Vad är det för fel på en novell med rollator?
Förra söndagen var sista dagen att skicka in en novell till tidningen Allas tävling. Givetvis glömde jag bort det. Givetvis finns det en anledning, den hade säkert ingen chans. Jag tycker det är väldigt svårt att skriva inom de ramar som veckotidningarna vill ha. Så här svarade Året Runt när jag mailade och frågade:
”Vi är intresserade av typiska genrer som deckare, mysterier och romance. Det ska vara välskrivet och gärna med vältecknade miljöer och karaktärer MEN handlingen är viktigast. Rappt, överraskande och drivet. En grundregel är att det ska hända mycket i historierna och gärna vara mycket känslor. Det är viktigt med överraskande vändpunkter! Huvudpersonen är ofta en självständig kvinna i 40-årsåldern. Miljöerna får inte vara för urbana eller glamorösa. Inte heller för moderna, i betydelsen att de förutsätter förkunskaper om internet, dataspel och liknande.”
Nähä. Inte internet. Så tidningens kvinnliga, självständiga läsare i 40-årsåldern har ingen aaaaning om Facebook? Eller Minecraft? Eller Candy Crush? Gäller samma antagande för 40-åriga män då?
Novellerna i Hemmets Veckotidning ska enligt ett mail från deras redaktör ”beröra och får inte vara banala, hårdkokta eller övernaturliga, de får gärna vara humoristiska, inte för ”snälla”, handla om självständiga kvinnor som gör något av sitt liv. De får inte vara förutsägbara, då är det ingen som läser dem till slut. Läsarna ska vilja fortsätta att läsa och inte bli besvikna utan snarare överraskade, gärna en finurlig knorr på slutet. Det är alltså viktigt att novellen är så fängslande att de vill veta ”hur det går. Gärna en”cliffhanger” halvvägs för att hålla uppe intresset hos läsarna. Enligt våra undersökningar tröttnar läsarna tyvärr fort och bläddrar vidare. Novellerna i Hemmets Veckotidning ska innehålla 8.000, 12.000-13.000 eller 17.000 nedslag inkl blanksteg. Sistnämnda längd behöver vi ganska sällan. Försök anpassa novellerna efter en viss årstid, eftersom vi gärna vill skapa stämning i tidningen. Novellerna ska vara skrivna i imperfekt (”då-tid”) och helsti tredje personen (alltså helst inte”jag-form”). Dialogen får ej överskrida 1/3 av texten. Använd inga svordomar eller ”svåra” ord, undvik klyschor. Undvik självmord, knark, cancer, alkoholism, kvinnomisshandel och annat som väcker obehag, novellerna ska få läsarna att må bra.Våra läsare är 55+, kvinnor i majoritet.Och tänk på att våra äldre läsare inte gillar att läsa om rollatorer och ålderdomshem, så skippa det.”
Jaså skippa det. Varför då? Vad är det för fel på att ha med en rollator i en novell? Författaren Johan Theorins (Skumtimmen, Nattfåk, m fl) huvudperson Gerlof Davidsson kör rollator, jag slår vad om att han har massor av beundrare bland HJ:s läsare och att de skulle kasta sig över en novell i tidningen skriven av Johan Theorin.
Jag är säker på att veckotidningarna underskattar sina läsare. Det är väl samma läsare som älskar Marianne Fredriksson, Maj-Gull Axelsson och Elsie Johansson? Inga ytliga gullegullförfattare precis. Kanske handlar det rentav om pengar? En veckotidningsnovell inbringar 2500:- Brutto, märk väl. Inte pengar i handen. Är du författare ska du betala skatt och sociala avgifter på det beloppet. Vad blir det för timpeng? Kanske inte så konstigt att den vanligaste veckotidningsnovellen är skriven av en helt okänd författare som blir jätteglad över att bli publicerad…
Min bortglömda tävlingsnovell hittar du här nedan. (Finns också länkad under rubriken Mina noveller) Den skrevs enbart med tanke på att jag ville delta i novelltävlingen och representerar mig lika bra som min gamla konfirmationsklänning. Men jag lägger upp den ändå. Androm till varnagel… 😉 Skriv alltså inte såhär om du vill få din novell publicerad i en veckotidning.
Spelaren
Tolvåringens arga, gälla röst skar hennes hjärta i bitar.
”Det mungot, han förstör allting!”
”Det heter inte mungo utan mongo och du får inte säga så för mamma.”
Tvillingsysterns röst var tystare, beskäftig. Sanna kunde se sina barn framför sig bakom dörren som stod på glänt. Ryggarna avvisande vända mot henne, de smala nackarna böjda över datorn.
”Varför måste vi vara med honom när vi har lov? Varför ska han få bestämma? Varför frågar hon inte oss först?”
Samuel började svära. Spydde ut en lång ramsa tillmälen och könsord som hon inte visste att han kunde.
”Lägg av”, väste Lisa. ”Hon kan höra!”
Sanna knöt händerna, rörde sig så tyst hon kunde, lämnade köket med disken efter frukosten och sjönk ner på sin obäddade säng i vardagsrummet. Hur hade hennes snälla ungar förvandlats till dessa främmande monster? Vad hade hänt med hennes omtänksamma, hjälpsamma tvillingar? Varför vände det aldrig?
Skilsmässan från deras pappa låg flera år tillbaka i tiden, Rickard och hon hade numera inga konflikter, inte ens sedan han blivit pappa igen. Hon var inte bitter över att han bodde kvar i villan medan hon fått flytta till en tvåa i förorten. Det var trångt den veckan hon hade barnen, men det fungerade. Ekonomiskt gick det precis ihop. Hennes lön räckte inte till tvillingarnas datorer och sportlovsresa till Norge men deras pappa hade råd och betalade utan diskussion. Allting hade ordnat sig till det bästa. Nästan allt.
Hon vände sig på magen och klöste med fingrarna i kudden, tog stryptag på skumgummifyllningen, riktade ilskan som vällde upp mot någonting annat än sina ungar. Skulle de aldrig acceptera Teodor?
Under nästan ett år hade hon gradvis försökt vänja dem vid att han fanns, kompromissat och lirkat. Varannan vecka, när barnen bodde hos Rickard, bytte hon själv liv. Måndag morgon låste hon ytterdörren lätt om hjärtat och med en pirrande värme i kroppen, visste att hon inte skulle behöva låsa upp igen förrän nästa söndag, några timmar innan tvillingarna skjutsades hem. De visste naturligtvis också, men de nämnde aldrig Teodor, låtsades som om han inte fanns.
Rickard var glad att hon träffat någon, det visste hon. Det var inte hans fel att barnen satt sig på tvären som en kork som tryckts baklänges ner i flaskhalsen.
Det var så orättvist. Som vanligt kom tårarna när ilskan ebbat ut. Varför missunnade de henne att vara lycklig?
”Mamma, vi sticker ut ett tag.” Lisa och Samuel stod i dörren med ytterkläderna på.
”Har ni redan spelat färdigt? Teodor kommer ju snart, kan ni inte hålla er inne tills dess?”
