”If you see her, say hello, she might be in Tangier.” Bob Dylans röst och mitt känsloläge från tonåren kom och gick i nostalgiska flashbacks hela dagen idag. Hit borde jag tågluffat som artonåring.  Alla andra gjorde såna saker efter studenten, tog ett sabbatsår innan de fortsatte på högskolan. Själv gick jag ut med måttliga betyg eftersom Cue club, killar och hästar varit mitt fokus under hela gymnasiet. Istället för att tågluffa bet jag mig fast vid att komma in på Journalisthögskolan. De hade intagningsprov på talang och inte betyg. Jag kom in, och när jag var färdig växte min äldsta dotter i min mage. Bye, bye äventyr, livet rivstartade.

Bättre sent än aldrig, Tanger finns ju kvar, och som vissnande ros har jag nu en helt annan rörelsefrihet än jag skulle haft som artonårig rosenknopp. Det är riskfritt att följa med upp på läderbutikens övervåning, och gubben i kryddboden får inga baktankar när jag pratar och ställer mig in. Precis som min pappa alltid gjorde överallt när vi handlade, trots att jag skämdes och blängde och gick ut ur affären…

Reseproffset Sofi guidade oss till kultfiket Cafe de Paris där Alan Ginsburg, Jack Kerouac och William Burrows, och vem vet, kanske också Bob Dylan suttit.

Nej tack, jag vill varken ha tupp, sköldpadda eller kanin till middag idag.

Va, ser hel gurkmeja ut så?

Vi gick från Gibraltar i soluppgången. Dagens etappmål: Tanger på Marockos atlantkust. På vägen ut lockades vi ur kurs av delfinhopp och hade snart hela flocken lekande runt båten. Jag filmade, klicka på länken så förstår du vilken upphetsning som rådde ombord. https://youtu.be/2LHGTDL6Qkw
Euforin slocknade snabbt när vi upptäckte en gles rad oansenliga plastkoppar runt omkring oss i vattnet. Vi hade sånär kört in i det fisknät som lockat delfinerna till sig. Ett tag trodde vi att vi hade nätet i propellern, en stor fisk sprattlade och vred sig och verkade sitta fast under akterspegeln. Men det visade sig vara någon sorts putsarfisk som käkade goda alger i Peristeras vattenlinje. Med hjälp av plottern kunde vi lyckligt och väl leta oss ut samma väg som vi kommit in i fållan.

Vi hissade segel och fortsatte ut genom Gibraltar sund. Linda delade upp ansvaret ombord. Styra, Navigera, Hålla utkik, Trim 1  och Trim 2 samt Ledig. Vi byttes om i halvtimmespass eftersom det var första seglingsdagen och alla skulle pröva på allt. Sjögången i sundet kan bli riktigt besvärlig eftersom det råder en ständig inström till Medelhavet, samtidigt som ebb och flod påverkar. Det gäller att invänta både rätt vindriktning och rätt tidpunkt, dvs undvika de starkaste tidvattenströmmarna.

Vinden tilltog, det blåste runt 12 m/sek, vågorna reste sig och kom ibland från alla håll, strömmen var med oss, det blev en fantastisk segling. Stundtals var vi uppe i över elva knop och surfade fram på vågorna. Jag hade turen att få ett styrpass just då, och känslan i kroppen när jag stod bakom ratten och med alla krafter försökte få 47 fot segelbåt att göra som jag ville, den känslan är obeskrivlig.

Övriga sensationer under seglingen: Vi såg en hajfena, en svart trekant som rörde sig genom vattnet precis som på film. Det blev dimma. Gibraltar sund är ett av världens hårdast trafikerade sund, trafiken i mitten är reglerad och reserverad för yrkestrafik, ungefär som en motorväg bara för långtradare.  Man är tvungen att passera rakt över, får inte snedda. Vi påbörjade korsningen av trafikregleringszonen när inga fartyg syntes till på AIS. Naturligtvis dök de upp från båda håll så snart vi var halvvägs över.

