Det är lätt att bli besatt av väderprognoser här i östra Medelhavet. Det kan blåsa upp på ett ögonblick. Det kan också vara kav lugnt just där man befinner sig, men ändå plötsligt komma höga vågor om det blåser upp till kuling lite längre bort. Det finns ingen skärgård som hemma, transportsträckorna är långa och öppna, och när man kommer fram till en ö kan läsidan vara mer blåsig än lovartsidan, eftersom vinden kommer nerfallande likt en lavin från de kala, branta sluttningarna.

Innan vi bestämmer dagens rutt, kollar vi alltså vädret, via ett antal olika appar. Mest litar vi på openskiron.org. Vi träffade skaparen på Nisyros förra hösten, en israelisk ingenjör, och fick förtroende för hur programmet är uppbyggt. Väderdata från alla statliga myndigheter / meterologiska institut runt Medelhavet ingår. Det uppdateras varje morgon men ger bara prognoser för två dygn framåt. Här i Cykladerna är vädret extra lurigt, det gäller att ha tänkt ut både plan B och plan C, så att man inte blir fångad i någon utsatt vik under dåligt väder.

Igår gick vi från Amorgos till Iraklia, i ögruppen småcykladerna. Dit går det färja, vilket betyder att det finns möjlighet till liv åtminstone på sommaren. Färjepiren hade plats för några gästbåtar också. På utsidan oss låg en 50-fotare som var chartrad, inklusive grekisk skeppare, av en familj från Kanada. De hade gjort sju öar på sju dygn och skulle fortsätta i samma takt. Jag kunde inte låta bli att tänka på Galenskaparna och ”Man ska ha husvagn”. På vår andra sida låg två ganska medfarna och överutrustade engelska segelbåtar med två äldre par. De hade kommit från Kreta dagen innan och hade inga speciella planer alls.

Vi lämnade Iraklia tidigt i morse efter att först ha blivit helt nergasade när charterpappan körde motorn för att familjen skulle få varmvatten till morgonduschen… Japp, där fick vi alla våra fördomar om charterseglare bekräftade.
När Openskiron uppdaterat sina prognoser för dagen la vi om kursen och gick norrut. Nu ligger vi i en fin bukt på norra Paros där vi nog blir kvar minst ett par dagar.

Köpta från fiskbilen på Amorgos. Blev goda grillade. Men vad är det för sort?

Ikaria. Drömmen om ett sommarland. Men tyvärr tråkigt och opersonligt utan åretruntliv.

Panoramabild från dagens natthamn på Paros. Det blev några åskknallar. I natt vänder vinden 180 grader. Men här ligger vi tryggt ändå.

Rutten hittills: Samos, Arki, Patmos, Levitha, Astipalia, Amorgos, Iraklia, Paros. Skärmdump från väderappen Windy. Ljusgrönt och brandgult vill vi inte vara ute i.

Hur många har du?

Idag visar stegräknaren på 21723 steg. Fast vi har varit på cykelutflykt i sju timmar. Jag är väldigt trött när jag skriver detta, det kommer nog att märkas. Våra hopfällbara cyklar är ovärderliga, tack vare dem kommer vi till platser vi aldrig skulle upptäcka annars. Visst kan man hyra bil, men det är inte alls samma sak. Med cyklarna stannar vi ofta, beundrar utsikten, pratar med folk vi möter, fotograferar. Det blir alldeles för mycket bilder, det tar en massa tid att välja och radera nu på kvällen, men jag kan inte låta bli.

De första två timmarna fick vi leda cyklarna på serpentinvägen som gick upp till choran, den ursprungliga bergsbyn på 300 meters höjd. Där finns öns enda apotek, med obligatorisk våg. Det var inte anledningen till utfykten, men jag vägde mig naturligtvis.
Den urmodiga pjäsen visade på 64 kg. Ett kilo under min målvikt! Det är för bra för att vara sant, men jag blev glad ändå och firade med ett glas färskpressad apelsinjuice. Sen låste vi fast cyklarna vid ett träd och fortsatte till fots mot det berömda klostret en bra bit bort från choran.

När vi hade klättrat först nerför stigen på bergssidan, och sedan uppför alla trappsteg nästan ända fram till klostrets fot, mötte vi en man på väg ner, som talade om att klostret hade stängt för idag.

