8 december, Kategori: Författarblogg, Okategoriserade

Tomrummet efter en människa.

På min dagliga lufsarrunda längs kustlinjen norrut i stranden Las Canteras förlängning finns en mycket vacker och påkostad kilometerlång stenlagd strandpromenad. Typiskt EU-projekt. Den är byggd ovanpå och precis i kanten av den branta, vassa klippväggen och vindlar i krokar och serpentiner, följer  med in i vikar och ut på uddar.

Långt nedanför bryter Atlantens vågor och vid högvatten kastas  kaskader av skum nästan ända upp. Längs vägen finns bänkar uppställda, och där sitter alltid folk och tittar på vågornas skådespel. Oftast ensamma gamla tanter och gubbar som jag uppfattar som urbefolkning.  De flesta turisterna hittar inte hit, här finns ju varken restauranger eller butiker.

Ungefär halvvägs, där vägen gör  en liten avstickare ut på en klippa, står en stor fyrkantig låda i rostigt järn. Den är nog tre meter hög. Tre av väggarna är perforerade med hål. Den fjärde väggen är i tjockt glas. Ställer man sig där ser man havet och himlen genom alla hålen.

En morgon låg det en krans framför järnlådan. Jag dit ut för att försöka lista vad det egentligen stod på den lilla plattan på marken framför.

Det visade sig att lådan är ett minnesmonument över  människor som omkom i en svår flygolycka i Spanien. Varje hål är en människa.

Jag kan inte sluta tänka på det. Kanske för att symboliken med alla hålen ligger så nära temat för min roman.

Man skulle kunna travestera John Donne  ( i Hemingways roman Klockan klämtar för dig.)

Ingen människa efterlämnar ett tomrum. Fråga inte efter vad en människa betydde. Betraktarens hjärta fyller tomrummet.

Bilden är tagen med min Iphone rakt mot glasskivan, därav speglingen. Man får föreställa sig det vackra och skiftande sceneri av hav och himmel som syns bakom varje litet hål.

Kommentarer

Inga kommentarer än