Odd har stängt in sig och pluggar inför VHF-examinationen. Jag har spridit ut Karl Hans alla gamla sjökort och hamnguider på golvet och bordet i vardagsrummet och försöker göra en Plan.
30 nautiska mil per dag är målet, det borde vi klara på sex timmar med god marginal. Om vi inte blir inblåsta någonstans betyder det att vi hinner hem på ca tio dagar. Om vädret blir för tufft för länge är plan B att lämna båten i någon dansk hamn och resa hem, och fortsätta hemseglingen när det blir stabilt väderläge.
Om vädret är fint, å andra sidan, kan vi kanske komma längre vissa dagar och hoppa över någon natthamn.
Jag låter väldigt kaxig märker jag. Det är jag inte. Jag har aldrig seglat över öppet hav. Aldrig varit på Läsö till exempel. Aldrig navigerat i okända vatten. Hur svårt är det att hitta till Lysekil och Käringön när man kajkat runt i samma farvatten i 60 år?
Utan Odd skulle jag inte våga.

 

Det är faktiskt snyggt, träningsarmbandet från Nike. Det mäter steg och kaloriförbränning. Och så är det dessutom en häftig klocka. (Nej, den lyser bara när man trycker på en liten knapp.)
Egentligen har jag ju slutat med armbandsklocka.
Men att kunna ändra sig är en av livets utmaningar och bonusar.
Jag köpte det på Ebay och betalade förstås med PayPal.

Om en stund ska jag åka och kolla på en jaktradio som jag hittat på Blocket. Tanken är att Odd och jag ska kunna prata obehindrat med varann ombord, via en öronsnäcka och varsin fickradio. Det är nämligen svårt att kommunicera när man står inne och kör båten och måste sticka upp huvudet genom takluckan och skrika mot vinden till den som står där framme med förtampen. Ännu svårare när den som svarar inte vänder sig om så att man åtminstone kan försöka läsa på läpparna.
På de allra flesta båtar man ser råder en strikt könsmaktsordning: Mannen kör båten, kvinnan är gast och hoppilandkalle.
Fast oftast gastar mannen mest, rent verbalt alltså. Visst blir man trött? Men inte på vår båt. Där sitter jag bakom ratten. Och om vi blir osams vid nån tilläggning behöver inte hela hamnen få reda på det. Då kan vi väääsa åt varann i våra headset.

PS. Jag köpte dom. Vilket fynd!

– Posted using BlogPress from my iPad

Location:Orust,Sverige

Ingen blogg sedan i onsdags pga tekniskt strul under danmarksresan. Jag hade glömt inloggningsuppgifterna hemma. Har varit desto flitigare på Facebook, men det syns ju inte på bloggen. Sjösättning av Ellem och första provseglatsen gick perfekt. Men 6 ton är mycket…

