20 april

20 april. Hamnrapport från Samos.

Tionde dagen sen vi kom, och vi är fortfarande kvar vid vår pontonplats i Samos marina. Jag klagar inte, men Odd börjar bli lite rastlös. De senaste tre – fyra dagarna är det blåsten och väderprognosen som håller oss kvar. Varken fock eller storsegel kan sättas på plats när det blåser som nu, över 15 meter per sekund i kastbyarna som störtar ner från bergsluttningen i norr, likt laviner av luft. Det ska fortsätta blåsa ända till måndag.
Bloggen här har varit tyst länge, eftersom råmanuset till min nästa bok ligger hos lektören för genomläsning, och jag fortfarande är fokuserad på mitt viktminskningsprojekt. Den som är nyfiken kan gå in på www.matdagboken.se och leta upp signaturen seglar67 s blogg.
Idag är jag sexton kilo lättare sedan livsstilsomläggningen annandag jul, och känner mig som en ny människa. Nu ska jag återgå till att blogga här som vanligt. Inte om viktresan, även om den faktiskt påverkar precis allting. Hur jag tänker, hur jag rör mig, vad jag orkar, hur jag mår. Och hur vi äter, inte minst. Odd tycker att det har blivit femstjärnig restaurang ombord, och det är lite sant, jag lägger mycket tid på att planera, handla och laga goda middagar. LCHF, förstås.
Det är vår på Samos, och de senaste dagarna har jag gått väldigt långa promenader, uppåt en mil, för att letat örter och blommor som ser ut som på bilderna i min grekiska flora. Av någon anledning ger det en särskild kick att känna igen åtminstone en del av växterna man går förbi. Dagens ryggsäck blev full av gissningar som jag packade upp på disken hos en vänlig kvinna i en organisk te- och kryddbutik. Det mesta fick slängas, men kapris var i alla fall rätt. Fast allldeles för tidigt, påpekade hon ogillande, inte förrän i maj är kaprisknopparna stora nog att plockas.

Blommor i fönstret – bara för bryggseglare. 🙂

image

Tidig morgon på kajen i Pythagorion. 

image

Dagens växtskörd innan identifiering.

image

Otillräcklig men spännande ändå.

image

Vild kapris.

image

Doft av timjan , rosmarin och oregano i hela båten!

image

 

 

13 april

Fyra timmar i flyktinglägret på Samos.

Kanske har ännu en gummiflotte i skydd av mörkret lyckats smita förbi den turkiska kustbevakningen i natt. I så fall har män, kvinnor och barn antingen tagit sig iland själva eller plockats upp av den grekiska kustbevakningen och befinner sig nu i lägret på andra sidan ön. I frihet och säkerhet, åtminstone i jämförelse med vad de flyr ifrån.

Turisterna är rädda för flyktingarna. Många väljer att semestra någon annanstans, vilket drabbar lokalbefolkningen hårt. Turismen är Samos kroppspulsåder. Vad är de rädda för, undrar jag. Jag har knappt mött en enda flykting sen vi kom hit 2015. Lägret i berget ovanför Samos stad är överfullt, de flesta får röra sig fritt ut och in, men vart ska de ta vägen? Alla väntar, på uppehållstillstånd, på att omplaceras av UNHCR, på att få fortsätta sina liv.

En bekant till mig ville veta om det är mycket bråk och stölder på ön? Jag förde frågan vidare till en ortsbo, som skrattade och svarade: ”De enda som stjäl är turisterna! Mina stentavlor på husväggen försvinner varje sommar!

Idag har jag varit i lägret tillsammans med Janita, barnsjuksköterska. När vi kom dit var kön redan lång utanför containern som rymmer hennes lilla hälsostation. Den bemannas och bekostas helt av volontärer, och fungerar som en sorts avlastning och filter till den statliga läkarmottagningen som några dagar i veckan är öppen i containern bredvid.
Janitas små patienter fick näsdroppar, hostmedicin, febernedsättande och i några fall antibiotika. En liten pojke med misstänkt bråck skickades vidare till läkare nästa dag, en öronpatient fick antibiotika, några diarre’patienter fick instruktioner och stjärtsalva, en liten flicka befriades från sex stygn på underarmen, efter att först ha fått bedövningssalva. Alla vägdes, blev tempade, lysta i öronen och lyssnade på lungorna. Många föräldrar fick febertermometrar. Noggranna journaler skrevs och kopierades.

Imorgon är det en frivilligarbetande barnmorska som har mottagning i containern. Janita tar emot de minsta barnen tre dagar i veckan. Jag fick vara med om fyra intensiva och omskakande timmar som tillfällig assistent, hålla bebisar, trösta syskon och handräcka när jag kunde.
Utan insamlade pengar från oss i Sverige och Norge skulle detta inte fungera. Allt från gosedjuren som tröstar rädda patienter, bedövningssalva, plåster, alvedonsuppar, modersmjölksersättning, nya flasknappar, antibiotika etc etc  bekostas av pengar som samlas in av två facebookgrupper och Janitas norska vänner. Det är både hemskt och underbart att tänka på.

På måndag ska jag få träffa en syrisk fyrabarnsfamilj som bor i tält, och vara med på friluftsskola som bedrivs av Samos volunteers.