Samuel ruskade på huvudet och drog ner mungiporna i en föraktfull grimas, hon förstod att hon sagt något ovanligt dumt. Igen.
”Vadå spelat färdigt? Det finns inget som heter så. Man blir inte färdig med Minecraft.” Hans röst var gäll och lite hes, snart skulle målbrottet slå till på allvar, tupparna överraskade honom ofta och gjorde honom osäker och argsint. Hennes lilla keliga kille, hon hade fortfarande kvar hans snuttefilt i garderoben som ett minne.
”Färjan går klockan fyra och den väntar inte på oss. Missar vi den så går det ingen sen. Ni får hålla er på gården där jag kan se er! Ta med soppåsen är ni snälla.”
De skruvade på sig, såg ner i golvet, undvek att titta på varann. Hon lät bli att säga någonting om hur roligt det skulle bli att åka till Danmark och bo på hotellet med palmer och äventyrsbad. Hon hade redan försökt. Den enda reaktion hon hade fått var att de redan varit där, med pappa. Får vi ta med datorn? hade Samuel frågat, och än en gång hade hon känt den hemska och overkliga impulsen att ge honom en örfil.
Teodor hade tröstat henne, de var inga småbarn längre som kunde mutas med godis och bio. Det är som när man får en ny klass, hade han sagt. Det kan ta halva terminen innan de litar på mig, och jag på dem. De vill inte ha någon ny pappa och de är rädda att förlora dig, det är helt naturligt. Egentligen visar de bara hur mycket de älskar dig.
Svartsjuka är vad de är, hade hon tänkt. Precis som sin pappa. Ska svartsjuka få förstöra allting en gång till?
Hennes kabinväska och barnens ryggsäckar stod packade i hallen, hon hann precis diska och bädda och sminka sig innan det ringde på dörren och Teodor stod där och log mot henne med snön som en smältande basker på toppen av sin lockiga kalufs. Eftersom inga barn var hemma kastade hon sig i hans famn, stack in armarna innanför den öppna rocken, tryckte sig nära, nära tills hon kände hans hjärta bulta mot sin kind. Drog in doften som var han, lindblom från tvättmedlet, citron och lavendel från rakvattnet och längst in den svaga noten av kanel som var hans egen kroppsdoft. Jag skulle känna igen honom med förbundna ögon på lukten, hade hon tänkt en gång när hon låg sömnig och nöjd i hans armar.
Han vände upp hennes huvud och kysste henne försiktigt, torkade av lite läppstiftskladd från sina läppar mot baksidan av handen och greppade sedan packningen.
”Jag bär ner det här till bilen medan du och ungarna gör er klara”, sa han. ”Det är ingen stress, men det tar nog en stund att gå till båten från parkeringen. Den här avgången var fullbokad.”
En halvtimme senare var den förväntansfulla stämningen förvandlad till panik och ursinne. Tvillingarna var spårlöst försvunna. Ryggsäckarna i bilen gav ifrån sig djurläten och fåniga skratt när Sanna ringde upp deras mobiler, båda låg nerpackade i respektive ytterfack.
”De går aldrig ifrån sina nya iphones”, sa hon hårt. ”Det här är planerat. Jag hatar dem!”
Han stod stram i ansiktet och tittade på klockan.
”Danmarksresan kan vi glömma nu”, sa han. ”Men vi måste ju hitta dem och reda ut det här. Tänk efter en gång till, varför ville de gå ut?”
”Jag har ingen aning, de ville bara ut. Jag bad dem ta med soppåsen och hålla sig inom synhåll.”
Kodlåset på soprumsdörren klickade till. Två sorgliga figurer satt därinne, hopkrupna på golvet. Samuel direkt på den kalla betongen med ryggen mot en kasserad TV och ansiktet gömt i armarna, Lisa på en hoprullad men ändå uppenbart smutsig orientalisk matta. Hon lyfte hakan som vilat på de uppdragna knäna och stirrade ilsket på Sanna med svarta ögon och kritvita kinder.
”Varför kom du aldrig? Du visste att vi skulle gå hit! Vi har ropat och skrikit och bankat på dörren i flera timmar!” Hon slog händerna för ansiktet och började storgråta. Sanna kapitulerade och föll på knä, kramade den stela ryggen och mumlade tröstande ord in i en svettig nacke. Såja, såja älskling, nu är allting bra.
En granne trängde sig ursäktande förbi fullastad med påsar och kartonger, sneglade på scenen därinne men sa ingenting.
”Det verkar som om barnen blivit inlåsta”, sa Teodor. ”Har det hänt förut, att dörren går i baklås?”
”Inte vad jag vet”, svarade mannen. ”Den kan vara trög ibland, dörren, man får liksom ge den en extra knuff. Jag skulle inte låta mina ungar gå ner hit själva.”
Efteråt, när tvillingarna satt i sitt rum framför datorn igen och Teodor och Sanna gett sig ut för att köpa pizza, sa Sanna med darrande röst:
”Det där att dörren gick i baklås. Det är nonsens. De har gått ner med soporna hundratals gånger. Dessutom skulle någon ha hört om de bankat och ropat.”
Teodor gick sammanbiten bredvid henne med armen om hennes axlar, det hade börjat snöa igen men det var inte därför hon frös så att hon skakade.
”Vi löser det här, Sanna, jag lovar. Bråka inte med dem, det gör dem bara ännu mer envisa.” Han stannade, drog henne närmare intill sig och sa lågt med munnen i hennes hår:
”Du tror väl inte att jag låter mig skrämmas bort nu när jag äntligen har hittat dig?”
Veckorna gick. Minnet av barnens svek satt kvar som en tagg i strumpan och hon hade börjat se på dem med nya ögon.
”Det känns som att resa tillbaka till ett krig”, klagade hon för Teodor en söndag när hon stod med sin packade väska i hallen, försenad, uppgiven och gråtfärdig.
”Jag har ingen chans, de är två mot en. Jag når inte fram till dem längre, det enda de bryr sig om är sitt eviga dataspelande. De skulle hålla på dygnet runt om jag inte gick in och tog ifrån dem datorn på kvällen.”
Han slöt henne i famn, höll om henne tills världen blivit hel och uthärdlig igen.
”Jag kanske har en ide”, sa han. ”Vi pratar mer om det i Varberg. I lugn och ro.”
Resan till kurhotellet i Varberg var hans födelsedagspresent till henne. Supé, övernattning och en timmes ayurvedisk helkroppsmassage. Hennes systerdotter Rebecka hade lovat sova över hos tvillingarna eftersom det var hennes barnvecka. De hade konstigt nog inte opponerat sig. Medan de flöt fram på kustvägen söderut med Lars Winnerbäck i öronen, solen på väg ner i havet och våren som en ljusgrön aning över böljande fält vågade hon tänka: Äntligen vänder det. Nu är det min tur.
Hon upptäckte inte det missade samtalet förrän de kom tillbaka till rummet efter middagen, fnissiga av japanskt risbrännvin, förväntansfulla inför kvällens avslutning i den breda dubbelsängen. Marmorbordet, där de lämnat kvar sina mobiler medan de gick till restaurangen, var vackert dukat med rosor, en samling småflaskor med olika massageoljor, några chokladbitar i cellofan, en liten flaska rosa champagne.
