7 oktober, Kategori: Författarblogg, Okategoriserade

Slut i huvet…

Söndag kväll efter två dagars intensivt skrivande. Helt tom i skallen.

Äntligen har jag satt ihop en musiklista på Spotify med njutbar skrivamusik. Hoppas länken funkar!

Music to write novels by

Lägger ut ett litet smakprov på en scen som jag skrev idag.  Det blir första och enda scenen ur mitt manus som jag lägger ut på bloggen. Som ett slags bevis på att jag faktiskt skriver och inte bara snackar…  🙂

Det ringde och ringde men det gällde inte henne, hon var långt, långt borta. Kroppen vaknade motvilligt men hjärnan var fortfarande nedsläckt, hon mindes inte var hon var och inte varför, kände inte igen sin egen mobilsignal, trodde det var väckarklockan hemma på byrån i Uddevalla och letade blint i mörkret efter den. Men byrån stod inte där den brukade. Såg till slut mobilen som lyste och surrade under en klädhög på golvet.
”Hallå?”
”Kan du komma ut, jag måste ha hjälp att hålla lampan.”
Hon mindes. Hon var i Jockes hus på Myren. I hans säng, naken. Hon hade somnat i hans famn, svettig och oduschad. Nu var hon ensam i sängen, som bara hade ett täcke och en kudde. Hans sovrum var verkligen inte något kärleksnäste. Men han hade stoppat om henne täcket ordentligt innan han lämnade sängen, utan att väcka henne. Det noterade hon, halvt omedvetet, på hans pluskonto. Det var iskallt i rummet.
”Lampan? Var är du? Vad gör du?”
”Ute i fårhuset. Kom genast, hon lammar och det håller på att gå åt helvete. Jag måste hjälpa till och jag ser inget. Du kan hålla lampan.”
Nu var hon klarvaken.
”Men…ska jag inte ringa veterinären? Elisabet?”
”Nej, kom bara, skynda dig! Ta på stövlarna som står i farstun.”
”OK, jag kommer.”
Hon tände lampan, svepte täcket om sig och ställde sig upp. Välsignade fårskinnet som låg på golvet vid sidan av sängen. Klädde huttrande på sig trosor, bh, strumpor, linne, jeans, tunn kofta. Katastrofkallt, alldeles för lite. Ryckte utan förväntningar upp garderobsdörren för att försöka hitta nånting varmt att låna av Jocke. Än en gång förvånade han henne. Framför henne låg prydliga högar av rena, hopvikta kläder. Underkläder på en hylla, tröjor på en annan, skjortor på en tredje. Längst ner fanns craftunderställ, både tröjor och långkallingar, och flera stickade ulltröjor. Hon drog på sig ett par fleecebyxor utanpå sina Replay och den tjockaste fiskartröjan över sin tunna rosa glitterkofta från Indiska.
Om hon hade väntat sig någon gillande kommentar över att hon klätt sig praktiskt blev hon besviken. Han tittade inte åt henne, pekade bara på lampan, som var en jättestor, glödhet strålkastare som hängde provisoriskt på väggen i det lilla skjulet.
”Där, håll den så jag ser vad jag gör. Ställ inte ner den i höet så det tar eld.”
Den stora vita tackan låg på sidan i en box med fyra väggar som bestod av en sorts metallgrindar. Grindarna var hopkopplade i hörnen, och en sida var öppen. Där låg Jocke på knä i höet. Han gjorde nånting med tackan, hon såg till sin fasa att han hade hela armen inkörd till armbågen i….slidan, eller vad det nu hette på får. Det var fullt med blod och slem och slamsor i höet där han låg men det verkade han inte märka. Det luktade starkt och kväljande av hösilage, blod och fostervatten och det ångade från höbädden i ljusstrålen från lampan. Hon kände plötsligt att hon måste sätta sig för att inte svimma. På ostadiga ben i bortre hörnet av boxen stod ett litet lamm och bäade ängsligt. Hon koncentrerade sig på den, riktade ljuset mot tackans bakdel men undvek att titta på den.
”Satan! Det är två till på väg ut samtidigt och de har fastnat. Gud vet hur länge hon har hållit på. Den första är ju redan torr och på benen.”
”Vad gör du?” vågade hon fråga.
”Försöker trycka tillbaka den ena så att jag kan dra ut den första. Men jag vet inte om det går, hon har nästan inga värkar längre.”
”Kommer dom att klara sig?” Tanken på två små döda lamm var inte möjlig, hon väntade sig inget annat svar än ett lugnt ”ja, det är klart, det här ska nog ordna sig”. Men han dröjde med svaret.
”Jag vet inte om dom lever faktiskt. Hon kan ha hållit på flera timmar efter det första lammet, han är ju redan pigg och verkar ha diat. Men dom måste ut, annars dör tackan också och jag har ett flasklamm på halsen.”
Han drog ut armen och hon vågade titta, såg att han hade tunna handskar på händerna, likadana som kirurgerna i någon sjukhussåpa hon sett på TV. I en hink på golvet utanför boxen stod en plastflaska, han tog upp den och hällde något över båda händerna.
”Flytande paraffin. Glidmedel.”
”Kan jag hjälpa till på något sätt?”
