Flygtur. Port Tomis 27 september.

Kranmannen Vadis var morgontidig och det blev lite för bråttom. Repöglan som masten skulle lyftas i hamnade på fel sida om akterstaget i höjd med spridarna. När masten var rest och provisoriskt säkrad med förstag och sidovant, gick det inte att få ner repöglan. Dessutom hade vindexen blivit lite tilltufsad.
Vadis undrade med teckenspråk om vi hade någon båtsmansstol.
Vi har två. En av typen gammal barngunga, som följde med båten, och en ny och modern, enligt Odd ett komplett onödigt inköp som jag propsade på hos Hjertmans. Gissa vilken vi tog?
Vadis visste precis hur den skulle användas. Han fick Odd att släppa taget med armar och ben för att kolla att den balanserade. Sen hissade han upp Odd i masten.
”You are very professional”, sa jag.
”I have been doing this for forty years”, sa han stolt. Förmodligen med samma kranbil hela tiden.
När Odd hade trasslat ut repet vid spridarna, och befriat akterstaget, tutade Vadis och tecknade att han ville hissa upp honom ända upp i masttoppen, för att fixa vindexen. Sagt och gjort.
Nerfärd. Odd ville förstås följa masten med händer och fötter, ungefär som en apa på nerväg i en palm. Helt fel enligt Vadis, som ville att Odd skulle greppa lyftvajern, som en lian, så att Vadis kunde svänga bort lyftkroken med Odd undan från masten.
Efteråt sa Odd att det kändes som om hela masten föll framåt, när han släppte taget. Vi hade ju inte fått fast akterstaget.
Resten av vilodagen har vi slitit som djur med att sätta focken, finjustera riggen, tvätta och packa ihop dingen, montera ner och stuva maststöttorna. Det senare ännu en oenighet oss emellan. Varför ska vi spara maststöttorna, undrar jag. De har ju gjort sitt. Men Odd vill tro att vi ska resa hem genom kanalerna en vacker dag, och att vi då behöver maststöttorna igen. Han vill att vår resa någon gång ska ha en återkomst, en hemkomst.
Så vill inte jag tänka. Jag vill vara framme när vi kommer till Turkiet eller Grekland. Hitta en hemmahamn där.

När det redan hade börjat mörkna kom danska Munin med mamma, pappa och tre små barn äntligen in i hamnen. De hade fått vänta tre timmar vid sista slussen före Constanza. Vilken tur att de hann hit innan ovädret! Nu tutar vinden i ordentligt och vi lär bli liggande i hamn minst till torsdag.

Vadis försöker få Odd att sväva fritt. Lägg märke till den antika båtsmansstolen på marken som Odd, tack vare sin säkerhetsmedvetna fru, slapp använda.

Sådärja! Balans!