”Det är Rebecka. Det kanske har hänt något. Jag måste ringa tillbaka.”
”Om hon bara har ringt en gång är det nog ingen fara. Då skulle hon ha försökt igen. Eller skickat ett sms.”
Men den eviga oron för barnen hade redan lagt sig överst och trängt undan allt det andra, lusten och lyckan, berusningen. Hon måste ringa.
Lisa hade kräkts. Flera gånger. Nu sov hon, Rebecka tyckte att hon kändes varm.
”Jag ville egentligen inte ringa och störa, lite magsjuka är väl inte hela världen. Men hon var så eländig och grät efter mamma.”
”Vi kan inte köra hem nu. Vi har druckit båda två.”
”Det är ingen fara, hon sover ju lugnt. Försök nu glömma det här och njut medan du kan.”
Sanna ansträngde sig verkligen. Tvingade bort katastroftankarna, drack mer än han av champagnen och lyckades koncentrera sig på vad han gjorde med sina händer och sin tunga tills fotsulorna började glöda och hon lyfte mot taket.
Men morgonen efter var Lisa det första hon tänkte på. Hon väntade med att ringa tills efter frukost, men då hade Lisa inte vaknat än. Hon ringde igen efter sin behandling, nittio minuters helkroppsmassage med varma stenar. Hennes dotter ville först inte prata med henne, fick övertalas av Rebecka.
”När kommer du hem?”
”Hur mår du?”
”Skit, eller vad tror du?”
Ja, vad trodde hon? Den hemska sanningen var att hon inte var säker.
De satt på balkongen, planerade sommaren. En värmebölja hade fått våren att explodera, det var för kvavt att sitta i köket. Fönstret in till barnens rum stod öppet, där inne pågick en häftig diskussion, som vanligt helt obegriplig:
”Nej! Vänta säger jag, inte portalen! Vi måste enchanta svärdet först!”
Hon suckade och sökte Teodors blick. Enchanta?
Han sa:
”Jag har lovat ställa upp som coach under Dreamhack nu i juni.”
Hon sa förvirrat:
”Dreamhack?”
”Världens största datorfestival. Hålls i Jönköping varje år.”
”Ja, ja, jag vet. Men vad ska du göra där? Det är väl bara ungdomar som åker dit?”
De senaste två åren hade tvillingarna nästan tjatat livet ur henne och Rickard. Alla andra får! Men de hade varit överens om att barnen var för unga för att skickas ensamma till ett ställe med tjugotusen dataspelsnördar som hängde framför sina skärmar i tre dygn och höll sig uppe på energidryck. När ni fyllt fjorton, hade Rickard till slut lovat.
”Nja, dataspel börjar bli en etablerad sport. Precis som vilken idrott som helst. Vi har ett lag i skolan som siktar på SM nästa år. Dreamhack blir deras träningsläger, det är självklart att de måste ha med sig vuxna coacher. Det kommer att stjäla nästan en vecka av min semester, men jag kan inte svika. Du kanske kunde ta en solresa under tiden?”
Det hade blivit helt tyst innanför fönstret. Plötsligt stod Lisa och Samuel på tröskeln till balkongen.
”Ska DU till Dreamhack?”
Sanna tänkte att det var första gången hon hörde dem tala direkt till Teodor.
”Ni kanske också är sugna?” Han log vänligt mot deras misstrogna ansikten. ”Jag kan nog fixa två dagspass. Utan dator förstås, ni får bara gå omkring därinne och titta. Om er pappa kan komma och hämta er på kvällen.”
Hon hade redan somnat när han kröp ner bakom henne. Han viskade godnatt i hennes öra.
”Du sa att de var för stora för mutor”, mumlade hon.
”Alla har ett pris”, viskade han tillbaka.
”Jag visste inte att du var expert på dataspel.”
”Coach, sa jag. En sån som fixar mackor och ser till att de får sova ifred några timmar. Jag anmälde mig igår.”
”De kommer att genomskåda dig.”
”Det är redan avklarat. Ingen fara. Jag har just fått en grundläggande lektion i Minecraft.”
Hon vände sig om, försiktigt för att inte sängen skulle knarra.
”Så nu vet du vad som menas med enchanta?”
Han gnuggade sin näsa mot hennes och sa lågt:
”Kalla mig Dreamdragon.”
(Bilden föreställer en gammal kvinna som jag fångade i ett ögonblick av lycka på ön Brac i Kroatien. Den har inget samband med novellen men påminner mig om att inte bunta ihop folk efter ålder till exempel.)
Harry Boy – min julklappsnovell till just Dig.
Den här lilla berättelsen skrev jag för en novelltävling i en stor veckotidning för ett par år sedan, och den lyckades vinna andra pris. Jag tycker så mycket om den att den får bli årets julklapp till Dig, kära läsare. Den är visserligen skriven i en helt annan stil än Diktaren, men vi har ju allihop mer än en sida i våra personligheter.
HARRY BOY
Pojken bakom disken lyfte blicken från papperslappen i sin hand, som darrade lite. Hans ögon var blanka.
– De e en högvinst, sa han nästan viskande och glodde misstroget in i sin maskin.
– Jaha, hur mycket? undrade jag och tänkte att det tror jag så mycket jag vill, han måste ha sett fel.
– De kan jag inte se här, då måste jag kolla alla loppen.
– Det var konstigt, jag har vunnit förr och fått pengarna direkt.
– Inte när det är över femtusen, då måste banken betala ut. Du får ta det här vinstbeviset och gå till sparbanken.
Efter besöket på banken kände jag mig vinglig som efter en halv flaska rött och i huvudet gick Eva Dahlgren på repeat: ”Det var evighetssekunder, tre korta andetag, hela livet vände, vem valde inte jag...” Tremiljoneretthundrafemtiotusen. Kronor.
Kjelle var utkommenderad till Dalsland för att reparera nedblåsta ledningar efter stormen, så jag hade flera dagar för mig själv. Det normala hade förstås varit att ringa till honom och till Veronica och berätta. Men jag tänkte bara på hur avundsjuka alla skulle bli. Varför just jag, liksom? Kjelle skulle vilja betala av lånen på huset och byta till jordvärme och köpa husbil. Veronica skulle önska sig en resa till Thailand med Thomas för att reparera sitt äktenskap. Mina arbetskamrater på Hemköp skulle gratulera och tänka medan de åt min firartårta att varför just hon, som redan har allt? Nu hade jag förstört chanserna för dem. För vem har hört talas om att två på samma arbetsplats blir miljonvinnare?
När jag sedan började fundera på alla hål som fanns att stoppa pengarna i räckte de plötsligt inte. Jag vågade inte ens ta ut sjutusen för att köpa en större tv på rea. Kjelle skulle ha frågat hur jag hade råd. Ljuga har jag aldrig varit bra på. Hålla tyst däremot, det har jag tränat på hela livet.
Det enda jag kunde komma på var att sjukskriva mig i två dagar för magsjuka.