”Tack ska du ha, men det är perfekt om du bara håller lampan så jag ser. Även om det här handlar mest om känsel.” Hans hand försvann in under svansen bland hinnor och blodigt slem.
”Jag kan känna två huvuden, men höftkammen tar emot, bägge kan inte passera samtidigt. Jag måste trycka tillbaks det bakre lammet in i livmodern. De ligger och låser varann i bäckenet. Drar jag i det ena så följer det andra med en liten bit och sen är det stopp.”
Han suckade uppgivet, slängde med huvudet för att få bort en lock som hängde ner i pannan och dök ännu djupare ner på knä i höbädden.
”Där, där är nosen, jag känner tänderna, nu har jag hela huvudet i handflatan, nu har jag tryckt in den en bit! Kommer man bara förbi den här benkanten är det gott om plats!”
Hon svalde, fast munnen var alldeles torr. Det var bara en krampaktig reflexrörelse, lika instinktiv som modersmuskelns sammandragningar inne i den hjälplösa och utmattade kroppen som vaggade där på golvet. Plötsligt kände hon en överväldigande samhörighet med den trötta tackan. Hon kände hopplösheten, smärtan, hur krafterna rann ut ur varenda darrande muskel och rädslan växte för att förlora dragkampen mellan liv och död.
”Kämpa på, gumman”, viskade hon, och försökte hålla lampan stadigt utan att skaka. ”Ge inte upp!”
”Nu kommer det en värk igen. Jag får vänta lite, nu är det ingen ide.” Han drog ut handen och avvaktade.
Tackan lyfte huvudet från golvet, sträckte halsen så att hon slog emot gallret men tycktes inte märka det. Benen sträcktes, buken spändes, från strupen kom ett hårt, utdraget brölande fyllt av så mycket vild och ångestfylld smärta att det kändes som ett slag i magen på Cattis. Lammet bräkte i sitt hörn. Dimslöjor av svett och ånga från fostervatten svävade i ljuset från lampan och tiden hade stannat.
Plötsligt trängde någonting ut ur öppningen under svansen. Först kom en perfekt formad svart klöv, sedan ett litet spolformat huvud, slätt och blankt som på en säl. Ögonen var slutna och en skär tunga stack ut ur mungipan.
”Helvete, var är det andra benet?”
”Har den bara ett ben?”
”Nej men båda benen ska komma samtidigt, lammet ska liksom dyka ut. Om det andra benet är vikt åt sidan kan det bli helt stopp.”
Han stack in handen bredvid lammhuvudet, trevade, tryckte och drog. Cattis kände sig helt gråtfärdig, skulle det aldrig ta slut?
”Här är det, men jag måste trycka in huvudet igen för att få fram benet, och då måste nog den som ligger bakom flyttas först.” Han pratade högt, resonerade med sig själv, hon fanns inte. Hon ville göra något, hjälpa till på riktigt, inte bara stå där som en passiv lamphållare. Fanns det inte något sätt att gillra upp lampan så hon slapp hålla den hela tiden? Hon såg sig omkring för att leta efter ett lämpligt rep. Ett snöre eller en bit ståltråd skulle kanske också duga.
Fårstallet var bara ett enkelt skjul med oisolerade väggar byggda av plywood på en stomme av reglar i tryckt trä. Plåttaket var lagt direkt på träkonstruktionen, när hon stod rak kunde hon enkelt nå upp med handen till den nedre tvärslån på den närmaste takstolen. Det fanns ingen el indragen, sladden till lampan som hon hade ansvaret för var ansluten till en förlängningssladd som försvann ut genom dörren. I vanliga fall gick alla fåren lösa inne i huset, men nu hade Joakim stängt in dem på halva utrymmet med hjälp av flera likadana metallgrindar som tackans box var byggd av.
I mitten, placerad så att fåren enkelt kom åt den, stod en sorts metallkorg med en jättebal brunt, starkt luktande hö. Cattis hade aldrig förut tänkt på hur de där vita bollarna som låg ute på fälten såg ut inuti, nu visste hon. Det som liknade lätta, luftiga ballonger var blytunga, hårt packade rullar av fuktigt och stinkande gräs. Hon kunde inte fatta att fåren kunde äta det. De verkade dessutom älska det, trängde sina huvuden genom spjälorna så att ullen på halsen var helt avskavd, för att komma åt det brunaste, våtaste tuvorna längst in i mitten av rullen.
Men hon insåg att hon skulle bli tvungen att nöja sig med sin roll som lyktstolpe. Det vore livsfarligt att försöka ställa ifrån sig den glödheta lampan någonstans härinne. Det fanns stickor och strån och spindelnät överallt, risken att det skulle ta eld var alldeles för stor.
”Sådär, nu måste det väl ändå vara fri passage”, muttrade Joakim.
”Kom igen nu, du måste hjälpa till, kom igen gumman,” hetsade han. Men det var inte Cattis han menade, Och tackan verkade ha gett upp.
”Seså, försök, bara en till!” Hon kunde se att han hade tagit ett stadigt tag med ena handen runt någonting som han drog i, den andra var fortfarande försvunnen där inne.