Medan vi närmade oss Tanger och dimman tätnade blev utkikens uppgift, med radarspaning, det mest spännande arbetspasset. Färjetrafiken till Tanger är frekvent, och det är inga långsamma farkoster som tornar upp sig i dimman om man inte har koll på AIS och radar. Dessutom trafikeras Tanger av de största kryssningsfartygen.

Det finns ingen marina i Tanger, inget capitainerie man kan ropa upp på VHF, så vi letade oss in mellan vågbrytare på vinst och förlust. Linda hade legat här en gång tidigare, för flera år sedan. På en stenpir inne i fiskhamnen, bakom färjeterminalen stod två män och vinkade. Det blåste minst tolv m/sek från kajen, platsen vi vinkades in till var minimal och det var nödvändigt att lägga till långsides med ” fel” sida (alla båtnördar som vet vad propellerverkan mot rodret är, förstår vad jag menar). Allt fungerade vid första försöket, jag blev trevligt nog utnämnd till dagens kastningshjälte eftersom jag lyckades perfekt med min uppgift att kasta iland aktertampen till mannen på kajen. Om jag missat och tampen inte nått fram hade ett besvärligt läge uppstått i den hårda blåsten och Linda hade fått göra om hela angöringen. ( Till dig som läser detta och tror att ”det är väl bara att kasta” vill jag bara säga att nej, det är det inte, det är en speciell teknik. Om man glömt den läxan eller inte gått kursen är risken överhängande att linan hamnar i vattnet och på vägen dit ger infångaren på land näsblod.)

Resten av dagen gjorde vi gamla stan i Tanger. Jag köpte en ryggsäck och en sittpuff i läder, vi strosade runt i övertäckta gränder där det såldes bröd och sötsaker, grönsaker, frukt, kryddor, kött och fisk. Vi åt middag på en osannolik fiskrestaurang som reseproffset Sofi hittat på nätet.

Trötta, mätta och överväldigade kom vi tillbaka till en båt som nu låg två meter under kajens nivå. Hamnvakten lät förstå att han hade tittat till Peristera och justerat tamparna och blev glad för en slant som tack. Vi klättrade ner på en repstege Linda riggade upp, och avslutade kvällen med diskussion om den fortsatta planen.

Hårt väder, storm till och med, är på väg över Atlanten och väntas nå hit på lördag. Då vill Linda ligga i en trygg hamn som finns i Rabat, ett dygns segling härifrån. Men först ska vi vara lediga imorgon och utforska Tanger.

P.S. Upptäcker nu att bilden nedan inte alls är tagen i soluppgången utanför Gibraltar, utan i solnedgången på väg till Rabat. Vill ju inte luras.

”Var är den riktiga kaptenen?” Nja, inte fullt så illa, men nog höjdes det på ögonbrynen när Peristera lagt till med sju kvinnor ombord. Alla var vänliga och tillmötesgående, men inklareringen blev en mindre pärs för Linda. Medan vi pustade ut ombord fick hon sitta hos polisen och fylla i blanketter om allt möjligt och omöjligt. Bland annat vilka yrken alla hade. Jag blev i hastigheten journalist (?!?) vilket jag nu bär med mig resten av vistelsen i Marocko. Det är tydligen oerhört prestigefyllt, tullpolisen ville ha adressen till På Kryss där jag (kanske, om redaktionen gillar den) ska skriva en artikel om min segling med Peristera. 

Inte en köksinteriör. Det var gästerna som skulle tvätta händerna, innan maten. Den skulle ätas med hjälp av händer och brödbitar. Vi fick be om bestick, som bestod av enkla trägafflar.

Menyn var fast, dvs alla åt samma rätt. Först aptitretare, sen förrätt, huvudrätt och dessert. Bordsdrycken husets specialitet, hälsosam och god, en smoothie gjord på fikon, russin med mera enligt vår servitör, en gammal farbror, kanske ägaren. Bordsskick oväsentligt.

