24 september, Kategori: Båtliv

Nästan framme. Cernavoda onsdag 23 september.

Det skramlar och klonkar bland oljefaten på den illegala bunkerbåten bakom oss. Vi har mannen ombord att tacka för mycket, och han har också förärats en svensk medalj från Göksäter. Fast vi tackade nej till påfyllning av diesel. ”Det är ingen risk”, log han, ”polisen är min vän.
När vi kom hit till Cernavoda efter nio svettiga motströmstimmar vinkade han välkomnande åt oss, och erbjöd oss att förtöja utanpå hans båt. Vi såg inga andra, normala tilläggsmöjligheter. Han talade dessutom tyska, och ringde till hamnchefen på vår VHF och bokade oss för en plats i konvojen genom kanalen till Constanta imorgon. Vi måste vara beredda vid radion klockan sex.
Framför bunkerbåten låg en något mer respektabel, blå stålbåt. En sån som rycker ut vid oljespill. Om vi ville kunde vi ligga utan kostnad utanpå den istället, vi förstod att det vore önskvärt. Nu i kvällsmörkret begriper vi varför. En nedsläckt farkost har lagt till där vi låg utanpå bunkerbåten,  det hörs skratt och prat och, som sagt, det slangas från oljefat. Odd spionerar från sittbrunnen. Det är polisbåten som ligger där.
Skepparen på miljöbåten bor ombord med sin hund, en trött schäferkorsning som inte bryr sig när Sigge går förbi. Annars är Cernavoda det värsta vi varit med om när det gäller vildhundar. Sigge har varit iland en kort stund för att kissa och baja. Under den tiden störtade säkert tjugo hundar skällande mot honom från alla håll. Hittills har alla varit strykrädda och gått att schasa undan, jag hade med mig båtshaken och viftade bort de mest närgångna. Inte roligt alls.
Dagens etapp var bara ungefär sjuttio km, men tog lång tid eftersom vi dels hade motström och gick i fem knop som mest, dels hamnade bakom långsamma jättepråmar som vi inte kom förbi.
Sceneriet på land var rent filmiskt, overkligt, svårt att ta in. Det är fattigdom på riktigt, inte en pittoresk film. Samtidigt kan man inte döma efter vår måttstock. Vår vardag hemma i Sverige utspelas på en annan planet jämfört med hur människorna här, i EU-landet Rumänien, lever.
Nu är dagarna märkbart kortare, det blir mörkt redan vid halv åtta. Vi ville hinna få i oss en bit mat och kanske handla lite och skyndade oss in mot centrum. Odd med en påk i handen mot hundarna. Bunkerskepparen hade varnat oss för ”ficktjuvar och zigenare”, en varning som vi hört många gånger nu och som sätter sig i bakhuvudet, man blir misstänksam och på sin vakt fastän vi hittills aldrig blivit utsatta för någonting. Hamnen bevakades av vakter vid en vägbom, och tre fyra lösa, stora, skällande hundar. Vakterna vinkade vänligt åt oss och skrattade samtidigt som de slog och skrek efter hundarna.

Inne i staden firades kväll, på torget framför rådhuset och i en liten park intill var det fullt av lekande barn och familjer. Precis som i andra städer vi sett fanns det leksaker till gratis lån. Små batteridrivna bilar i olika modeller som barnen sitter i och som kan fjärrstyras av en förälder. En hoppborg. En uniformerad vakt patrullerade diskret i parken.
Vi köpte hämtpizza, tog ut pengar i en bankomat och handlade med knorrande magar alltför många okända, ljuvligt doftande bakverk. Ingen, absolut ingen, talade engelska. Vi kan inte tyda någonting som står på skyltar eller till exempel på pizzamenyn.
När vi satte oss i Cernavodas kanske enda taxi för återfärd var det nästan mörkt. Taxiföraren frågade ”Port?” Han rökte i bilen hela vägen.

image

 

image

Kommentarer

Inga kommentarer än