30 augusti, Kategori: Okategoriserade

Mammors Underbara Berättelser.

Alla berättelser som finns i kommentarerna till det här inlägget är skrivna med hjärteblod. Därför måste du bläddra ända till slutet, innan du kan skriva in din egen berättelse i kommentarsfältet.

Det är fantastiska berättelser ur det riktiga, verkliga livet. Om hjärta och smärta, liv och död, svåra beslut och underbara segrar.

Läs och njut!

Kommentarer

  1. Kommentar av Fjortisensmorsa den 31 augusti, 2009 kl 12:01

    Vilken härlig idé! jag älskar historier och undrar varför så få vill berätta. Är man kanske rädd för att inte vara intressant nog? Alla har en historia om man bara tar sig tid att lyssna. Ha en bra dag!

  2. Kommentar av Mamma Melissa -ung änglamamma och gravid den 1 september, 2009 kl 12:14

    Vilket fantastiskt sätt att läsa på -snacka om att göra läsupplevelsen unik! Det skall jag låta eleverna prova en dag när jag har en egen klass!:.))

    Och vad härligt att du uppmanar till berättandet -det är ju endast på så sätt som man kan växa som människa, genom sina egna och andras upplevelser!:.))

    Och ännu en gång tack för de fina mailen!:.))

  3. Kommentar av Fjortisensmorsa den 1 september, 2009 kl 12:40

    Ok, Katinka..här kommer ett litet inlägg om glädjen över att fortfarande kunna njuta av mina barn och livet..och vardagen.Nu hoppas jag att fler vågar följa 😉
    Kommer hem efter att ha lämnat in en trasig dator och handlat mat.
    Möts av två glada fjortisar och lukten av chokladmuffins, mumma!
    Vindruvorna försvinner i deras gap på 4 sekunder blankt men vad gör det?!
    Man smittas av deras bubbliga glädje och fnissande!
    Det är så skönt, en lyx, att ha dem nära och få dela vardagen med dem.
    Vi råkade ut för en allvarlig trafikolycka när fjortisen bara var 4år och lillebror var 2år.
    Fjortisen for mest illa.
    Hon var medvetslös och hennes lilla ben försvann ut i bilplåten i en otäck vinkel.
    Vi satt under en filt och jag sjöng ”När trollmor har lagt sina elva små troll” för min lilla dotter medan brandmännen skar upp bilplåten.
    Det var RIKTIGT otäckt!!
    Fjortisen blev helt återställd efter några månader.

    Så här i efterhand, trots att jag fick en Wiphlash skada, kan jag känna mig tacksam.
    Tacksam för att vi lever.
    Tacksam för att vi nu njuter av och tar vara på livet.
    Tacksam för att jag nu kan sätta saker i rätt perspektiv.
    Tacksam för att små saker verkar mindre viktiga.
    Tacksam för att jag på det här sättet fått mera tid med mina barn (kan bara jobba halvtid efter olyckan)
    Det låter förmodligen helt rubbat men jag är en obotlig optimist och tror faktiskt att det ofta kommer bra saker även ur svåra stunder…ja, det är kliché men det kan inte hjälpas.

    Jag får ibland kommentarer om att det är synd om mig som inte kan jobba fullt, inte orkar göra allt jag vill och
    som alltid får dras med min onda nacke.
    Det är jättesnällt och omtänksamt men jag tänker TVÄRTOM.
    Vilken tur att jag kan jobba, att jag kan gör en massa kul grejer och hur himla mycket värre det kunde ha gått.
    Nackont är ett billigt pris när alla kom levande ur den demolerade bilen.
    Självklart måste man också få vara ledsen, tillåta sig att sörja det man inte längre kan göra osv .
    Men jag väljer att inte bli ett offer.
    Jag tror stenhårt på att försöka njuta, unna sig och ha det så bra som man bara kan i vardagen.

    I mitt jobb som sjuksköterska möter jag människor som råkat ut för diverse olyckor.
    Ibland kan jag undra varför just vi klarade oss medans andra som krockat på liknande sätt dör…
    Finns det någon mening?
    Finns det någon ”grand plan”, något vi ska ”uträtta”?
    Har läst någonstans att människor som drabbas av svåra saker vill hitta en mening i det som hänt.
    Försöka förstå det ogripbara.
    Kanske är det bara slumpen?
    Vem vet?!

    Kan ibland närma mig tanken på vad som kunde ha hänt, att vi kunde ha förlorat Fjortisen…
    Det är skrämmande, en skräck som jag tror varje förälder någon gång har känt?
    Nej, nu får det vara nog med sorgligheter!
    Jag skulle ju skriva om hur glad jag är över att ha en fjortis som fortfarande kan klena ner köket med muffins smet!

    Ibland när drama drottningen drar igång sin show och det svallar i fjortis hormonerna, tänker jag att jag kanske borde vara ”strängare”!?
    Men istället tänker jag ”Äh, det är väl inget att hetsa upp sig för i det stora hela” 😉
    Är inte den svåraste utmaningen att ”Fånga dagen”, njuta i stunden,inte fastna i det negativa,
    att verkligen uppskatta livet.. även när man får restskatt, regn på semestern och skoskav 😉

  4. Kommentar av Josefine den 3 september, 2009 kl 12:15

    ÅÅÅ vilken story!!! Underbart och TUR att det gick bra med er!

    KRAMAR!

  5. Kommentar av Sanna den 3 september, 2009 kl 11:21

    Det här var riktigt svårt att skriva, känns som det finns så mycket jag skulle vilja berätta, samtidigt vet jag inte vart jag ska börja någonstans och jag känner mig stressad inför allt som har med vardagen att göra för tillfället. Jag oroar mig ständigt för saker som egentligen inte är stora alls och egentligen helt onödiga. Men jag försöker ta en dag i taget ovh hela tiden njuta och ta vara på tillvaron vi har och lever i hela tiden, varje dag.

    Jag får ofta höra saker som jag är jag beundransvärd för att jag är ung förälder och ensamstånde, jag fick senast igår höra om det ifrån en klasskamrat och ställde mig frågan; Varför är jag beundransvärd? Det är väl inget märkvärdigt med mig, bara för att jag har barn och är ung förälder?

    Nu efteråt när jag har funderat på saken en stund upptäcker jag varför människor tycker att det är beundransvärt att man är ung förälder och ensamstående och jag uppskattar orden djupt. Jag är stolt över mig själv och över allt jag lyckas ta för mig, det känns riktigt bra nu och det riktigt glöder om mig och det känns tydligt! Nu känns det som livet har vänt och kommit på rätt sida trots alla motgångar och alla problem vi har haft den senaste tiden – nu lever livet vidare och jag känner mig delaktig fullt ut i det!

  6. Kommentar av Afrikanskan den 11 september, 2009 kl 09:31

    Barn är ju helt underbara och detta är en berättelse som får mig att le varje gång jag tänker på den.

    Detta inträffade en väldigt tidigt morgon när Naomie var 7 månader…
    Jag skulle åka iväg på min första tjänsteresa sedan hon föddes och var grymt nervös. Jonas hade aldrig varit ensam med henne så länge och absolut inte över natten. Resan var till London och vi hade en stor konferens. Jag minns hur orolig jag var och hur tungt det kändes att jag skulle vara borta från henne. Men hon skulle ändå vara med sin pappa och jag var tvungen att lite på han skulle klara detta minst lika bra som jag.

    På morgonen klädde jag på mig och var helt färdig. Vi satte oss vid sängen och jag pussade prinsessan godmorgon. Denna syn var inte vanlig för henne för Jonas var oftast borta när hon vaknade på morgonen men nu satt han bredvid mig o vi tittade på vår vackra juvel. Ett leende kom och sedan tittade hon honom djupt i ögonen, tog ett andetag och där kom det. Som direkt ur en bok. För första gången

    p..pa… pa….pappa

    Tårarna rann på oss båda jag kunde åka bort lyckligt vetandes att hon hade det fantastiskt bra.

    Min dotter får mig att behålla fötterna på jorden och ger mitt liv en helt ny mening.

  7. Kommentar av Ellen tooba Hagerö den 12 september, 2009 kl 02:00

    I den varma höstsolen i mitten av September 2002 åkte ett spänt par in på parkeringen vid sjukhuset.

    Graviditeten hade vart fruktansvärt jobbig och 5 veckor förtidigt skulle ett litet mirakel med hjälp av igångsättning få se världens ljus.

    Det tog några dagar innan det verkligen var dags, den Lilla hade så brått till världen när det tog fart på allvar och ut tittade en alldeles bedårande liten dotter.

    Känslorna var överväldigande, ett liv, tio fingrar och tio tår, ett tickande litet hjärta och lungor som fylldes med luft för att sen blåsas ut förbi dom små små stämbanden till en genomskärande skrik som fyllde rummet.

    Hade den här lilla varelsen verkligen vilat i mig, var hon verkligen våran och skulle vi klara att ge henne allt hon behövde ha? Det löser sig tänkte jag sen och ovillkorlig kärlek föddes i samma minut.

    Planerna vi hade, visonen som var född, visade sig dock inte bli den resa vi hade tänkt oss.
    Tidigt upptäckte vi att vår älskade individ var unik, hon fann de mest oväsentliga saker i livet intressanta och öppnade många nya världar för oss att titta in i.

    Hon hade det stundtals väldigt jobbigt, försvann in i sin egna värld, med mig som mamma, ståendes utanför med en sorg att inte riktigt kunna greppa min dyrgrip och uppfylla de behov hon verkade ha.

    Vi samlade mod, vi sökte hjälp och fann den.

    En ny resa tog vid och den var otäck och kändes planlös.
    Vi fokuserade på att hela tiden finnas intill, stötta upp och aldrig någonsin ge vika, inte ens när det stormade som värst.
    Min insikt om mödraskap blev allt mer klar, mitt barn är mitt allt, hennes individuallitet, frihet och rättigheter ska bli familjens prioritet nummer ett.

    Ett litet syskon kom till världen i hetsommaren 2005, en underbar son. Han fyllde genast min saknad efter kroppskontakten min dotter aldrig velat ha. Han skänkte mig närhet och ro.

    Vår familj blev starkare och starkare och hoppet infann sig alltmer. En dag gick vi i mål…

    Vår lilla kicka VAR verkligen en helt unik person, en liten aspergerflicka med alldes fantastiska, unika föutsättningar.

    Äntligen kan vår älskade nummer ett bemötas utifrån sina behov, vi kan se henne för den hon verkligen är, repektera vår avbild, invagga henne i äkta trygghet och lära henne dom bitar som inte faller så naturligt på plats alla gånger.

    Det går inte en dag utan att min älskade lilla kicka ihop med sin strålande, empatiska lillebror lär mig saker om livets outforskade områden, vidden av respekt, rutin och massvis av villkorslös kärlek.
    Inte en endaste dag att jag ångrar mitt val att sätta två fantastiska individer till världen, som jag får äran att lära flyga, bli fria och fantastiska små människor och som skänker så mycket tillbaka.
    Inte en dag jag ser dom som en självklarhet, dom är en vacker gåva som jag har till låns och jag tänker njuta fullt ut varje dag jag får ha dom under mina vingar.

    Tack för ordet.

  8. Kommentar av SweetMama den 13 september, 2009 kl 08:21

    Mitt bästa eller ja ett av mina bästa mamma minnen jag har e från näe min son kom till världen,.

    Precis innan sista krystvärken säger barnmorskan

    ” pappa du tar väl emot nu?”
    En chockad å alldelest trött å ivrig pappa viste inte va han skulle göra.

    I nästa ögonblick sitter händ där me blodstänk i anikte å på armar med vår son i famnen, ser alldeles överlycklig ut,
    Pappan lägger vår son på mitt bröst och min fösta komentar blir
    ” gud va hårig han är, Helt luden på axlarna.”

    Vi skrattade båda två även barnmorksan å förlossnings sköterskan stod och små log 🙂

    Tack för mig.
    Kort men ändå mitt minne

  9. Kommentar av Stine den 13 september, 2009 kl 02:22

    Hei – jeg skriver på norsk – håper det går bra..
    Min historie begynner våren 2006, da jeg ble gravid med min nummer 4, vår nummer 6. Jeg var 42 år, og vi bestemte at vi måtte ta en fostervannsprøve. Jeg hadde noen episoder med blødninger, det tok evigheter å få svar på prøven, men til slutt fikk vi vite at jeg bar på et friskt guttefoster. Jeg kunne endelig nyte et normalt svangerskap…
    Det gjorde jeg, i 11 dager. Så, i 19. uke, gikk vannet. Ikke bare en lekkasje – alt vann forsvant.
    Fortvilelse, akuttmottak på sykehuset, og den beskjeden vi visste vi ville få: Her er det ikke håp. Fosteret lever, men det beste er å avslutte.
    Jeg hadde nettopp sett armer, ben, og et levende hjerte på UL-skjermen, så jeg nektet.
    Etterhvert fikk jeg legen med på et ”kompromiss”: hvis det ikke var tegn til infeksjon dagen etter, skulle vi snakke om det.
    Hjem, tilbake dagen etter: ingen infeksjon. Det var antakelig hullet etter fostervannsprøven som ikke hadde leget seg – det så ut som om lekkasjen var et stykke oppe, og at det vannet som ble produsert, var nok til at min lille spire hadde litt vann rundt seg. Ikke mye, ikke nok, men det var heller ikke helt tørt.
    Så gikk dagene… Kontroller først hver dag, så hver annen dag, så hver uke. Vann ble produsert, av både spiren og meg, og rant ut igjen. Og hver gang så vi det lille hjertet slå på skjermen.
    Vi traff leger som ikke ga oss mye håp, og noen som støttet oss i vår beslutning. Min far, som også er lege, var naturlig nok redd for meg, og sa at vi måtte tenke på at en infeksjon kunne ta livet av meg, og en infeksjon kunne komme fort. Det ble aldri påvist noen infeksjon.
    Legene ville ikke gi meg antibiotika forebyggende, det var ikke ”policy”. Jeg manipulerte en turnuslege til å gi meg en kur med bredspektret penicillin, og så gikk dagene igjen.
    Vi fikk høre at vi kunne ta beslutningen om å avslutte selv frem til uke 22. Deretter hadde fosteret selvstendige rettigheter, og det var ute av våre hender. Vi fikk høre at det kunne bli misdannelser, både lunger og skjelett kunne bli berørt av for lite fostervann. Vi valgte å fortsette.
    Hele tiden visste vi at fødselen kunne starte når som helst. Og hele tiden var min lille spire så elskverdig at han hoppet og spratt, sparket og slo. Jeg visste at han levde – det sa han klart ifra om!
    Vi gikk over mange ”magiske” grenser: Uke 20, uke 22, uke 24 (da ville han få hjelp hvis han ble født), uke 26, uke 28… I uke 28 ble vekten målt til 1200 gram – det høres underlig ut, men gleden sto i taket!
    Hele tiden rant vannet ut, men mengden der inne ble anslått til å være grei. Ikke nok, det var men heller ikke helt tomt.
    Jeg hadde akkurat passert uke 30 da resten av vannet rant ut. Jeg var helt sikker på at nå – nå var det tomt, og reiste til sykehuset. Bagen hadde ligget i bilen i 3 måneder, og nå ble det bruk for den.
    Jeg ble lagt inn, og siden spiren lå i seteleie, ble det bestemt keisersnitt.
    Jeg fikk lungemodningssprøyter, og om morgenen 2 dager etter tok de en svak, men overraskende stor gutt på 1640 gram ut av magen.
    Han lå der uten vann, uten fostersekk og uten hinner. Det var bare ham, morkaken og livmoren.
    Han ble skysset til nyfødtintensiv, hvor de forsøkte å legge ham i respirator, men han nektet… Så han fikk CPAP (oksygenmaske). De jobbet lenge med ham, en lunge kollapset, og han var nær slutten, men han overlevde.
    Da vi slapp inn etter 8 (!) timer, var det en veldig, veldig sterk opplevelse. Jeg knakk sammen, og slapp alle følelser ut etter et 3 måneder langt mareritt.
    Etter at det ble bestemt keisersnitt var jeg aldri i tvil om at han skulle overleve – det var bare godt å legge ansvaret over på noen andre, og jeg stolte ikke lenger på kroppen min.
    Han overlevde. Etter 7 uker på sykehus kom vi hjem. Spiren veide da 2,2 kg.
    I dag er han 3 år, har tatt igjen sine jevnaldrende på alle måter, har ingen skader, og blir ikke syk mer enn andre barn.
    Han er på alle måter vår Mirakelgutt!
    Jeg er takknemlig – for spesielt to leger, som ga oss akkurat nok håp til at vi ikke ga opp. For at jeg var så gammel og sta at jeg ikke hørte på det de første legene sa. For at min lille Mirakelgutt ville leve.