Vi tog tabberas på nästan allt. Istället för magsjuka fick vi med oss varsin speciell pkeramikmugg som ska fyllas med vatten och sen fungerar som flugavskräckare. Tyvärr utsöndrar även en tom mugg en sådan odör att den måste förvaras i flerdubbla plastpåsar. Jag har gömt min mugg noga för att förhindra att den kastas överbord.

Fler seglingsbilder.

I morgon Tanger. Idag har Linda gått igenom allas ansvarsområden, visat hur olika instrument fungerar, pratat tidvatten, strömmar och vind och berättat hur hon tänker sig rutten mot Las Palmas.
Om vi seglar raka vägen fortast möjligt är vi framme på en vecka. Det vill ingen. Alltså har vi vå veckor på oss att tillbringa i hamnar på vägen dit. Tanger, Rabat, Agadir, Lancarote.
Idag har vi också gjort en del nytta. Tankat vatten, hissat upp Linda i riggen, handlat, med mera.
Och jag tog hissen till spa-avdelningen högst upp i det kombinerade hotellet/casinot i marinan och fick en timmes pedikyr.

Jag är hemma på studs. För ett år sedan bokade jag plats som paying crew ombord på Peristera, en Oceanis 47 på långsegling med Linda Lindenau som skeppare och fyra andra kvinnor som medbesättning.

På söndag mönstrar jag på i Gibraltars gästhamn. Vi hinner med några hamnar i Marocko innan jag mönstrar av i Las Palmas den 5 november. (Mer om Peristeras segling runt jorden (nästan) kan du läsa www.tarodret.nu om du klickar vidare på Långseglingen.)

För ett år sedan visste ingen att Miliam, vårt sjunde barnbarn, skulle födas i slutet av augusti. Om jag hade vetat det hade jag säkert inte gett mig iväg på detta äventyret. Nu är det redan bokat och betalt. Och som jag ser fram emot det! Min första atlantsegling. Snart får jag veta hur det känns. Miliam väntar på mig, liksom de andra sex älsklingarna.

För ett år sedan visste jag inte heller att det är så mycket jobb med en bok efter att den är skriven och tryckt. Jag borde verkligen stanna hemma istället för att ge mig iväg och segla igen. Jag borde ägnat hösten åt att jobba med marknadsföring och försäljning av Diktaren. Nätverkat på bokmässan, bokat signeringar och författarbesök. Dessutom borde jag skrivit varje ledig minut på uppföljaren, istället för att segla runt i Egeiska havet.

Det finns tid. Det kommer en dag imorgon, ett nästa år. Och gör det inte det, så är det ändå meningslöst att stressa idag. Jag lyssnar till mitt hjärta. Om ett år finns en ny roman. Om ett år kan jag spela bouzouki hjälpligt. Om ett år finns det kanske ännu ett barnbarn – vem vet? <3

Söndag kväll, imorgon bitti flyger vi hem. Delade känslor förstås, det är trist att lämna den här varma, vänliga och vackra platsen och samtidigt underbart att komma hem till väntande familj och vänner.

Jag tänker på alla flyktingar som bara lämnar allt, sätter sig i en liten båt utan att veta vad som väntar, utan att ens vara säkra på att komma fram. I morse hade vi ett långt samtal med Aris som berättade att det börjar komma spridda flyktingbåtar igen. Erdogan har ju hotat att släppa på gränsbevakningen i oktober om inte EU går med på visumfrihet för turkiska medborgare.

Aris är bitter på resten av Europa. Bitter på turisterna som svikit Samos i två säsonger nu. ”Vad är de rädda för? Flyktingarna var inget hot mot någon, de kysste marken när de kom iland och kramade oss, allt de bad om var vatten. Sen frågade de efter vägen till Samos stad och började gå dit till fots, för att anmäla sig hos polisen. Om turisterna vill att Grekland ska fortsätta vara ett paradis som de kan resa till på semester, borde de komma hit och se till att vi kan försörja oss.”

