18 oktober, Kategori: Foto, Okategoriserade, Resor

Inte konstigt att man längtar bort nån gång…

Svar på Farmorsfrågan nr 187.

Ibland blir det bara för mycket grått och trist och för mycket kyla. När jag inte kan värja mig mot pessimister och glädjedödare och lyckosabotörer, då rymmer jag någon annanstans.

Vart jag flyr, det beror på var jag är. Om jag är fast på ett tåg eller någonstans där jag inte kan flytta mig rent fysiskt, då tar jag fram hörlurar och Ipod, Ipad eller Iphone. Musiken sviker aldrig, kan alltid lugna, trösta och lyfta humöret.

Om jag är hemma och längtar bort för en stund, tänder jag en brasa i kaminen i uterummet och kryper upp under ett fårskinn i soffan. Snart får elden fäste i björkveden och värmen från kaminen sprider sig i hela rummet. Nu kan jag jobba med datorn i knät, eller läsa, eller blogga, eller redigera bilder.

Men uterummet i all ära, jag har nästan alltid en längtan att resa längre bort. Alldeles oavsett om jag känner mig lite låg eller inte. Just nu fantiserar jag om södra Turkiet,  Thailand eller Vietnam. Men Kanarieöarna vore inte heller fel, jag har hört berättas om fantastiska vandringsleder i bergen. Det ska vara lagom varmt och lagom spännande. Jag är inte någon äkta äventyrerska, ingen som tar farliga risker. På Adlibris hittar jag boken ”Vandra på Kanarieöarna – 50 vandringsturer på Kanarieöarna ” och klickar förstås genast hem den. Kommer i brevlådan om ett par dagar. Internet är fantastiskt.

Vad är en farlig risk? Jag både gick och cyklade ensam i timmar, sena helgkvällar i Paris och Montreal i våras. Helt utan ängslan, kände mig aldrig osäker. Men när jag tänkte ta tunnelbanan till södra Stockholm i lördags natt och promenera sista biten till hotellet, blev jag varnad av hela mitt sällskap och övertalad att ta taxi istället. Är det verkligen så farligt i Stockholm och så fridfullt i Paris?

Ibland undrar jag om min längtan bort helt enkelt beror på att det händer för lite här hemma på ön?

Kommentarer

Inga kommentarer än