  10. Kommentar av Sandra den 14 september, 2009 kl 10:06

    Vart börjar man?!

    Jag och min man träffades 2004, ganska snart stod det klart för oss att vi var ett über team, vi hade och har ett sånt där förhållande som man inte ser så mycket av, med äkta strålande kärlek ur oss. Förlovning/giftermål allt gick fort för oss och självklart ville vi nu ha ett litet barn hos oss med. Man har alltid hört hur lätt det ska gå att bli gravid, hur noga man ska vara med piller, kondomer mm, men ingen hade förberett oss på den resa vi skulle vandra.
    Okt 2005 åkt P-staven ut, men inte blev jag gravid och någonting gjorde mig riktigt dålig då jag var yr, magont och illamående var och varannan dag. Vi sökte till Kvinnokliniken och där fick vi gå igenom prover, jag fick Pergotime för att äggen skulle växa, men ingenting hände. 2006 kom och 2006 gick.
    I Jan 2007 gick de in för att göra en titthålsoperation. Inga fel hittades varken på mig eller min man 🙁
    När inga fel hittas då MÅSTE man vänta i 2 år innan man kan få en remiss skickad tydligen, detta fick jag veta när jag fortfarade var groggy efter att ha blivit sövd. Frågorna snurrade, men ingenting fick jag ur mig. Vänta? Inga fel? men jag hade juh ingen mens, ingen Ägglossning….vart tog allt vägen, jag som hade en fungerande kropp innan P-staven.
    Tack gode Gud för familjeliv, där träffade jag en tjej som tyckte läkaren min var hel knasig, hon sa åt mig att själv ringa fertilitetskliniken, vilket jag gjorde.
    Jag fick hjälp med en gång och slapp vänta 1 år extra. Självklart var det något fel på mig eftersom ingenting fungerande. Och i Feb 2008 (då jag enligt min läkare igentligen skulle få remiss skickat) föddes vår dotter, en underbar liten tjej, vår gåva från Gud. Vi gav henne namnet Wilona som betyder efterlängtad vilket hon självklart var, för vi fick kämpa oss igenom sjukvården, ställa krav och be och be och be….innan vi fick hjälp.
    Nu är vi gravida igen (denna gången tog det oss 1 år trots hjälp), jag fick under 2009 veta att jag har nått som kallas PCO-S och får stimulering via sprutor så att äggen växer och släpper, det tog oss alltså 4 år innan jag fick en dianos som igentligen var alldeles självklart, de hade bara glömt att meddela oss vad som var fel.
    För min senaste läkare är jag evigt tacksam. Han har varit underbar och stöttat oss, han har gett oss svar med en gång och det har varit guld värd.
    Självklart ska det lilla syskonet få ett lika unikt namn som Wilona med ungefär samma betydelse.
    Våra mirakel som vi fått kämpa och längta efter är vårt allt och vi är så tacksamma att vi lyckades tillslut.

  11. Kommentar av Sandra den 14 september, 2009 kl 10:13

    🙂

  12. Kommentar av Sofie Erlandsson den 14 september, 2009 kl 08:58

    Min historia om Edvins födelse

    Tretton dagar efter beräknat datum föddes du.

    Vi åkte in på lördagen 4/7 för att bli igångsatt, du ville inte ut så några värkar hade jag inte. Så då blev det igångsättning. Igångsättningen började med att dem satt upp en ballong som skulle göra att jag öppnade mig till ca 4 cm och när den ramlade ut skulle jag vara öppen 4 cm. Ballongen var lite bökig och få dit men tillsist fick läkaren dit den. Kändes otroligt konstigt att ha en vatten fylld ballong i sig, barnmorskan drog med jämna mellanrum i snöret som den satt fast i så att den skulle åka neråt. Jag fick småsammandragningar av att ha ballongen i och efter ca fyra timmar ramlade ballongen ut.

    När ballongen ramlade ut fortsatte man med att ta hål på fosterhinnorna så att vattnet gick, så när det var gjort fäste dem en skapelektråd på ditt huvud det gick inte på en gång men efter ett par försök så satt den där. Så fick jag en inre värkmätare också så dem skulle se hur effektiva sammandragningar jag hade.

    När allt det var gjort fick jag även ett värkstimulerande dropp. Det gjorde att jag fick ganska rejäla sammandragningar men dom gjorde ingen nytta så jag öppnade mig inte av dom, så då höjdes styrkan på droppet. Fick rejält onda sammandragningar, men troligen gjorde inte dom heller någon nytta tyckte nog barnmorskan så hon höjde droppet lite till och då gick det snett. Den enda smärtlindring jag hade var lustgas och den gjorde ingen verkan längre..

    Fick så himla smärtsamma sammandragningar och det började trycka och smärta i mitt gamla snitt efter Emil. Så jag fick panik, skrek och då blev läkare inkallad. Hon och hennes kollega beslutade om att det skulle bli ännu ett snitt. Dom var rädda att livmoderna var på väg att brista.. Besvikelsen över det, smärtan i magen gjorde att jag skrek, grät ut min smärta. Började skaka där jag låg och läkaren sa att jag gick in i chock, läkaren förklarade om och om igen varför jag skulle snittas och jag kände bara besvikelse över att jag inte klarade av att föda vaginalt denna gång heller. Grät hela vägen upp till OP.

    När vi kom upp på OP möttes vi av jätte bra personal narkosläkaren sa åt mig att vara glad vi hade ju underbart väder och en kanon utsikt från OP jag höll inte med det fanns bara besvikelse jag sket i vädret och utsikten! Narkosläkaren skulle sätta in en spinalbedövning, men fick inte in den gjorde så ont. Fick inte röra mig när den skulle in och det var omöjligt att ligga still när man hade värkar! Grät fortfarande över besvikelsen men även över att det gjorde så ont när läkaren höll på med att sätta spinalen. Efter ett antal besök röt din pappa i åt läkaren och sa åt honom att han inte skulle röra mig. Då sa förlossningsläkaren till om att ett sista försök sen skulle jag sövas ner, då böt dom narkosläkare till en som fick in spinalen på första försöket.

    En ljuvlig värme steg från fötterna och uppåt axlarna. Men mitt ben låg obekvämt så jag bad dem att lägga det till rätta, men det låg visst bra det låg rakt och fint men jag fick för mig att det låg snett utåt.. Så jag tjatade lite till om mitt ben. Narkossköterskan skrattade åt det lite. Men det var skönt med en som skrattade. Han var ett stort stöd skulle känna igen honom direkt om jag mötte honom. Plötsligt sa förlossningsläkaren till mig att nu Sofie kommer vi börja öppna dig för hon hade tydligen nypt mig hårt i magen med en tång och eftersom jag inte reagerade så var jag ju tydligen bedövad. Efter vad som kändes som en hel livstid sa läkaren nu Sofie nu föder du ditt barn. Det var det vackraste någon sagt till mig. Känslan av besvikelse ersattes av stolthet och glädje! Jag hade fött ett till barn till denna värld!

    Såg dig som hastigast innan barnmorskan, undersköterskan och din pappa försvann in för att se till hur du mådde. Det första som slog mig var hur fin du var och hur lika du var Emil när han föddes. Blev en Déjà Vu upplevelse kan man säga.

    Efter några minuter kom Johan med dig, så fin! Och så liten… Jag grät lite till, tårarna bara rann. Både på mig och på din pappa. Jag fick dig på mitt bröst och jag låg och titta på dig och tröstade dig du smågrät lite. Sa att allt skulle bli bra och att vi skulle ta hand om dig. Nu var du äntligen hos oss. Fick ha dig ett litet tag hos mig medans dom sydde ihop snittet innan det var dags för dig och pappa att gå. När jag blivigt hopsydd fick jag komma ner till uppvaket där fick jag ligga i ca två timmar innan jag fick komma upp på avdelningen till dig och pappa. På uppvaket var jag tvungen att kunna lyfta på benen innan jag fick åka upp till er. Det var svårt att lyfta dom men tillsist fick jag liv i dom.. Då fick jag komma till er och äntligen var allt bra igen…

  13. Kommentar av Pernilla den 14 september, 2009 kl 09:25

    Här var det ju man skulle kommentera…
    Graviditet……
    Hur kan man frivilligt utsätta sin kropp och sitt psyke för en graviditet ? S
    å tänkte jag många gånger när jag väntade men första dotter –98. Allt var hemskt och jobbigt, man visste ju inte om det var värt det i slutändan man visste ju ingenting. De tre första månaderna i bästa fall mår man illa. Man är konstant hungrig men kan inte äta någonting. Allt luktar illa saker som man innan tyckte var underbara är nu vidriga. Sen växer allt utom magen och man har ångest för att man bara ser fet ut… inte alls gravid. När magen sedan växer trycker den först uppåt så man inte kan andas och sen när den sjunker kissar man på sig varje gång bebisen rör sig. Magen kommer förr eller senare men tro inte att det andra fettet som fick en att se tjock ut innan försvinner då.. Nej det läggs utanpå.
    Man är förlamande trött i början av alla dessa hormoner som rusar runt i kroppen. Pigg en liten stund i mitten och sen om möjligt ännu tröttare i slutet.
    Man kan inte röra sig, inte sova på nätterna. Hur hittar man en bekväm sovställning med en medicinboll på magen ? Ligger man på rygg kommer de sura uppstötningarna som ett brav på posten eller så kan man inte andas för bebisen trycker på lungorna. Ligger man på den ena sidan trycker man på aorta och illamåendet kommer. Ligger man på den andra sidan för länge får man kramp. Ben, fötter och fingar svullnar, varför skulle de inte göra det när allt annat svullnar ?
    Humöret hoppar upp och ner.
    Blivande pappan får utstå ganska mycket och han undrar i sitt stilla sinna var hans vackra snälla fru tog vägen. Man hatar alla kvinnor som seglar sig igenom graviditeten utan minsta besvär, helst när man har alla besvär som finns själv.
    Flytningar som får en att tro att vattnet gått och man behöver besvära personalen på förlossningen som lite överseende förklarar att det är helt NORMALT att man känner det som om man kissar på sig. Allt är normalt även om det känns som jordens undergång för den hormonstinna blivand modern.
    En oförstående blivande pappa ”Det kan väl inte vara SÅ jobbigt att vara gravid ? Syrran märkte man det inte på ens..” Som svar får han ett raseri anfall eller en stor gråtande fru….
    Förstoppning och gaser i magen – låt mig inte ens börja om att gå på toa och krysta i V 40… Hemorojeder – say no more.Herpes, huvudvärk, klåda, järnbrist, Kramp, strior, åderbråck, täppt näsa, svettningar, uvi, karpartunnelsyndrom, ödem och yrsel.
    Besöken hos barnmorskan blir nästan sjukbesök varje gång. Glukosbelastning… Hur gott är det att dricka en ½ liter socker vatten på fastande mage ? När man redan mår jätteilla ?
    Och så denna förlamade rädsla för att någonting ska gå fel, att barnet ska komma förtidigt (jaaaaa säkert minst två veckor över tiden och igångsättning låter mer troligt) eller att det ska vara någonting fel på barnet.
    Att det ska dö i nån mystisk sjukdom som ingen vet namnet på ännu. Håller vårt förhållande för en bebis ? Blivande pappan tröstar så gorr han kan men har i hemlighet börjat tvivla han också. Man läser spalt meter om barn som dör i magen, plötslig spädbarnsdöd och mammor som dör vid förlossningen.
    Hemska förlossnings berättesler om 48 timmars krystvärkar, Och man gråter floder.”läs det inte om du blir så upprörd” Säger blivande pappan förnuftigt. Det leder till ännu en gråt attack, han fattar ju ingenting för han bryr sig inte…..
    Så kommer dagen F som i förlossning och passerar.. man känner sig som en tickande bomb som vilken sekund som helst ska brisera. Folk ringer och frågar hur man känner sig om det är på G snart och varje gång blirman lite mindre säker på om det verkligen kommer nån bebis..
    En vecka går och man börjar verkligen tvivla på om det verkligen finns nån bebis därinne, det kanske bara är gaser ?
    Ju längre tid man går över desta mer funderar man på alla de saker som kan gå fel….

    Varför kommer inte ungen?Ytterligare en vecka går och man är inte ens rädd för förlossningen längre. Bara barnet kommer ut och man blir av med denna gigantiska magen som bara är ivägen. Foglossningen gör att man inte kan sitta eller stå eller gå för den delen heller. Ligga går ju inte som jag tidigare nämt..
    Så kommer äntligen det efterlängtade barnet och på tre skeunder har man glömt allt det jobbiga och timmarna på förlossningen. man tittar ner på det lilla skrynkliga knytet som är ens barn och allt är glömt.
    Man har en härlig underbar unge som är det vackraste i världen…
    Så går ett par år och man börjar fundera på ett syskon. Visst minns man vagt att det nog inte var så kul att vara gravid men sååå jobbigt kunde det väl inte vara ?Två streck pågraviditets testet och man är igång igen…… Samma visa men denna gången lovar och svär man att ALDRID aldrig glömma hur det är att vara gravid som man inte lockas dit igen..
    Tills man har detta lilla rosa knyte vid sitt bröst.. och allt är glömt -IGEN

    Hälsar mamma till tre barn..

  14. Kommentar av Ruth den 16 september, 2009 kl 09:55

    Jag lägger Sakeus på undersökningsbordet, Läkaren tittar i ögonen och undersöker den lilla kroppen, han tar fram stetoskopet och lyssnar på hjärtat. Jag har kameran framme. Jag vill dokumentera allt så att pappa ska få se när vi kommer hem. Han var hemma med storebror och förberedde för vår hemkomst. Han lyssnar länge, länge. Jag knäpper ett foto. Han lyssnar lite till och vrider sig… Lyssnar bakom och framför… Han lägger Sakeus på vågen för att ta en hemgångsvikt. 3110 g. Jag tar ett foto på vågen också.
    -Jag hör ett blåsljud säger Läkaren försiktigt till mig, under tiden som sköterskan skriver upp vikten i hälsoboken.
    -Jaha, det har jag också, säger jag. Jag blev inte skrämd i det läget.
    Han ställer några frågor om eventuelle sjukdomar i släkten eller i familjen…
    -Vi ska undersöka det här lite närmare innan ni reser hem.
    Jag fick klä på Sakeus pyjamasen igen. Vi satte oss i vårt rum och han åt lite. Väskorna stod packade och klara. Jag ringde hem och sa att vi kanske blev lite sena för att vi skulle på en extra kontroll. Jag kände en viss oro som kom smygande. Full fart ner till barnmottagningen för att göra ekg. Sköterskan var så lugn och sansad. Det var en sån svår situation. Jag visste inte vad som hände. Visst var det något som inte var som det skulle. Ändå försökte jag låtsas som ingenting och var lite glättig i mitt sätt.
    -Vi ska göra såhär att vi lägger in Sakeus på avdelning 10. BIVA, säger hon efter undersökningen….
    -Jaha? men vi ska ju hem….?? Jag förstår inte vad hon menar. Ska han inte hem? BIVA. Där ligger ju bara för tidigt födda och sjuka barn? Varför ska vi dit?
    Sakeus fick en ny säng. Det var en glasbalja av lite lyxigare modell. Vinröd…Varför kan han inte ha den han kom i? Ska vi vara här så länge? Intensivvården börjar. Han läggs på en öppen kuvös för att orka hålla värmen, han får grimma med syrgas… En läkare kommer in och ska undersöka med ultraljud. Det var så varmt där inne. Kunde jag gå ut en stund? Nej, Det kanske ser dumt ut om jag går. Det är flera hundra grader minst, jag måste dricka. Det blir så snurrigt. Nej, jag måste se pigg ut nu…Jag gick ut, och tog lite juice i ett kylskåp som någon visade mig…Efter två timmar var han klar. Han hade inte sagt ett ljud på hela den tiden. Jag vågade inte fråga någonting.

    Jag fick besked om att ringa hem och be min man komma omgående. Omgående! Vi skulle ju hem nu. Ska jag avbeställa min taxi?
    -Ja, eller nej, det ordnar jag, säger en sköterska som kom rusande förbi.
    -Jaha. Det var snällt av dig….