Torsdag 25 april. Hamnen i Gråsten. Vi vaknade efter en kall men ändå bekväm natt tack vare att det finns värme ombord som hade fungerat perfekt. Madrasserna var sköna, det var förstås lite mindre plats i förpiken jämfört med vår säng hemma, men det känns inte för trångt.
Allting är lite overkligt. Igår kväll höll vi på till sent med att sortera in alla våra saker och försöka sortera bort en del del av allt som Karl Hans och Olli samlat på sig under 30 år med båten. Precis allting finns. I varje låda man öppnar hittar man bra-att-ha saker, rent och fungerande.
I pentryt suckade vi först över att nästan alla lådor var fulla, men sen upptäckte vi att väldigt mycket var användbart. En kaffekokare, en vattenkokare, extra Melittatratt. Fullständig uppsättning bestick, men också en låda med diverse, en sån som finns i varje kök. Med korkskruv, äggpickare, persiljekvarn, vitlökspress, tepåseklämmare, konservöppnare, påsklämmor, vinkork för öppnade flaskor, mjölkvispare, rivjärn mm mm. Från den lådan tror jag bara att jag slängde en liten plastburk från Tupperware, för att den var så klumpig. Men sen fiskade jag upp den igen ur soppåsen, eftersom den blev en perfekt matskål till Sigge.
En del saker har vi sorterat ut för att använda hemma istället. Två stekpannor med lock till exempel. Den ena en helt ny teflonpanna av gedigen och tung modell, kan inte fatta varför de skaffat den till båten?
Vi fyndade ideligen i skåp och skrymslen. Två jättefina seglaroveraller som passade perfekt, den ena Hellyhansen och den andra Henry Lloyd. Värda flera tusen kronor styck. Otroligt bra att ha, men inte nånting vi hade lagt pengar på att köpa nu. Tre extra flytvästar modell Baltic, alltså såna som blåser upp sig själva när man trillar vattnet. Två av dem inte uppackade ur affärens förpackningar. Två säkerhetslinor med dubbla hakar, precis såna som står på vår inköpslista. En räddningsfilt, en sån som man sveper omkring en nedkyld person. En liten väckarklocka. En liten glasljusstake för värmeljus, med dubbla glasväggar. Först trodde jag det var bara av säkerhetsskäl, för att glaset inte ska spricka av värmen, men när vi tände ett värmeljus (det fanns en full påse) syntes en fullriggare som dansade inuti glaset i takt med lågans fladdrande. Den blir en favorit!
I salongens skåp och hyllor var det likadant. Vi hittade besiktningsprotokoll av gasolanläggningen, tydligen måste man i Tyskland kontrollera den varje år. Bruksanvisning till räddningsflotten, som också ingick i köpet visade det sig. En fin servis med fat och koppar både i plast och porslin, dricksglas och vinglas, alla nogsamt omstoppade med mjukt hushållsplapper för att inte skramla i skåpen. I salongsbordet finns en lucka och ett nedsänkt fack, och där hittade vi en uppstättning snapsglas och en halvfull flaska linjeakvavit.
En del saker som det inte var något fel på alls var vi tvungna att göra oss av med. Det fanns hur mycket burkar och flaskor, skurtrasor, polerdukar och dammtrasor som helst avsedda för städning. (Förutom den kista med båtvårdsgrejer för höst- och vårrustning som Karl Hans förvarade i båthallen och som vi också fick med.) En liten hylla var fullproppad med saker för lagning av kläder och segel. Skoputsmedel, jag höll på att glömma skoputsgrejorna som låg längst in i klädgarderoben i förpiken.
Medan jag skriver detta håller Karl Hans och Odd på att sätta upp seglen, dra alla skot, fästa segelkapell och knyta Lazyjacks. Odd är lyrisk över att seglen är nya och allt är så minutiöst genomtänkt. Om storseglet krånglar när det ska tas ned, har Karl Hans ordnat så att man slipper gå upp på däck utan kan dra i en särskild lina som finns i sittbrunnen. Focken är specialsydd och skuren nedtill så att man ska ha bra sikt.
Om en stund ska vi köra och handla det vi ändå måste köpa i en tillbehörsaffär på tyska sidan. Fast det enda vi har på inköpslistan nu är nya handdukskrokar till toan och stövlar till mig. Och en diskborste.
En båtsmansstol skulle jag förstås vilja ha. Ifall man behöver komma upp i masten.

Här en bildkavalkad från sjösättningen – i loggbokssyfte.

Efter 30 år går Karl Hans, 85 år, och hans fru Ollie iland och lämnar över sin ögonsten till oss. Karl Hans var rörd till tårar när Odd fick hans stora verktygslåda.

Ollis virkade grytlappar ingick också i köpet…

– Posted using BlogPress from my iPad

Lycka är att kunna kompa sig själv på ukulele till Bob Dylans ”It´s all over now, Baby Blue”. Jag inser plötsligt att detta har jag längtat efter hela mitt liv.  🙂

Tur att vi inte bor i lägenhet för då hade någon garanterat bankat i väggen för typ två timmar sen…

Ukulelen är ett sånt perfekt instrument, för man kan spela lågt och känslosamt på den också, inte bara stompigt och kaxigt.

Perfekt allsång i sittbrunnen i sommar med goda vänner, vin och mysmat.

Vi har varit längst söderut i Danmark och hälsat på vår nya båt. En LM32 byggd på 80-talet och sedan dess ömt omvårdad av Karl-Hans och Olli. Nu går de iland, och överlämnar till oss en båt där det inte fattas något.

Vi hade tänkt skriva en lista på sånt vi behöver ta med oss till sjösättning och hemsegling i maj. Men det enda som står på den listan nu är: 1. Sängkläder och 2. Ipad.

Till och med en virkad mössa till den extra toapappersrullen fanns redan ombord… 🙂

56/365. Omsorg

57/365 Paket

Glas, koppar och fat var omstoppade och sjösäkrade.

58/365. Omsorg.

59/365. Trio

Vilken tur. Det fanns ett litet barskåp inbyggt i bordet. Komplett med Jubileumsaquavit. Det ska en riktig båt ha, enligt Odd.

60/365. Överraskning

Plotter fanns ingen ombord. Vi fikade på bakluckan i solen på vårens första dag. Olli hade bakat och Odd demonstrerade finesserna med Seapilot på Ipad.

61/365 Mars

I Sönderborg tog vi en promenad i hamnen för att kolla in en av flera broar som vi måste passera när vi seglar hem i maj. Fru Jensen sålde torsk och plattfisk från sin båt.

