Testbloggare för BabyBjörn matstol!
Yippee! Jag hade den stora turen att bli utsedd till testbloggare för andra gången! Första gången var det Baby Jogger City Mini som testades av Tiny 1,5 och Mini 4 månader. Den vagnen är nu storfavorit på alla längre eller kortare resor. Robust och urpraktisk när man till exempel åker tåg, buss eller tunnelbana och väldigt enkel att ha med sig i bilen. Jag tänker återkomma till den vagnen i en senare bloggpost, för jag vill verkligen ta mitt testuppdrag på allvar. Mamma A tyckte ju att sittvagnen kändes lite för öppen framtill, att Mini sitter helt oskyddad. Men nu har hon sett på nätet att det finns en bygel som man kan köpa som tillbehör. Jag återkommer med rapport!
Förra veckan kom den andra testprodukten med posten. En BabyBjörn Matstol ! Mini har hunnit bli 7 månader och vill gärna sitta med vid bordet och äta, så att testa en matstol är perfekt tajming. Mamma A blev väldigt glad, hon har visserligen en Stokke stol som de stora tjejerna har använt, men den känns inte säker för Mini som är lika livlig som hon är vinglig och ostadig.
Lilla A med kompis var ensam hemma med mamma och fick nöjet att packa upp och montera stolen.
Mitt första intryck av stolen är: Superbra att slippa lyfta barnet uppåt ur stolen (och riskera att få med sig hela stolen om bebin böjer benen eller råkar hålla fast någonstans). Här fäller man helt enkelt fram hela bordsplanet och lyfter barnet rakt ut ur stolen.
Lika praktiskt förstås när man ska placera barnet i stolen. Vem har inte försökt pricka ingångshålet till barnstolen med en vilt sprattlande unge?
Sen gillar jag att bordsskivan är så bred och har kanter. Och att man slipper mixtra med säkerhetsselar.
En möjlig nackdel är att spärren som man måste lossa för att fälla bordsskivan kräver att man är rätt stark i nyporna för att orka trycka och vrida samtidigt. Lilla A klarade inte av det utan hjälp. Men det kanske var meningen? För barnsäkerhetens skull är det kanske bäst att småsyskon inte kan öppna stolen av misstag eller på lek.
Jag var tvungen att åka innan huvudpersonen var hemma, så därför såg jag inte vad som hände när Mini placerades i stolen första gången.
Men jag återkommer med mera feedback när stolen har varit i bruk ett tag. Mina egna dåliga erfarenheter av barnstolar har varit A: att man alltid snubblar på dem B: att de är så himla svåra att hålla rena C: Att de kan välta. De ska bli intressant att se hur BabyBjörn Matstol klarar de här kritiska punkterna.
Tills vidare kan jag rapportera ett förtjust MMS från mamma A som lyder: ”TOPPENSTOL!” och så den här bilden:
Svar på Farmorsfrågan nr 185.
Det här svaret har jag funderat på ett par dagar. Vänt och vridit på det som kommit upp i huvudet. Synat mina tankar och känslor kritiskt. Är det verkligen sant? Kan jag stå för det? Låter det inte väl hårt?
För svaret jag kommit fram till är nämligen: Det blir mindre och mindre viktigt att vara omtyckt av många.
Det räcker att mina barn och barnbarn älskar mig för den jag är, trots att de inte har valt mig. Och att min man fortsätter att välja mig, varje dag.
Det finns förstås fler familjemedlemmar och vänner som jag älskar och vill vara älskad tillbaka av. Men det där ”ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi bli” det gäller inte för mig. Kvinnotidningarnas reportage om hur viktigt nätverket och vännerna är för hälsan stressar mig oerhört ibland.
Mina nära vänner kan räknas på ena handens två fingrar. Jag tror det beror på att jag har så svårt för att kompromissa.
Men det vore fel att säga att jag struntar helt i vad alla andra tycker. Det vore att ljuga för sig själv. Det märkte jag inte minst på skrivarkursen i helgen, där en yngre författarinna hade bestämt sig för att jag var en ytterst odräglig person. Så fort jag yttrade mig himlade hon med ögonen och sökte samförstånd med sitt lilla hov som satt bredvid henne. (Men ååååh – vem tror hon att hon ääär?) Förmodligen hade jag provocerat henne med något jag sagt om mig själv när alla deltagare skulle presentera sig för varann. När jag ville diskutera grammatiken i en väldigt populär bok måste hon påpeka att den var helt ointressant, men att hennes mamma nog hade läst den. Vad jag än sa invände hon.
Nej, hennes ogillande kan inte skada mig eller ens göra mig ledsen. Men att helt skaka av sig går inte, om inte annat blir jag nyfiken. Varför tyckte hon så illa om mig? Vad var det jag sa som var så hemskt? Att jag drömmer om att bli författare? Att jag har ett företag?
Igår var det min kväll med lille L igen. När mamma K gick till sitt lärarjobb åkte vi till mamma L med familj och fick världens godaste middag och en massa goa kramar.
Vid läggdags åkte vi hem till lille L, och jag läste saga medan han drack choklad i nappflaska och åt kanelbulle i sängen. När mamma K kom hem hade vi båda somnat. Hon hade köpt handgjorda konfektkulor från Bräutigams som tack för hjälpen. Men de här kvällarna varannan vecka med lille L är verkligen ingen uppoffring, de är en ren förmån.
Tiny ääälskar att prata i telefon. Hon är en dröm för en frånvarande mormor. Hon kan springa omkring och pladdra i mobilen hur länge som helst, peka och skratta och prata långa obegripliga haranger. Här är det farbror M som har varit hos tandläkaren och behöver lite tröst och förståelse.
Första sidan klar!
Idag har jag skrivit första sidan på min första roman. Det känns helt overkligt. Inte just den sidan, den finns ju faktiskt, men de kommande 299 sidorna, hur ska jag få till dem?
Hoppas kursledaren författarcoachen Ann Ljungberg kan tala om det för mig imorgon innan skrivarkursen ”Den medvetne romanförfattaren” avslutas.
Eftersom gruppen är så stor hade Ann kallat in två hjälpledare bl a Dag Öhrlund, bestsellerförfattare, fotograf mm.
Hans redogörelse för en författares ekonomiska villkor var minst sagt intressant, och ganska nedslående misstänker jag för några på kursen. Fenomenet Camilla Läckberg har nog gjort att en del tror att det är rätt lättförtjänta pengar att skriva bästsäljare. Ha ha!
Tur att jag kan försörja mig på mitt jobb och bara ha skrivandet som hobby.
Här hittar du förresten början på Kapitel 1 scen 1. Jag tror att den ska heta KvinnaMinne. Eller kanske Zumba på måndagar. Vi får se. Förlaget bestämmer visserligen. Jag får väl hoppas att jag blir refuserad då, så jag åtminstone får bestämma titeln själv.
Hur som helst så tar det minst två år innan boken är färdig även om jag skriver fort. Det här är det enda smakprovet jag kommer att lägga ut på bloggen. Jag gör det bara för att jag vill ha ett historisk bevis hösten 2013.
Omutifall att.
En dag i Amelia Adamos skor.
Nåja, inte riktigt. Men nästan. Hon hade på sig ett par stövletter i onsdags som jag kände att jag bara måste ha. De fanns i en butik i Gamla Stan, Fröwi. Förutom att de är röda och jätteläckra så får mina hålfotsinlägg plats. De är underbart bekväma. Och de har klack! Knappt jag tror det är sant att det är mina fötter på fotot.
– Posted using BlogPress from my iPad