    Jag ringer min man – du måste komma. Ja, nu på en gång. Det är bråttom. Det är något med hjärtat. Han ligger på BIVA nu. Jag vet inte, jag vet inte, men jag vet inte, jag vet ju inte. Vi kommer nog vara här ett tag. Kom så fort du kan. Inte visste vi hur bråttom det var. Kunde de inte sagt det? Ideligen frågade de när pappan skulle komma. Läkaren ville ge oss information samtidigt sa de till mig. Efter ett tag fick jag komma in i ett rum ensam. Min man hade ju inte kommit än. Läkarens besked kom som en chock. Ditt barn har medfött hjärtfel. Frågorna hopar sig och ingen av dem kommer ut. Jag kände mig som ett frågetecken som bara virrade omkring och låtsades må som vanligt. Han visar mig bilder i en bok… så här ska det se ut, så här ser det inte ut.. så här borde det vara så här är det inte… röda och blå pilar åt olika håll på skissen av ett hjärta. Jaha. Omlopp…Så det är nåt fel alltså!?
    -Jag har ringt till Göteborg och pratat med läkarna där. Sakeus ska få åka till Göteborg nu. En ambulans är beställd… Det hugger till i magen? Göteborg? Den här lilla undersökningen som nämndes i morse börjar bli lite för omfattande. Nu vill jag inte vara med längre. Jag ringer igen. – Vi ska till Göteborg! Packa lite extra. Min man ville åka direkt till Göteborg i stället och möta upp oss där. Men det tyckte inte personalen på avdelningen. Vi förstod inte att de ville att Pappan skulle få träffa Sakeus innan han reste med ambulansen. Vi skulle få en taxi från Karlstad till Göteborg.

    -Kanske kommer de börja operationen innan ni kommer fram med taxin. Men ni blir väl omhändertagna när ni är framme…OPERATION? Det har ingen sagt nåt om? Är det sånt man ska fatta ändå? Bäst jag låtsas som om jag har förstått allt…Jag försöker ge Sakeus lite mat men efter att ha blivit undersökt så länge så var han för svag för att orka suga. Jag pumpar och ger lite på flaska. De sätter en nål i pannan för att ge honom glucos direkt till blodet. Sakeus pappa kommer äntligen och han får sitta med Sakeus i famnen en stund innan ambulanspersonalen kommer med en transportkuvös. Har ni tänkt att döpa honom hör jag en röst fråga.
    -Nej, han heter redan Sakeus svarade jag…Jag förstod inte varför läkaren hade tid med sådant småprat. Jag förstod inte vad frågan igentligen innebar. Det ville jag inte. Sakeus bäddas ner i kuvösen och en sköterska följer med honom in i ambulansen. Skulle han klara resan undrade de. Vi, de förvirrade föräldrarna som var kvar, förstod ingenting. Vår taxi kommer och vi åker iväg mot Göteborg. Det var en lång resa. En väldigt märklig resa. Hur kunde vi två sitta där i en taxi på väg till Göteborg? För tre dagar sedan födde jag vår andra son. Och stprebror som aldrig hade träffat sin lillebror var hemma hos mormor och kände sig grundlurad. Han hade ju blivit förberedd på att mamma skulle komma hem med lillebror. Och i stället försvinner pappa! Vi kan ju inte sitta i en bil här när våra barn inte är med? Så här skulle det inte vara.

    På vägen stannade vi en gång och köpte mat. Inte förrän jag började äta märkte jag ur hungrig jag var. Vi köpte en mjukishund åt Sakeus på macken. Den hade broderade ögon. Jag kände mig så sorgsen när jag kramade den lilla vovven där i bilen. På väg till Sakeus.
    Vi kom fram till avdelning 323. Sakeus hade fått plats i ett hörn på rum 3. Han skulle inte opereras i kväll men en läkare hade plockat fram ultraljudsutrustning för att undersöka honom. Min stackars lille bebis såg så trött ut. Han hade blivit väldigt mörk i huden av gulsot. Han var kopplad till en rad skärmar som visade olika kurvor och värden. En sköterska sa att vi inte skulle försöka tyda kurvorna. Vi skulle se alla tekniska apparater som våra vänner och inte som våra fiender. Men de såg ut som skrämmande fiender. De hade väl inget med mitt barn att göra? Det blinkade, pep och väste. Så många sköterskor och läkare hängde runt kuvösen han hade lagts på. Jag vill också se, han är faktiskt min!!!
    Det var kväll och vi skulle lägga oss. Vi fick varsin gästsäng på ett litet hemskt rum. Vi kunde inte få plats på Ronald McDonald förrän nästa dag. Det var en fruktansvärd natt. Att sitta där, i det där förfärliga rummet den natten och pumpa bort mjölk som mitt barn borde ha fått… och frysa ner den. Min man sov, men jag kunde inte somna. Jag ville så gärna vara hos Sakeus. Men han hade övervakning varje sekund där inne på rum 3. De sa att de skulle hämta oss om det hände något. Vaddå hände något? Det händer ju saker hela tiden. Hände NÅGOT. Ja ville inte veta vad det där något kunde vara. Jag sov en stund tror jag.

    På lördag morgon känns livet lite overkligt. Jag skyndar mig in till Sakeus. Han ligger där med alla sina slangar. Ett läkarteam undersöker och går igenom ultraljudsundersökningen. De förbereder sig inför operationen. Sakeus klarar sig med syrgas än, men han orkar inte suga när jag försöker amma. Men han tyckte om att ligga där och lukta. Vi ger honom lite av det jag pumpat på natten i en flaska. Sakeus smackar förnöjt när han bara behövde ligga och svälja. Gulsoten har blivit värre så han är nästan orange i huden nu. Ögonvitorna är gula. Sakeus är trött eftersom han inte får ut tillräckligt med syre till kroppen och gulsoten gör ju också att han blir ännu mer slapp.

    Frampå dagen får vi gå bort till Ronald McDonalds hus och få ett rum. Någon sa att vi fick räkna med att stanna i Göteborg några veckor. Det kändes som en evighet. Allt hände så plötsligt. Allt ställdes på ända, inget blev som vi hade tänkt oss. Mia hette hon, den glada tjejen uppe på Ronald McDonalds.
    -Det var ni som kom akut igår ja…Akut. Kom vi akut? Var det så bråttom att man räknas till de akuta? Jag tänkte så mycket konstigt. Rummet var så fint. Hela huset var fantastiskt. Inte kan man få ha det så bra när ens barn ligger och får intensivvård?
    Man har dåligt samvete för allt sa en mamma som också bodde i huset. Man har dåligt samvete för att man äter, för att man sover och för att man skrattar sa hon. Jag fick dåligt samvete för att jag inte fick dåligt samvete, för allt det hon sa att man fick dåligt samvete för… En pappa sa att här träffar man alltid någon som har det värre. Ofattbart, ingen kan ha det värre än mig. Här ska vi alltså äta och sova. Storebror skulle få komma till oss och bo med oss under tiden Sakeus var på sjukhuset. Jag ville att han skulle komma på en gång. Kanske redan samma dag eller på söndagen? Men en läkare sa att han tyckte det var bäst att vi väntade med storebror tills efter operationen. ”Det blir nog bäst så”. Det spelar väl ingen roll för dig, det är väl inte du som ska passa honom? Jag ville träffa min stora fina pojke. Han hade varit orolig på natten med mormor. Läkaren menade att de inte visste hur operationen skulle gå. Han hade rätt i att det var bäst att vänta. Men varför sa han inte vad han menade? Varför talar de i gåtor? Ska man förstå allt ändå? Jag visste inte hur alvarligt det var med Sakeus för ingen sa det. Först nu efteråt förstår jag hur det kunde ha gått. Under lördagen fick Sakeus ligga med plattor på kroppen. Det var UV-strålning som skulle bättra på gulsoten. Han skulle opereras nästa dag. Vi fick så mycket information hela tiden. Ändå mins jag inte vad jag fick veta. Det kändes som om vi redan varit där i flera dagar. Men det var ju inte ens ett dygn. På kvällen såg vi på bilder av barn som opererats tidigare för att se hur Sakeus skulle se ut efter operationen. De små barnen på bilderna hade så mycket slangar och utrustning… Det var bedrövligt att se. Jag ville inte att Sakeus skulle se ut så! Men det kunde jag inte göra något åt. Natten på Ronald McDonald var lite bättre än den i skrubben uppe på sjukhuset. Men det var så tomt. Inte fick jag sova heller för mjölken skulle pumpas. Jag ville inte men det var viktigt så att inte mjölken sinade när Sakeus inte åt. Han behövde maten när han kunde äta igen. Jag sparade och frös ner på flaskor. Det blev så många flaskor.
    På söndag morgon var jag uppe tidigt och skyndade iväg till Sakeus. Idag är Sakeus fem dagar, han ska opereras i kroppens viktigaste organ, hjärtat. Han är för liten för sånt! Han är inte ens en vecka ju! Min man hade ordnat lite frukost men jag orkade inte sitta stilla och äta. Jag var ledsen för att jag inte var hos Sakeus. När jag kom upp på avdelningen hade Sakeus blivit tvättad. Det var mer än han orkade och hans syresättning hade försämrats såpass han inte orkade mycket mer. Han förflyttades till IVA och kopplades där till respiratorn som tog över andningen åt honom. Operationen inleddes lite tidigare än planerat. Vi gick tillbaka till vårt rum. Vi tvättade lite kläder. Vi hade ju inte mycket mer än det vi kom i att ha på oss. På något märkligt vis kände jag mig lugn. Kanske för att jag inte förstod vad som hände. Mitt barn skulle opereras för sitt hjärtfel. Men jag tänkte inte på det. Jag bekymrade mig för ärret och så lät det så otäckt att de skulle skära upp hela bröstbenet… Jag lånar en bok från hjärtebarnföreningen där det står om hjärtebarn. Är mitt barn ett hjärtebarn nu?
    Jag vaknar av telefonen!!! Med grötig förvirrad röst svarar jag. Det är kirurgen som ringer.
    -Operationen är klar och det har gått bra. Ni kan få träffa Sakeus om en timme på IVA.
    -Jaha, så bra! Eh. HJÄLP; operationen har gått bra, har gått bra, kunde det ha gått dåligt? Vad förväntas av mig nu? Vad ska jag säga? Borde jag ställa en bra fråga? Vad borde jag undra över? Varför har jag sovit?Jag skämdes så över att jag inte var vaken när han ringde. Vad skulle han tro? Kanske tror han att jag inte bryr mig och att jag ligger och latar mig? Ska man inte vara så orolig att man inte kan somna? Och så somnar jag utan vidare…
    Operationen tog 3 timmar och 40 minuter. Två kirurger har arbetat för att Sakeus ska få ett normalt hjärta. De har räddat Sakeus. Vi går upp till sjukhuset. Jag känner mig lite nervös över att se Sakeus nu när han har en massa slangar och undrar hur det kommer se ut på kroppen. När vi kommer in på IVA ligger han sövd i sin kuvös. Han har en blå filt över sig för att vi ska vänja oss gradvis. Det lilla ansiktet syns knappt bakom respiratorslangarna. Ögonen och munnen är slutna. Han ligger alldeles stilla. Jag lyfter på filten och ser på den lilla kroppen där under. Men, det var ju inte så farligt som jag trodde! Han är så söt bakom alla de där slangarna och plåstren.Vi får veta att han har bra värden och tillståndet är stabilt efter ingreppet. Under operationen har en maskin skött om hjärtats uppgift att pumpa blodet runt i kroppen. Hjärtat har stått stilla, det har inte pickat och gått på 3 timmar och 40 minuter i hans fem dagar gamla liv. Men när vi kommer till Sakeus sköter det lilla hjärtat hela arbetet själv igen. Jag får otäcka tankar. Om någons hjärta inte slår är den död då? Har han varit död då? Tänk om det blev något fel under tiden hjärtat var stilla. Han har fått elektroder på hjärtat som sticker ut genom huden. Där kan man koppla på en pacemaker om hjärtat skulle stanna igen… Det låter så overkligt när det är min bebis de pratar om.
    På måndag ska storebror komma. Mormor och morfar ska köra ner honom till Göteborg. Moster har packat det vi kan behöva åt oss. Måndag. Vardag. Hela världen hade stått stilla under helgen. Men nu fick vi ringa så många samtal. Jag måste meddela förskolan att storebror inte kommer på ett tag, min man ringde sitt jobb och avbokade alla sina arbetstider de kommande veckorna, körlektion på trafikskolan blir inte av, en massa email skulle skickas. Tillfällig föräldrapenning skulle sökas. Vi måste bromsa. Tvärbromsa vårt liv ett tag. Så var det ju så många som undrade hur det gick för oss. Det var så många som ringde hela tiden. Kunde de inte ringa till varandra i stället? Men när ingen ringde undrade jag varför ingen brydde sig…

  15. Kommentar av Josefine Bondesson den 16 september, 2009 kl 02:06

    Hejsan, såg att jag hade skrivit in min berättelse under fel inlägg, men här kommer den….

    Allt förändrades en dag i slutet på januari då jag fick reda på att jag var gravid….helt oplanerat men ack så välkommet!!
    Våra pojkar (då 7 och 5 år) förstod inte riktigt när vi berättade, men efter hand så kunde dom se mammas växande mage….
    Denna graviditet var helt underbar, om man jämför med mina pojkars.
    Då var det bl a, foglossning i tidigt skede, stor vikt uppgång, svullnad, högt blodtryck, havandeskapsförgiftning och andra krämpor. Förlossningarna var inte utdragna men jag själv blev jättedålig efter, förlorade ca 2½ liter blod båda gångerna, fick blod efter åt och var avsvimmad.
    Våra släktingar och vänner var ju oroliga för mig, hur skulle denna förlossning bli?? Ingen kunde ana vad som skulle hända….
    Dagen var 22 Juli 2008, vattnet gick….
    På kvällen innan hade bebis sparkat och busat för fullt, pappa trodde att det var en fotbollsspelare till….
    Väl inne i förlossningsrummet….ctg skulle sättas till rätta….
    Jag glömmer aldrig barnmorskans ord: Er bebis är död….
    Dessa 4 ord har etsat sig fast i mitt huvud.
    Klockan 17.55 föds vår lilla vackra flickängel, våra pojkars ängla syster, välldens vackraste dotter.
    4325 g 53cm lång 10 fingrar och 10 tår, helt perfekt….men med ett hjärta som inte slår….
    Vårt liv har blivit så annolunda, vi kommer alltid att ha ett barn för lite.
    Sorgen kommer man inte över, man lär sig att leva med den.
    Många hälsningar 3 barns mamman Josefine.
    Mamma till 2 härliga pojkar och en vacker flickängel

    P.S Maila mig om du vill läsa min blogg….den är tyvärr bara öppen för mina nära D.S

  16. Kommentar av Anna den 17 september, 2009 kl 11:17

    Oj, hur ska jag få plats att skriva här…

    Men jag försöker…

    I ca 5 års tid har jag och min sambo försökt att få barn… Vi har försökt själva i 2 av dom åren. Jag blev gravid för ca 4 år sedan och lyckan var total!! Men i vecks 10 så hände de värsta tänkbara, jag fick missfall. Blev inlagd och skrapad. Detta var mitt livs värsta dag.
    Vi bestämde oss för at skaffa hjälp. Men processen var lång och komplicerad. Efter en massa provtagningar och lååång väntan så börjar proceduren. Jag trodde ju att vi skulle bli gravida på direkten, men så var verkligen inte fallet, trots att dom inte hittade något fel på varken mig eller min sambo så drog de ut på allt.. Efter ett antal inseminationer och egna försök så blev de bara toltalt kaos i mitt huvud eftersom de inte fungerade…
    Nu hade de gått drygt 2 år med olika behandlingar och fortfarande ingen bebis.. Läkaren insåg äntligen att de var dags att gå vidare, vi blev ställda i kö för sk IVF (provrör). Äntligen kändes det som mo vi var på väg!!
    Efter att ha väntat i ca 6 månader så fick vi tid. Nya undersökningar och prover skulle tas. Jag fick en hel kasse med sprutor och olika injektionsvätskor att använda. Nåväl, vad gör man inte.. Hem å börja ta sprutor. Efter ha tagit sprutor i ca 2 veckor så var de dags för äggplock. De gjorde hemskt ont och jag kom inte upp ur sänger på flera dagar efter de. Efter ett par 3 dagar var de dags att sätta tillbaka ett toppen ägg!! Sen var de en evihetsväntan på drygt 3 veckor innan man kunde få ett var om de hade fungerat eller inte. Tyvärr så var vårat svar neg. Jag ville bara dööö, kände mig totalt misslyckad. Ville lägga ner allt och bara acceptera att vi aldrig skulle få barn tillsammans. Men min sambo övertalade mig till att försöka en gång till… sagt och gjort, vi var inne i karusellen igen. Samma behandling startades. Hemska äggplocket var på nåt sätt värt de. Mina förhoppningar var inte stora då jag blivit ”lurad” allt fäör många ggr nu. Men på testdagen kände jag mig helt annorlunda.. hade ont i brösten var illamående.. hum, hade jag hjärnspöken? Men så ÄNTLIGEN var de pos!!!
    Jag trodde inte de var sant.
    Men under halva gravidtteten mådde jag illa och kräktes i kopiösa mängder. Blev inlagd med dropp i v 8. Och de gjordes då ett vaginalt ul och då visade de sig att vi väntade tvillingar!! Dubbel lycka!!!
    Idag är vi lyckliga tvillningföräldrar till en gosse och en tös på 9 mån. Allt är värt att kämpa för!!!
    //Tvillningmamman!

