2 december, Kategori: Okategoriserade

Sista kvällen.

Ingen kommer tro att jag varit på Kanarieöarna en vecka. Av de där timmarna mitt på dagen när jag hade tänkt sola och bada blev det vila på rummet och försöka bli frisk.
Men jag har skrivit över 6000 ord, är klar med en synopsis och har kommit långt med mina karaktärers familjeförhållanden och släkthistorier, så jag är väldigt nöjd ändå.  Och så har jag träffat författarcoachen Ann Ljungberg och fått nyttiga råd och massor av uppmuntran.
Imorgon går flyget hem, och det är precis lagom. Nu börjar jag känna mig lite ensam. Längtar efter alla de mina. Redan efter sju dagar alltså. Jag som drömde om att fly vintern i Sverige i flera månader förra året! 
Men nu vet jag att det inte behövs ett hus eller en lägenhet i ett varmt land. Det behövs bara ett andningshål. En sån här vecka då och då under den mörka årstiden räcker långt. Som en säl behöver jag komma upp över ytan till sol och värme ibland, för att orka frysa oktober till maj. 
Det är lyxproblem, jag vet.
 

 

De här sandskulpturerna invigdes idag på stranden. Flera konstnärer har hållit på dag och natt under hela veckan att gestalta olika scener ur julevangeliet med hjälp av sand och vatten. Samt någon sorts bindemedel, förmodligen vattenglas. En stor bulldozer har skyfflat upp flera meter höga vallar av sand runt hela området, så att ingen ska kunna tjuvkika. 

 

Ö
 

Kommentarer

  1. Kommentar av Ewa den 4 december, 2011 kl 10:12

    Sandslott! som allt skapat i det korta livet . Snart,strax bortspolat och bortglömt. Gäller faktiskt allt utom kärnkraftsavfallet som vi tänker gömma i urberget. Det får aldrig, aldrig glömmas bort. Skrivet i sand… Kram Ewa

  2. Kommentar av Annika den 5 december, 2011 kl 09:17

    Tack för att du kikade in på min blogg
    Kanarieöarna är en favorit, och att bara få åka iväg en vecka är skönt även om det inte blev som man tänkt sig