Nu är det nära. Inom ett par veckor landar leveransen från tryckeriet. En eller två pallar med fjortonhundra böcker som ska förvaras, marknadsföras, säljas och distribueras. Många punkter på min lanseringsplan är avklarade. Avtal skrivna med Bokinfo, Ad Libris och Förlagssystem. Annons och debutantporträtt ivägskickat till Svensk Bokhandel. Pressreleaser och produktblad producerade. Butiksdisplayer i wellpapp beställda. Bokhandlare kontaktade och de första signeringarna bokade. Två nya hemsidor klara att starta; förlagssidan www.blackskerry.se och författarhemsidan www.katinkabille.se

Flatön har ca 200 bofasta och väldigt många fler sommargäster. Alla kommer ut till ön på Påsk. Då ligger Ö-bladet i brevlådan, en 8-sidig kopierad tidning i A5-format. Alla läser Ö-bladet. I år finns den här annonsen på mittuppslaget.

Herregud, vad har jag gjort. Vad ska folk säga? Varför kan jag inte sluta hoppa rakt ut i det okända. Tänk om inte maten räcker?

Februarilov och fint väder. Efterlängtade barnbarn i huset. Tiden flyger, besluten haglar, diskmaskinen går i ett. Varje dag tar mjölken slut. Varje dag måste jag vila en stund vid tretiden. Jag minns min sura reaktion på pappa som alltid blev trött på barnbarnen efter bara en kort stund och därefter drog sig undan som en snigel i sitt skal. Sån vill jag inte vara.

Vi har hunnit med Uddevalla Museum, Mac Donalds, picknick med varm choklad på utsiktsberget, morotsmuffins och iskastning vid badstranden. Det senare går till så att man kastar isbitar och tävlar om vems isbit som glider iväg längst. Vi höll oss nära stranden, där vattendjupet bara är någon decimeter. Sigge var måttligt road men måste vara där barnen är.

Jag som sagt adjö till reklamlivet. Slutat skriva marknadsföringsplaner. Aldrig mer skulle författa en säljtext. Nu sitter jag här och vänder och vrider på formuleringar för att sälja in Diktaren.

Listan över olika insatser för att marknadsföra min bok är lång. Pressreleaser, produktblad, butiksmaterial, bokmärken, affischer, annonser, hemsida. Det konstiga är att det känns jättekul.

Idag tittade solen fram en timme på morgonen, och jag fick några fina bilder nere på Stättebryggan. Hoppas ingen tänker på att skyddsomslaget redan börjar se lite slitet ut nertill…

Igår var jag på besök i en Akademibokhandel i närheten och visade upp Diktaren. Det resulterade i två bokade signeringar under högsäsong i vår och sommar, och löfte om att bokhandeln tar in min bok!

Idag kom den äntligen! Den provtryckta boken från Booqla. Direkt från tryckeriet i Polen. Precis på dagen enligt tidsplanen, ändå har jag väntat som en förstföderska som gått två veckor över tiden. Nej, jag slet inte upp det vadderade kuvertet redan på Hemköp. Jag öppnade det inte ens på färjan. Man har väl karaktär.

Och den nyfödda är helt perfekt. Från det sydda, mörkblåa kapitälbandet i ryggen till det blanka skyddsomslaget som Tina på Nordlitt designat. Hon har även layoutat de första sidorna i boken, där förord och titel står. När jag nu har strävat så många år med den här romanen kändes det viktigt att inte slarva med det sista, bokens utseende.

Varför valde jag att trycka en dyrare, inbunden bok? En pocketbok kostar bara hälften att trycka. Men en inbunden bok är lättare att läsa. Man måste inte hålla i den med båda händerna medan man håller på, behöver inte bryta ryggen bakåt. Den är vackrare och står stadigt i bokhyllan, man kan få den med ett bokmärkesband och med skyddsomslag. Den får inga hundöron. Den är helt enkelt en riktig bok. Nu trycker jag på startknappen och beställer 1200 böcker. Om (nej när!) jag säljer slut på dem får det bli en pocketupplaga i nästa tryckning.

Hur det känns? Roligt. Pirrigt. Förväntansfullt. Nu är det dags. Äntligen kan Odd få läsa.

En enda gång i livet har man chansen att skriva sitt debutantporträtt i tidskriften Svensk Bokhandel. Den stora sommarkatalogen med sommarens alla nya böcker kommer ut i mars. Alla bokhandlare och bibliotekarier läser den. Som debuterande författare får man en hel sida (max 3000 tecken inklusive blanksteg) att skriva om sig själv och bifoga en bild. Man ska undvika att göra reklam för sin bok i texten.

Kanske den svåraste text jag skrivit. För självklart är det boken jag vill skriva om, inte mig själv. Här gäller det att vara lite listig… Så här blev det:

”Jag hade fyllt sextio när min dotter öppnade en dold vindslucka och hittade mina framtidsdrömmar i en bortglömd kasse. Blåa skrivböcker med uppsatser i skrivstil, guldstjärnor i marginalen. Den handskrivna följetongen Kim och Jerrys äventyr på Paradisön. Buntar av tonårsmanus med kärleksdramer, noveller och dikter på vers.

Den återfunna skatten utlöste en smärtsam ålderskris. Vad hade jag gjort av mitt liv? Jag skulle ju bli författare. Nu var det för sent.

Samma kväll berättade min nittiofemåriga mamma om sin farmor Hanna, född i mitten av 1800-talet. Hon fick fem döttrar med sin förste man. Flickorna dog, en efter en. Till sist dog även hennes man.

Då gifte Hanna om sig med sin suput till svåger och födde i rask takt åtta pojkar. En blev min morfar. Så småningom startade Hanna, som bara gått några år i folkskola, byns första sparbank. Mamma visade ett foto från hennes sjuttioårsdag. En matriark omgiven av sin myllrande klan; alla sönerna, svärdöttrarna och barnbarnen. Uttrycket i hennes barska ansikte under det svarta hucklet påminde om en indianhövdings.

Den där okuvliga, obstinata viljan. Jag kände igen den.

Jag hörde Hanna tala till mig. Vad väntar du på? Sitt inte där och tyck synd om dig själv. Vem har sagt att det är för sent?

Så jag tog ledigt och reste långt bort för att komma igång med resten av mitt liv, livet som författare.

Jag hade ingen aning om vilken sorts roman jag ville skriva. Bara miljön var självklar, min egen hemö, den som Evert Taube beskrivit i sin Inbjudan till Bohuslän. Berättelsen kom till mig i bilder och fantasier under långa promenader längs Atlantens kust. På ytan handlade den om ett barn som försvinner under en hembygdsfest. Men likt en drivande brännmanet hade historien trådar som jag följde långt ner i djupet. Där fanns en avgörande tragedi i nittonhundratalets första år. Där fanns också en förbjuden kärlekshistoria. Slutligen fanns där Hanna, min sedan länge döda morfarsmor. Hon som tog ett stadigt tag i sitt havererade liv och styrde in det på en ny kurs.

Det var inte för sent för mig heller. Jag gjorde det, jag skrev en spännande roman. Utan att jag riktigt vet hur det gick till, blev det en berättelse om kärlek och att det aldrig är för sent att börja om.”