  17. Kommentar av linda wiklund den 19 september, 2009 kl 02:27

    akut havandeskaps förgiftning!

    jag fick en underbar liten gosse år 2001 men innan allt blev bra igen va det katastrofalt. jag hade haft ett bra blod tryck under hela tiden, men sen en kväll i november fick jag fruktansvärd huvudvärk. då jag även lider av migrän så tänkte jag att det nog är ett migränanfall. jag gick hem från min mamma på kvällen och la mig, sen vaknade jag kl 4 på morgonen och måde ännu värre än kvällen innan huvudvärken va 10 gånger värre och jag hade kraftiga smärtor i magen. jag bad sonens pappa att ringa till sjukvårdsrådgivningen och prata med dom, för eftersom min baby inte skulle födas än på 2 månader så tänkte jag inte att det hade något med graviditeten att göra. sakt och gjort efter att min sons pappa först pratat med dom och förklarat att jag är gravid och jag mår som jag gör så hade dom svarat honnom bara att ge henne 2 alvedon hon har bara influensan. men jag kännde ändå att detta är något som inte stämmer så när jag inte kunde gå längre utan ålade mig fram på golvet i svåra smärtor så ringde jag sj till sjukvårdsrådgivningen och dom suckade mig i örat och sa jaja kom in till akuten då… vi satte oss genast i bilen och åkte till akuten jag kom in där 05.15 på morronen. och när sjukvårdspersonalen på akuten ser mig i antren hör jag bara hur dom skriker från andra sidan ta in henne ta in henne hon är juh jätte dålig. det första jag sedan gör ar att jag börjar kräkas mycket kraftigt. efter det går allt så fort jag blir förflyttad till förlossningen och där får jag uppge namn och persson nr och jag säger även att jag vill att dom ringer min mamma. efter det har jag mycket minnes luckor, men jag vet att jag krampar kraftigt flera gånger och sen är jag borta igen…. nästa minne jag har då är vi på operation och en kvinna säger jaha linda vad tror du att det blir för kön på bebisen? full av morfin och annan medicin skriker jag rakt ut att jag hoppas det blir en pojke för om det är en flicka så ska J (barnets pappa) sälja henne… vi hade skojjat om det någon dag innan då han sakt att om det blir en flicka så säljer vi henne och gör en ny… men det va det enda jag sa…..och alla brast ut i skratt, mitt under det hemska som var. jag blev snittad kl 11.42 kom min underbara lilla son till världen han va så liten och späd han vägde endast 1310g. han fick ligga på nenatal avdelningen i kuvös och i några timmar fick han även ha en c-papp som hjälpte honnom att andas. den blev han dock av med rätt fort. sj hamnade jag på iva, och fick inte träffa min lilla gosse annat än att jag fick se kort på honnom, sonens pappa sprang skytte trafik mellan mig på iva och sonen på neonatal avd. första gången jag fick träffa sonen var efter 2 dygn då rullade dom mig till honnom dom backsade in min stora säng bland kuvöserna och jag fick äntligen ha närkontakt med min lilla pojke han låg som en liten groda på mitt bröst och jag kämpade med att inte vi skulle trassla ihop oss i våra slangar och sladdar. men det va så underbart mysigt. sj frisknade jag till och blev flyttad till bb. då började saker och ting gå upp för mig om vad som hänt och att jag kunde ha dött om jag inte varit så nedrans envis, självklart ville jag göra en anmälan imot sjukvårdsrådgivningen, men dom slapp undan pga av att min läkare övertalade mig att inte göra en anmälan utan att hon sj skulle prata med dom. min son föddes den 16/11 och vi blev utskrivna den 18/12 att få åka hem med våran underbara nyfödda son var den bästa födelsedagspressenten jag kunde få och julklapp lika så. idag är han 8 år en glad kille med rågblont hår och emil i lönneberga bus i blicken. och i december så blir han storebror för första gången då hans lillasyster eller bror kommer till världen. jag är gravid igen nu i vecka 28 och har täta kontrolller för att upptäcka i god tid om jag riskerar att få havandeskaps förgiftning igen, så kan dom hjälpa mig mycket bättre och i tid. detta är min berättelse om kampen mot en förädisk hemsk sjukdom. // Linda snart 2 barns mamma :o)

  18. Kommentar av Samia den 25 september, 2009 kl 04:33

    Hur reagerar man när man är så lycklig över att man är gravid och går på ett första ultraljud då barnmorskan säger att det är något fel på barnet. Jag ska iallafall berätta hur det gick för oss, om dom dåliga nyheterna sån fick ett lyckligt slut.
    Jag gjorde säkert 5 graviditetstester innan jag fattade att jag var gravid. Nu var det på riktigt, och det kändes så underbart. Men jag kunde fortfarande inte förstå att jag snart skulle ha en växande mage. Så på första besöket hos barnmorskan så berättade jag hur det känndes, att jag inte unde tro det och frågade om det fanns möjlighet till ett ultraljud tidigt i graviditeten, så jag fick gå p åultraljud i v 11 bara så att jag skulle kunna få det bekräftat för mig själv att visst fanns det en liten bebis i magen.
    Besöket hos barnmorskan började bra men slutade mindre bra. När vi fick se lilla bambina (som vi kallade henne när jag var gravid) så var det helt otroligt, jag kan inte beskriva glädjen tills barnmorskan hittade ett ”fel”. Nacken på bambina var för bred och barnmorskan misstänkte downs syndrom. Men, hur kunde det drabba mig, jag är ju så ung, bara 23, det brukar ju drabba äldre. Så tänkte jag hela tiden, men nu i efterhand så kan det drabba alla, oavsett ålder och hälsotillstånd. Iallafall, barnmorskan var så orolig att bebisen verkligen hade denna syndrom och ville att vi skulle gå till en specialist läkare för att göra ett sånt där moderkaks test. Vi fick en tid rätt snabbt och veckan efter var vi hos läkaren då det otäcka provet skulle tas. Jag var livrädd. Jag var inte livrädd pga resultatet, utan för att man har hört att missfalls risken är större när man gör ett sådant test. Testet gick bra och jag åkte hem efteråt, kände inte att jag ville och orkade jobba den dagen. VÄNTAN är värst. Vi skulle få besked 2 veckor efter provet, ett besked som baseras på om barnet hade något kromosomiskt fel. Väntan gjorde mig så nervös och man tänkte på det hela tiden, ” om mitt barn har ett kromosom fel, ska jag behålla det eller inte”. Det var så svårt, det var mitt livs värsta 2 veckor. Läkaren vi träffade var nästan inställd på att vi skulle göra abort och att det skulle vara det bästa alternativet, men hur kan en läkare säga så till sin patient. Det var hemskt. 2 veckor senare ringde läkaren mig och berättade att allt var okej med bebisen och att hon inte hade något kromosom fel, det var även då vi fick reda på att hon var en liten flicka.
    Läkaren ville att vi skulle komma in på ytterligare kontroller. Så vi åkte dit, gjorde ett ultraljud och den här gången tyckte läkaren att hon hade för korta ben. oj oj oj vad jag ville slå denna läkare i ansiktet då. Jag bryr mig inte om mitt barn har korta ben, 8 fingrar eller något annat fel. Så jag och min man kände att vi inte ville gå på den sista undersökningen.
    Den 5 april 2009 föddes en underbar liten flicka , lite för tidigt och med hjälp av igångsättning på KS. Underbara barnmorskor som tog hand om oss väl. Hon var perfekt. 10 fingrar, 10 tår, fungerande syn och hörsel, precis som ett ”normalt” barn. Min dotter är inte sjuk utan det var läkarna som satte skräck i oss.
    Jag har aldrig i hela mitt liv sett en gladare bebis. Hon skrattar hela tiden, pratar och sjunger och är jättesocial. Folk ute brukar ibland stanna upp och titta på henne, få henne att skratta och kan inte slita blicken ifrån henne.
    Nu när jag tänker efter så hatar jag mig själv för att jag då (tidigare under graviditeten) tänkte att om det var något ”fel” på mitt barn så skulle jag göra abort.
    Jag skulle aldrig lämna ifrån mig min dotter, aldrig.. Hon är min perfekta prinsessa.
    Det här en min kanske inte så underbara berättelse, men något som slutade med ett underbar slut och en underbar liten flicka.

  19. Kommentar av Jessica den 27 september, 2009 kl 01:09

    Jonathan – Guds Gåva

    26 veckor och 5 dagar! Ja så lång tid fick min skatt på sig att växa och utvecklas i min mage, innan det var dags att se dagens ljus för första gången.
    Det var inte en stor kille som föddes. Men för sin vecka låg han 10 % över snitt med sin 1116 gram och 38 cm!

    Hela min tillvaro förändrades som den gör för alla nyblivna mammor. Men för mig blev denna förändring lite annorlunda. De flesta av de naturliga modersinstinkterna fick jag lägga på hyllan när min son föddes. Jag kunde inte ta upp honom när han var ledsen, jag kunde inte smeka honom över ryggen för att trösta. Jag kunde inte, i mina ögon vara hans mamma fullt ut. Den medicinska delen var den främsta för hans överlevnad, tillsammans med de primära behoven, mat värme, närhet etc. Men inte ens det sistnämnade kunde jag förse min son med fullt ut. När min Jonathan var exakt 3 dygn gammal fick jag hålla honom för första gången. Ni kan ju bara föreställa er den känslan! Den var en blandning av skräckförtjusning. Här skulle jag få hålla min pyttelilla bebis som inte var större än en ”fågelunge”! Upp till tre personer krävdes för att lägga honom på mitt bröst, då han var uppkopllade till diverse maskiner. Men vilken lycka!

    Det skulle dröja ytterliggare 40 dagar innan jag för allra första gången kunde ta upp och trösta min son, utan en ända sladd eller slang kopplade till hans kropp!
    Så lagom till att Jonathan slutade gråta, så börjad jag! Fast mina tårar var fyllda av lycka. Lycka att äntligen få vara mamma fullt ut. Denna lycka skulle bli ännu starkare när vi efter 11 veckor på sjukhus äntligen fick komma hem med vår skatt!

  20. Kommentar av Anna den 27 september, 2009 kl 04:34

    Hej, min Berättelse handlar om min dotter Melissa.

    Melissa är nu 1,2 år och jag och min sambo har äntligen fått börja njuta av hennes små söta fötter. När hon föddes märkte min sambo genast att något var på tok med hennes fötter. Jag som låg när trött, slut och lite lätt påverkad av lustgasen och en jobbig förlossning. Han sa hela tiden till mig att det var något med hennes fötter. Men jag svarade bara att de skulle vara så. Efter en timme efter förlossningen började jag kolla och undersöka henne lite mer noggrant. Då märkte jag också att hennes fötter inte var som vanligt. Dom var helt enkelt innåtvända och med fotsulan upp. När sköterskan kom in frågade vi vad som var fel med hennes fötter. Hon svarade att Melissa hade klumpfot. Tankarna rusade genom både mitt och min sambo Teds huvud. Det första vi tänkte var att hon inte skulle kunna gå, och att hon skulle måsta ha rullstol. Jag minns hur tårarna rann och kroppen började skaka.

    Dagen därpå fick vi träffa en barnläkare som förklarade att man skulle skulle börja hennes behandling med att gipsa bägge benen under flera veckors tid. När hon var 3 dagar gammal hade hon sina första små små gipsar på benen. Med hjälp av gipsen skulle men försöka räta ut fötterna åt rätt håll. Många veckor gick och många gipsbyten var gjorda. Fötterna började se ut som ”riktiga” fötter nu. Så en dag när vi åkte upp till umeås sjukhus för att gipsa om henne berättade läkarna att nu skulle hon göra en operation för att förlänga hennes hälsena. Veckan gick och det var dags för operationen. Nervösa som tusen gick vi med henne mot narkossalen. En stor klump växte i halsen på mig, jag ville verkligen bara skrika bort den men det gick inte. Vi lämnade henne inne i narkosrummet. Vi fick inte vara med när hon skulle sövas. Hon var nu bara 4 månader och gjorde sin första operation. Att lämna sitt barn hon läkare var bland de värsta jag gjort i hela mitt liv. Tårarna rann och rann trodde aldrig dom skulle sluta. Efter 3 timmar fick vi gå iväg till henne. Där låg hon så liten så skör. Hennes röst var så hes när hon försökte skrika. Hon hade nu gips ända upp till låret. De enda man kunde skymta av hennes fötter var små små svullna tår.

    Tiden gick, resor fram och tillbaka till Umeå för om gipsningar. Enda gången man fick ”snosa” på hennes fötter var när gipsarna plockades av. Efter hennes andra operation fick hon gips i 2 veckor sen skulle dom plockas bort och det skulle bli dags för den så kallade ”snowboarden” . Hon fick et par specialskor som skulle fästas på en bräda men fötterna riktade utåt. Denna tortyrbräda som jag kallade den skulle sitta på hennes fötter 24 timmar om dygnet. Vilket hon inte gillade.

    Med många vakna nätter och mycket tröstande har hon nu blivit 1 år och 2 månader. För en månad sen fick hon en ny skena som ska hjälpa henne så att hon kan börja gå. När hon fick denna skena var det som allt tog vändning för henne. Hon kryper nu i raketfart. Nu kan vi äntligen plocka av henne skenan och njuta av hennes små goa fötter när vi vill. Att så små söta fötter kan orsaka så många tårar och så mycket oro är något jag inte kan förstå än idag. Hon är världens solsken och har verkligen glimten i ögat, hon är vårt lilla hjärta. Att få bära hennes fötter på ett hjärta av guld är verkligen något jag skulle vilja.

    Här är min berättelse om när min dotter Melissa föddes.

  21. Kommentar av Maddie den 28 september, 2009 kl 11:37

    Oj vilka härliga och berikande historier.

    Jag har blivit uppmuntrade till att lägga upp en uppsats som min mans bonussyster har skrivit om mig.

    Min moderna familjekonstellation har välsignat mig med fantastiska människor, bland annat min svärmors nya mans dotter. Maria är 19 år och skrev detta om mig när hon var 17 år

    Marias arbete om mig

    Från Kiruna till Länna – Ett tufft men inspirerande liv.

    Jag kommer ihåg en sommarkväll för ungefär tre år sedan. Maddie och jag stod ute vid bilarna och pratade. Vi pratade om hennes mamma och jag har ett klart och tydligt minne av en särskild händelse som Maddie berättade om.
    ”När hon upptäckte att jag hade försökt ta livet av mig genom att skära mig på handlederna så tog hon fram mina handleder och sa till mig med en irriterad röst; ‘det är mycket effektivare om du skär lodrät’ och visade på mina handleder hur hon menade. Min mamma gav mig råd om hur jag bäst tar livet av mig…”

    Det var den första gången jag riktigt insåg hurdan uppväxt Maddie hade. Hur hon blev behandlad av sin mamma, eller Anki som hon själv kallar henne. 1978 föddes Madelaine Stjernström i Kiruna, då var hennes mor endast 15 år gammal. Hennes mamma var psykiskt sjuk under hela Maddies liv och hennes pappa åkte in och ut ur fängelse under del av hennes uppväxt. Vid 3 års ålder flyttade Maddie och hennes mor, Anki, från Kiruna till Stockholm. Under många år var det inte lätt att leva med Anki. Hennes mentala instabilitet visade sig ofta och Maddie var den som drabbades. Sedan att Maddie gick i fyran bar hon ansvaret för att tvätta åt familjen, städa lägenheten och andra liknande saker. Gjorde hon inte det som hon skulle blev hon straffad. Ankis ”favorit” straff var att inte ge Maddie någon mat, en gång gick hon utan mat i fyra dagar. 1989 gifte sig Anki med Daniel, de bråkade mestadels av tiden och det pågick en sorts maktkamp mellan dem. Daniel ville ha barn och 1990 föddes Jacqueline. Äktenskapet mellan Anki och Daniel höll inte länge, 1992 skilde de sig och under den tiden riktade Anki all sin energi på skilsmässan och då var det en lugn tid för Maddie.

