Fick han hjälp?

Han är på väg ut samtidigt som jag är på väg in och vi lyckas undvika en krock, stirrar några sekunder på varann. Han har ett blödande jack tvärs över kinden och mera blod på flera ställen i ansiktet. Jag hinner inte se så noga.

Han möter inte min blick men det lyser förtvivlan och panik om honom, han vacklar till bakåt så att jag kommer förbi och han skyndar, nej flyr sedan ut på gatan. Först blir jag rädd, jag också. Tänker: narkoman, mördare, bara inte Javier ligger död där uppe i sin portierhytt. Sen: så rädd han verkade.

När jag kommer upp i lobbyn är det inte Javier som har passet ikväll, utan mannen från Jamaica. Han som har en liten tvåårig svartlockig son som brukar komma och hälsa på pappa på jobbet ibland med sin spanska mamma.  Två holländska gäster är också där och surfar på lånedatorn. De ser förfärade ut. ”Såg ni den där mannen?” säger jag. ”Vad hade hänt?”

”Han ville ha ett rum”, säger mannen från Jamaica och smackar föraktfullt med tungan. ”Men jag sa att det var fullt.  Såna där.  Those people.”

Jag går upp till mitt rum och lägger den nyköpta flaskan kanarisk honungsrom överst i väskan som redan är färdigpackad. Imorgon ska jag flyga hem.

Upp mot  mitt fönster stiger stojet och skratten från de asiatiska småbarnen som leker utanför sina föräldrars butiker halva natten medan nya varor som kommit från Kina levereras av lastbilar som köar efter varann längs den smala gatan. På avstånd hörs en siren. Jag hör inte skillnad på polisen och ambulansen, de låter likadant. Det gör förhoppningsvis ingen skillnad för honom heller, om det är den ena eller den andra. Bara det är någon som släpper in honom.

Jag är så tacksam att jag inte är hans mamma.

Någons mamma i Santa Ana Cathedral i Las Palmas där jag gick runt med kameran en stund igår.