Efter att ha tagit oss tillbaka till choran och tröstat oss med en sen långlunch och en massa vatten och cola light med is, susade vi nerför berget igen till båten. Sen gick vi ut och åt middag med våra tyska vänner. Den här dagen glömmer jag aldrig, så det känns inte som om jag behöver skriva ner så värst mycket mer.

På väg till klostret. Ingen cykelväg precis.

Sophämtning med åsnekraft.

Idag har det blåst så hårt inne i Amorgos hamn att vi inte vågat lämna båten. Skulle vårt ankare hålla? Vi hade fyrtio meter kätting ute, och det har aldrig släppt tidigare, men någon gång ska vara den första… Den ostliga vinden låg på rakt i sidan med över 15 m/sek i byarna. Ett spindelnät av springlinor löpte från olika hållpunkter i kajen ut till båtarna för att avlasta trycket på ankarkättingarna. Flera av våra båtgrannar blev tvungna att lämna kajen under mer eller mindre panik eftersom deras ankare släppte.

Det är oerhörda krafter som kommer i rörelse när båtar på 12 – 17 ton fångas av vinden och börjar driva okontrollerat i sidled. Ett par gånger var jag tvungen att gå ner och gömma mig i båten för att jag inte vågade titta. Det är om möjligt ännu värre att sitta hjälplös i sittbrunnen och titta på hur nyinkomna seglare lockas att försöka lägga till vid kajen när de upptäcker att det finns plats. Det är nästan omöjligt att ankra och fickparkera ett sånt vindfång som en stor segelbåt med femton sekundmeter i sidan. Ska de hinna avbryta, innan de brakar in i någon av oss som redan ligger där, eller kör rakt in i någons ankarkätting i försöket att komma ut igen?

Klockan 18 la sig vinden plötsligt, nästan samtidigt som färjan kom in och parkerade i lovart så att vi fick lite lä. Imorgon ska det inte blåsa alls, då blir det långpromenad upp i bergen för att besöka öns berömda kloster. Det har varit med i filmen Det Stora Blå som spelades in här.

Äntligen lugnt.

Ögongodis överallt. Och dofter.

Odd påstår att kilopriset på den fisk jag får upp är flera tusen kronor, med tanke på utrustningen som krävs. Fiskespöet sitter fast i en särskild hållare i aktern, draget släpar efter båten utan att jag behöver hålla i någon lina. När en fisk hugger, och linan löper ut, knattrar det i rullen så att jag kan rusa dit. Igår råkade jag få mig själv på kroken, just när vi närmade oss hamn och jag hade vevat upp fiskelinan.

Kroken gick in med hela hullingen i det rynkiga hänget vid armbågen som retar mig så mycket. En sladdrig skinnpåse som  uppstått efter viktnergången. Det gjorde inte så ont, men jag skrek ändå, av ilska mest. Försökte rycka ut kroken med våld, men det var omöjligt. Jag satt fast. Odd blev tvungen att nypa av kroken med avbitartången, ta tag i spetsen som stack ut genom skinnet, med en annan tång, och dra ut hela kroken b a k l ä n g e s … Han hällde på handsprit innan han drog. Jag var mest rädd att det skulle blöda väldigt mycket, pga min blodförtunnande medicin. Men jag har trappat ner på den, tar bara varannan dag. Det blödde bara lite, och kändes inte mycket heller. Idag känns det helt bra. I fortsättningen kopplar jag av dragen dirket, när jag har fiskat färdigt. Det satt korkploppar på krokarna, men de hade trillat av.

Det blåser som f…n idag, rakt i sidan, ostligt som omväxling. Två franska båtar har gett upp och under stor dramatik lämnat hamnen eftersom deras ankare inte hållit. Vårt ankare håller än så länge, ta i trä, men vi har spänt springlinor kors och tvärs och det känns oroligt, vi vågar inte lämna båten.

Innan vi lämnade hamnen i Skala på första maj tog jag trapporna upp till slottet, där slakteriet ligger, för att handla köttfärs och grönsaker. Alla gamla vägar genom byn är trappor, bilvägen är mycket längre och har kommit till i modern tid. Tyvärr ledde all trappmotion till ordentlig värk i vänster knä. Att man ska vara så ömtålig!