    Jag har länge vetat om hur instabil Maddies mamma var och jag har många gånger tänkt, vart var socialtjänsten? Var det ingen som visste vad som pågick? Under intervjun fick jag reda på att soc var inblandade många gånger. Första gången som soc blev inblandade var när Maddie gick i 3an men det var endast ett besök och inget förändrades. Maddie var inte den som var tyst. Hon var öppen med hur hon hade det hemma och hur hennes mamma betedde sig. Under sommaren mellan 7an och 8an bodde Maddie hos en kompis, men Anki ville snabbt ha hem henne när hon upptäckte att kompisens mamma var social chef. Ingen av anmälningarna gjorde någon skillnad. Anki fortsatte straffa Maddie om hon inte gjorde allt som Anki sa till henne. Maddie blev utslängd titt som tät och bodde även en tid i ett jour hem. Men hon återvände alltid hem, Anki lovade förbättring men det skedde aldrig.

    Mellan 9an och gymnasiet uppkom ett nytt straff. Anki förstörde sin dotters rum, tog sönder hennes kläder och förstörde hennes smink. En dag var botten nådd. Maddie kom hem en dag efter skolan och hittade sitt rum helt förstört. Alla hennes saker låg i en hög på golvet med en lapp där det stod: Det var så stökigt. Maddie hade glömt en morgonrock på golvet. Hon tog då sina skor och begav sig till Bengt, hennes dåvarande pojkvän. Bengts mamma fick höra om vad som hänt och sa till Maddie att hon fick stanna där så länge som hon behövde. Inte långt efter det fick Maddie sin första lägenhet och hon var ”fri” från Anki. Men hon kände att hon övergav Jacqueline, hon lämnade sin syster hos den människa som misshandlade dem båda psykiskt varje dag. Det var inte långt efter det som moderns nya straff var att hindra Maddie från att träffa sin syster.

    Det finns mycket mer jag kan berätta om Maddies uppväxt med sin psykisk sjuka mamma men det är inte det som visar vem hon är. Så vem är hon? Maddie är en fru, en mamma och så mycket mer. För mig är hon inspirerande. Hon har inte en enda gång beskyllt sin mor för sin uppväxt, det är ju sjudomens fel. Maddie anser att hennes barndom är det som har fört henne dit hon är idag. Och idag, idag är hon lycklig. Maddie bor idag i Länna. Hon lever ett typiskt Svensson, Svensson liv med man, barn, villa och husdjur. Maddie och hennes man, Mathias, träffades för 11 år sedan och har varit ett par enda sen 1998. Genom åren har de gått igenom olika ”faser” men dom är båda överens om att det här är den bästa ”fasen”. De har gått igenom mycket men de har alltid haft varandra. Jag frågade Maddie vad det är som gör att det hållit 10 år mellan henne och Mathias. Svaret var detta:
    ”Vårt förhållande är givande. Vi tog varandra för givet förut men det gör vi inte längre. Vi gör saker i hopp om att den andre ska bli glad och uppskatta det vi gör. Sen tror jag att det beror mycket på att vi fortfarande är så kära i varandra. Jag menar, när jag står här i köket, tittar ut genom fönstret och ser Mathias komma uppför backen känner jag bara åååh! Det är min man!”
    Just den stunden var det uppenbart varför deras kärlek är lika stark nu som för 10 år sedan. Hela Maddie utstrålade glädje när hon berättade om sitt förhållande med Mathias. Hon berättade även att den bästa komplimangen hon fått var när Mathias sa att han älskar vardagen med henne. Det låter kanske konstigt men det är ju deras liv. Deras liv är deras vardag.

    Den 12 december i år firar Maddie och Mathias fem år som gifta. Dom gifte sig i rådhuset med Mathias bror, Markus, och Maddies bästa vän, Sandra, som vittnen. Maddie var höggravid med deras första barn och den 15 januari 2004 kom Lill Skorpan, eller ja, Michella som hon heter. Om Michella inte hade kommit, skulle livet sett annorlunda ut för Maddie? Både ja och nej. Hon visste att Mathias var den person som hon ville ha som far till hennes barn och förr eller senare skulle de ha skaffat barn. Den 15 maj 2006 kom Mathilde och Maddie och Mathias hade två prinsessor.

    Det finns många som gått igenom liknande saker som Maddie men det är inte många som tagit det som en språngbräda till ett glädjefyllt liv. Från att växa upp med en mentalt sjuk mamma till att vara en utav de bästa mammor jag känner. Det beundrar jag henne för. Men jag beundrar henne även för att hon har så mycket kärlek att ge. Maddie har aldrig känt sig älskad av sin mor och hon har heller aldrig älskat henne. En mors kärlek är den största som finns brukar man säga. Men det upplevde inte Maddie. Trots det får hon flertals personer att känna sig älskade varje dag. Maddie är levande bevis för att en jobbig uppväxt inte innebär ett jobbigt liv.

    Finns även här http://maddie.stjernstrom.se/?page_id=1392

  22. Kommentar av Jocke den 1 oktober, 2009 kl 09:26

    Hej Katinka!
    Jag kommer inte skriva nån berättelse utan bara hålla med om hur sanslöst bra Alkemisten är och tipsa alla att läsa den!!!

  23. Kommentar av Iza den 20 oktober, 2009 kl 07:08

    En liten berättelse om min förlossning och alla dess mödor.

    Jag och min sambo bestämde att jag skulle sluta med p-medel i augusti 2007. Och vi hoppades och trodde att det skulle gå fort. Men varje månad kom den förbaskade mensen, och jag såg att min sambo började tappa hoppet lite. Han var nästan 30 och tyckte att det började bli på tiden eftersom alla hans vänner hade barn. Jag som var 21 tyckte inte det var så mycket med det förutom otur möjligtvis.

    Men så i slutet på maj 2008 uteblev mensen, och äntligen fick vi ett plus på testet. Jag har nog aldrig sett min sambo så lycklig medans jag bara var i lite chocktillstånd. Hur skulle jag kunna vara mamma som fortfarande hade barnförsäkring själv? Men chocken blev väldigt fort till glädje och en enorm kärlek började växa inom mig.

    Graiditeten gick bra, någon blödning i början, extra ultrljud för att bebisen inte var så stor som den borde. Men allt var bara bra. Vi fick beräknat datum den 22:e januari. Och under hela december månad hade jag förvärkar och tänkte att det här klarar jag lätt. Under december månad hade jag också flera urinvägsinfektioner sade dem. Och januari kom med stormsteg och jag väntade med spänning på underverket men först hade vi några saker som skulle hända, sambon fyllde 30, kusiner skulle fylla år. Och så helt plötsligt var det den 22:e och så helt plötligt försvann alla värkar allt stannade. Och varje dag kändes som en evighet.

    Januari blev februari och mitt hopp försvann, rädslan för att något skulle vara fel på barnet blev större och större. Jag fick lite smått panik när jag hade gått över tiden 10 dagar. Min barnmorska lugnade mig och sa att det var ingen fara.

    Så den 7:e februari var vi inne på förlossningen för att diskutera en ev igångsättning. Det var en lördag men de tyckte att vi skulle vänta för klockan var redan 11 på förmiddagen och jag var ju faktiskt öppen 1½ cm. Så det kunde ju hända av sig själv. Jag var förbannad, irriterad och ledsen, jag ville ju ha min bebis NU.
    På söndagen åkte vi in för igångsättning, och detta skulle visa sig vara det värsta dygnet jag hittils upplevt.

    Jag sattes igång med gel vid 11 på förmiddagen, väntade 2 timmar sen gick vi och åt, sambon släpade med mig på en 8 km lång runda för att hitta ett matställe. Det resulterade i att jag 2½ timme senare fick svaga värkar. Men ingenting hände. Kl 17 var jag fortfarande bara öppen 1½ cm. Kl 19 var det 2 cm. Kl 20 var det fortfarande 2 cm, så då tog de hål på hinnorna och gav mig en spruta som skulle göra så att jag fick vila. För sedan kl 17 fick jag nämligen starka värkar med 1½-2 minuters mellanrum. Men ingenting hände. Och jag var så arg och ledsen och besviken.

    Dom lyckades övertala mig till att ta en epiduralbedövning vid 21, så de skulle gå ut och förbereda men något kom ivägen för ingen kom och jag glömde kolla på klockan. Så kom de in kl 23 och då var det försent. Kl 01 fick jag börja krysta vid varje värk för jag var nästan helt öppen. 8 cm!

    Kl 02 lade bm en bedövning och klippte mig där nere, för jag kunde inte krysta ordentligt.
    Hans hjärta sjönk och jag kämpade. så säger bm till mig – om du inte får ut honom nu så dör han.
    Och det var så traumatiskt så jag tänkte att nähä då skiter vi i det.
    Men ut kom den lille pojken kl 02.45. Han var jättefin, 3925 gr och 53 lång, och helt underbar.

    På morgonen fick vi inte åpka till patienthotellet så fort vi ville för bebisen hade lite feber.
    Men den sjönk och äntligen kom vi iväg som en liten familj.
    På eftermiddagen på måndagen bestämde jag att vi skulle åka hem, sagt och gjort med en 12 timmar gammal bebis åkte vi hem och skulle njuta av huset fullt med familj och vänner.

    Jag var traumatiserad för livet men det var det fasiken värt. En snäll pojke som sov gott och gjorde mig till en bättre människa, en mamma, en människa man måste lita på. Jag ansvara nu för den allra finaste och mest underbara gåva som en människa kan få.

    Vilken trevlig blogg och många fina berättelser.

  24. Kommentar av Anette den 20 oktober, 2009 kl 06:32

    Jag och minstingen(8 år) satt hemma och åt lunch. Det var bara han och jag hemma och vi pratade om ditt och datt när han plötsligt säger till mig:
    ”Mamma jag älskar dig, du är så bra. Du lagar god mat och du är snäll. Åsså har du en så bra form… ”
    Samtidigt som han säger form visar han med händerna vad han menar genom att sträcka båda händerna framåt och markera en rak form. jag frågade om han menade att jag var lagom tjock och jo så var det..alldeles lagom tjock.
    Jag log med hela hjärtat!

  25. Kommentar av Carola Johansson den 23 oktober, 2009 kl 09:17

    Vet inte riktigt vad jag ska skriva, har nästan för mycket inom mig för det mesta och det vill inte alltid komma ut på rätt sätt.
    Men jag kan nog berätta lite om min 3åring som har så roliga funderingar ibland.
    Jag fick tvillingpojkar i april och det var självklart en rätt så stor sak i vår lilla familj.
    Självklart så har min största pojke hela tiden förstått att de var 2 i mammas mage men han hade lite svårt att förstå hur de kom ut.
    En dag låg han och jag o tittade på film i soffan när han klappar på min tomma degiga mage och frågar fint ” mamma, är bebisar i magen?” Varpå jag svarar ”Nej älskling, de kom ju ut. Det vet du väl” ”Okej, kom de ut där?” Och så pekar han på min navel. ” nej de kom ut där nere” och så pekade jag lite fint. Han såg fundersam ut men verkade ta emot svaret. Men jag märkte snart att han låg och funderade. ”mamma, du får inte åka till doktor mer” =) vilken gullunge.
    Men det finaste min 3 åring ger mig varje dag är när han säger att han älskar hela mig och räknar upp kroppsdelar som han älskar.

  26. Kommentar av monia ♥ att leva med jävulen den 30 oktober, 2009 kl 12:36

    jag har inga egna barn, men tävlar gärna åt min syster 🙂

    Min lillasyster Sabina är 19 år gammal, och har gått igenom otroligt mycket under sin relativt korta tid på jorden. Hon har varit nere i drogträsket, suttit inne på massor av behandlingar från tidig ålder, lidit av självskadebeteende och ätstörningar.

    Vi syskon blev bortlämnade av våra biologiska föräldrar när vi var under 1 år allihopa (pga deras missbruk) och har vuxit upp i olika fosterfamiljer. Det tär på en att inte veta sina rötter, att ständig fråga sig själv ”Varför lämnade min mamma&pappa bort mig, tycker inte dom om mig?”.

    2007 blev våran mamma Harrieth mördad. Ungefär då vände det för Sabina. Hon ryckte upp sig, slutade med drogerna och började ”leva”. Idag är hon alltså 19 år, har stadigt sällskap med en bra kille och nu väntar hon TVILLINGAR som beräknas komma i december 🙂

    Som hon har kämpat så tycker jag hon verkligen är värd att föreviga det fina hon och Johan har skapat. TVÅ små liv ligger i hennes mage – TVÅ små prinsessor som hon lovat att älska in i det sista och aldrig vända ryggen till. Hon är verkligen värd deras små händer som avtryck på ett hjärta!

    ha det fint och var rädd om dom ni älskar – man vet aldrig när dom är borta…

  27. Kommentar av Lotta den 3 november, 2009 kl 12:04

    Gillade denna tävlingsform, annorlunda och väldigt givande. Toppen idé, här kommer min berättelse. Valde den som präglat min mamma-tid (samt gravditet mest).

    ”Min tid som gravid samt min första tid som mamma, inte alls som jag förväntat mig”

    Jag hade förväntat mig en lugn och smidig graviditet trots ett stundvis fysiskt tungt yrke. Jag arbetade som förskollärare för tillfället på en stor avdelning med mycket blöjbarn = mycket lyft samt på- och avklädning.

    Allt gick jättesmidigt fram till 6:e månaden, då la kroppen av på många sätt. Det ena ledde till det andra och jag blev sjukskriven samt fick opereras. Jag blev sängliggande på grund av mina åkommor. Trots att jag inte blivit helt återställd fick jag gå tillbaka till arbetet, läkaren tyckte jag var nog frisk. Jag hann arbeta en vecka eller två, sedan blev jag sjukskriven igen och en ny operation blev nödvändig.

    Jag var så besviken och ledsen över att min kropp inte klarade av arbetet samt graviditeten. Det var ju inte såhär det skulle vara att vara gravid. Visst hade jag räknat med lite små krämpor men långt ifrån detta. Men allt lidande kändes ändå värt allt när min underbart fina gosse tittade ut, dagen före igångsättning. Både jag och min sambo hoppades att jag skulle repa mig bra och börja må bättre fysiskt. Men när min son var 1 vecka gammal blev jag tvungen att opereras akut. Då hade vi bara hunnit vara hemma 2 dagar från BB och försökte komma in i vardagen med vår son. Allt vändes upp och ner i en redan så ny tillvaro.

    I början fick min sambo ta ut föräldraledighet och jag vara sjukskriven. Det kändes också helt fel, det var ju jag som skulle vara mammaledig. Jag är så glad att min sambo hade och har en så bra chef så han fick ta ut en del semester efter min sjukskrivning. Då kunde han vara hemma ett par veckor extra och hjälpa mig när jag hade som mest ont. Det var svårt att klara vardagen trots hjälpen och när han väl gick tillbaks till jobbet kändes allt tungt. Vissa dagar hade jag så ont så jag knappt kom ur sängen, men vad gör man inte för sin son? Det var bara att kämpa på…

    Utöver detta så vaknade sonen varannan timme på natten och ville äta, samt att han sov ytterst lite på dagarna. Alla mina bekanta och vänner (samt släktingar) hade haft barn som sov bra hela tiden. Jag hade inte ens haft en tanke på att vår lilla kille inte skulle vilja sova så mycket. Det var inte lätt att få energi över med lite sömn samt en kropp som behövde läkas (samtidigt som man har en liten att ta hand om).

    Jag önskar ingen en sådan graviditet eller första tid som förälder. I dag har det gått 1 år och 3 månader, jag mår mycket bättre i kroppen, dock inte så bra som jag hade hoppats. Det har varit tunga 1 år och 3 månader men såklart även med många ljusglimtar. Sonen lyser verkligen upp vardagen.

    Det som gör mest ont nu är att vi troligast inte kommer våga skaffa fler barn på grund av att jag blev så pass dålig och att jag inte än är helt återställd. Efter samtal med läkare och barnmorska tror även de att nästa graviditet kan bli likadan om inte värre. Detta besked har jag inte riktigt ”smält” ännu. Folk i ens närhet har börjat fråga när nästa barn kommer, vi svarar att vi troligast inte ska ha fler barn. Då har vi fått många kommentarer om att vi är så elaka med vår son och att ”klart man ska ha åtminstone två barn!”. Tänk om de bara visste vad jag/vi gått igenom. Vi känner även att det är för privat att berätta åt alla om att kroppen inte klarade av graviditeten och varför. Människor är så snabba på döma, så himla ledsamt. En kommentar om att vi är elaka gör verkligen ont i hjärtat på en mamma som helst av allt skulle vilja ha åtminstone ett syskon till vår guldklimp.