Flyktingtrafiken från Turkiet upphörde i slutet av mars. Det har varit en helt vanlig vår, sommar och sensommar i Egeiska havet. Utom att turisterna inte vågat sig hit. ”De tror väl att det flyter lik i havet”, fräser Aris. Arbetslösheten i Grekland är nu över 25 procent. Ungdomsarbetslösheten över 40 procent. Den som blir pensionär måste ansöka om pension och bereda sig på att vänta flera år innan den börjar betalas ut.

Det känns hopplöst att höra Aris berätta. Fast han säger själv att hopplöst, det är det i Syrien, inte i Grekland. Jag hittar inga ord att svara honom, vi blir sittande tysta. Sen vill han prova min nya bouzouki och jag skäms över det nya, fina fodralet när jag ser hans slitna, trasiga. Som tur är, är hans bouzouki mycket finare och har en rundare, djupare klang.

Min enklare bouzouki får godkänt, och han ger mig några förmaningar om skötsel innan han börjar spela ett traditionellt grekiskt stycke som jag får i uppgift att lära mig tills vi ses igen i april. Jag filmar och har lagt upp allt på Youtube.

Det kostar fyra euro att köra en tvättmaskin. Min maskin hänger upp sig, Aris flyttar över all min tvätt till en ny maskin, lagar den första och säger att nu kan jag fylla den också om jag vill, gratis. Jag passar på att tvätta våra sängkläder. Vi fortsätter att prata musik medan maskinerna går, jag får hjälp att översätta vad som står i min grekiska nybörjarbok för bouzouki. När det blir dags att torktumla får jag inte betala det heller, fast jag försöker.

Bakom tvättstugan med Aris. 

Yannis Loulourgas. Bouzoukivirtuos, musiklärare och instrumentmakare i Pythagorion på Samos, specialiserad på byzantinsk musik. Inbjuden att undervisa på musikkonservatoriet i Utrecht i vår. 

Sista morgonen. Samos Marina när solen går upp. 

Pythagorion och Paradise beach har inte vaknat än.

Början på något nytt. Odd är uppmuntrande och positiv som vanligt. ❤️ Om en månad har vi varit gifta i fyrtio år!

Dagen började med en magisk och helt förförande träff med Aris bakom tvättstugan. Han och hans kvinna driver Blue Bubble som sköter tvätten åt charterbåtarna i marinan. Odd hade sett honom sitta och spela bouzouki för sig själv medan tvättmaskinerna gick. Igår tog jag mod till mig och frågade om han ville visa mig instrumentet, och i morse kom han förbi och hämtade mig när vi åt frukost i båten.
Han visade mig några grepp och lät mig prova några enkla övningar. Förälskelsen dränkte mig omedelbart, som en oväntad våg när man just slappnat av och blundande flyter på rygg med vatten i öronen. Vilken resonans, vilka villiga, mjuka strängar, vilken inbjudande och greppvänlig hals. Det kändes som om bouzoukin ville spela med mig, inte alls som om den gjorde motstånd. Det gick inte att stå emot, fast jag faktiskt redan bestämt mig för att INTE börja spela ett nytt instrument som jag bara kommer att hinna lära mig halvbra. ”Why not?” sa Aris. ”Life is so short. I know a man who can teach you more.”

Alltså har jag ikväll varit hos Yannis Loulourgas, instrumentmakare, musiklärare och professionell bouzoukimusiker sedan fyrtio år, och valt ut min första bouzouki. Det vill säga han valde ut en åt mig. Imorgon ska jag hämta den. Jag har videofilmat ett antal övningar att träna på under vintern. När vi kommer tillbaka i april ska han ge mig lektioner.

