Manana, manana…
Fy vilket trist inlägg det här blir… I över 30 minuter har jag nu suttit och väntat på att Websidan till Telia Företag ska ladda ner. Nu har klockan hunnit bli 20 och Telia Kundtjänst har stängt. Var god säg inte att jag skulle ha ringt det eller det telefonnumret, jag försökte igårkväll helt utan framgång, de fungerar inte från utlandet fast det står att de ska göra det. Mitt spanska kontantkort på 200:- sa bara slurp när jag knappade runt för att försöka spärra mobilen och blev utslängd ur systemet gång på gång. Till slut kom jag på att gå omvägen via Spärrservice där jag har registrerat mina kontokort och få hjälp av en snäll tjej som hette Josefin att bli kopplad till ett Telianummer som fungerade.
När jag hade stöldstängt mobilen fick jag veta av en automatröst att jag måste ha ett speciellt nummer som står på polisanmälan för att Telia ska kunna göra mobilen obrukbar.
Därför stod jag först i kön när resebyrån öppnade kl 16 för att få hjälp av Maarja, Vings fantastiska platschef i Las Palmas, att göra en telefonanmälan till polisen först. Man ska nämligen göra det, med hjälp av ett särskit formulär. Jag fick ett referensnummer och travade iväg till Policia Municipals kontor i hamnen, där tre mycket vänliga poliser hjälptes åt att skriva ut en rapport i fem exemplar som jag fick underteckna. Sen var det klart, och jag satte mig vid datorn på hotellrummet för att få tag i Telia.
Tillbaka på ruta 1 igen. Det är lika bra att inse – mellan 18 – 24 kan man glömma bort att försöka uträtta något på nätet. Vi är så bortskämda hemma med att Internet fungerar snabbt och smärtfritt. Detta är förmodligen en bra övning i tålamod.
Jag får vänta till imorgon.
Svar på Farmorsfrågan nr 213, vad jag skapar just nu.
Jag trodde förstås att jag reste hit till Las Palmas för att fortsätta skapa på min roman. Och det har jag också varit väldigt disciplinerad med. 8 timmar om dagen skriver jag i snitt. Hittills.
Men när min IPhone stals på stranden igår rubbades alla cirklar. Den var förvaringsplatsen för så väldigt mycket av det som är jag. Det var inte bara telefonnummer, kalender, lösenord och anteckningar. Där fanns också över 500 foton, en massa nedkastade ideer, alla gamla sms. För att inte tala om kameran, apparna som gjorde det lätt att kommunicera både i bild och ord, apparna som hjälpte mig hitta i Las Palmas och som visade hur långt jag har joggat, facebook som talade om vad mina barn och mina vänner har för sig just nu. Alla de många timmarna intervjuer med mamma. Jag vet att det mesta går att få tillbaka så snart jag köpt en ny Iphone och synkat på Itunes. Det är inte det. Det är just nu som är kruxet.
Det känns mycket mer ensamt utan min Iphone.
Tre dagar i veckan är det gympa på stranden, idag var andra gången. 7 damer 50+ och så ledaren som är en betydligt yngre sjukgymnast och personlig tränare. Jag berättade förstås om stölden och fick genast veta en massa om alla de andra också. Det slutade med att jag nu har hittat ett nytt boende för nästa vinter! En liten lägenhet med kök och balkong med havsutsikt, President Playa heter stället som ligger precis intill strandpromenaden. Där bor kanske 10 – 15 hyresgäster, svenskar, norrmän och ett par tyska författare bl a. Alla känner alla och de flesta bor här halvårsvis och magasinerar sina tavlor och sitt porslin i källaren när de reser hem till Sverige!! Det är obetydligt dyrare än där jag bor nu, och den merkostnaden tjänar man snart in på att kunna laga mat själv. Det finns inte på nätet, ser inte ut som ett hotell på utsidan. Det är svårt att få plats, men nu har jag i alla fall bokat 2 veckor i november! Jag hade aldrig hittat det på egen hand.
Så svaret på Farmorsfrågan 2013 blir detta: Jag skapar just nu nya kontakter och förutsättningar för ett annat vinterliv i framtiden. Och konstigt nog blev det lättare när min Iphone blev stulen och jag blev tvungen att försöka bli lite mer social.
Inte riktigt samma kompis…
Barrikaderad
Sådär, nu kan jag sova tryggt. OM tjuven som stal min väska med bland annat hotellnyckeln listar ut vilket hotell jag bor på. (Rumsnumret står tydligt på nyckeln). Då kommer han i alla fall inte in i mitt rum medan jag sover.
Jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tänka om detta. Det påminner förstås om när jag blev lurad på Blocket. Men den gången var jag dum. Den här gången tycker jag inte att jag var oförsiktig alls. Det är någonting med ens världsbild som ändrar sig när sånt här händer. Jag vet ju att folk blir rånade och lurade hela tiden. Och ännu värre saker. Men när det inte händer en själv eller ens närmaste, så vänjer man sig vid att leva i en bubbla av trygghet och välvilja där andra människor inte vill en något ont.
Det är väl bra…eller? Förresten så ville den där tjuven inte mig något ont. Han ville bara ha mina värdesaker och det är skillnad.
Fast just nu längtar jag ändå extra mycket efter dem som jag vet älskar mig.
Rånad på stranden.
Det kanske inte heter rånad när man blir bestulen medan man ligger och dåsar i solen på beachen?
Det här är i alla fall vad som hände.
Mellan 15 – 17 tar jag en skrivpaus och går ner på stranden. Jag breder ut min handduk mellan en svensk barnfamilj på åtta personer och ett norskt pensionärspar. Det är kanske 10-15 meter mellan oss. Det gör mig ingenting att det är lite tätt med folk, det är mysigt att ligga och lyssna på småpratet i bakgrunden. Om jag ville skulle jag kunna lägga mig betydligt mer ostört längre bort, men det gör jag alltså inte.
Jag lägger mig på mage på handduken, den nyköpa strandbagen ligger bredvid mig, också på handduken. Jag kan känna den mot kroppen. I den ligger min magväska med ungefär 30 Euro, min Iphone, min hotellnyckel, mina nya jeansshorts och bikinibyxor, och en blus. Och så min anteckningsbok förstås. Den har jag alltid med mig.
Eftersom klockan är 15 är jag inte rädd att bränna mig, så jag kopplar av och dåsar nog en stund. När jag ska vända mig över på rygg är väskan borta.
Det är en helt overklig känsla. Kan det vara sant? Jag reser mig och frågar den svenska familjen om de sett något? Nej. Det norska pensionärsparet då? Nej. Alla blir ledsna för min skull och kan inte förstå hur det har kunnat hända mitt framför ögonen på dem.
Jag drar mig till minnes en situation igår. Då låg jag nästan på samma ställe, och gick ifrån min väska och min handduk en liten stund. (Först svepte jag handduken om väskan så att den inte skulle vara så iögonfallande.) Jag gick kanske hundra meter längs stranden, inte längre än att jag såg mitt knyte hela tiden. På tillbakavägen såg jag en mycket brunbränd man i badbyxor stå och röka precis där mina saker låg. Så nära en hög med saker på stranden skulle jag aldrig ställa mig, om det inte var mina saker. Han stod där som om de hörde till honom. När jag kom flyttade han sig till ett sällskap längre bort.
Att bli av med min Iphone har varit min mardröm. Nu har det hänt, och världen gick inte under.
Jag har köpt en liten rosa spansk mobil för 30 Euro, med ett spanskt kontantkort. Jag har gått in på Findmyiphone.com och sett till att allt innehåll på min Iphone raderas. Imorgon går jag till Vings kontor och får hjälp med polisanmälan.
Det enda som gnager är hotellnyckeln med mitt rumsnummer i stora siffror. Fanns det någonting i min väska som skvallrade om namnet på mitt hotell?
Jag är också hemskt ledsen över att min anteckningsbok är borta.
Men jag tänker inte låta detta förstöra min tid här.
Jag är glad att jag inte hade pass, kontokort och en massa pengar i väskan.
Och jag är tacksam att jag inte lever ett liv där jag behöver stjäla från turister för mitt uppehälle. För som Evert Taube skrev: ”Vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?”
Farmorsfrågan 213. Vad skapar du just nu?
”Att samla vackra stenar är en underbar ide'” Tove Jansson, Vem ska trösta knyttet.
Fake it til you make it!
Den här bilden tog jag igår för att illustrera ordet ”fejk” som är veckans fototema på www.fotosondag.se (där jag har varit med 103 veckor i ett sträck nu!)
Att låtsas vara något som man inte är. Att lura sig själv.
Å ena sidan är vi uppfostrade att tycka det är fult och moraliskt förkastligt. Du skall icke förhäva dig. Var ärlig och sann. Var dig
själv.
Å andra sidan är detta det viktigaste rådet från alla som är experter på hur man blir framgångsrik och når sina drömmars mål:
Tro att du redan är den du vill och kan det du vill kunna! Se dig själv på toppen av berget! Gå in i rollen som vinnare!