” Yess, just så, det är bra, nu kör vi!” Det märktes ingenting utanpå tackan den här gången. Hon låg slappt på sidan och tycktes iaktta sitt förstfödda svarta lamm som nu hade lagt sig ner i hörnet av boxen. Det syntes knappt i skuggan, bara ögonen blänkte till ibland. Tydligen kände Jocke ändå att en sammandragning var på väg, för han tog plötsligt spjärn med fötterna mot väggen så att det sjöng i metallgrinden och drog för allt han var värd. Med ett slurpande ljud från öppningen och ett stönande från tackan gled lammet ut och åkte kana ut i höet som en livlös, rykande massa av blodiga hinnor och stilla, så onaturligt stilla kroppsdelar.
Blixtsnabbt var Jocke inne med handen igen och grävde efter nästa.
”Gnugga den!” väste han. ”Se till att den får luft!”
Hans tonläge gjorde alla invändningar omöjliga, men hon måste först hitta ett sätt att bli av med lampan. Den hade en öppen metallbygel nedtill som var vinklad och tänkt att fungera som fot. Hon hängde upp den på översta ribban på metallgrinden, vilket medförde att ljusstrålen riktades rakt upp i taket och det blev djup skugga nere vid golvet, men det kunde inte hjälpas. Äntligen fick hon göra något handgripligt. Sen slängde hon sig på knä i den våta halmbädden och torkade av lammungens nos med tröjärmen. Ingen reaktion. Den röda tungspetsen som stack ut genom mungipan gav lammet ett groteskt utseende. Hon tog mod till sig och stack in ett varsamt lillfinger, kände den vassa smala tandraden och kom ihåg Jockes kommentar om hur han hade känt tänderna därinne i livmodern. Vad hon kunde förstå fanns ingenting i vägen för andningen, men den andades definitivt inte, och hon kände ingen puls på halsen och inga hjärtslag innanför de våta varma revbenen. Hon rev åt sig en någorlunda torr tuss halm och började gnugga och massera den lilla kroppen. Bredvid henne höll Jocke på med den andra lammungen som han snabbt lyckats dra ut. Hon kunde se att han gjorde precis som hon, stack in ett finger i munnen och sen kände under hakan efter pulsslag.
”Dom är döda va?” undrade hon.
”Man ska inte ge upp genast”, sa han. ”Men det ser inte ljust ut. Faaan! Varför gick jag inte upp i natt och kollade!”
Mitt fel, tänkte Cattis. Om du inte hade varit upptagen med mig hade det här inte hänt. Sen tog hon tillbaka sina tankar. Nej. Hon hade inget ansvar för detta. Nej, inte mitt fel. Det är hans jävla får, hans ansvar. Typiskt killar att somna ifrån en sån här sak.
”Kan man inte ge konstgjord andning på nåt sätt?” undrade hon högt.
Han stelnade till och tittade på henne som om hon just gjorde honom otroligt förvånad.
”Varför tänkte jag inte på det? Naturligtvis. Du är ett geni!” Han satte sig på golvet med benen rakt ut och lammet liggande på sidan över sina lår, sträckte ut dess hals, klämde försiktigt med handen på sidan av käkarna så att den lilla spetsiga munnen öppnade sig och sänkte sedan sitt ansikte över lammet, slöt läpparna och blåste. En gång. Två gånger. Han höjde huvudet, torkade av munnen med avigsidan av handen, tittade ner på lammets bröstkorg. Blåste igen, nu med ena handen på lammet. slöt sina läppar över nosen.
”Jag känner att bröstet höjer sig när jag blåser”, sa han nästa gång han höjde huvudet. Han var brunfläckig runt munnen och på kinden. Hon förstod att hon borde göra likadant med sitt livlösa lamm, men det gick bara inte. Den fortfarande varma, våtblanka kroppen som så lealöst for omkring när hon gnuggade den med halmen, hon rös bara hon kom i kontakt med den. Hon kunde inte tänka sig att ta den i knät, än mindre sluta sina läppar runt dess slemmiga nos.
Just då nös Jockes lamm. Sen kom en slurpande hostning, och så ett svagt, svajande bräkande. Hon tänkte efteråt att hon aldrig sett en människa se så lycklig ut som Jocke när han tittade upp på henne och log.
”Ge hit det andra, fort!” sa han.
Men det var försent. Han reste sig från golvet och lyfte upp kroppen i bakbenen, langade ut den på golvet utanför boxen.
”Fan också. Säkert fem kilo. Så jävla onödigt!”
Hon häpnade över hans hjärtlöshet. Den där lyckan hon sett i hans ögon, var det bara inbillning? Vad hade lammets vikt med saken att göra? Hade det varit bättre om den bara vägde tre kilo?
Tackan hade rest sig och stod i hörnet av boxen och bekantade sig med sin förstfödda. Hon gav ifrån sig korta, grymtande ljud samtidigt som hon puttade på sin unge med nosen.
”Varför gör hon sådär?”
”Det är präglingen, hon känner på lukten att det är hennes unge och ingen annans. Vi måste se till att hon tar sig an den andra också, jag vill inte ha nåt flasklamm på halsen.”
Vi. Han hade sagt Vi.
Hon kände hur det där lilla ordet glödde och värmde och lyste upp inne i det kalla och illaluktande fårhuset.
lamm
 