Tidigare idag gjorde vi en lång utflykt upp i bergen. På en hyrd 125 cc scoter. 500kr för tre dagar. Egentligen vågade jag inte, jag bara gjorde det ändå. Ännu en komfortzon som utmanades och utvidgades. Odd körde lugnt och sakta och tog hänsyn till mina pipanden som så småningom upphörde. Som tur var var det nästan ingen trafik alls, en buss som kom efter oss fick jag syn på i en serpentinslinga längre ner, så vi kunde köra in till vägkanten och släppa förbi.

700 meter över havet, inga vägräcken… Så högt att det blev tio grader kallare och helt annan växtlighet, barrskog. Makalös utsikt, vi såg alla öar vi seglat till; Agathonisi, Arki, Lipsi, Patmos, Leros, längst bort i diset Kalymnos.
Vi passerade flera små byar och köpte honung, presenter och grappa i en affär med den mest fantastiska keramik. Till våren kör vi hit igen, då tar jag med min Nikon och lite större plånbok.

Två dagar före hemresa har min förälskelse i Samos förändrats och fördjupats. Egentligen har jag knappt sett någonting av den stora ön. Det finns så mycket kvar att upptäcka.

Och idag skulle min pappa ha fyllt 112 år. Så tydligt jag ser och hör honom.

Första trevande försöken bakom marinans tvättstuga. Nu är jag redan fast.

Herregud, vad har jag gett mig in i?

700 meter över havet och man kunde se hur långt som helst. Tyvärr hade jag bara mobilen med mig.

Nej, jag körde inte själv. Bara posering.

Yannis Loulourgas. En stjärna. Sök på Youtube! När jag kom till hans atelje pågick en lektion.

På torsdag ska Ellem lyftas upp på land, innan dess är det massor som ska hinnas med. Odd slipar och lackar bordet i sittbrunnen, dörrarna in till doghouse och skåpluckor mm i pentryt.

Jag ägnar mig åt däcket. Sol och värme går hårt åt nåten (det svarta gummit mellan teakstavarna i däcket) som torkar och spricker och släpper in vatten. Metervis av nåtning måste bytas ut i höst, precis som förra hösten. Håller man inte jämna steg med slitaget är teakdäcket förstört på några år i det här klimatet.  Vi har med oss en eldriven handfräs, men det mesta jobbet måste ändå göras för hand med en mattkniv, innan det är dags att trycka in nytt sikaflex. Jag skär och svär.

Två bilder som visar vår närmaste omgivning. På den översta syns, om man tittar noga, en svensk flagga i aktern på den yttersta segelbåten. Det är Froggy, med Lou-Lou och Pelle, som ankrat upp i viken utanför Pythagorion. Man ser också gästhamnen där inne med många master, och till höger Paradise Beach, undrar just hur många det finns? Utmed badstranden går gångvägen till Samos Marina som syns på den understa bilden. Gångvägen går längs vattnet, jag har klättrat högt upp i berget för att få den här överblicken över marinan.

Vi hade sträckbog från Arki och njöt stundtals av härlig segling. Sista seglingen för den här säsongen om man fick tro prognosen. Nästa dag skulle vi få motvind hela vägen hem till Samos. Med vinden ”lagom snett framifrån” går Ellem som allra bäst. Däremellan fasade vi för att vinden skulle avta innan vi kom tillräckligt nära Agathonisi. Motorn hade nämligen krånglat ordentligt när vi skulle lämna Arki. Den svek oss i ett kritiskt skede, stannade plötsligt när ankaret skulle upp alldeles nära den farliga grundstenen, och var svår att starta igen.

När vi närmade oss hamnen i Agathonisi hade det börjat blåsa upp ordentligt, vi fick fallvindar på 15 m/sek på oss samtidigt som en jättestor färja körde ikapp och också ville in i hamnen. Tanken på att motorn kunde stanna när som helst fick oss att avbryta angöringen och svänga 90 grader in i en trång vik där vi ankrade.

Odd växlade över till det andra oljefiltret, väldigt nöjd med att ha installerat dubbla filter, och sen gick motorn som en klocka igen.