Jag har själv tillämpat den tekniken när jag gick ner 25 kg i vikt. (Och jag har till och med läst det i en bok om sex, Ylva Franzéns klassiska ”Orgasmera mera” tror jag.)
Min väninna Barbro Esbjörnsdotter, som redan har skrivit tre böcker, säger att hon måste gå in i sin författaridentitet för att kunna skriva. Det tror jag på.
Så här ser min författartillvaro ut just nu i Las Palmas:
07.15 – 08.30 Joggning eller promenad.
08.30 – 09.30 Frukost, Facebook.
09.30 – 12.30 Skriva på hotellrummet.
12.30 – 16.30 Lunch på hotellrummet (ost, frukt, nötter, yoghurt), mail, ledig.
16.30 – 19.30 Skriva på fiket Casa Suecia.
19.30 Middag ute. Igår blev det kafta på en liten libanesisk sylta.
Jag är en författare, jag är en författare, jag är en författare…
– Posted using BlogPress from my iPhone
Hola Katinka!
Det är lite roligt att hotellpersonalen känner igen mig. Javier, den av bröderna som talar engelska, lyste upp när jag kom släpandes på min väska uppför den smala, branta trappan som leder från gatan upp till lobbyn. Han berättade stolt att han hittat ett skrivbord till mig. Om jag ville hjälpa honom att bära in det på mitt rum?
Efter det gick jag en sväng till konditoriet Casa Suecia, tog en kopp kaffe och växlade några ord med den mystiske mannen som ofta sitter där och skriver för hand i en tjock anteckningsbok. Undrar vad han skriver? Det ska jag ta reda på innan jag reser hem igen.
Sen gick jag till kvarterets supermarket och handlade the, mjölk, honung, valnötter, persikor, apelsiner och ost. I kön bakom mig stod en vänlig farbror med en mini-Sigge i sin väska.
När jag kom tillbaka till hotellet hade Javier tagit fram min vattenkokare som stått på en hylla i deras kök sen sist.
Nu är det bara att sätta igång! 🙂
– Posted using BlogPress from my iPhone
Tillbaka i solen.
Jag tar lokalbussen från flygplatsen och in till Las Palmas. Så hemtam känner jag mig den här gången, tredje turen till Kanarieöarna i vinter.
Bussbiljetten kostar 2,90 euro istället för 50 med taxi. ”Mitt” hotell på den lilla bakgatan är bokat sedan i februari, det kostar 300:- dygnet. Jag tar mig hit med hjälp av två billiga restresor – en för hitresan och en för hemresan. Den här gången fungerar webmail, jag kan både sköta mitt jobb OCH skriva roman långt borta från kyla och mörker.
Varför då det här sjuka behovet att försvara mig, till exempel genom att redogöra för hur billigt jag har ordnat detta?
Skuld, skuld, skuld är min arvedel och alla måste tycka om mig annars får jag ångest.
Min coach Eva och jag pratar ofta om detta, jag hoppas verkligen att jag en dag kommer att kunna släppa den här känslan av dåligt samvete när jag har det ”för bra”.
Ibland känner jag en sån avundsjuka på de mäktiga män som får miljoner i lön och bonus och avgångsvederlag. Inte för pengarna, så mycket behöver ingen och är ingen värd. Men för deras magnifika avsaknad av skuld. Vik hädan, Jante!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Skål lilla mamma!
Ett glas Bristol Cream framför Antikrundan. Rollatorn funkar utmärkt som serveringsbord. Imorgon tidigt går mitt plan och det passar så bra att övernatta hos mamma. När Antikrundan är slut sitter vi och pratar om gamla tider, övernaturliga händelser och om när min mormor fick alla sina tänder utdragna och nästan förblödde.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Svar på Farmorsfrågan 212. Var kan du gömma dig?
Det första gömstället jag minns är vindsskrubben hos min bästis Kristian på Brödragatan. Där hade vi gömt en stor rund sirapsburk i papp, köpt för pengar som han hade knyckt av sina föräldrar. Vi åt sirap genom att doppa fingrarna i burken.
Nuförtiden har jag andra anspråk på ett bra gömställe. Det viktigaste är att man måste kunna vara ostörd av andra. Gärna se men inte synas.
Fotograferandet kan vara ett slags gömställe har jag insett. På gott och ont. Bakom kameran kan man vara ganska ostörd mitt i vimlet.
Vackra Evelina skriver bloggen Happilyeverafter.se och henne fotograferade jag för en av LifeStones annonser.
– Posted using BlogPress from my iPhone