Jag satt i hammocken på uteplatsen och åt mörk mintchoklad och lyssnade på musik i hörlurarna. ”Allt jag vill är att vi tar en dag i sänder. Ingen annan än du själv kan ta besluten.” Det kändes som om hon sjöng direkt till mig. Björn Ulvaeus är ett geni anser jag. Liksom Eva Dahlgren och Pernilla Andersson. Bland andra. De kan skriva texter som går rakt in i hjärtat. Jag vet att jag också har det inom mig, men vad hjälper det när man inte kan få ut det? I anteckningsboken som jag alltid bär med mig skriver jag upp bra börjor. En fin mening kan komma flygande när som helst, ofta när jag stryker Kjelles skjortor, konstigt nog. Han har rätt många skjortor.
Ibland har jag frågat honom, på skoj, varför en telemontör måste ha så många skjortor. Finns det en massa telemontriser som han inte har berättat om? Han uppskattar inte den sortens humor. Det är synd att vi skrattar åt så olika saker. Han skrattar förresten nästan aldrig. En av mina bästa texter som jag nästan har skrivit färdigt går såhär i refrängen: ”Jag har glädje så det räcker till dig, mitt hjärta rymmer kärlek som kan värma oss båda.” Den handlar om en kvinna som vill flytta tillbaka till sin barndoms stad där hennes första kärlek bor kvar. När jag har skrivit klart den ska jag skicka den till Charlotte Perrelli.
I alla fall så bestämde jag där i hammocken att vänta till rätta tillfället innan jag berättade för Kjelle eller någon annan. Det kändes konstigt. Jag har aldrig haft några riktigt stora hemligheter för Kjelle. Inte som den han hade för mig, med Bettan på Statoil. Jag väntade tills det gick över, jag visste att det bara var hans femtioårskris. Under perioden med Bettan skrev jag faktiskt några av mina allra bästa texter, en skickade jag till Bert Karlsson. ”Mitt okrossbara hjärta.” Han svarade aldrig, men jag kände igen mina ord, fast lite omändrade, i en låt som var med i Melodifestivalen året efter. Det var stort.
Vi är inte gifta, Kjelle kan inte se någon anledning eftersom Veronica inte är hans biologiska barn. Så jag gjorde inget brottsligt som satte in vinstpengarna på ett nytt, eget konto i Sparbanken, fast vi har huslånet och våra andra konton i Handelsbanken. Huset äger förstås Kjelle, han hade det redan när vi träffades, men vi delar lika på alla kostnader.
När Kjelle kommit hem från dalslandsskogarna och jag gått tillbaka till kassan på Hemköp var det som om jag nästan glömde bort mina miljoner. Hemligheten låg där och jäste inom mig som en vetedeg, mild och doftande, men jag tänkte inte så ofta på vad jag skulle göra med pengarna. Det gjorde mig bara trygg och glad att de fanns. Tids nog skulle jag komma på bästa sättet att använda dem.
Visst är det underligt hur slumpen styr ens liv? Tänk om jag inte hade tagit på mig det där extra kvällspasset. Om han inte hade kommit in just då och köpt pocketboken ”En enda hemlighet” av Simona Ahrnstedt. Vi hade sålt mycket av den. Till kvinnor, alltså. Han var garanterat den förste manlige kunden. Mitt nya, glada jag kunde förstås inte låta bli att kommentera.
– Den där kommer du inte att kunna slita dig från.
– Jaså, den tror du passar en gammal ensamseglare?
Han såg med höjda ögonbryn på mig, det var klart att boken var till hans fru, det begrep ju jag också, men eftersom jag hade börjat fick jag fortsätta, även om det kändes fånigt. Jag brukar verkligen inte bli sådär privat med kunderna.
– Absolut, om man behöver lite verklighetsflykt så är den perfekt.
Han skrattade högt men sa inget mer, stoppade bara ner boken i sin ryggsäck. Det gråsprängda håret var samlat i en hästsvans, han hade bruna, glada ögon som liksom glittrade i ett solbränt och ganska skrynkligt ansikte. Han såg ut att vara ungefär lika gammal som Kjelle, lika smal och starksenig också. Liksom indianaktig. Men, som sagt, glad. Vilket inte är det första man skulle säga om Kjelle.
Senare på kvällen gick jag som vanligt en runda genom norra hamnen efter jobbet. Det är en omväg, men det började ta emot mer och mer att gå raka vägen hem. Kanske är jag orättvis, kanske hörde jag bara Kjelles gnäll tydligare än förr. Den hackande bilmotorn, oljepannan som måste bytas, semesterresan som vi inte hade råd med.
Längst in i gästhamnen låg en ny segelbåt. Allt på den var kraftigt, extra förstärkt och dubbelt upp. En riktig jordenruntseglare. Den låg där vaggande i kvällsbrisen med vinden nynnande i riggen, stadigt förtöjd som om den annars skulle slita sig och rymma. Jag kände plötsligt hur mycket jag saknade Maxin som vi sålde för femton år sedan, när Veronica ville ha en ponny. Den tröttnade hon snart på, men någon ny segelbåt skaffade vi inte. Kjelle ville satsa på fotbollen, han tränade juniorlaget för flickor – 75.
Jag stod där en bra stund och glodde på alla specialanordningar och kände mig konstigt sorgsen. ”Jag skulle byta varje morgondag mot en enda av de dar då jag och Anna sjöng och skrattade som barn.”
En båt. Jag skulle kunna köpa en segelbåt för pengarna.
– Hallå där, du hade rätt, jag kan inte slita mig!
Ett huvud stack upp ur sittbrunnen, en hand viftade med pocketboken i luften. Jag hade inte upptäckt att han satt där under det blå kapellet. Han däremot måste ha sett mig hela tiden.
– Vilken fin båt. Och vilket fint namn. S/Y Dancing Queen.
– Jag har alltid gillat ABBA. Benny Andersson borde få Nobelpriset.
– Fast det är Björn som skriver texterna.
– Där ser man, så lite visste jag. Får jag bjuda på ett glas martini?
Sedan satt vi där i båten och pratade tills Kjelle ringde och med hög, gäll röst undrade var fan jag höll hus.
– Min man, sa jag ursäktande, han börjar väl bli hungrig.
– Ta med honom hit i morgon så bjuder jag på sjömansbiff. Jag blir nog liggande här en vecka innan den nya bogpropellern är monterad.
Aldrig i livet att jag skulle få med mig Kjelle. Och ensam kunde jag ju inte gå.
– Jag får se, jag vet inte vad han har för planer, han kanske måste jobba.
– Det är trevligt med lite sällskap när man ligger i hamn. Sedan blir det ensamt så det räcker och blir över.
Han var på väg till Kanarieöarna och därifrån vidare över till Västindien. Det var en ren slump att den där propellern gått sönder just när han passerade utanför Lysekil.
Han klev iland och räckte mig sedan handen så att jag kunde ta mig säkert över från teakdäcket till bryggan.
– Vad heter du förresten? Själv heter jag Ingrid.
– Harry heter jag.
– Så märkligt, sa jag utan att tänka mig för och behöll hans hand i min lite längre än nödvändigt.