Med frys och kyl påfyllda flyttade vi oss ett snäpp österut till en enslig ankarvik för att få lite omväxling. Eller rättare sagt, för att båda ska få sina preferenser tillgodosedda. Jag gillar ställen där det finns folkliv, Odd föredrar öde vikar. Det var en vacker kväll, alldeles stilla, bara lite getklonk på avstånd. Vi rodde iland med gummibåten för en sen promenad runt udden in i nästa vik, där det fanns en taverna.  Första maj måste ju firas på något sätt.

Innan solen gick upp i morse lättade vi ankar. Två ankare, för att vara noga. Vi provade i natt för första gången att koppla på ett andra ankare på kättingen. Inte för att det blåste särskilt mycket, utan för att vi ville testa. Med två ankare ligger man förstås mycket säkrare än med ett, men det är lite pyssel både att lägga ut och att dra upp. Det gick i alla fall helt perfekt, och det känns skönt att ha förberett ett alternativ för extra blåsiga nätter.

De femtio sjömilen till Amorgos tog nästan tio timmar, vi hade kraftig motström men ingen segelvind, och fick gå för motor hela vägen. Om vi hade vänt fören åt andra hållet, hade vi kunnat vara på Kreta imorgon bitti. Bara 23 timmar söderut. Men Sigge klarar inte att vara i båten så många timmar i sträck. Han var väldigt glad att få hoppa iland på kajen i Amorgos.

Jag älskar redan Amorgos och vill stanna här flera dagar. Imorgon ska jag gå runt och fota. Det är pittoreskt, dekorerat och tillrättalagt som i en turistbroschyr, men ändå inte förstört. Inte riktigt genuint alltså, som Astipalia eller Lipsi. Men charmigt, vänligt och inbjudande. Vi hittade en bra plats vid stadskajen, och där stod Hubert och Christiane från Berlin och tog emot tamparna! Dem som vi hade sällskap med nedför Donau, och som vi har hållit kontakten med sedan dess. Nu låg de med sin Tara ett par båtar bort, och hade just kommit.

Skala, trappstaden på Astipalia.

När Odd får bestämma blir det ankringsvik.

Just när vi skulle krypa till kojs igår kväll bröt helvetet löst, ett fyrverkeri brakade loss som fick Sigge att försvinna längst in i det trängsta utrymmet som finns i båten, under skarndäck. Elva ribbåtar med minst dubbla 200-hästars motorer mullrade på parad in i gästhamnen, fullastade med människor i överlevnadsoveraller och inplastade lådor och kartonger.

Det årliga besöket av specialister från Aten hade inletts. En volontär organisation av läkare, sjuksköterskor och hälsoupplysare som sedan sex år tillbaka turnerar tio dagar i maj mellan de allra minsta öarna i Egeiska havet. De stannar en dag och har mottagning för alla som behöver. Urologer, kardiologer, gynekologer, ögonläkare, ortopeder, kirurger, barnläkare – de flesta med privatpraktiker som bara de rika storstadsborna har råd att anlita. Organisationen sponsras av ett antal stora företag och en bank, som donerar pengar till utrustning och läkemedel som turnén har med sig till öarna.

”De saknar allt”, sa en läkare till mig. ”Läkarstationerna på de minsta öarna har inte ens tillräckligt med förband. Läkare har de kanske en gång i veckan, fast inte på vintern om färjan inte kan komma. Vi gör detta för att stötta deras beslut att försöka leva kvar här, för att visa att de är viktiga.”
Jag frågade varför inte regeringen gör något åt situationen på öarna om den är så dålig? Han tittade på mig, skakade på huvudet. ”The governement? They can´t do anything!”

Alla 80 volontärer som ingår i turnén – läkare, sköterskor, skeppare och medhjälpare, ställer upp gratis och betalar på plats sina egna kostnader för mat och uppehälle. En ung kvinna, Vicki, berättade för mig att hon har ansvar för skolsektionen. Hon skulle hålla lektioner i skolan om rökning, alkohol och droger, och hade med sig skolböcker, pennor, kritor och annat som donerats till undervisningen. ”Alla barnen blir så glada”, sa hon. ”Det är som julafton när vi kommer. De har så lite, det är så orättvist.”