Kommentarer

  1. Kommentar av Flickr: Helena Eriksson den 4 oktober, 2012 kl 05:38

    Så söt!

  2. Kommentar av Flickr: Tjidididi den 4 oktober, 2012 kl 06:28

    Vilket fint uttryck du fångat. Mycket snyggt i s/v.

  3. Kommentar av Flickr: KatinkaBille den 4 oktober, 2012 kl 07:11

    [http://www.flickr.com/photos/helenasicily] [http://www.flickr.com/photos/photosyntesen] Tack! 🙂 Tänker använda bilden som underlag för en speciell glasmålningsteknik, annars hade jag inte konverterat till svartvitt. Det är fascinerande att titta på sina gamla färgbilder med svartvita glasögon!

  4. Kommentar av Anita RÅsten den 8 oktober, 2012 kl 07:52

    Gud vad spännande läsning. Jag upptäckte att jag sitter med hörlurar och ”lyssnar” på Rapport men har inte hört ett dugg. Jag drunknade i ditt skrivna.

  5. Kommentar av Katinka den 8 oktober, 2012 kl 11:32

    SÅ glad jag blir! 🙂 Min första läsarkommentar! Helt underbart, du ska få en signerad bok alldeles gratis om/när den blir publicerad. 🙂

  6. Kommentar av Anita RÅsten den 9 oktober, 2012 kl 08:17

    Vad roligt! Det vill jag gärna!Men jag måste berätta: Vi sitter vid frukostbordet ,min man och jag och jag ser ditt svar och skrattar till och berättar vad jag skrev och vad du svarade. Så ska jag beskriva dig för honom. Det blir: Jo hon är en (eller var) en storbloggare som fick många priser för sina bloggar, full av goda råd. Ja och så har hon en massa barnbarn också . Ja men hon har ju ett företag också. Och trädgård med växthus. Och hund!. Dom har båt också. Hon tar fantastiska foton med. Det var hennes förtjänst att jag sprang omkring och tog 365 foton 2011! Ja, och så hinner hon med en massa annat med.
    Min mans kommentar: Hur hinner hon skriva också?

  7. Kommentar av Katinka den 9 oktober, 2012 kl 10:53

    Ha, ha, du kan lugna din man med att man kan göra allt, men inte samtidigt.Så kul att jag inspirerade dig att ta 365 foton!:-) Jag fotar inte lika mycket just nu. Jobbar lite mindre också. Växthuset är ett sorgebarn i år, skyller på vädret. Båten ligger på land. Och bloggandet har jag också trappat ner. Nu är det Romanen som gäller.

  8. Pingback av Viktig insikt. | Farmorsbloggen den 16 oktober, 2012 kl 09:55

    […] Slut i huvet… Sök bland inlägg […]