  28. Kommentar av Linn den 4 november, 2009 kl 03:02

    här kommer mitt bidrag 🙂

    pappa,

    du sitter där hemma hos dig i din rullstol, med massor utav
    assistenter som ständigt hjälper dig med allting.
    du sitter säkert och tänker på mig och min syster ganska ofta,
    och på hur det var när vi var små.
    jag förstår inte varför det ska hända dig, och varför det ens
    måste hända ibland.
    jag förstår inte att vetenskapen inte kan komma på ett botemedel.
    jag fick aldrig träffa dig när du var frisk.
    men det jag har hört är att du var en sån som alla älskade.
    du älskade att sporta och var väldigt aktiv.
    men jag förstår ändå inte hur man kan sätta världens bästa
    människa i en sådan situation.
    hur man kan sätta dig, just dig i en rullstol utan någon talan.
    jag vet att det inte är lätt!
    men kämpa på, för mig och min syster.

  29. Kommentar av Carola Berntsson den 5 november, 2009 kl 01:10

    Jag är en 41 årig kvinna, med 3 barn, och 2 barnbarn! Min Äldsta dotter, Jeanette, blev med barn som 18 åring. Själv var jag bara 17 år, när jag blev gravid med min första! Min dotter, var utflyttad, men flyttade hem igen, ca 6 månader innan barnet skulle komma! Hon var ensam, som jag var! Det var en underbar tid, då vi skulle skaffa hem allt, innan den lilla kom! Det var sagt att jag skulle följa med henne, när tiden var inne! Så blev det, och det var mitt livs största ögonblick! Vilken underbar känsla det var att se, sitt första barnbarn födas! Lilla Agnes föddes den 21 juni -07. När min Dotter flyttade med barnbarnet, 1 år senare, så var mitt Hjärta full av sten! Jag var mera orolig för barnbarnet, än jag varit för mina egna barn! Hon kom till Mormor, i natt varje hälg, och jag var lycklig! Nu har dottern hittat en Underbar kille, som hon lever med! Min oro är borta, men med sorg, orkar jag inte längre ha henne, mera än 1 natt varannan vecka! Jag har haft KOL i många år, och lever med 30% Lungkapasitet! Mina rörelser, är begränsade! Men jag är så Lycklig, över att ha fått uppleva denna Lycka! Att se mitt första barnbarn födas! För ett år sedan blev jag även Farmor, till en Underbar Viggo! Nu bara hoppas jag, att jag ska hinna få uppleva, att min yngsta dotter, som är 17 år, ska bli Mamma! Hon är så fin med barn. Född att bli Mamma, så jag hoppas verkligen, att jag kommer att finnas här, när den dagen kommer! Barn är en Gåva!Barnbarn är våran framtid! Båda så Älskade <3<3<3 Kram Carola 41 år

  30. Kommentar av Birsen den 16 november, 2009 kl 02:22

    Här ligger jag. På min vänstra sida. Mittemot i sin egen säng sover min 11 veckor gamla son. Halva ansiktet har han gömt i sin snuttefilt. Armarna och de små händerna vilar så avslapnat på kudden. Ögonen är slutna och de långa ögonfransarna syns ganska svagt i nattskenet av en pytteliten lampa vi har som ledljus. Munen ser jag inte, den är gömd bakom en stor napp som rör sig emellanåt. Mammas lilla hjärta! Vilka mäktiga känslor det väller ur en, går inte att beskriva i ord.
    Jag har aldrig någonsin skådat något så vackert. Mitt barn! Vårat lilla mirakel barn! Som vi kämpat för dig!
    Våran längtan har varit lång och resan till dig har varit minst sagt krokigast av krokigaste.
    Efter många undersökningar och prover blev vi stämplade som ofrivilligt barnlösa år 2001. IVF var det ända sättet att göra barn för oss. Men barn skulle vi ju ha så inte tevkade vi att sätta upp oss i landstingskö. Då var kön två långa år lång. Men under tiden kunde vi ju prova med eget finnasierade försök. Ja men hur gör man det när man är en fattig nygift timmvikarie inom vården?
    Så vi väntade snällt…Under de två åren hann mina tjekompisar träffa sina respektive, förlova sig, gifta sig och tom skaffade dom barn. Vi bara väntade…på våran tur i kön…som kom strax efter att min systerson föddes (han fyller 7 iår)…
    Det är då våran IVF – karusel började snurra på riktigt. Alla dessa hormoner man fick stoppa i sig, alla obehagliga läkarondersökningar, all sorg, mina tre missfall, depresionen som kom efter dom, familjerådgivning (ja IVF tär så fruktansvärt på förhållandet). Denna karusell snurrade på rätt så bra så emellanåt fick vi hoppa av den och ta sabbatsår för att återhämta oss. Att återigen känna oss som en kvinna och man och återigen hitta kärleken som glöms bort när man är mitt i behandlingarna.
    Vi jobbade stenhårt. Alla helger, alla tillfällen till jobb tog jag just för att spara pengar. Ja våra landstingsfinansierade försök resulterade i et missfall och bara massa sorg! Så vi fortsatte på egen hand. Varje krona vi lade undan var ett steg närmare ytterligare ett IVF försök…kanske ett barn???….IVF blev en del av min vardag! Om det inte var den ekonomiska biten så var det kilona som skulle hållas.
    Men se där…när hoppet hade lämnat mig men inte min man. När vi minst anade så valde du min lilla prins att stanna i min mage. Blödningarna jag hade även då du fanns i magen var inte farliga. Ditt hjärta fortsatte att ticka fast det va rött på pappret i flera veckor. Guds gåva till oss. Du är våran skatt!
    Jag njuter av varje sekund jag får mig dig. Det är som att jag inte levt innan dig. Nu är ringen sluten. Det är mamma pappa barn. Nu får jag vara med och uppleva alla känslor som man fick höra från mammorna runt om mig. Nu får jag vara den trygga famnen där ett knyte sover gott utan att jag behöver lämna ifrån mig den.
    Det är helt fatnastiskt att vara mamma!
    Detta hjärta såg jag i en av tidningarna man får hem som nybliven mamma. Senast som för två dagar sen ville jag ha den. Men efter att vi gav upp hoppet om barn och köpte hus. Efter att vi lagt de sista kronorna vi skrapat ihop på sista IVF så har jag tyvärr inte råd att bekosta den själv.
    Varför jag vill ha den! Jag vill stålt bära på detta smycke och visa allaaa som inte trodde på oss, alla dumma komentarer man fick höra mellan åren att jag visst är mamma! Att jag också har en liten hand på mitt hjärta som aldrig någonsin kommer att suddas ut därifrån!
    Till slut vill jag tacka alla mina vänner som stöttat oss genom åren. Min familj som trodde på oss från första stund och min underbara underbara man! Du är den bästa pappan!

  31. Kommentar av Maria den 16 november, 2009 kl 10:47

    Tre dagar efter vår dotters födelse, november 2005.

    Fredrik och jag satte oss bredvid varandra i soffan som stod längs ena väggen och sedan satte sig läkaren, genetikern och sköterskan på varsin stol som stod omkring det lilla soffbordet. Troligen så var det meningen att Fredrik och jag skulle få känslan av närhet och trygghet där vi satt i en ring, men det kändes snarare som två motstridiga parter på varsin sida av ett förhandlingsbord. Efter genetikerns första ord stod plötsligt hela världen stilla – ”Jag har inte några goda nyheter”. Fredrik och jag hade under de sista dagarna gått igenom det ena negativa beskedet efter det andra gällande vår dotters hälsa. Trots det kunde vi ändå inte i vår vildaste fantasi föreställa oss vad genetikern skulle komma att berätta.

    Alla de ord som följde kändes som det ena knytnävslaget efter det andra, för varje mening som kom ur hans mun kippade vi efter luft. Vår dotter skulle dö, mest sannolikt mycket snart. Om vi hade tur kunde hon leva i några år, men skulle då troligen varken kunna gå eller prata. Fredrik och jag satt där mörbultade och försökte komma på något att fråga, men det kändes som att hjärnan helt slutat att fungera.

    Genetikern berättade om Tildas sjukdom som heter Trisomi18, även kallad Edwards syndrom. Han förklarade att hennes chanser att överleva var minimala, att mer än 90 % av barnen inte överlever sin ettårsdag och att så mycket som hälften av dessa barn avlider under de första två veckorna. Det var så snart han yppade de orden som jag förstod att vår Tilda skulle bli ett lån, på begränsad tid. Vi skulle inte få uppleva hennes tonårstrots, se henne ta studenten eller uppleva när hon fick sitt första barn. Oberoende av hur länge hon levde skulle tiden bli alldeles för kort.

    Vår Tilda levde i sju veckor innan hon stilla somnade in i sin pappas famn. Vi fick fira jul och nyår tillsammans med henne och hennes två år äldre bror. Varje dag som gått sedan hennes födelse har jag varit tacksam för de dagar vi fick med vår dotter, varje dag saknar jag henne lika mycket. Har insett vad som är viktigt som förälder – att göra allt för sitt barn och älska det så länge man lever, även om barnet inte sitter bredvid mig i soffan och myser, utan sitter på månen och tittar ner på oss.

  32. Kommentar av Sandra den 17 november, 2009 kl 12:19

    Jag är inte själv mor, men jag har en berättelse om min underbara mamma.

    Min mamma födde mig i november 1982, hon var då 18 år. Hon var tillsammans med min pappa som missbrukade. Mamma drack för mycket alkohol men gjorde sitt bästa för att ta hand om mig ändå. I början var hon livrädd att det skulle hända mig något och hon vågade knappt hålla i mig. När jag var så pass liten visste jag inte vad som försigick i mitt hem, jag förstod inte varför det alltid var människor hemma hos oss eller varför polisen var hos oss så mycket. När jag var fyra år så flyttade vi till landet, vi hade innan dess bott inne i en stad. Det blev bättre på landet, min pappa slutade med droger, men mamma började dricka mer. Hon drack jämt och var alltid väldigt berusad, när jag blev så gammal att jag förstod vad som försigick så brukade jag be henne sluta dricka, hon sa alltid då att om hon varit full hade hon hängt sig i pannrummet. Jag vaktade henne hela tiden för att hon inte skulle ta livet av sig. När jag var 13 år slutade mamma att dricka. Sedan dess har hon inte rört en droppe sprit. När jag var 15 år blev jag väldigt dålig psykiskt, min mamma har varit med mig hela vägen genom processen, till viss del vet jag att min uppväxt påverkat mitt psykiska mående men jag skulle aldrig kunna anklaga mina föräldrar för att de begått misstag när de var unga och inte visste hur man skulle ta hand om ett barn. Jag älskar min mamma så oerhört mycket. Jag är så stolt över att hon klarade av att sluta dricka alkohol. Det är sådan styrka att klara av det.

    Jag älskar henne mer än allt annat

  33. Kommentar av Helena Larsson den 18 november, 2009 kl 04:18

    Vår son föddes 21/12-08.
    Den 23/12 fick vi åka hem, men skulle komma tillbaka på återbesök den 25/12. Jag var så lycklig, lycka gick inte att beskriva i ord! Pojken var frisk och kry!
    På återbesöket visade billicheck provet att han hade gulsot, min värld rasade! Jag visste ingenting vad det innebar, jag bröt ihop och ville bara åka hem igen, allt var ju nyss så bra! Vi blev inlagda och han fick ligga och sola ett dygn, min älskade pojke! Jag kände att jag var en sån dålig mamma, men jag hade ju inte kunnat göra någonting åt det. Efter 2 dagar fick vi åka hem och sen dess har vi vår pojke här! =)

    I efterhand vet jag ju att det är vanligt, men i det ögonblicket var det inte vanligt i mina öron. Man är ju så rädd om det man håller kärast. Det var en utmaning, precis som det är stora utmaningar att ta hand om sitt barn hela livet! =)

  34. Kommentar av Carina den 19 november, 2009 kl 04:23

    Om min älskade dotter Ella o våran korta men så betydelsefulla resa med henne.

    Den 16/7 fick vi världens underbaraste lilla Ella. Allt gick så fort o lyckan var total.
    Det visade sig rätt snabbt att den inte skulle vara så länge. Redan på kvällen började vår lilla tjej att andas konstigt o läkare kom för att lyssna på henne.
    Hon blev inskriven på neonatalen. Undersökningarna började o de misstänkte samma sjukdom som våran älsta dotter fick när hon var 11 månader. (En blodsjukdom)
    Allt gick så fort o redan dagen efter skickades vi till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Samma dag konstaterades det att hon hade samma blodsjukdom som storasyster Emilia. De satt in behandling med kortison o cellgifter. O de började planera för en benmärgstransplantation längre fram. Det är den enda behandling som kan göra henne frisk.

    Efter 10 dagar på Astrid var Ella så stabil att vi fick åka hem i väntan på transplantationen. Att få komma hem var helt underbart, att få vara tillsammans hela familjen o vi fick visa vårt underverk för familj o vänner.
    Vi fick åka in till hemsjukhuset 2-5 gånger i veckan för behandling o provtagning.

    Vi hade en underbar tid hemma, som vi är evigt tacksamma för att vi fick.
    Veckorna gick o det var en berg o dalbana, oron fanns hela tiden inom oss. Men vi visste att det skulle gå! Det hade gått så bra med Emilia, o det är klart att det skulle gå lika bra denna gång.

    Vi kom till det datum då vi skulle åka till Huddinge. Ella skulle transplanteras. Ella skulle nu bli frisk!
    Våra 2 andra barn skulle bo hemma med mormor o morfar. Det var fruktansvärt att få lov att lämna dem hemma, inte få vara alla tillsammans. Men vi visste att det var något vi var tvungna att göra för att sen om ca 2 mån kunna vara alla tillsammans igen.
    Efter några dagar i Huddinge skrevs vi in på avd o de satte igång med förbehandlingen, att trycka ner hela Ellas immunförsvar. Det var en lördag. På natten till söndagen mådde inte Ella bra, men de sa att det kunde vara så.
    Det blev lunch o de hade gett Ella ”må illa medicin. Helt plötsligt när jag står med henne i min famn så reser sig håret rakt upp på henne o hon bara somnar in i mina armar. Jag började skrika o försöka få liv i henne.
    Personalen kommer in o de tillkallar läkare. Det kommer läkare från alla håll. Jag får lägga henne på sängen o jag kommer ihåg att jag bara skriker, GÖR NÅGONTING!!!!
    Efter en stund, detta kändes som en evighet säger de att hon är tillbaka o att vi måste åka till Astrid igen, för att där finns det intensivvård för barn. Det kommer en intensivvårdsambulans o hämtar henne. De ringer på en taxi, jag o Fredrik får åka efter.
    När vi kommer fram får vi träffa henne en kort stund o de säger sen att hon måste läggas i respirator, så vi får lov att gå ut. Vi fick vänta i ett rum utanför. Det tog sen ca 1,5 timme innan vi fick gå in till henne igen.
    Då sover hon o andas lugnt. De säger att nu måste vi ta redan på vad det var som hänt. Dagarna som följer blir oroliga, vi kastas mellan hopp o förtvivlan.
    Men efter 10 dagar i resp så verkar det vända, de tycker att hon mår bättre o att alla prover har blivit bättre. Vi andas ut.
    Men då på kvällen den 22 sep börjar hon rycka med händerna o det blir värre på natten. På morgonen den 23 gör de en skallröntgen. Då ser de att hon fått en stor hjärnblödning som troligtvis inträffade söndagen när hon blev så dålig. De sa att hon även hade stora förändringar i hjärnan o levern, samt början till svamp i lungorna.
    De sa att det inte fanns något mer att göra. Ella kommer inte att kunna bli frisk.

    Fredagen den 25/9 stängde vi av respiratorn. Hon somnade in i mina armar, bara 2,5 månad gammal.
    Vi är evigt tacksamma för att vi fick lära känna våran älskade Ella. O hon lämnar ett otroligt stort tomrum efter sig. Ett tomrum som aldrig kommer att kunna fyllas.