Gå gärna in och gilla organisationen Symplefsi på Facebook!

För övrigt idag har vi tittat in i byns lilla museum och sett helt otroliga saker från år 3000 före Kristus! En getherde råkade hitta två orörda gravkammare fulla av oskadade föremål. Man fick inte fota i museet men det såg jag inte förrän det var för sent. För femtusen år sedan skapade någon de här vackra lerkrukorna – det går inte att förstå hur ynkligt kort min stund på jorden faktiskt är.

Dagens ledord är Ödmjukhet och Tacksamhet. Och Optimism. Det finns faktiskt väldigt många underbara människor.

Vicki skulle prata med skolbarnen om rökning och hälsa.

Inte precis nybesiktigade…

Formade för femtusen år sedan av en konstnärssjäl på en ö med bara fattiga fiskare och boskapsskötare.

Igår, lördag 28 april, tog vi oss runt till Astipalias sydsida och huvudorten Skala. Hit går det färja. Fiskehamnen och gästhamnen ligger bakom en skyddande pir med butiker och cafeer längs med kajen och ett slott byggt på 1300-talet på bergstoppen ovanför. Choran, den vita byn som klättrar runt slottet, är fortfarande bebodd.

Här kan man fantisera om att ha en skrivarlya… Människorna under det osmanska väldet levde i ”beskydd” av pirater, och en gång om året kom de turkiska herrarna och tog upp skatt. 1912 kom italienarna och ockuperade ön, sen kom tyskarna och engelsmännen. Krigshistoria är inte min specialitet, men jag kan föreställa mig öbornas förtvivlade ”Varför?”. En obetydlig ö mitt i havet, bebodd av ett så litet antal fiskare och getbönder att turkarna under en period lyckades utrota allihop, och nya människor fick flyttas dit från närliggande öar. Varför kunde de inte lämnas ifred med sina fiskenät och sina getter?

Idag har gyttret av hus och gränder spridit sig från choran där uppe, ut över berget och ända ner till vattnet. Trafiken är minimal, mest scooters, atmosfären loj och vänlig. Alla väntar på turisterna. Vi känner oss ungefär som de första strandskatorna hemma, uppmärksammade och välkomna. Här finns Inte så mycket souvenirbutiker som på Samos, inget partyställe, hit kommer nog mest backpackers och båtluffare. Ikväll har det varit ett stort barnkalas med ballonger, tjo och tjim i pizzerian som ligger längst ner i hamnen, bakom en  lekplats. En pappa passade på att övningsflyga sin drönare bland rutschbanor och gungor.

Vi ligger tryggt innanför piren med både el- och vattenkoppling och bra internet. Nu blir vi inblåsta ett par dagar. Nästa skutt över Medelhavet går till Amorgos, tio timmars gång mot nordväst. Då vill vi inte ha motvind.

Idag, söndag, gör vi inte så mycket. Odd monterar en extra fläkt på kylskåpet, jag ska tvätta kläder på kajen, nu när vi har tillgång till vatten, det blir en långpromenad och så matlagning förstås. Nånting med köttfärs och vitkål. Och gärna med getmjölk som en ingrediens. Chokladpuddingen ska jag också försöka få till.

Astipalias kustlinje vill man inte vara nära i oväder.

Men sen kommer man runt hörnet och in mot hamnen. Slottet och choran högst upp på berget till vänster.

Titthål mot hamnen uppe i slottet. Ellem ligger i mitten nere vid piren.

Myskväll i sittbrunnen igår. 

Igår låg vi kvar i viken i Astipalia och inväntade mindre vind, för att kunna ta oss vidare till öns sydsida. Vi behöver handla och fylla på färskvatten. Fast mjölk behöver vi inte köpa på ett tag. På morgonen körde Odd in till land i jollen för att rasta Sigge, och kom tillbaka med en jätteflaska getmjölk, ett kilo getost och två apelsiner. Han hade tittat in till getbonden som höll på med morgonsysslorna i skjulet ovanför tavernan, och fick inte gå därifrån utan dessa presenter. Betalning var det inte tal om.