Han måste ha tyckt att det var en väldigt korkad kommentar.
Nästa dag messade Kjelle att han skulle bli sen och inte behövde middag, det var någon viktig kvalmatch till fotbolls-VM som rätt lag lyckades vinna. Sitter på O‘Learys med ett stort gäng, kom hit om du vill slippa äta middag ensam! Puss.
För en gångs skull verkade han uppåt. Men den där inbjudan var inte allvarligt menad, han vet vad jag tycker om fotboll, fast det är hans största passion. Jag har aldrig sett honom så deppig som den våren Veronica blev kär i Thomas och gick ur juniorlaget. En bättre pappa kunde jag faktiskt inte ha hittat till min lilla flicka, den saken är säker. Man kan inte få allt, så är det.
Ha så kul! Puss, messade jag tillbaka. Jag visste att han inte skulle komma hem förrän puben stängde efter midnatt. Så jag tog en promenad till norra hamnen fast jag hade ledigt och egentligen hade tänkt tvätta fönstren på nedervåningen.
Som en annan Askungen satt jag sedan hela kvällen nere i salongen på S/Y Dancing Queen, blev bjuden på middag, serverad vin och insvept i uppmärksamhet som en dyrbar kristallvas i silkespapper.
Alla män jag känner älskar att prata om sig själva. Jag är säker på att det var så Bettan fick Kjelle på kroken. Genom att helt enkel titta honom djupt i ögonen och få honom att berätta, få honom att känna sig speciell.
Så hur kunde jag falla i samma fälla själv?
Han ville veta allt om hur jag hamnat i Lysekil, hur jag trivdes med mitt jobb, hur det kändes att vara mormor.
Mina ord bara kom, bubblade upp och ville aldrig ta slut, han lyssnade utan att avbryta, skrattade glatt på de rätta ställena och jag kände mig lyckad, rolig och ja just det… speciell. Jag kände mig vacker också. Det händer verkligen inte ofta, fast jag inte är direkt ful och hyfsat vältränad för min ålder. Så jag log mot honom, höjde armarna över huvudet och körde in händerna bakom nacken, lyfte allt hår från axlarna och lät slingorna glida och rinna mellan mina fingrar. Han svalde där han stod med en ljusstake i form av en mässingspropeller i händerna.
– Du borde skriva en roman.
– Skriva en roman? Jag? Aldrig i livet, sa jag och skrattade högt. Men en dag när jag blir rik ska jag säga upp mig från jobbet och bara skriva sångtexter. Det är min hemliga dröm. Jag vet att jag kan skriva minst lika bra som många som ligger på Svensktoppen.
– Om jag hade väntat tills jag blev rik hade jag inte suttit här.
Han la handen på min axel medan han lutade sig fram och ställde ljusstaken på bordet. Handen brände ett märke i min nakna hud rakt igenom tröjan.
– Den här båten måste väl vara värd en miljon minst?
– Men den är allt jag äger. Jag sålde huset och företaget för att ha råd. Om du frågar min förra fru säger hon att jag är en egoistisk idiot.
Jag kände plötsligt att jag inte ville höra ett ord om hans förra fru, eller om hans liv. Förbannade karlar.
– Vad väntar du på? envisades han. Kommer du att bli rikare eller är det bara en ursäkt för att inte våga?
Han stod där tätt bakom mig, nu vilade båda hans händer på mina axlar, den ena varma tummen hade sökt sig in under håret och strök lätt i min nackgrop. Om jag gav efter nu och lutade huvudet bakåt mot hans mage skulle hela min kropp övergå i flytande form.
– Jag måste nog gå hem, sa jag och reste mig osäkert, vinglade till och hade genast hans ena arm runt midjan som stöd.
Han doftade svagt av äpple och piptobak.
– Följ med mig, sa han lågt. Skriv dina texter.
– Du är inte klok, fräste jag. Jag kan väl inte svika min familj för en barnslig fantasi. Sån är jag verkligen inte!
Jag tog vägen förbi O‘Learys för att överraska Kjelle. Uteserveringen skrek och skrattade i den varma kvällen, det var fullsatt men jag upptäckte honom direkt. Han såg inte mig. Han satt vid ett litet hörnbord. Mitt emot satt Bettan, deras händer låg sammanflätade i en förtrolig liten hög på bordet. De kysstes intensivt, helt öppet och ogenerat.
Sedan minns jag bara suddigt resten av kvällen och natten.
På morgonen nästa dag vaknade jag i alla fall till kaffedoft och måsars skrik i akterruffen på S/Y Dancing Queen.
Bogpropellern kom tack och lov snabbt, redan efter fyra dagar var vi på väg. Min mobil ringde oupphörligt så fort den inte var avstängd. Chefen sa upp mig med omedelbar verkan och det kunde han ju roa sig med eftersom jag bara varit timanställd i alla år. Kjelle grät och bedyrade att allt var ett misstag och att han varit full. Veronica hulkade och skällde om vartannat, hon skulle skiljas och hade flyttat hem till Kjelle med barnen.
– Du kan inte vara ett sådant ego, du fattar väl hur synd det är om pappa, han har ju bara dig!
– Jag har ju bara mig, svarade jag. Varför stannar du inte hos Thomas, det måste vara ännu mer synd om honom.
– Det är skillnad, tjöt hon. Jag har hela livet framför mig, jag kan inte leva resten av mitt liv med en sådan… omogen barnrumpa!
– Jag har också hela livet framför mig, sa jag. Skillnaden är bara att mitt är lite kortare.
Det blev tyst i andra änden, sedan bröts samtalet. Kanske la hon på. Jag stängde av och la mobilen underst i min resväska. Där låg den orörd och oladdad fem månader senare när vi la till i Las Palmas gästhamn.
Överst i väskan låg texterna jag skrivit under nattliga ensamvakter i sittbrunnen. Över tjugo låtar med verser och refräng, enligt låtskrivarkonstens alla regler som jag hittat på nätet. Jag hade sjungit dem för stjärnorna och månen, för tumlarna och delfinerna. Och för Harry.
– Du är ett geni, älskling, sa han. Du kommer att bli rik som ett troll.
Jag hade inte berättat för honom om mina miljoner. Det gjorde jag först när det blev dags att segla vidare över Atlanten till Västindien. Då hade jag äntligen bestämt vad jag skulle göra med pengarna. Jag hade hittat min lägenhet vid Las Canteras strandpromenad, med balkong och utsikt mot Teneriffa.
Konstigt nog blev han inte arg.
I går åt vi middag tillsammans för sista gången, på Sailor´s Bar i marinan. Han höll mitt ansikte mellan sina sträva händer. Mina tårar rann, men jag var inte ledsen, bara sentimental.
– Jag visste hela tiden att du bara var till låns, sa han. Jag kommer tillbaka och hälsar på dig om ett år.
Jag log och skakade på huvudet.
– Då är jag upptagen, sa jag. Men tack för allt. Utan dig hade jag… ja, jag vet inte. Jag kanske hade investerat i golvvärme och en husbil.
