1 maj, Kategori: Författarblogg, Resor

Under Tomtens beskydd.

Halv tolv på natten började kyrkklockorna ringa. Inte den sortens dånande, mäktiga bronsbrus som vi är vana vid. Ljust och ganska tunnt klingade det, uppfordrande och ihärdigt. Som när någon för hand svänger en stor koskälla för att locka på en fårflock eller kalla husets folk till kvällsvard. Gatorna var fulla av människor på väg åt samma håll.
Ju närmare vi kom kyrkan, desto svårare blev det att ta sig fram. Folk stod tätt packade i den lilla gränden, mammor och pappor med sovande småbarn på armen, gamlingar och tonåringar, alla talade med låga, mjuka röster och hade smala, otända vaxljus i händerna, många bar också på målade ägg. Stefan och Silva hade berättat för oss att man tar med ägg till kyrkan för att få dem välsignade, och att man tar med sig den heliga elden hem från kyrkan.
Vi följde med strömmen men hejdade oss vid kyrkdörren. Det var orimligt att alla skulle få plats därinne. Många verkade nöja sig med att stå utanför, det kom ut folk med brinnande vaxljus och delade med sig av elden till dem på utsidan.
När klockan nästan var tolv vågade vi oss ändå in. Av några stressade kyrktanter i en lucka köpte vi gula, smala vaxljus och en liten ikon av Sankt Nicholaus som minne. Med ens var det varken trångt eller stressigt längre. Vi hittade varsin väggfast, tronliknande stol att sitta på och tände våra ljus, tog in vad som hände utan att förstå vad eller varför. Intellektet var inte med, bara sinnena.
Överallt pågick ritualer. Folk korsade sig eller knäböjde vid olika tavlor och föremål som de kysste eller bara vidrörde. Vi såg ingen präst, det fanns en predikstol men ingen sådan ordning som vi är vana vid med kyrkbänkar vända mot ett altare. Mindre altare framför olika helgonbilder var utspridda i hela kyrkorummet. Utsmyckningen var fantastisk, överdådig. Utsirade ikontavlor täckte varje yta, det blänkte av silver och guld. Som kontrast stod mitt på golvet två stora svarta gjutjärnskaminer med långa böjda skorstensrör. Sittplatser fanns lite varstans. Stämningen var högtidlig, förväntansfull.
Plötsligt startade klockringningen igen, kvinnan i stolen bredvid rörde vid min armbåge, log blygt och sa något med ”Christos”. Ett allmänt kramande och kindpussande utbröt. Vi förstod, Jesus har återuppstått! Nu tömdes kyrkan snabbt, ute i gränden igen såg vi vajande standar och hörde sång längre fram i folkmassan som satt sig i rörelse. En procession! Vi hängde på med våra tända ljus som alla andra. Höll oss i utkanten och lyckades ta oss längst fram. Äntligen fick vi se prästen, i röd klädnad, belyst av en lång strålkastare som bars av en man som nog hade kvällens jobbigaste uppgift.
När processionen vände tillbaka mot kyrkan gick vi tillbaka till båten. Vi såg bilar fyllda av familjer på hemväg, med tre, fyra brinnande ljus inne i bilen.
Våra egna ljus brann hela vägen hem. Helgonet Sankt Nicholaus beskyddar nu vår båt. Han levde på 400-talet och är barnens, sjömännens, fiskarnas, de prostituerades, de orättvist anklagades och de ångerfulla tjuvarnas beskyddare. Han är också förebilden för jultomten, Santa Claus.

image

image

image

image

Kommentarer

  1. Kommentar av Barbro och Lennart den 1 maj, 2016 kl 11:18

    Det måste varit häftigt att få vara med om en sån grej. Ha de gött vi följer er på resan. Vi är i Thailand just nu med Anders med familj och firar våra födelsedagar