Jag vet att en sån ost, Graviera, kostar 14€ per kilo, så något måste vi bara ge tillbaka. Vilken tur att min gamla orörda godisgömma med Marianne fanns kvar under durken! (Nu ligger där bara en ensam påse Polly, men jag är osäker på kvalitén efter ett år i båten?) Getbonden, som inte kunde ett enda ord engelska, blev mest generad över gengåvan och hällde genast upp en hel flaska getmjölk till, samt gick ut i hönshuset och hämtade åtta nyvärpta ägg.

På kvällen tog vi jollen in till tavernan för att vara lite sociala. Jag tog med min baglama i ryggsäcken, ifall det skulle bli läge för musik. Enda gästerna förutom oss var getbonden och hans pappa, två väldigt gamla tanter med käpp, samt ett engelskt seglarpar från den andra båten i viken. Vi beställde greek salad och octopus salad. Tavernadamen kunde några ord engelska och charmade Sigge totalt, vilket är ytterst ovanligt. Hon serverade honom små godbitar ur handen och tillät inte att han stod bunden vid vårt bord, han gick fritt i hela restaurangen, ut och in i köket och mellan borden där gästerna satt. Efter att ha rådgjort med tavernadamen beställde Odd in en stor ouzo och chips till getbonden. Han höjde glaset mot Odd och muttrade något med antydan till ett blygt leende, men vi såg honom inte dricka något på hela kvällen. Alla såg på teve, någon musik var det inte tal om och jag var för feg för att plocka upp mitt instrument. Vi pratade med våra anrkingsgrannar, det äldre engelska paret på Wight Egret, en Moody37. Ibland är det så skönt som omväxling,  med människor som inte har dubbelt så stor båt som vi. När vi skulle gå, kom tavernadamen med en halv brödlimpa i en påse, så att vi skulle ha till frukost. Är det konstigt om man älskar Grekland?

Vad tar man sig till med tre liter färsk getmjölk? Jag har proppat in två fulla, små colaflaskor i frysfacket, och en halv liter har vi nog redan gjort slut på eftersom Odd tyckte det var supergott till gröten och vi båda gillade den i kaffet. Men vi har ändå alldeles för mycket kvar. Chokladpudding kanske? Det börjar uppstå en längtan efter dessert. Om jag tar getmjölk istället för vispgrädde, och lägger till gelatin?

Kolla på den här videon när alla getterna kommer rusande till kvällsfodringen! Ellem syns på slutet i viken bakom, och getbonden skymtar också. https://www.youtube.com/watch?v=EiBjeMToIog&sns=em

Nu kan jag bocka av mitt motivationsmål att kunna vandra obehindrat i de grekiska bergen. Igår tog vi en långpromenad på en stenig stig. 6000 steg rakt uppför berget och lika många ner igen. Jag kunde ha gått dubbelt så långt, vilken lycka! Fin utsikt och ett fint möte med en gumma på väg att hämta vatten med sin åsna. Båten är en tidsmaskin!

Sigge måste rastas. Ofta!

Far och son silar getmjölk. Minst 60 liter per dag tror vi.

Mjölkproducenterna. De vackra bjällrorna väckte stort habegär. Vissa var tredubbla.

Sigges nya favorit.

Möte med ett annat århundrade på bergspromenaden. Alla har inte vatten i kranen.

Vi skulle alltså gå från Patmos västerut mot den lilla ön Levitha som ligger ligger fem timmars gång rakt ut i Egeiska havet. Det finns inga räddningsplankor på vägen, inga andra öar att gå in till om vinden plötsligt skulle öka. Det blir fort höga vågor, eftersom havet ligger öppet nästan ända upp till Thessaloniki, där Medelhavet tar slut.
Ellem är stabil, sjövärdig och välutrustad, vi är utbildade och hyfsat erfarna, vädret såg bra ut för de närmaste dagarna. Ändå kunde jag inte sova natten till onsdag, efter äventyret med motorn. Hjärnan spelade upp alla möjliga hemska scener med stormigt hav, monstervågor och man överbord.

Så onödigt! Överseglingen till Levitha gick som en dans, vi hade fin slör och inte mycket sjögång, gjorde nästan sex knop i medelfart vilket är bra gjort av Ellem. Det enda som var lite pirrigt var att stänga av motorn när vi hade satt segel. Tänk om den inte skulle starta igen?