Nu sitter jag här ensam på balkongen och spanar neråt strandpromenaden som börjar fyllas av kvällsflanörer. Jag har förklarat noga vilken buss han ska ta ta från flygplatsen. Om mina hemligheter vet han inget ännu. Jag har lovat att berätta allt. Han kommer att klara det.
För innerst inne, bakom den sura och fyrkantiga fotbollstönten, vet jag att det finns en annan. En som Bettan inte har en aning om. ”När vi blir gamla och börjat glömma, vilar jag min panna mellan dina lår.”
Följande låtskrivare citeras i texten:
Eva Dahlgren, Björn Ulvaeus, Lalla Hansson, Peter LeMarc
Jag kan ju visst skriva feelgood!
Här sitter jag och hulkar i slutet av en veckotidningsnovell.
Inget konstigt med det, om det inte vore för att jag har skrivit den själv.
Antingen är jag extremt lättrörd (högst troligt) eller så har jag skrivit en riktigt bra feelgood. Då ska man gråta på slutet.
Det var ju ett tag sen jag läste den, flera månader. Under tiden har jag bara jobbat med min roman, och den är väldigt långt från feelgood.
Faktum är att jag inte har trott mig om att kunna skriva i den genren. Min stil är … ledsnare. Lite åt Flatön noir.
Humor är därför en annan akilleshäl. Igår kväll läste jag upp ett, i mitt tycke, väldigt roligt stycke ur Åsa Larssons fantastiska ”Till offer åt Molok” för Odd. Varje kväll lägger jag den boken ifrån mig, efter att ha gjort ytterligare några understrykningar, satt dit ytterligare några postitlappar, mumlande ett mantra för att kunna återta min normala form efter att ha förvandlats till en liten, våt fläck: ”Det finns bara en Åsa Larsson, det finns bara en Åsa Larsson…” Jag är nästan onormalt imponerad av henne. Skulle säkert kunna nedlåta mig till att stalka henne på Bokmässan. Tur att vi seglar på Donau då.
Stycket jag läste upp handlar om hur en av huvudpersonerna försöker övertala sina hundar att sova i hans säng, fast de är uppfostrade med att detta är förbjudet.
Jag tycker det är ett mästarprov i lite sarkastisk humor, de där raderna.
”Vad var det för kul med det?” sa Odd förvånat.
Men vem vet. Kan jag skriva såhär sentimentalt så kan jag kanske vara rolig också?
Novellen utan slut …
Idag publicerades vinnarna i Ann Ljungbergs novelltävling. Min novell var inte med bland de 20 vinnarna.
När jag nu läste igenom den igen såg jag att jag gjort en fatal miss.
Ett långt stycke fattades i slutet! Hela upplösningen var totalt obegriplig i den novell som jag skickade in till tävlingen.
Hur slarvig får man bli? Nåja, på´t igen som Ann skrev på Facebook. 🙂
Den här novellen har jag skickat in till tre olika tävlingar nu, två veckotidningar och så Anns tävling. Alla hade olika antal tecken i tävlingsbestämmelserna, så jag fick skriva om lite varje gång. Jag hade alltså rätt många varianter av samma novell i datorn. Här är hela novellen så som den var tänkt, egentligen. Fast i den här versionen är den 398 tecken för lång.
Jag är fortfarande nöjd med den själv, och det är ju faktiskt huvudsaken.
Och så har jag blivit påmind igen. Ha inte för bråttom. Läs, och läs igen innan du trycker på ”Send”.
Leende guldbruna ögon
Tredje gången han gick in på ICA Maxi den veckan förstod han att han var förföljd. Hon såg ut att vara i tioårsåldern.
Det var en kvalificerad gissning eftersom hans egen Agate nyss fyllt tio och han hade henne i färskt minne från födelsedagskalaset på MacDonalds. Det kunde gå ganska lång tid mellan deras möten, hans arbete hade utvecklats till ett dygnetruntåtagande efter skilsmässan för fyra år sen. Snart skulle han bli utsedd till delägare i stans mest ansedda advokatbyrå och vara ekonomiskt oberoende. Snyggt jobbat av en 35-åring brukade han tänka för att peppa sig själv under ensamma stunder på hotellrum och flygplatser.
ICA-butiken låg i samma kvarter som kontoret, och han gick dit två gånger om dagen. Först vid lunch och sen på kvällen när det började suga i magen igen. Målet var salladsbuffén, som mest påminde om ett välsorterat julbord. När han upptäckte den hade han tvärt brutit kontakten med de sushibarer och guldkrogar där han dittills varit stamkund. Fjäsk, mysbelysning och dukat bord var bara slöseri med tid och pengar.
Till en början kände han sig road av hennes uppvaktning. Späd som en älva med lockigt, mörkbrunt hår. Ansiktet litet och blekt med en bestämd allvarlig mun och stora, mörka ögon som alltid tittade åt ett annat håll. Klädd i sneakers, jeans och jacka med huva, en ordinär H&M utstyrsel. Inget utseende man minns, tänkte han. Fast hon var docksöt så var hon oansenlig.
Sen upptäckte han att hon stal.
Fem steg bakom honom plockade hon på sig grillkorv, dessertostar, två chokladkakor och en påse sötmandel. Allt försvann innanför jackan. Hon var mycket skicklig.
Upptäckten gjorde honom illamående. Hon höll sig så nära att det såg ut som om de hörde ihop, som om hon var med pappa i affären. Men inte för nära. Om han försökte överraska henne stod hon bortvänd och låtsades läsa på någon förpackning.
Framme vid utcheckningen för självscanning insåg han hennes taktik. Han var hennes passage ut med bytet, hennes trojanska häst. Hon höll sig lite närmare nu, väntade medan han drog kortet och knappade in koden, följde honom sedan likgiltigt i hälarna mot utgången. Ute på gatan tog han ett djupt andetag och vände sig om för att konfrontera henne, hur visste han inte riktigt, men då var hon borta.
På fredagens afterwork berättade han om sin snattande skugga. Det blev en bra historia, alla skrattade åt bilden av Klas och hans pilotfisk. När han var på väg tillbaka till kontoret för ett sent kvällspass, ställde sig Lisa, den nya receptionisten, i hans väg.
”Du, den där tjejen”, sa hon. ”Hon snattar nog inte för skojs skull. Jag jobbar som volontär på Stadsmissionen. Det finns många som hon. De har det inte så fett.”
Hon kunde lika gärna ha kastat en blöt filt över honom.
”Vafan, ingen barnfamilj i Sverige behöver svälta!”
”Och det vet du? Du kanske tror att alla barn i Sverige går i skolan också?” Hon svällde av ilska, som en hotfull katt. Det såg lustigt ut eftersom hon var rätt stor redan innan, kavajen öppnade sig och i gliporna mellan stramande blusknappar skymtade svart spets. Tjejer! Han kunde inte hejda ett leende och hon blev ännu argare.
”Jag lovar dig. Den ungen har inte gått en dag i skolan. Hon sover på en möglig madrass i en campingstuga nånstans.”
Han orkade inte höra mer, tryckte en snabb puss på hennes söta, harmsna mun och sa:
”Okej okej, tur för henne att det finns änglar som du då.”
