24 januari, Kategori: Okategoriserade

Skidsöndag med tankar om livet och döden.

Idag har varit en dag av funderingar, fixande med mitt nya arbetsrum och så en lång härlig skidtur med man och hund.

Tacksamhet är ett ord som dyker upp allt oftare i mitt huvud numera. Tacksamhet över allt jag har; en fin familj, ett arbete jag älskar och ett hem på världens vackraste plats. Det är så lite som skiljer högsta lycka från djupaste olycka. Det som drabbade den här familjen för knappt en vecka sedan, när deras son blev dödad av tåget, är svårt att sluta tänka på. Pappan i familjen skriver en blogg som jag helt enkelt måste läsa varje dag, medan jag tänker: Hur är detta möjligt att klara av…? Hur överlever man?

Inte för att något av mina barn varit  nära att dödas av ett tåg, men den där rädslan att något kan hända har förföljt mig ända sedan jag blev mamma första gången. Jag har bemästrat och tvingat undan rädslan, för annars är jag rädd att tappa kontrollen över min oro. Vårt fjärde barn höll på att inte bli av, för jag var så rädd att bli ännu mer sårbar än jag redan var med tre friska, fina barn. Hur skulle jag våga lita på turen att ett fjärde barn skulle födas friskt och överleva barndomen?

Idag vet jag att man inte kan köpslå med livet, det finns inga garantier och ingen rättvisa. Imorgon kan mitt livsmått vara fullt. Eller något av mina barns. Jag får ingen chans att säga: ”vänta, jag ska bara…” Min älskade pappa hade så rätt, när han lärde mig att man ska aldrig låta solen gå ner över sin vrede. Och aldrig vänta med att tala om för dom man älskar, att man gör det.

Istället för kajaker.

Kommentarer

  1. Kommentar av Malin den 25 januari, 2010 kl 01:23

    Vilket klokt (som alltid) inlägg! Jag kan nog påstå att jag gläds och är tacksam, VARJE DAG! Måhända är det så att det kommit lite med åren, livets skola är ibland tuff och hård, men ack så lärorik! Vi kan inte gå och vara rädda för morgondagen, utan ta vara på denna dag istället. En konst som man lär sig till slut! Kramiz m

  2. Kommentar av Frida den 25 januari, 2010 kl 02:02

    Vad fint. Eftersom jag följt bloggen och familjen jag med så känner jag mig ledsen till och från, det är skönt att de får sådant fint stöd från alla runt omkring och att de har varandra.

    Så vitt jag kan se så har din dotter inte ärvt ett dugg av den där oroligheten, hon ser så cool och självklar ut med den lilla nyfödda. Vilken lycka att ha dem.

    Hoppas du får en bra dag!

    Kramar.

  3. Kommentar av Malin Svantesson den 2 februari, 2010 kl 09:32

    ”Råholmen Runt” står det på denna härlga vinterbild,
    är det Råholmen nära Kode? Intill Brattön och Älgön,
    Lövön…???

    Jag måste få veta, den platsen är helig för mig…
    min älskade Farfar byggde sommarhus där 1945, sedan dess är stället kallat i folkmun ”Svantessons Bygge”

  4. Kommentar av Katinka den 2 februari, 2010 kl 09:55

    Kära Malin, nu blir du kanske besviken, men det är inte samma Råholmen! Detta är en halvö som hör till Flatön, och som sticker ut i Koljöfjorden alldeles innanför Malö Strömmar. Men den är helig för mig också! 🙂