti, 2012 kl 12:49

    gorgeous sunset 🙂

  7. Pingback av Böcker jag måste äga. | Farmorsbloggen den 29 augusti, 2012 kl 11:24

    […] Svar på den svåra Farmorsfrågan nr 227 om hur jag ser på livet. […]

  8. Kommentar av Flickr: Flyfiction den 4 september, 2012 kl 09:21

    Jättefina foton!
    Jag tror att du har fått in smuts i kamerahuset, ett tips kan var att blåsa rent det!

    //Andreas

  9. Kommentar av Flickr: KatinkaBille den 5 september, 2012 kl 08:29

    [http://www.flickr.com/photos/flyfiction] Tack för påpekandet! Jag har åtgärdat. 🙂

Kommenteringen är stängd.