Efter en stund fick vi sällskap i vår vik av en stor segelbåt med australiensisk flagg. Den gled upp tätt intill och släppte sitt ankare tio meter framför oss. Odd gick upp på däck och protesterade, och skepparen svarade att han skulle släppa ut mer kätting, varpå han blev liggande kanske 25 meter bakom oss. Tönt. Det blåste hårt under natten som blev orolig. Tidigt på morgonen stillnade vinden och vred sedan 180 grader. Australiensaren tog hastigt upp ankaret, endast iförd pyjamas. Då var fören på hans båt någon meter ifrån Ellem.

En envis blåst håller oss kvar på Arki, men egentligen finns ändå ingen vettig anledning att lämna den här perfekta ön. Det skulle vara bristen på vatten förstås, men som tur var tankade vi 250 liter innan vi lämnade Lipsi. Det räcker minst en vecka om vi hushållar med vattnet, diskar snålt och duschar snabbt på akterdäck. El har vi fått genom att Nicholas på tavernan låste upp en stängd sommarkiosk och anslöt oss via en vanlig stickkontakt.
Vad vi gör? Badar, läser, skriver, mailar, fotar, fiskar, promenerar, cyklar, umgås med Lena och Kjell som också ligger här.

Kvällarna är svala även om det är sommarvarmt på dagarna. Bara +22C i vattnet nu efter allt blåsande.

Det finns lite etter i glädjebägaren. Min underläpp är helt skinnflådd av sol, vind och saltvatten. Jag kan inte snorkla, äter med svårighet och har ont hela tiden. Nu börjar det bildas sårskorpor och läka, sedan jag kom på att använda munskydd. Folk tittar lite konstigt när jag kommer cyklande som en kines med bacillskräck, men sånt har aldrig hindrat mig.

Efter tre dygn inblåsta på underbara Lipso tog vi mod till oss, uttnyttjade en väderlucka på några timmar när det bara skulle blåsa runt tio meter per sekund och satte kurs norrut, mot den lilla ön Arki. Det blev den bästa seglingen hittills, Ellem forsade fram i fem knop på kryssen i tio, tolv sekundmeter. Vi flyttar våra gränser. Hemma var tio m/sekund min gräns för att ge sig ut på sjön över hvud taget. Nu är det idealisk seglingsvind. Om det inte är för höga vågor förstås.

Hamnen på Arki är osannolikt idyllisk. Inseglingen går i blindtarmsform in mot en smal kaj där det bara får plats femton båtar, tätt packade. Här ligger man helt skyddad mot vinden. Ett dieseldrivet elverk ger ström till tre tavernor och ett 25-tal hus. Varken el eller vatten till båten men däremot bra wifi tack vare Nikolas taverna. Vi får in signalen via vår antenn. Jag sitter alltså mitt i kolsvarta natten efter middagen och bloggar. Nu har vi just avslutat middagen ombord, hemlagad jättegod moussaka, och ska gå iland för att äta efterrätt på tavernan. Det förväntas man göra som en sorts hamnavgift.

Vi blir nog kvar här minst tre dygn, om man får tro väderleksrapporten. Det ska blåsa rejält. Bra, då får jag tid att komma ikapp med bloggen och med mig själv. Massor av bilder från vår cykeltur på Lipso ligger och väntar i kameran. Alla nya intryck gör att hjärnan liksom domnar, som rumpan efter en lång cykeltur med för hård sadel. Jag hinner inte smälta allt som kommer in och blir väldigt trött av det. Idag sov jag middag nästan två timmar efter att vi hade lagt till. Vad liknar det???

Odd påstår att jag liknar en kines.

Bilder från Lipsi. Andlöst vackert. Nyper mig i armen. 

Våra nya hemmavatten. Utsikt från toppen på Lipso.

Toppenlunch på Lipso. Härifrån räknade Odd till 19 kyrkor.

Utsikt över Lipso hamn.