  35. Kommentar av Lina den 20 november, 2009 kl 10:53

    min berättelse…jag vet inte om jag ska skriva här eller var men jag skriver här o hoppas att den kommer rätt…Jag ska försöka få in all kärlek, väntan och förtvivlan i en o samma historia som jag ska försöka hålla kortfattad…vi ville ha barn, något så fruktansvärt mycket ville vi ha ett barn…efter varje – kände jag mig mer och mer som mindre kvinna…jag kunde inte ge mig själv eller min man ett barn…åren gick och fler och felr – blev de på stickan…jag började fundera på att söka hjälp…allting satte sig på mitt huvud. Jag kan inte bli mamma, Jag kan inte bli mamma…3 år gick fort och min bästa kompis kom o berättade för mig att hon var gravid. Mitt hjärta stannade för några sekunder. Allt var så orättvist. Hennes var ju till och med ett misstag.Jag började tänka elaka tankar, men hon gjorde tvärt om hon lät mig vara med under hela henes graviditet. Jag var med på ultraljud och jag var med hos barnmorska då pappan till barnet bodde utomlands.När hennes bebis kom såg jag hur jobbigt allt var.Jag kom på och kände att vi hade det ganska bra jag och min man.Vi kunde göra allt som vi ville.Jag kunde sova till 12 på dagen utan att någon brydde sig. En morgon bråkad ejag och min man om vad vet jag inte det var nog gaknsa oviktigt.JAg körde ner till mamma som jobbade i sin affär.Hon påpekade att jag hade betett mig konstigt och varför mår du så illa hela tiden.INte vet jag sa jag…jo jag vet sa mamma du är gravid…GRAVID?!?!?! ohh nej sa jag jag kan inte bli gravid och jag tänker inte köpa ett test till i hela mitt liv sa jag…det behöver du inte sa hon, Jag har köpt ett tilll dig gå in o testa dig nu…jag var tveksam…jag ville ju inte bli besviken igen…men jag har blivit uppfostrad att göra som mamma säger så jag gick in…kissade på stickan och på samma gång som jag kissade så kom det ett starkt+…jag läste på paketet…är detta rätt???är detta sant???Jag satte mig ner på toalettstolen o tårarna började rinna…jag gick inte ut på säkert 10 minuter jag satt o grät…den lyckan trode jag aldrig att jag skulle få känna igen.Tårkade tårarna och försökte se oberörd ut när jag gick ut från toaletten. Nej när mamma tittade på mig kom tårarna, Hon gick fram o kramade om mig och sa till mig :Lilla gumman din tid kommer förr eller senare kommer du bli mamma…jag lovar dig…jag grät ännu mer och mamma tog stickan ur min hand o tittade. Där är ju ett + sa hon…och började gråta…jag ringde till min man…han vägrade tro på mig och kom ner till affären för att se på stickan…även han grät…lyckan efter ca 4 års kämpande kom 3 dagar första kom när jag +:ade andra kom när min vackra lilla flicka Carmen kom till jorden…den 3:e lyckan kom när min son ville titta ut efter 16 dagars övertid på en jobbig graviditet och utan att ens försöka bli gravid…Kärleken till ens barn är starkt…kärleken till ens barnbarn är nog allt lika starkt som till barnen…jag ser det i min mammas ögon när hon läser för mina små…detta var en liten del av något av de största händelserna i mitt liv…mitt kämpande min ångest och frustration som tillslut blev något positivt.Varma kramar från mamma Lina

  36. Kommentar av Gun den 20 november, 2009 kl 08:01

    Farmor som jag är.Barnvakt för en tid sedan.Blev änka 2008.Linnea,barnbarnet var hos mig.Kommenterade att denna fåtölj brukade Farfar sitta i – men var är farfar nu.Jag blev ställd – vad skulle jag svara.Vid något tillfälle under 2008 hade hon själv sagt att farfar är en ängel.Jag spann vidare på detta – Farfar är en ängel.Jag vet svarade Linnea han sitter utanför mitt fönster när jag ska sova….

    Jag och Linnea var på loppis för någon vecka sedan.Jag hittade en ängel-min tanke var att placera den på graven.Linnea läste min tanke och sa spontant.Den ska vi sätta på Farfars grav-tankeöverföring-man ska inte underskatta barn- de är kloka…….

  37. Kommentar av Ini den 27 november, 2009 kl 09:32

    Ja vist har jag nåntin och berätta. En berättelse om ett liv som vägrade släckas som överlevde och besegrade döden två gånger.

    Min historia börjar någonstans vid slutet av en kall november dag då jag blev välsignad med ett littet liv i min mage. Tyvär bestämde vi oss ganska tidigt att inte behålla den lilla. Nån gång i början av januari visade sig en tydlig plus och jag kontaktade kliniken för att avsluta grviditet. Allt gick som planerad och graviditeten avslutades i vecka nio. Livet gick vidare det var inget lätt beslut men den va nödvändig just då. Jag kunde inte ens drömma om vilken vändning historia skulle få när jag den 20 april 2009 kännde små puffar i magen! Till läkarnas och min egen förvåning så levde den lilla pojke i min mage förtfarande och efter många om och men beslöt vi oss att behålla honom. Han ville leva han ville komma till oss!
    Efter många sjukhus besök och undersökningar verkade allt ok med den lilla starka och envisa baby.Igångsättning var planerad för 4 september som sagt så gjört.Den 4 september klockan 15:06 föddes en liten gosse på hela 3500 gram och 50 cm lång. Vilken schock vi fick när vi insåg att våran lilla son föddes utan finger på höger hand. Tyvär vid avbrytande av graviditeten skadades amnio och amniotic band gick in i föster säcken och snurrades runt hans små fingrar som tur är blev bara en finger skadad och enligt läkarna så hadde han världens tur för amniotic band kunde strypa honom. Men nu är han här våran lilla helt underbara pojke som undankom döden två gånger. Vist känner jag skuld känslor detta kommer förfölja mig livet ut. Men kanske det var mening någon har sagt ”sånna barn väljer sina föräldrar”! Kanske har jag blivit förlåten för mina synder…Det finns nåting storre det finns nånstans högre makt underskatta inte himmelen och des förmåga…

  38. Kommentar av Veronica den 30 november, 2009 kl 10:53

    Kampen för min son!

    ( Ett papper från Pontus ena lärare. )
    Pontus började med att han ville tala med mig om läxan han skulle ha gjort under lovet ( v.44 ). Han sa att det han skrivit hittade han inte och han ville berätta den muntligt. Jag berättade för Pontus att jag inte hade lämnat ut någon läxa som de skulle göra under lovet. Då sa Pontus att hans plastmamma sa att vi på skolan hade sagt att han hade läxa. ”Läxan” bestod av att han skulle skriva ner vad han hade gjort under lovet. Han ville berätta ”läxan” ändå, så här sa han:
    – Måndag var jag olydig och lyssnade inte på dem där hemma, tisdag var jag olydig och lyssnade inte på dem där hemma….
    Detta upprepade han för veckans alla dagar. Fröken frågade Pontus vad det menades med att vara olydig?
    – Det är när jag inte sköter mig på frukost, men jag vill inte ha mackor med messmör på så jag kunde inte äta dem, jag tycker inte om messmör. Detta berättar han har hänt varje dag hela veckan på lovet. Det var inte bara på frukost han var olydig utan även på lunch. På fredagen så serverades plättar hemma men då fick inte Pontus några eftersom han varit olydig till frukost, han fick havregrynsgröt istället.

    Fröken frågade honom vad han hade gjort under veckan? Han hade inte gjort någonting. Han berättade att han legat i sängen några timmar eller så hade han legat på golvet i några timmar och ibland så läste han. Han hade fått tillbaka Kalle Anka tidningar av pappa som han inte har haft på länge. Han har ännu inte fått tillbaka sina legogubbar som han längtar efter.

    På fredag på lovet så hade han fått gått ut (halloween). Det fick jag för att jag skulle samla godis så vi inte skulle behöva köpa den här helgen, eller nästa helg och nästa helg.

    Min son bor i nuläget varanan helg hos mig och min sambo, men utredning med BUP, skola och soc har nu dragits igång så jag ska till att börja med kontakta familjerätten och hjälper inte det så blir det att kontakta advokat. Det som har kommit fram tyder på psykisk misshandel anser jag.

    Skolan och BUP har försökt vid några tillfällen få pappan att förstå att straffsystemet han har hjälper inte på ett barn som har diagnos ADHA och väntar på utredning för att kolla om han också har aschberger.
    Pontus äter medicin för sin ADHD som pappan vid iaf ett tillfälle har exprimenterat med, att ta beslutet om att Pontus inte ska äta den på en vecka för att kolla hur Pontus blev. Vilket inte blev så bra för skolan märkte det direkt då Pontus blev speedad och kunde inte styra sig själv.
    Skolan talade också om att Pontus är mycket ledsen i skolan över att han blivit fråntagen sina legogubbar av plastmamman och sin pappa, detta eftersom han inte skött sig i hemmet. Pontus är van vid att bli fråntagen sakerna i hemmet när han inte sköter sig men denna gång tar han det hårdare än vanligt. Detta eftersom att han får veta att han inte kommer få igen sina legogubbar eftersom de ska ges bort till en annan pojke.

    Jag kan fortsätta om mer saker men jag orkar inte det i nuläget. Detta är ingen rolig historia som jag kämpar med just nu men jag fick iaf möjlighet att få dela med mig av en del av min kamp för min sons bästa.

  39. Kommentar av Ewa Lippi den 15 december, 2009 kl 06:39

    Hej !
    Helt underbart att läsa allas berättelser.
    Är själv en två barnsmor, men mina barn är halvvägs in i vuxenlivet så det är nog synd och säga att de är barn. Har en massa berättelser om och med mina barn, men väljer en kort. Det räcker för att visa hur härliga och spontana barn kan va.

    Min dotter ( Lucia) är nötallergiker och kan ju då inte äta något men nötter i. (Detta måste ju berättas då historien handlar om det.)

    Och det var en helt vanlig dag som jag skulle laga mat, köttbullar och makaroner.
    Min son (Dennis) hade lärt sej att läsa och skulle hjälpa mig i köket.
    Han tar paketet med köttfärsen och ska lägga det i en skål, som han plötsligt utbrister :
    – Men mamma! Lucia kan ju inte äta detta !
    Jag tittar på honom och frågar :
    – Varför?
    Han svarar med en förtvivlad röst:
    – Det står ju nötkött, och det kan ju inte Lucia äta….!
    Jag har nog aldrig skrattat så hjärtligt, han var så medveten och bekymrad på ett så härligt sätt.
    Naturligvis fick jag förklara vad detta stod för och att det inte innehöll några nötter i köttfärsen.
    Ett härligt minne… 🙂

  40. Kommentar av Ilse Nibbelblad den 16 december, 2009 kl 02:08

    Jag och min familj bodde i Malmö på 1970 taletm när denna underbara händelse skedde.
    Min dotter Rebecca och hennes kammrat Heinzi var ca 4år när de en dag i mars försvann ifrån mig och Heinzis mamma.
    vi sprang runt överallt och letade men de var borta. Den där hemska känslan av att något fruktansvärt hade hänt började infinna sig när jag kom på att springa bort till en stor barnpool för att se om de skulle vara där. Det var inte precia varmt, men vårsolen sken fin den här dagen. När jag kom fram till de stora gräsmattorna bredvid poolen såg jag två små högar av kläder. Men inga barn och inte heller något vatten i poolen. Alldeles bredvid poolen ligger det en kyrka som jag skulle precis passera när jag sprang hemåt för att ringa polisen.
    Då såg jag en präst stå i kyrkporten med två små lintottar helt utan kläder.
    Jag sprang fram till dem och då berättade prästen att han hade varit inne vid altarringen när han hörde barnröster, i motljuset ut mot kyrkporten två små änglar kommande emot honom. De höll varandras händer när de kom ftam till honom. Det var det sötaste han hade sett, oc h när han frågade vad de gör där så svarar de” att vi vill gifta oss!! Han förklarade då att de är alldelesför unga för att ta ett så stort steg. De livade då honom att de ska komma åter om några dagar för att kolla om de hade vuxit så att de kan ta större steg!! Gulligt VA?

  41. Kommentar av Britta, Tindramor den 17 december, 2009 kl 10:36

    Det var på hösten 2006, mitt liv kändes minst sagt ledsamt och tomt.
    Sviken av den jag trodde var mitt livs kärlek,jag var 41 år och kände att nu blir det inget mer med något eller någon.
    Jag kommer att vara ensam resten av mitt liv och det kommer bara rulla på som alla andra år, liksom på rutin.
    Tomt, ensamt och meningslöst.
    En dag åkte jag till min fars grav och väl där grät jag ut min smärta och sorg.
    Pappa, ska mitt liv vara såhär ? frågade jag
    Ska det aldrig få hända något som gör mig riktigt glad och lycklig ??? Något som gör att MITT liv får någon mening !!!???
    Jag grät tills tårarna tog slut, ensam på kyrkogården med min smärta.
    Jag åkte hem igen beredd att fortsätta mitt patetiska liv.
    Ett kort tag där efter så upptäckte jag att jag var gravid, JAG !!!?????
    Det var som om jag blivit bönhörd !!
    ”Någon” gav mig en chans att förändra mitt liv och ge det en mening.
    Som om ”någon” sa till mig: välj själv, förändra ditt liv eller trampa på i ullsockorna som vanligt.
    Min dröm om barn hade för länge sedan hamnat på hyllan pga min ålder och ensamhet.
    Nu satt jag där gravid, övergiven av en man som ABSOLUT INTE ville ha barn !!!!!!
    Chockad, rädd och överlycklig men ändå sorgsen över att behöva såra honom.
    Han försökte tvinga mig till abort, bla med att hota med att ta sitt liv.
    Han var desperat !!
    Naturligtvis behöll jag barnet, hon är det underbaraste som hänt mig.
    Min egen lilla ängel, strålande glad varje dag.
    På julafton blir hon precis 2,5 år.
    Och sin pappa har hon lyckats charma rejält.
    Även om vi inte lever ihop så är han stolt som en tupp över henne.
    Min ensamhet och sorg blev till lycka och glädje för resten av mitt liv !!!
    Sänt av en ängel, det är jag övertygad om !!
    Jag älskar henne så, min lilla Tindra !

  42. Kommentar av Tingen den 21 december, 2009 kl 11:18

    Efter att sonen födded oktober 06 så beslutade maken och jag att vi inte skulle ha flera barn på grund av min trasiga kropp. Började äta Cerazette. Alt var frid och fröjd i nästan 1 år. Skulle förnya pillren då barnmorskan gjorde ett graviditetstest. Jag var gravid!! Vaknade sedan en morgon med magont och blodet rann efter benen. Missfall… fick tjata mig in till sjukhuset. Där träffade vi en överläkare från gyn som med vaginalt ultraljud konstaterade ett vi förlorat barnet.
    I samma veva flyttade vi till huset, så tankarna fanns på annat håll. Men efter 2 månader så tyckte jag att det var konstigt att jag inte fått tillbaka min mens. Fick tjata till mig en ny tid till gyn. Då upptäckte de att jag fortfarande var gravid!! Var nu redan i vecka 16. Barnet hade överlevt! Dottern föddes i v.36 med ett ”akut” men ändå planerat snitt. Så den graviditeten var kort 🙂
    Idag är hon 3½ år och full av liv våran lilla överlevare

  43. Kommentar av MarjaLisa den 22 december, 2009 kl 01:42

    Sent omsider kommer här min berättelse, som är ett försök att fånga alla de känslor som uppfyllt mig under min första tid som mamma.
    Tack för en bra tävlingsidé och alla fina berättelser!

    Reflektioner under en amning

    Malte! Du ligger i min famn. Du har ätit, tjorvat lite och har nu tagit ett bestämt tag om mitt bröst, och där ligger du, helt underbar. Snuttar på bröstet då och då, som för att känna att det är kvar där så att du vet vart det finns ifall du skulle bli hungrig. Älskade barn! Din pyttelilla, lite knubbiga hand har du slängt upp på bröstet och jag blir nästan tårögd när jag studerar dina små fina fingrar. Lika många veck som på min stora hand, så att den lilla handen ser alldeles skrynklig ut.
    Din mjuka kropp ligger mot min mage. Den är så liten, och ändå så fulländad. Jag stryker varsamt längs din sida och tänker på hur fin du är, och mitt hjärta sprängs nästan av kärlek. En riktig liten människa, som kommer från mig och din pappa. Du växte i mig, och jag andades åt dig. Nu kan du andas själv. Livets största gåva är sannerligen inget annat än ett mirakel.

    Du vaknar till, tittar upp, jag lyfter upp dig och sätter dig i mitt knä. Jag måste hålla fast din lilla kropp eftersom du ännu inte kan sitta själv – du är stark så det räcker till, men huvudet är ju så tungt än! Det svajar lite ostadigt fram och tillbaka och du tittar begrundande på mig, blå ögon fyllda av evighet, som verkar ha svar på livets gåta. ”Hww hww”, säger du menande och tittar mig uppmärksamt i ögonen samtidigt som armarna och benen viftar. ”Aooo!”

