19 december

Bildbyte.

Nu byter jag toppbilderna i bloggen, för nu är det vinter. Och för första gången sedan 2005 får vi en vit jul på Flatön! Jag ser SÅ fram emot att få frossa i snöbilder med min Nikon D60 som jag älskar nästan lika mycket som min Iphone. Den här bilden tog jag i lördags morse vid 8-tiden, på den dagliga hundpromenaden.

ögongodis
19 december

Tattoo no!

Tatueringar är inte min grej. Den sitter väldigt djupt, motviljan mot att permanent dekorera sig på det viset. Det har ingenting att göra med fördomar om klass eller grupptillhörighet. Jag är inte så dum, eller så gammal,  att jag kopplar ihop alla tatueringar med underklass eller fängelse.

Däremot är jag så gammal att jag vet ganska mycket om hur snabbt  livet kan byta riktning. Och hur ofta man själv ändrar sig.

Därför är mina barns namn det enda jag skulle tatuera mig med, om jag var tvungen att välja något.

Inte en liten delfin. Inte Betty Boop. Inte en liten blomma. Inte ett fredsmärke. Inte ens en liten Iphone.

Min son är 20 år och läser till sjöingenjör. Han är naturligtvis tvärsäker på att han vill se ut såhär resten av livet.  Jag säger inte att det är fult, jag kan också se att det är konstfullt gjort. Men han var finare innan.

Inte i originalskick längre.
19 december

En sorglig dag.

Igår var jag på begravning. En kär gammal vän och granne som alltid har funnits, blev sjuk i cancer och dog alldeles för tidigt. Det har uppstått ett tomrum som inte kan fyllas.  Harry som kommer med nyfångad fisk är visserligen odödlig genom Evert Taubes visa Vals på Ängön, men det  känns som en klen tröst just nu.

När vi kom hem från begravningen och slog på radion handlade det om en annan epok som går i graven. SAAB läggs ned. Chock i Trollhättan, förstås, intervjuer med folk på gatan som arga och ledsna inte vill tro att det är sant. En kvinna svarar att man måste tro på att det kan komma något gott ut av det som hänt också.

Henne beundrar jag. Hon har naturligtvis rätt. Nu kommer något radikalt nytt att hända i Trollhättan. Nu handlar det inte längre om att hålla ett företag under armarna med skattepengar. Nu måste och kan staten gå in och satsa på att utveckla framtidens miljöteknik i Trollhättan, för att ta vara på all kunskap och kompetens som finns samlad här.

Det är mörkast innan gryningen.