30 juni, Kategori: Båtliv, Författarblogg

Fortfarande på väg.

Jo, jag har packat upp, vilket är olikt mig. Resväskan med innehåll brukar stå orörd mitt på golvet flera veckor efter att jag kommit hem. Jag har till och med planterat ny sallad i pallkragarna och så smått börjat ta mig an trädgården, om än lite motvilligt. Vänner och grannar frågar vänligt hur vi har haft det, och jag kan inte svara. (Jo, jag rabblar förstås att det-har-varit-underbart.)

Men vadå hur vi har haft det? Mentalt är jag kvar i båten. Jag saknar den överblickbara, okomplicerade tillvaron ombord. Saknar att vara på väg. Saknar varje dags överraskningar. Saknar de enkla besluten. Saknar utomhuslivet.

Det bästa med vår resa är att den fortfarande pågår”, sa Odd idag. ”Den har inte tagit slut och den ska inte börja i höst, den pågår nu.” Då kändes det plötsligt bättre. För han har ju rätt. Kartan över Europas vattenvägar ligger framme på köksbordet hela tiden, och det går inte en dag utan att vi pratar om den fortsatta resan, diskuterar vägval  (Donau eller raka vägen till Marseille?) och läser kanalböcker och kanalbloggar. Nyss klickade jag hem kanalkartor som vi saknat från Fluviacarte och imorgon, på väg till barnbarnsfödelsedag, ska vi handla en speciell båtgrill på Hjertmans i Stenungsund för att kunna laga lite mer varierade middagar ombord. Den ska jag ha med mig i bagaget när jag flyger ner till båten på fredag.

Eftersom vi blev tvungna att åka hem hals över huvud på grund av tågstrejken var det vissa saker som inte hanns med. Till exempel att installera larmet. Det står jag inte ut med, när vi nu har ett larm, så det var ett enkelt beslut att boka en flygresa med Ryan Air för att fixa den saken. Katastroftänkandet vann ännu en lätt seger.

Jag är inte otacksam, bara rastlös. Varje dag tackar jag ängsligt ödet för min fina familj och all tur jag har haft i livet med hälsa och jobb och relationer. Kanske har jag helt enkelt inte landat i vardagen riktigt än. Vi har aldrig varit bortresta så länge, sju veckor.

Ikväll sjösatte jag våra kajaker. Dem har vi knappt använt alls, på flera år, de har hängt i taket i traktorgaraget och sett lessna ut. Det var ren terapi att paddla ut från bryggan, runda udden och vara på vattnet igen. Jag hade nästan glömt hur underbart det är att glida fram i en kajak.

Jo, jag skriver också. Uppföljaren till Marvatten får allt tydligare konturer. I sommar ska jag skriva 500 ord om dagen, med en vilodag i veckan.

kajak

Honungsrosen i körsbärsträdet gör sitt bästa för att muntra upp. Tack vare bästa trädgårdshjälpen Ulrika på Trädgårdsmakeriet AB i Stenungsund kom jag hem till en rensad och ansad trädgård och inte till en djungel.

ros

Kommentarer

  1. Kommentar av Staffan Agnetun den 1 juli, 2014 kl 11:27

    Känner igen en hel del i det du skriver ”om att resan pågår”. Visst är en del av resan den litteratur man läser om platser på vägen, guideböcker, pilotböcker etc. Just nu läser vi ett par av Bengt Danielssons böcker från Söderhavet…..

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 2 juli, 2014 kl 11:04

    Ja, vad är det man säger, the sky is the limit! 🙂