Även natten på Levitha låg jag sömnlös helt i onödan. Kastbyar slet i riggen, vindmätaren ryckte ideligen långt förbi tio meter per sekund och det gungade betänkligt fast vi låg förtöjda inne i en helt avskild, naturlig hamn. Redan på kvällen ändrade vi våra planer och bestämde att gå med vinden söderut nästa dag, istället för västerut. Om det skulle bli möjligt att fortsätta alls.

När solen gick upp gav vi oss av. Så snart vi kom ut på öppet hav förstod vi att den stökiga natten berodde på fallvindar som rinner ner för de omgivande bergssidorna och förvandlar hela hamnen till en slags vindtunnel, fast den ligger på läsidan av ön. Säker och skyddad för vågor, men ändå väldigt blåsig. Dagens etapp, från Levitha söderut till ön Astipalia, innebar fem timmar med jämn och fin slör hela tiden och vindar mellan 5-8 meter per sekund. Helt idealiskt. Jag hade kastat bort ännu en natts god sömn helt i onödan. Varför kan jag aldrig lära mig?

Natthamnen här på Astipalia är osannolikt fridfull. Viken kröker sig in mellan bergen som en liten insjö, här finns bara en taverna och ett par hus där det bor fiskarfamiljer och/eller getbönder. Allt som hörs är tuppar som gal, duvor som kuttrar och så getbjällror i hundratal, alla med olika klang. När getterna ska mjölkas för kvällen kommer de springande alla på en gång. Konserten som uppstår är obeskrivlig.
Motion blir det däremot inte mycket med sedan vi lämnade Samos. Jag förstår inte vart tiden tar vägen när man seglar. Jag har styrketränat lite i sittbrunnen med hantlarna, gått korta promenader, verkligen inget att skryta med. När vi kastat ankar och kommit i ordning blir jag väldigt trött och måste vila en stund, jag vet inte vad det beror på. Kanske rör man sig mer än man tror, för att parera båtens rörelser?

Rutten hittills: Samos – Arki – Patmos – Levitha – Astipalia-

Viken Vathi på norra Astipalia som den ser ut i pilotboken.

Viken i verkligheten, Ellem som en prick längst bort.

Halv sex vaknade vi i Arkis lilla hamn och gjorde klart för avgång mot Levitha, klippön som utgör första trampstenen i ögruppen Cykladerna, mitt i Egeiska havet. Jag tryckte på startknappen tilll motorn. Ingenting hände. Det är en väldigt konstig upplevelse när någonting som alltid varit självklart bara uteblir. Tänk att du vrider om bilnyckeln och motorn inte startar. Hjärnan vill inte tro det. Odd var tvungen att också trycka på knappen, flera gånger dessutom, innan han trodde på det. Motorn var död, och han hade ingen aning om varför. Det var en riktigt svart morgon. Vi såg dagar av reparationsstrul framför oss. Och hur skulle vi ta oss från Arki, en ö med bara några få bofasta fiskare, utan fungerande motor?

För att göra en lång historia kort så hade vi en otrolig tur flera gånger. För det första blåste en svag, men dock vind rakt ut ur Arkis trånga lilla hamn, vi kunde dra upp ankaret, hissa seglen och sätta kurs mot Patmos, närmaste större ö. För det andra visste vi att svenska vänner befann sig i närheten med sin båt, och hade planer på att ta sig till Patmos samma dag. Vi ringde upp Rolf på Blue Pearl och förklarade situationen, och tre timmar senare fiskade de upp oss och vi fick bogsering in i Patmos hamn.

För det tredje rekommenderade ”vår” mekaniker på marinan i Samos en kollega i Patmos som stod på bryggan tjugo minuter efter att vi lagt till. Han ställde diagnosen direkt. Ett relä till startmotorn hade havererat och måste bytas ut. Efter en timme var reservdelen på plats och motorn igång.
Dagen som började så mardrömslikt slutade med förfest för våra räddare i sittbrunnen och gemensam middag på en taverna. Imorgon gör vi en omstart mot Levitha.

Slutet gott, allting gott.