2 januari, Kategori: Barnbarn, Okategoriserade

I väntan på ett telefonsamtal…

Här sitter jag, 10 mil bort på snöiga, hala vägar, och väntar på ett telefonsamtal. Det kan komma idag eller om 2 veckor.

Det är två och ett halvt år sedan sist. En mycket matt och trött, men lycklig röst i telefonen, och ett svagt gnyende i bakgrunden. Det gick bra. Bebin mår bra, och mamman mår bra.

Den gången hade jag själv skjutsat föräldrarna till BB, och kramat om innan de försvann innanför sjukhusporten. Sen blev det en djävulsk, tyst väntan i 36 timmar som jag helst inte vill uppleva igen. Till sist ringde jag förlossningen, helt förtvivlad av oro, och kopplades till en underbar barnmorska som sa: ”Vänta lite, jag ska lämna över telefonen…” och så fick jag äntligen höra att allt nyss hade slutat lyckligt, även om det varit väldigt besvärligt och utdraget.

Jag vet inte vad jag vill just nu. Att hon ska ringa redan när de åker in till BB, eller att hon ska vänta tills bebisen är född. Jag kan ju inget göra! Helst skulle jag ju vilja vara med hela tiden, det är bara att erkänna! Komma med svala fuktiga handdukar, hålla handen, peppa… Pappan kunde säkert också behöva stöttas, det är första gången för honom också.

Men jag vet förstås att det är helt omöjligt. Vi kommer inte ens att få hälsa på efteråt, inga besök tillåts pga smittorisken just nu. Det går svininfluensa, RS-virus, vanlig influensa och vinterkräksjuka. Inte ens syskon släpps in.

Jo, nu har jag bestämt mig,  jag vill absolut veta när de åker in, det vill jag! Hur olidligt det än kommer att bli att sitta här, tio mil bort, med armarna i kors…

Gästsängen väntar...

Kommentarer

  1. Kommentar av Annica den 2 januari, 2010 kl 04:32

    Ett tips bara. Jag gillar din blogg och du har ju gott om foton, verkar vara händig med kameran. Jag läste i en annan blogg, minns inte vilken, om en tjej som tog ett foto varje dag och la som en bilddagbok. Det tycker jag lät så roligt, skulle nog passa dig också? Jag började igår, och än så länge idag har jag sett så många vackra motiv i ett snöigt soligt Småland att det varit svårt att välja….
    Hoppas nedkomsten går bra!
    Annica

  2. Kommentar av Katinka den 2 januari, 2010 kl 06:02

    Tack för tipset, det ska jag fundera på! Det vore kanske roligt att ta en bild från samma plats? Då måste jag bara fundera ut var… Nånstans nere vid sjön kanske, där det märks att årstiderna växlar…hmmm, tål att tänka på! 🙂

  3. Kommentar av sara - Glitterögon den 2 januari, 2010 kl 06:18

    Åh vilken spännande, nervös och pirrande väntan. Ska bli kul att höra dig berätta mer sen. Kram.

  4. Kommentar av Elin - Ett hus till oss den 2 januari, 2010 kl 08:28

    Så spännande! Jag förstår att det måste vara nästan jobbigare (?) att sitta långt bort och inte veta någonting. När man är där är man så inne i det.

    Vilken fin summering av 2009 du har gjort. Otroligt bra jobbat att du kom igenom det tunga. Jag håller med, man borde göra det varje år.

    Kram Elin!

  5. Kommentar av Pappa Kalle den 2 januari, 2010 kl 08:50

    Den sista tiden är det ju jag som varit på andra sidan och ringt sådana där samtal. Vet inte vad som är roligast; att ge beskedet eller få beskedet. Men jag vet att den där stunden – då man ligger där utmattad med en nyfödd och allt är klart och vetskapen finns med – vetskapen om att alla sitter där hemma och undrar nu och väntar. Och man tänker att just nu är det bara vi tre i hela världen som känner till – det är då man lägger ner telefonen ytterligare en stund bara är för att man kan (och sen jävlar ringer man som en tok och smsar och facebookar och twittrar så pass att man inte ens har tid att unna den nyfödda en blick på flera timmar).

Kommenteringen är stängd.