62/365 Dam

Hur klämmer man in en distanskurs i navigation (förarintyg) i sin vardag när man har ett jobb att sköta och ett mastodontmanus att redigera?

Jomen det är ju så kul … vi tar det fredag kväll! I maj ska vi segla hem nya båten från Flensburg. 300 distansminuter har vi räknat ut att det är hem till Flatön, med lite marginal.

Även om jag har varit på sjön varenda sommar i hela mitt liv, så har jag för det mesta bara åkt med. Det var så när jag växte upp. Köra båt var mannens uppgift. För tre eller fyra år sedan bestämde jag mig för att lära mig köra båten själv. Odd tyckte det var en strålande idé och stöttade mig helt och fullt. Men det var ändå ett förvånansvärt motigt projekt, detta att ta ansvar som kapten. Det tog lång tid innan jag vågade mig ut ensam i vår lilla snipa. Nya Tumlaren är mer än dubbelt så stor som gamla Tumlaren, och jag har bestämt mig för att jag ska kunna köra henne helt ensam. Inte segla, men köra. Och jag vill kunna ta ansvaret för navigeringen när Odd seglar.

Så nu sitter vi här och slåss om passaren och övningssjökortet. Odd är visserligen proffs, men han har redan hittat saker som han inte hade en aaaaning om i min kursbok. Så därför får jag inte ha den ifred. Tänk om jag lär mig nåt som han inte vet…

Jag känner inte längre att jag måste försvara bloggandet, som i början för drygt tre år sedan. Då när jag tyckte att jag måste svara de människor som undrade hur jag kunde ”lägga ut mitt privatliv på nätet.” Det där som Lars Lerin så träffande beskrev som ”vänlighetsraseriet” i dagens vinterprat i P1, det drabbas jag inte lika ofta av numera.  Grattis om du inte ännu har hört programmet!

Nej, Jante har jag gudskelov blivit mycket bättre på att hantera.

Nyss läste  jag igenom mina blogginlägg från slutet av december och början av januari förra året.

Såhär skrev jag den 3e januari 2012:

”Under 2012 vill jag vara: Avstressad. Skapande. Glad. Fri. Älskande. Nära havet.”

Det känns som perfekta föresatser även för nästa år. Så bra, då behöver jag inte anstränga mig för att hitta på några nyårslöften.

Hur gick det då med de höga målen för det här året?

Avstressad? Nja, men i alla fall mycket bättre än i mitt gamla liv. Faktiskt kan jag numera säga nej,  ställa in och skjuta upp. Fortfarande är jag väldigt dålig på att planera realistiskt med tid och krafter. Om jag kunde lära mig att inte vara en sån tidsoptimist (till exempel lägga in en resa till Oslo och en till Stockholm samma vecka) så skulle jag slippa ringa dessa tråkiga återbudssamtal.

Skapande? Ja faktiskt. Råmanuset till min roman är färdigt. Ett år har det tagit, och då har jag ändå inte haft mer än ett par perioder av obruten skrivtid. Dessutom har jag fotograferat och målat både på glas och i olja. Ska man mäta framgång  i  priser så är det fotograferandet som har varit mest framgångsrikt. Första pris i Bohusbilden (en Ipad!) och andrapris i Wikimedias WikiLovesMonuments. Fast när jag tittar i min bildbank har jag fotograferat mycket mindre . Bara 2529 bilder i år, mot 6051 bilder år 2011.

Glad? Jodå, det går fortfarande upp och ner, som för de flesta. Men jag har lärt mig bemästra tungsinnet med promenader, avslappning och så förstås möjligheten att rymma till Las Palmas.

Fri? Nä, långt ifrån. Kanske lite friare än förra året förstås. Fri från några komplex, några ovanor, några tankemissfoster. Friare i tankarna, det känns som om varje ny bok jag läser öppnar ett nytt litet lufthål. Och jag har läst massor det här året. Rena bokbulimin.

Älskande? Ja, absolut. Kärleken växer i proportion till avståndet till förälskelsen som ju är en sorts sjukdomstillstånd, ordnad av naturen för att främja fortplantningen.  Egentligen måste vi ju inte fortsätta hålla ihop nu, när barnen är vuxna och utflugna. Men förutsättningarna för kärlek har aldrig varit bättre. Vi har kanske inte alla hormonerna. Men vi har tiden, mognaden, ödmjukheten, nyfikenheten, toleransen, vänskapen.

Nära havet? Ja, och här har det verkligen hänt något fundamentalt nytt 2012. Jag tänker på det varje dag. Nästa sommar gör vi inte utflykter med båten, i sommar BOR vi i vår nya båt. Flera veckor i sträck. Vi kan segla vart vi vill. Till Norge. Eller till Paris.

LM 32 Tumlaren