    Tänk att någon som är så liten kan förändra så mycket! Direkt du kom ut i världen – ut ur min livmoder, utpressad i en vit dimma av smärta intensivare än jag nånsin känt – på en gång fanns du där med hela din person och krävde fullständig uppmärksamhet. Du smälte mitt hjärta där du låg och gnuggade dig yrvaket i ögonen, klängde dig fast i min kropp och själ, omformade mig, och livet var för alltid förändrat. Från den stunden har du tillhört mig, men jag har också tillhört dig. Din är min mjölk, min omsorg och omtanke, mina händer, min själ och mitt hjärta, du underbara lilla varelse som är viktigare än livet självt.

    Du ler mot mig, igenkännande, världens finaste leende, och på vilket humör jag än var innan så smälter jag och ler tillbaka med hela ansiktet. Du räcker ut lilla tungan i leendet, rynkar lite på näsan och ser alldeles lycklig ut. Moderskänslorna svämmar över: Jag ska skydda dig med hela mitt liv, och när olycka ändå drabbar dig ska jag finnas där och trösta dig, så fort du behöver det, så länge jag lever. Och så länge du vill det. Det blir nog det svåraste, att dra sig tillbaka när du inte vill ha min tröst eller kärlek, men jag ska göra mitt bästa. Och älska dig lika mycket då också.

    Du är trött, kastar huvudet mot mig och bökar sedan runt, gosar in dig mot min bara hud. Det blir lite blött när du sträcker ut tungan mitt i allt. Du stannar av när du hittat en bekväm ställning, somnar, varma andetag mot mitt bröst. Vaknar till, sträcker på dig, skrynklar ihop hela ditt lilla nyponansikte till en grimas, pannan är full av veck som hos en alldeles nyfödd. Du böjer ryggen bakåt och sträcker armarna i vädret – och så faller de ned igen när hela kroppen slappnar av. Du borrar återigen in huvudet mot mig. En hand sticker du in mellan mina bröst, en i min armhåla – det kittlas! När du somnar djupare faller armen nedåt och stryker längs min sida, så mjukt som inget annat. Ditt fina ansikte är slätt igen, rofyllt. Det rycker i mungiporna och du ler, två gånger, just när du somnar. Din kropp är varm och tung mot min. Jag håller en arm om din rumpa, en fot sticker ut nedanför, världens finaste fot, strumpan har du sparkat av så att man ser dina bleka pärletår. Andra handen håller om din nacke och huvud. Jag lägger min kind mot din, får böja ned huvudet, näsan i ditt mjuka hår. Du luktar äppelpaj och sommar. Det här är lycka; min bebis som grät nyss har fått mat och tröst i min famn, och somnat, i fullständig tillit hos sin mamma. Sömnlösa nätter, otröstlig gråt, nedkräkta kläder och andra olägenheter är sedan länge glömda. Tänkte jag någonsin tanken att detta inte skulle vara värt att offra allt för? Jag är så stolt, över att du behöver och tar emot min mat, min kärlek och min omsorg. Över att vara den som känner dig bäst. Stolt och lycklig över att få vara den som är viktigast i världen för dig just nu, och kanske hela livet; stolt och oändligt tacksam för att jag får vara din mamma.

  44. Kommentar av Therése den 24 december, 2009 kl 12:09

    När jag va liten va jag pappas flicka, men när jag kom upp i tonåren ändrades det och mamma blev min allra bästa vän.
    För några år sen fick vi veta att mamma hade alzheimers och min värld föll samman.
    Hon är nu bara 57 år och det är väldigt ungt för att ha alzheimers.
    Mamma har alltid älskat barn och va dagmamma när jag va liten.
    Det som kändes värst med att hon blev sjuk va att jag trodde att hon inte skulle få uppleva sin starka önskan om barnbarn.
    Mitt 9 år långa förhållande hade precis avslutats och min syster kille va inte säker på att han ens ville ha barn och jag fick skuldkänslor över att inte kunna uppfylla mammas önskan i tid.
    Men den 26e maj i år va jag på väg hem från jobbet och fick ett sms av min syster där det stod att jag skulle bli moster och jag blev så glad så jag höll på att köra av vägen för nu visste jag att mamma skulle hinna uppleva att få ett barnbarn innan hon försvinner in i glömskans land.
    Nu är det bara ca 2 veckor kvar till den beräknade födseln och det kommer bli en riktigt stor dag för oss alla 🙂

  45. Kommentar av Margareta den 6 februari, 2010 kl 05:42

    När något håller på att nå sitt slut eller plötsligt avslutas då ställer man sig den eviga frågan: ”Varför?” Sorgen och ångesten tar makten över kroppen. Känslan av förlust och förtvivlan brinner i hjärtat och hjärnan ställer åter frågan: ”Varför?” Hela kroppen blir omställd och man fungerar inte som man brukar. Man sover dåligt och man äter dåligt, man isolerar sig och återigen kommer frågan: ”Varför?” Men inget svår finner sig. Det kanske inte finns några svar på varför vi lever och vad som är meningen med lidandet och döden.

    För sex års sedan skulle jag bli mormor för första gång. Jag var så glad och väntade ivrigt och otåligt på beskedet. Jag jobbade den natten och ville gärna vara med min dotter även om hon kanske tyckte annat. Jag väntade på att barnets pappa skulle ringa. Samma natt hade jag en patient på avdelningen som närmade sig livets slut. Patienten sov stilla och vid sängen satt hans dotter. Hon var trött och utmattad, det var hennes tredje natt som hon vakade. Jag stod bredvid henne och tänkte: ”Gode Gud! Hon och jag, båda väntar på ett besked men beskedet med olika budskap. Hon väntar på det barmhärtiga slutet för sin far och jag på den lyckliga, glada nyheten om den nyfödde. Här slutar livet och där borta på andra sidan av staden börjar ett nytt liv”.

    Livet har sin gång, sin början och sitt slut. Men kanske existerar det ingen början och inget slut, det kanske bara existerar ”nuet”. Om man tänker att det som är det förgångna kan vi inte ändra på och det som väntar oss finns ännu inte här och nu så det måste nuet vara som räknas. Man brukar prata om begreppet; att leva nuet. Det gäller att här och nu använda sin kraft, sin förmåga och kreativitet för att påverka, ändra och uppleva. Det är i nuet man får uppleva sin fullhet.
    Kanske är det genom dödens existens som vi uppskattar livets mening. Hade vi förstått och uppskattat livet bättre om inte döden hade existerat? Om man ser på livet som en meningsfull aspekt där det gäller att förverkliga dess mening. Om man ser på döden som en ofrånkomlig del av livet så borde även döden förverkligas med sin meningsfulla aspekt. Då menar jag att döden har sin mening som allt annat på jorden i den materiella tillvaron vi lever i.

    Jag delade mina tankar om livet och döden med den kvinnan som vakade över sin döende far. Vi kramades och väntade i förtröstan på våra besked. Patienten dog strax efter två på natten och mitt barnbarn föddes klockan tre samma natt. Det var mycket tårarna av sorg och glädje rann denna natt.
    Man gråter när livet födds och man gråter när den avslutas.

    Margareta

  46. Kommentar av gunilla lingkvist den 30 mars, 2010 kl 08:51

    Handlar om Rasmus 5 år min dotterson
    Jag satt och skulle starta små scouter på en liten vandring.Det hör till sagan att en indian mamma är lessen och saknar sin indianpappa
    så jag börjar så att jag är ensam och lessen för att han är borta. då kommer Rasmus grupp när jag startar lyssnar dom noga.Och då jag kommer till att jag är lessen
    säger Rasmus med ett varmt leede inte ska du vara lessen mormor du har ju mig
    vem smälter inte för sådant
    kram min älskling

  47. Kommentar av Mormor S den 5 april, 2010 kl 04:13

    ” Tänk om jag är gravid?” säger min dotter, som är 23 år till mig! Men, Sara (jag kallar henne så, men hon heter något annat), du vet väl om du är gravid säger jag, eller om det finns en möjlighet att det är så. Jag tittar på henne och hoppas hon skojar,”det va något som rörde sig i min mage inatt” säger hon. Jag känner hur blodet lämnar mitt huvud och åker snabbhiss ner i fötterna. När man känner fosterrörelserna har man i alla fall gått mer än halva tiden, typ v.21 eller 22, och då hade det synts menar jag. Sara drar upp sin tröja och frågar ”ser jag gravid ut”?? Magen är platt som en pannkaka och inget tyder på att det skulle finnas något barn där. Sara är på väg till Malmö och ska röntga ännu en häst, måste nog vara den 15:e detta året. Det är i maj månad och våren har tagit ett stadigt tag om oss. Sara är precis hemkommen från Belgien där hon varit i två veckor och tävlat. Natten till idag kom hon från Tyskland där hon och hennes pappa köpt en ny häst som vi hoppas ska bli en riktig vinnare. Inte kan det vara möjligt att min dotter är gravid?? ridit i 150 klasser, ramlat av unghästar, inte haft någon partner utan valt bort detta för sitt intresse och sitt jobb. Jo säger hon, jag va tillsammans med Micke juldagen i fjol. Jag börjar räkna månaderna… Du måste köpa en gravtest säger jag. Jag kör till jobbet och Sara kör till Malmö. Klockan 10,00 ringer hon och talar om att hon tagit ett gravtest och det är positivt!! Rösten som ringer är alldeles förtvivlad – det får inte vara sant, det kan inte vara sant, hjälp mamma, vad ska jag göra?? Hon kommer hem, berättar att hon haft sin mens hela tiden, inte mått dåligt och kroppen har absolut inte visat några tecken på att den är bär på ett nytt liv. Hela hennes liv slås i spillror. Jag beställer tid hos en gynekolog samma eftermiddag. Ultraljud görs och det visar sig att Sara är gravid i v21. Hon vill absolut ta bort det, finns inte i hennes värld att det ska få vara kvar. Läkaren som är helt fantastisk säger till Sara att hon gått för långt i sin graviditet för att man ska kunna göra abort. Tiden går, Sara flyttar hem till mig, jag gläds åt mitt barnbarn som är på väg, men det kan jag inte visa för Sara för hon är ledsen hela tiden. Hon säger vid något tillfälle – jag visste inte att man hade så mycket tårar inom sig, tar dom aldrig slut? Alla i omgivningen får nu klart för sig vad som är på gång, hästarna lämnas till andra ryttare, Sara börjar bli tjock om magen, men vem är fadern? Spekulationerna sätter fart helt utan några ramar. Alla i omgivningen blir mer eller mindre anklagade för att vara den blivande fadern. Då det endast finns en kandidat kan den deklareras, men han vill inte ha med detta och göra, är inte redo??.Efter hand som tiden går märker jag att Sara börjar acceptera sin situation. Vid ett av alla ultraljuden som hon är på, så plötsligt säger hon ”vad är det för sort”? om jag får reda på om det är en pojke eller flicka så kanske jag kan se det mera som att det är verkligt, säger hon. Det är en gosse säger barnmorskan. Min lycka är oändlig, jag ser även en liten glimt i min dotters ögon. Väntan på detta underverk blev ju kort, 4 månader, eftersom 5 månader va avklarade när det uppdagades. En natt vaknar jag av att Sara vandrar fram och tillbaka i köket, jag ligger kvar en stund och lyssnar, jodå, hon har ont. Hon går in i duschen och sätter sig och försöker smärtlindra sig med hjälp av det varma vattnet. I en sån här situation ska man vara två, ingen ska gå igenom denna smärta ensam, man ska vara två!! jag går upp till henne och undrar om vi ska köra in till förlossningen? vi tar väskan och kör. Jag ska vara med på förlossningen har vi bestämt. Det går några timmar med värkar och sammandragningar, och när huvudet nästan är ute så stannar hjärtljudet…… doktorn tillkallas och kallabalik råder i förlossningsrummet. Barnet ska vara ute om 2 minuter, skriker doktorn. Min dotter körs ut och iväg, hon kallar på mig ”du kommer väl mamma?” men jag får inte följa med, säger personalen. Jag ser henne försvinna runt hörnet i korridoren, jag står kvar i korridoren, allting blir alldeles tyst, rädslan som sköljer över mig går inte att beskriva, jag får kanske inget barnbarn? tänk om det händer Sara något? det känns som en evighet, där jag står rakt upp och ner i korridoren. Efter en stund kommer en grönklädd kvinna med munskydd och grön op mössa på sig, emot mig. ” ÄR det mormor som står här och väntar”? säger hon. Den lycka som jag kände i den stunden känner jag även nu när jag skriver detta, går inte att beskriva, den måste upplevas. En välskapt stor pojke hade anlänt, dottern mådde bra, men låg på uppvak. Vill du klippa navelsträngen? frågade barnmorskan. När jag kom in i rummet och fick se mitt barnbarn är absolut det största ögonblicket i mitt liv, faktiskt större än när jag fick mina egna barn. Detta gossebarn betyder allt för mig och för hans mamma, går inte i ord beskriva. Min berättelse till er som orkat läsa, om hur en förtvivlad dotter som upptäcker att hon är gravid och som växer in i sin roll och nu är en helt fantastisk ensamstående mamma till detta underbara barn. Jag tror jag skulle kunna skriva en hel bok om tiden mellan v.21 till v.41, det hände ju så mycket mer än detta jag delat med mig här. Kramar till alla mammor och mormödrar från mig.

  48. Kommentar av Katinka den 6 april, 2010 kl 03:45

    TACK för din underbara berättelse som ju är både en mammahistoria och en mormorshistoria! Tårarna rinner som de alltid gör efter en riktigt bra berättelse direkt från livet. EN sak slår mig direkt, eftersom jag varit i ”hästbranschen” själv. Vilken tur att hon blev gravid! Inga hästar i världen är ju värda att offra barn och familj för. Det finns de som upptäcker det alldeles för sent… Kram till dig!

  49. Kommentar av Viktoria den 28 augusti, 2010 kl 10:25

    Vad lätt det är att ta för givet att man ska bli gravid när man bestämt sig för att man vill bli förälder.
    Jag och min man bestämde oss för att vi ville ha ett barn tillsammans men
    månad efter månad gick men inget hände. Mensen kom punktligt var fjärde vecka.

    Vi kontaktade läkare och fick veta att det var lång kö på fertilitetskliniken.
    Efter något år blev det vår tur och det gjordes undersökningar på både min man och mig. Vi fick veta att provrörsbefruktning var det som var aktuellt för vår del och jag började medicinera för att göra kroppen redo för medicinsk manipulation.
    Men det fungerade inte för oss.
    När läkaren sade att vi tillhörde den procentandel som inte kunde bli hjälpta på medicinsk väg rämnade min värld.

    Jag flydde till mina svärföräldrars stuga för att sörja det barn jag aldrig skulle få. Efter några dagar insåg jag att världen faktiskt inte hade gått under. JAg skulle kanske aldrig kunna bli gravid men det innebar ju faktiskt inte att jag aldrig skulle kunna bli förälder. Och vilket var viktigast för mig, en graviditet eller att få leva tillsammans med ett barn?

    Min man och jag började se över möjligheterna att adoptera ett barn och två år efter att vi bestämt oss för att adoptera befann vi oss på ett hotell i Kina.
    Jag satt med en helt underbar liten flicka i min famn och det blev alldeles uppenbart varför inget barn kunnat växa i mig.
    Det var ju den här makalösa lilla varelsen som menad just för oss.

    Det här var fem år sedan och jag har nu en sexåring som ligger och sover i sin säng. Hon är värd varje år vi väntade och längtade efter henne. Vår underbara dotter!

  50. Kommentar av MammaMorran den 8 november, 2010 kl 08:15

    Jag sitter här och har ganska nyligen fått reda på att min son på 5år har diagnosen ADHD & Autism… ett hårt slag för hela familjen men samtidigt en lättnad då jag länge känt att det är något som inte stämmer…kalla det en mammas intuition!

    Min son kommer nu behöva stöd för stora delar av sitt liv, för att hans vardag ska fungera- och det stödet kan han bara få från mig som är hans mamma. Hans pappa är närvarande men inte aktivt närvarande- han är en lekpappa och en helgpappa… så just nu ligger hela min sons värld på mina axlar, det är en tung tyngd men som jag försöker bära med stolthet- jag har satt denna underbara kille till världen och det är mitt ansvar att göra hans liv till det bästa som går! Han är mitt ansvar, han är mitt allt och det är för honom jag kämpar, för tyvärr är det ju så att i dagens samhälle måste man kämpa för att ens få del av sina rättigheter… Ingen kämpar för mitt barn mer än jag, ingen kan hjälpa honom mer än jag och visst känns det tufft men när han ser på mig, kramar mig och viskar att han älskar mig- de små stunderna av ren och ärlig kärlek gör det värt det! Han är min underbara grabb och jag skulle inte kunna leva utan honom…!

    Kram
    MammaMorran- funderar på livet & Barn med ADHD/Autism