19 december, Kategori: Okategoriserade

Tattoo no!

Tatueringar är inte min grej. Den sitter väldigt djupt, motviljan mot att permanent dekorera sig på det viset. Det har ingenting att göra med fördomar om klass eller grupptillhörighet. Jag är inte så dum, eller så gammal,  att jag kopplar ihop alla tatueringar med underklass eller fängelse.

Däremot är jag så gammal att jag vet ganska mycket om hur snabbt  livet kan byta riktning. Och hur ofta man själv ändrar sig.

Därför är mina barns namn det enda jag skulle tatuera mig med, om jag var tvungen att välja något.

Inte en liten delfin. Inte Betty Boop. Inte en liten blomma. Inte ett fredsmärke. Inte ens en liten Iphone.

Min son är 20 år och läser till sjöingenjör. Han är naturligtvis tvärsäker på att han vill se ut såhär resten av livet.  Jag säger inte att det är fult, jag kan också se att det är konstfullt gjort. Men han var finare innan.

Inte i originalskick längre.

Kommentarer

  1. Kommentar av Lillsnörpa den 19 december, 2009 kl 09:49

    Jag kan hålla med dig! Men jag tycker din sons tatueringar är fina! /Lillsnörpa

  2. Kommentar av Maddie den 20 december, 2009 kl 12:03

    Tatueringar har ett brett spektra. Från fylledumheter till riktiga konstverk.

    Min första tatuering hade jag aldrig gjort idag, 12 år senare. Samtidigt så ångrar jag den inte. Den är som en årsring 😉

    Alla mina tatueringar (är uppe i 5 st nu) sitter så jag kan dölja dem. Inte för att jag inte kan stå för dem utan för att det är så lätt att bli missbedömd pga ens tatueringar.

    Var på kurs i våras. Efter 4 dagar visade jag en av mina tatueringar. Den är rätt stor och sitter på benet. Då sa de flesta av de andra kursdeltagarna ”jag trodde inte att du var en sån…” Säger kanske mer om dem än om mig.

  3. Kommentar av sara - Glitterögon den 20 december, 2009 kl 12:59

    Jag håller med dig – att tatuera in mina barns namn är det enda jag skulle kunna tänka mig i tatueringsväg. Men samtidigt kan man ju alltig ångra placeringen av tatuering eller typsnittet. Jag gillar mitt namnhalsband, en tjock silverring med barnens namn ingraverade. Inte lika permanent. Kärleken till dem är ju ändå alltid lika stor.

  4. Kommentar av Klankis den 20 december, 2009 kl 02:41

    Jag var otroligt korkad när jag var 18 och gjorde en tatuering på armen, inte så smart! Håller på att ta bort den med laser nu, det är dyrt och gör jätteont och tar en j***a tid – har hållit på i 2 1/2 år…och det är en bra bit kvar.

  5. Kommentar av Johanna ♥ mamma till Minna & gravid med bebis nr 2 den 20 december, 2009 kl 09:14

    Jag är själv tatuerad, mina föräldrar gillar det inte, men är vana då jag tidigare även hade 8 piercings, som nu alla är borta. 🙂
    Jag fick pierca mej som 15åring, vänta med tatuering till 18år.
    Ångrar ingen (än?) och kommer försöka få mina barn att vänta (om dom nu vill tatuera sej) tills mins 18, och hoppas jag har något att säga till om.
    Ska juh känna att det är något som dom vill ha för livet, inte en impulsgrej, kul sak utan en seriös tanke bakom.

    KRam och trevlig andra advent!

  6. Kommentar av Sandra Wikberg den 21 december, 2009 kl 06:40

    Ingen tvingar någon till att tatuera sig, det är ett eget val.
    De få som ångrar sig är oftast missnöjda över en dålig tatuering för att de gick in på närmsta ställe.
    Eller en åsikt de ej kan stå för längre.
    Eller sin käraste namn.
    Gör man sin research innan och skaffar sig ett konstverk du har med dig för livet blir tatueringen ett med kroppen.
    Alla har något vi är nöjda med, olika delar av kroppen, jag är riktigt nöjd med mina tatueringar, mycket finare än bara hud.
    Detta är min åsikt.