På måndagen var hon där igen. Han tog två plastlådor och fyllde den ena med sånt som Agate skulle gillat. Kycklinglår och räksallad. En bit kladdkaka lyckades han också pressa ner.
Hennes min när han tog fast henne ute på gatan och räckte över lådan. Hennes ögon. Lysande guldbruna med ett leende längst in. Bärnsten.
Efter det blev hon mer orädd. Han började ta omvägar till buffén. Förbi konserver och kaffe, kemtekniskt och pasta. Ville få henne att le igen.
Tills han en kväll blev hejdad av en vakt.
”Den där flickan, är det din dotter?” Han blev iskall och lite yr, såg sig omkring.
”Va? Vem?”
Hon var borta.
Nästa dag gick han raka vägen. Såg i ögonvrån att hon plockade på sig som vanligt.
Just innan de var framme, när vakten redan tagit ut kursen och börjat röra sig, vände han sig blixtsnabbt om, högg tag i hennes arm, ruskade henne som en grusig dörrmatta och röt:
“Vad håller du på med egentligen? Ge hit!” Och sedan muddrade han henne på allt, scannade koderna och la hennes varor i en egen kasse. Betalade och gick ut, fortfarande med ett fast grepp om den beniga, motståndslösa lilla armen, orolig att han klämde för hårt men ännu räddare för vaktens vassa, misstänksamma blick som stack i nacken. Skällde hela tiden högt.
”Det var sista gången jag tog med dig hit, det här ska din mamma få veta!” Hon var vit i ansiktet, knep ihop läpparna och sa inte ett ljud. Från den öppna dragkedjan i jackan steg en säregen dunst av gammal cigarettrök, stekos och något mer … kanske hund?
Utom synhåll för vakten räckte han över plastkassen. Med den lediga handen grävde han fram plånboken, krånglade ut en femhundring och stoppade i en av hennes tomma fickor.
Sen släppte han. Hon var borta inom fem sekunder.
Med raska steg gick han med lunchlådan i handen tvärs över Vasaparken och sjönk ner på en duvskitig bänk nere vid Vallgraven. Någon satte sig bredvid.
”Jag såg er.” Det var Lisa, andfådd, med svettblank panna, röda kerubkinder och blåa ögon som rann över. ”Jag spionerade. Förlåt.”
”Spela roll.”
”Det är fel sätt, Klas.”
Han svarade inte, gömde bara ansiktet i händerna och blundade, tänkte på leendet han aldrig mer skulle få se. Försökte minnas den konstiga lukten han hade känt. Mögel? Fuktig yllefilt?
”Det finns asylgrupper. Hemliga föreningar med både läkare och advokater som jobbar gratis.”
Imorgon eftermiddag skulle han vara i Bryssel. Hela dygnet fram till dess var en slalombana med portar som måste klaras; dokument, möten, genomgångar. Hans livsmål, att bli invald som ny delägare, var inom räckhåll. Men Agate skulle spela flöjtsolo på skolkonserten med bara sin mamma i publiken.
Vid lunchtid nästa dag skyllde han på ett viktigt papper som glömts kvar hemma, kom överens om att ta en taxi efter de andra till Landvetter.
Han visste att de skulle klara sig lika bra utan honom. Hans två lysande assistenter skulle tävla om att utplåna skuggan av stjärnadvokaten.
Det fanns bara en som aldrig skulle lyckas fylla tomrummet efter just honom. En han inte hade råd att förlora.
Han fick leta länge, men till slut hittade han henne i en port nära ingången till Coop i Haga.
<<<<>>>>
Min tävlingsnovell till ICA-Kuriren.
Lågvatten.
Vinnarnovellen i ICA-Kurirens tävling publicerades i förra veckans tidning. Det var längesedan jag blev så häpen. Novellen ”Glaskupan” handlar om ett par som flyttar in på ett äldreboende, och kvinnan i berättelsen blir så rasande svartsjuk på en granne som lägger an på hennes man, att hon blandar en stor snorloska i hennes drink. Ja, ni får läsa själva, det är bara att klicka på länken, jag säger inget mer.
Jag förstår att min novell inte hade skuggan av en chans, den är varken rolig eller absurd, vilket juryn anser om ”Glaskupan”. Det skulle vara intressant att läsa övriga pristagares bidrag, jag får hålla utkik i kommande ICA-Kurirer.
Så hur ska man tänka för att ha störst chans att komma på prispallen i en novelltävling? Reglerna som jag fick från en annan veckotidning, och som jag bloggat om i ”Konsten att skriva en veckotidningsnovell” gäller ju knappast i det här fallet. Eller? Ska man gå efter vilka som sitter i juryn och försöka lista ut deras smak?
Nej, jag är faktiskt inte ett dugg besviken, bara väldigt förvånad, som sagt. Och självförtroendet är lite tilltufsat, jag undrar om mina texter någonsin kommer att hitta några läsare. Tänk om min berättarröst är tantig, mossig och helt osäljbar?
Här nedan hade jag lagt ut min novell, men nu har jag skrivit om den lite och skickat in den till Ann Ljungbergs novelltävling istället, därför har jag tagit bort den från hemsidan tills vidare.
Konsten att skriva en veckotidningsnovell
Vill du ha receptet för hur en novell ska vara skriven för att bli antagen av en veckotidning? Från en av dem har jag fått följande riktlinjer. Jag saxar valda delar:
”Novellerna ska beröra och får inte vara banala, hårdkokta eller övernaturliga. De får gärna vara humoristiska och inte för snälla. De får inte vara förutsägbara. Läsarna ska gärna bli överraskade av en finurlig knorr på slutet. // Lägg gärna in en cliffhanger halvvägs, enligt våra undersökningar tröttnar läsarna tyvärr fort och bläddrar vidare. // Novellerna ska vara skrivna i imperfekt och helst i tredje person. Dialogen får utgöra högst 1/3 av texten. Använd inga svåra ord eller svordomar, undvik klyschor. Undvik också självmord, knark, cancer, alkoholism, kvinnomisshandel och annat som väcker obehag, novellerna ska få läsarna att må bra.//Våra läsare gillar inte att läsa om rollatorer och ålderdomshem.” Riktlinjerna innehåller också mer tekniska önskemål om antal tecken, pratminus, typ av dokument etc som jag utelämnar här.
Nyss fick jag veta att min tredje veckotidningsnovell inte placerade sig i den tävling jag skickade in den till. Synd, för den är verkligen bra, den bästa jag skrivit hittills.
Tre gånger har jag deltagit i novelltävlingar och två gånger har jag vunnit 2-a pris. Första floppen alltså.
I den här senaste novellen förekommer en liten fattig flicka som snattar på ICA. Dessutom är huvudpersonen en man. Det var kanske otaktiskt av mig?
Idag kom Alice Munro’s ”För mycket lycka” med lantbrevbäraren. Undrar om någon av hennes noveller skulle få godkänt enligt ovanstående recept?
– Posted using BlogPress from my iPhone
Texter jag inte kan skriva.
Skrönor, erotiska berättelser, deckare, chicklit. Det skulle aldrig falla mig in att ens försöka ge mig på någon av dessa litterära stilar.
