28 november, Kategori: Okategoriserade

När Eric Clapton sov i mitt hus.

Man kan förstås inte säga A utan att också säga B. 😉 Jag borde ha förstått att många skulle bli nyfikna efter mitt svar i inlägget om Awarden i förrgår. Så här var det:

Jag var 15 eller 16 år, mina föräldrar och minsta syskonet var på Kanarieöarna. Kusin Anders med sin snälla fru Lena var barnvakt hos mig och mina 2 andra småsykon. Nästan föräldrafritt med andra ord.

Min specielle vän och första stora kärlek Styrbjörn drev legendariska Cue Club i Göteborg. (Du kanske såg ”dokumentären” Upp till kamp av Peter Birro i TV? Det gjorde inte jag, stängde av i ilska och besvikelse efter halva första avsnittet.) Styrbjörn hade lyckats boka Cream för en konsert. Eric Clapton, Jack Bruce, Ginger Baker – de var så populära att det blev problem med inkvarteringen. Bandet ville bo ostört, utan skrikande fans utanför hotellet. Styrbjörn frågade mig, och jag lyckades övertala Anders att ta mina småsyskon och flytta hem till sig för en natt.

Hur jag bar mig åt minns jag inte. Förmodligen var det väl Styrbjörn som verkade pålitlig, och som gav garantier att ingen skulle få veta var Cream övernattade. (Och kanske fick Anders gratisbiljetter?:-))

Hur som helst, sent på natten efter konserten smög bilar in på uppfarten till villan i östra Göteborg och stjärnorna levererades av Styrbörn och någon mer. Jag minns hur alla satt i köket mitt i natten medan jag serverade the och berg av Hönökaka med ost och prickig korv. Jag minns också att jag inte vågade låta någon sova i mina föräldrars säng, så Ginger Baker fick vackert bo i bastun.

Jag var klädd i en egenhändigt sydd, hellång, snäv klänning i något möbeltyg. Och mitt långa, ljuslockiga hår var uppsatt i herdinnefrisyr. Säkert var jag väldigt söt. Och bara 16 år.

Men ingen gjorde något mer än kramade mig tacksamt. Och huset var lika välstädat när de hade åkt dagen efter.

Min lillasyster blev förstås väldigt sur när hon kom hem. På spegeln i hennes flickrum stod det med svart skrift som inte gick att tvätta bort: ”Love, Eric Clapton”.

Hon är ännu argare idag. För att hon inte har kvar spegeln…

Lånad bild från Wikipedia

Kommentarer

  1. Kommentar av sara - Glitterögon den 28 november, 2009 kl 10:11

    Vilken berättelse! Det känns nästan lite overkligt, fast jag vet att det är sant. Så himla coolt. 🙂

  2. Kommentar av Maddie den 19 december, 2009 kl 11:56

    Jag har missat att läsa så nu sitter jag här i fåtöljen och hoppar upp och ner….

    Det är som när jag lärde mig att Beatles hade varit förband åt Lillbabs, jag känner att hakan hänger lite och samtidigt ler jag fånigt.

    Så häftigt!