Vilken tuff erfarenhet tidigare i livet är du glad för idag?

Vad har din pappa gett dig som du är tacksam för?

Min pappa lever inte längre. Om han hade gjort det hade han varit 105 år gammal.

Men det går fortfarande nästan inte en dag utan att jag tänker på honom. Saknar honom.

Det är så sorgligt att han inte får träffa sina barnbarnsbarn, som min mamma får. Tänk så stolt han skulle vara.

Min pappa var en enastående person, jag är säker på att jag hade beundrat honom även om han inte varit min pappa.

Han var en spridare, han spred kärlek och omtanke och glädje och presenter omkring sig, alla som kände honom älskade honom och han hade skänkt bort sin sista rökta makrill också om inte mamma hade funnits där och hindrat honom.

Idag på Fars Dag brinner det ett ljus för honom på kyrkogården i Fiskebäckskil. Men det brinner alltid en låga i mitt hjärta för min pappa.

Den 6e november 1976 gifte jag mig. För andra gången. Det har varat i 33 år nu.

Hur gör man? Många vill veta. I nya M-Magasin finns en intressant artikel om den senaste metoden.

Problemet är väl bara att när det funkar frågar man sig inte varför, och när det inte funkar är det ofta för sent att fråga.

Vi visste inte hur vi skulle bära oss åt för att leva lyckliga i 33 år. Det bara blev så.

Men jag kan förstås ändå inte låta bli att leverera några råd, nu när jag har facit. 🙂

Ha alltid något gemensamt projekt. Försök ha roligt även när livet strular. Gör mycket tillsammans. Prioritera sex. Intressera er för varann. Acceptera att den andre aldrig kan uppfylla alla dina behov. Min O. kommer aldrig att läsa dikter. Jag kommer aldrig att segla jorden runt.

 Här är dagens lilla present från mig till dig. Njut av Benny Andersson underbara ”Tröstevisa” här:

 http://www.youtube.com/watch?v=6iAH1bMqjvE

”Hur fattig man än är så kan man faktiskt ha råd med detta.” sa stora L. eftertänksamt. ”Ett paket korv och en brasa.”

Marken darrar under L. just nu, finanskrisen verkar sätta krokben för livets stora dröm. Åtminstone tillfälligt.

Lilla L. upplever en katastrof av större och mer permanent natur. Snutten är borta! Alla har letat precis överallt, men snutten med kaninhuvud är och förblir borta sedan i morse. Han är köpt i en leksaksaffär i Chicago för 2,5 år sedan, sliten och med bara ett öra, men helt oersättlig. Kanske har Sigge stulit honom och grävt ner i rabatten?

Farmor har hittat en helt ny, mycket finare snuttekanin i gömmorna. Han fick godkänt i dagsljus och soligt humör, och fick följa med på korvgrillningen. Få se hur det går ikväll…

 ”Titta mormor jag är en prinsessa!”

Lilla A är glittrande glad, strålande nöjd med sig själv. Och hon får allt gensvar hon kan önska sig.

”Ja, vad fin du är! Jättevacker! Du ser precis ut som en riktig prinsessa!”

Varför slutar vi uppmuntra, peppa och bekräfta? Varför börjar vi plötsligt tycka att det är lite opassande, lite skämmigt, lite besvärande, när någon framhäver sig själv och sina fördelar? Varför snålar vi med beröm och komplimanger istället för att vara generösa med lovorden?

Jag fick just ett mail från en flyktig bekant i USA som skrev ”I think you are a wonderful person…” och det kändes lite förbjudet, lite falskt – hur kan hon säga så som knappast känner mig?

Vilken dum reaktion.  Jag borde såklart tacksamt ta emot, njuta av att känna mig som en prinsessa igen. Och ge tillbaka.

Visst är bilden på lilla A med grodan i handen helt underbar! 🙂

Tre negativa tankar var det inte svårt att komma på!  Bara att fånga dem i flykten… Och sen titta på dem ur ett nytt perspektiv.

Fy vad tjock jag är! =  Tänk så många kickar jag kommer att få uppleva de närmaste månaderna, när jag ser skillnaden medan vikten kryper neråt! Motionskickar, klädkickar, spegelkickar!

Usch vad gammal jag ser ut! = Vilken tur att jag fortfarande lever. Så härligt att jag känner mig så ung inuti!

Jag hatar att vara sjukskriven! = Vilken lycka att få vara ledig när man mår dåligt. Jag är värd att vila upp mig.