Efter att ha läst igenom novellsamlingen Umeå Novellpris 2013 kan jag lägga till ytterligare ämnen som jag aldrig kommer att behärska: eländes elände, smärta, vansinne, sorg och fasa.
Jag ville skicka in en novell till tävlingen och tänkte förbereda mig genom att läsa de vinnande novellerna från förra året.
Det gick inte. Jag kom inte igenom dem. Vinnaren läste jag färdigt, men de fyra andra mäktade jag helt enkelt inte med mer än delvis. Så svart, så svårt, så förtvivlat.
Detta är inte litteratur jag har lust att läsa, inte heller något jag har lust eller förmåga att skriva. Motiveringen till det vinnande bidraget, som handlar om hur det är att vara tonåring och ha en självmordsbenägen mamma med bipolär sjukdom, lyder: ”För konststycket att med sina ord få oss att ana rymdens stora ensamhet såväl som människans. Läsaren får tillträde till ett mänskligt universum och erbjuds möjligheten att öva sig i medkännandets svåra konst.”
Varför känner jag mig mindrevärdig som inte kan njuta av detta? Inte fin nog. Inte litterär nog. Inte tillräckligt intellektuell. Som om jag snikit mig in i vinprovarklubben fast jag mest av allt älskar cocacola. Det är så dumt. Jag borde veta bättre. Selma Lagerlöf. Tove Jansson. Åsa Larsson. De skulle nog aldrig heller kunna vinna Umeå novellpris.
Nu ska jag fortsätta skriva på min roman som jag fortfarande faktiskt älskar att skriva på. Igår fick boken en ny titel, och jag tränade på att beskriva innehållet så kort som det bara är möjligt. Det blev två meningar:
”Xxxxxxx” är en spänningsroman om hur svek och lögner kan påverka livet i flera generationer och få tillvaron att kantra från andra sidan graven. ”Xxxxxx” är också en roman om vikten av att ösa sin farkost för att kunna flyta fritt och segla dit man själv vill.
”Det ska va gött å leva…”
Hur kommer du på allting?
Den frågan tar fram mina sämsta sidor. Det händer ju då och då att någon undrar, kanske mest när det handlar om mitt företag men också när det gäller skrivandet: Men hur kom du egentligen på allt det här?
Om jag inte är beredd, om det är en person som jag väntat mig bättre av, då krävs det stor självbehärskning för att inte fräsa ifrån. Svara till exempel: Tja, jag vaknade en morgon och hade drömt hur det skulle gå till. Det vore ett väldigt dumt och ovänligt svar.
Men finns det verkligen en enda människa som inte vet hur det går till att skriva en bok, måla en tavla, komponera ett musikstycke, uppfinna en maskin?
Man börjar helt enkelt med en liten grundbit, och sen fortsätter man. Precis som när man bygger lego eller lägger pussel. Man letar bitar, ser om det passar, förkastar, provar något annat, målar över, försöker igen.
Kanske läser jag i tidningen om någon som vunnit på Triss och blivit miljonär. På morgonpromenaden fantiserar jag ihop bilden av en kvinna som skulle behöva de där miljonerna. Det går alldeles av sig själv, det är väl det som kallas livlig fantasi. Jag skriver några rader i min anteckningsbok.
Sen glömmer jag alltihop tills jag bestämmer mig för att försöka skriva ihop en novell till en novelltävling. Då läser jag i anteckningsboken och börjar systematiskt bygga vidare på min fantasi genom att ställa frågor. Den första som lärde mig den här tekniken var Ann Ljungberg. Sen har jag sett långa frågelistor på många ställen, i författarhandböcker och på nätet. Vem är kvinnan? Vad vill hon? Hur ser hon ut? Vad hindrar henne att få det hon vill? Vilka problem har hon? Vilka ännu värre problem skulle kunna inträffa? Osv osv.
Jag skriver långsamt, det är uppenbart när jag jämför med vad andra berättar om sitt skrivande. Novellen till Hemmets Veckotidnings novelltävling tog säkert två månader, med långa avbrott. Det manus jag skickade in såg helt annorlunda ut än det första utkastet.
I fredags fick jag så världens roligaste överraskning i ett mail från tidningen: Grattis! Din novell ”XXX(hemligt)XXX” har vunnit 2:dra pris!
Jag erkänner att det kändes lite surt att missa förstaplatsen, det hade varit så otroligt kul att bli inbjuden till Bokmässan och presenterad som vinnaren i deras monter. Men ändå, klart jag är stolt som en tupp! Två novelltävlingar har jag deltagit i, och i båda har jag vunnit pris. Hederspris i Allas Veckotidning och nu alltså en andraplacering i Hemmets Veckotidning. Det är ändå ett hyfsat snitt 🙂
Dagens bild får bli en sida ur min anteckningsbok. Så här kan det se ut om jag fortsätter promenera medan jag skriver och inte har glasögonen på mig.
Ja, jag har också svårt att se vad det står…
Att städa bland sina tankar.
Imorse läste jag i tidningen om en kvinna som skulle fylla år och blev intervjuad om sitt liv. Hon var fotograferad också, tillsammans med en hisklig, obeskrivligt ful och smaklös tavla som hon hade målat själv. Min första impuls var att visa artikeln och bilden för Odd och mamma A, göra mig lustig över den – hur var det möjligt att ha så dålig självinsikt, att vara så stolt över något så uselt? Jag var helt säker på att båda skulle tycka som jag. Men jag hejdade mig.
Jag vill ju inte tänka sådana tankar. De är bästa gödningen för ogräs som dåligt självförtroende, tvivel och hopplöshet. De studsar omedelbart tillbaka mot mig själv, får mig att fortsätta tänka negativt och kritiskt. Det går att välja helt andra tankar när man tittar på den där bilden, läser den där artikeln: så härligt att hon är lycklig och nöjd med sitt liv och det hon gör.
Råd till mig själv: Tänk inte dumma, låga tankar om andra människor, om du vill slippa tänka dumma, låga tankar om dig själv.
Därefter läste jag en lång intervju i GP med Cecilia Gyllenhammar om varför hon skrivit sin senaste bok Stäpplöperskan. Och drabbades av svåra mindrevärdeskänslor och avundsjuka. Vad har jag att komma med egentligen? Inga familjekatastrofer, ingen olycklig eller fattig barndom, inga alkoholiserade föräldrar, ingen arbetarklass i släkten så långt ögat når. Hur ska jag kunna skriva något läsvärt? Lika bra att lägga ner författardrömmarna direkt.
Så kom jag ihåg de kloka råden i den där intervjun med Anne Germanacos som Kajsa Ingemarsson tipsade om i sin blogg häromsistens. Om vikten av att vara snäll mot sig själv. ”Be gentle with yourself—you will find so many reasons not to be. But it’s most likely your kindness toward yourself that will help you alongside the rigors of constant, daily writing.”
Sen sprang jag en runda över ön och kom på en underbar idé till en novell som jag tänker skriva och skicka in till ICA-Kurirens novelltävling.
Nu har jag redan skrivit de första 1000 orden och jag tror att det kan bli riktigt bra.