Medan storasyster undersöks…

4CC260E5-BB29-470E-8CFA-7AB4E7F5A628

Ikväll har vi sjösatt. Livet är fullt av kontraster. Det är OK, man får försöka göra det lilla man kan, så gott man kan. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa några.

Turkiet. Så nära.

AAA9D948-9B61-4220-A913-DC6AF9026906

11 april

11 april. Första dagen på Samos.

Äntligen är vi i båten på Samos igen. Tidigare än någonsin, ännu dröjer det länge tills de första turisterna kommer. Resan hit tog tre dagar tack vare att vi har med oss Sigge. Tåg till Malmö, hotellövernattning, tidigt morgonflyg från Köpenhamn till Aten. Buss till Piraeus, hotellövernattning, färja nio timmar till Samos. Taxi till marinan, med stopp på Lidl för proviantering.

Inte konstigt om vi varit lite slaka idag. Vi bor i båten som fortfarande står på land, det är opraktiskt men övergående, sjösättning är planerad till fredag. Odd har redan polerat halva friborden,  jag har packat upp, stuvat undan, handlat, lagat mat.

Sigge uppför sig exemplariskt, bryr sig inte om alla katter och fräser åt närgångna lösa hundar    utan att starta bråk.

FAFBFB32-F280-47AB-8E3A-28C600B39556

Försommar.

785C2391-3994-4FE4-9D65-69794E2637A3

Inga båtar och inga turister. Snart börjar arbetet med att städa och möblera stränderna.

DD688D5C-6F59-404F-AE2D-50DE24FEEC20 77860365-14D3-4F43-9350-7B4EFB8274E9

7 april

7 april. Fjorton kilo och fyrahundrafyrtio manussidor senare.

Hej, kommer du ihåg mig? Det är jag som är Katinka. Ursäkta fåntratteriet, det är inte så lätt att hitta tillbaka till mitt gamla bloggflyt märker jag.  Men nu är det dags för come back här. I tre månader har jag i stort sett bara ägnat mig åt att gå ner i vikt (det har gått fort) och försöka bli klar med råmanuset till min andra roman (det har varit väldigt segt). Tack vare Matdagboken, där jag bloggat varje dag under signaturen seglar67, och min orubbliga envishet när jag verkligen vill något, så väger jag nu fjorton kilo mindre än den hemska annandag jul när jag fick nog av att vara överviktig. Det är fortfarande 4-5 kilo kvar till målvikt, dem tänker jag klara av innan midsommar. Sen ska jag aldrig mer gå upp i vikt igen.

Råmanuset till Målaren befinner sig nu i lektören Lennart Guldbrandssons händer. Det är långt, mycket längre än manuset till Diktaren. Det är ofärdigt och inte alls som jag vill ha det. Men det är så det är med en första version. Jag räknar kallt med att boken inte kommer att vara tryckt förrän nästa sommar. Kanske förvandlas den till två separata romaner under redigering och omskrivning. Men nu ska jag inte tänka på det, nu ska jag bara distansera mig från hela historien, för att så småningom kunna skriva om, stryka och lägga till, efter att Lennart har kommit med sina synpunkter.

På Samos väntar Ellem på oss. Hela Egeiska havet också, förresten. Under flera veckor inga plikter, inga måsten, inga förväntningar från omgivningen. Vi ska bara segla dit vinden blåser, även om vi hoppas att den blåser oss västerut, genom Cykladernas pärlband av öar och över till Greklands fastland. Amorgos, Paros, Naxos, Poros, Hydra, Spetses… så många öar väntar på att upptäckas.  Eftersom det inte gick att ordna hundvakt den här gången, följer Sigge med. Det låter rätt självklart, det där att man tar med sin hund på resan, eller hur? Som den enklaste sak i världen. I själva verket är det djävulskt komplicerat. Om Sigge hade vägt två kilo mindre hade han fått resa i en väska tillsammans med oss. Nu går inte det, och resan till båten tar tre dygn istället för en dag. Först buss till Göteborg, sen tåg till Malmö och hotellövernattning där. Sen tåg till Kastrup och flyg till Aten. (Sigge reser i sin bur i lastrummet.) Sen hyrbil, eller möjligtvis taxi till Piraeus, om vi lyckas muta någon taxichaufför. Det är nämligen förbjudet med hundar i grekiska bussar och taxibilar. Efter en hotellnatt i Pireaus (det trettonde hotellet accepterade hund på rummet) åker vi färja tolv timmar till Samos. Där hoppas vi hitta en taxichaufför vi kan muta för att köra oss alla tre till marinan.

Förutom vår egen packning har vi denna gången med oss ett halvt apotek till barnen i flyktinglägret i Samos stad. Vi har ju lärt känna Janita, norsk barnsjuksköterska bosatt på ön sedan tjugo år och gift med en grekisk man. Janita har ända sedan flyktingvågen började, engagerat sig för de allra minsta barnen i lägret, och det finns både en svensk och en norsk facebookgrupp som stöttar henne genom att samla in pengar. Pengarna går till att köpa sådant som de minsta barnen behöver, och som de inte skulle få annars. Mycket kan köpas på Samos eller beställas från Aten, men en del är billigare här. Därför är halva min väska packad med febertermometrar, alvedonsuppar, näsdroppar, Näsfridor och barnplåster. Tack vare Facebook. Mina fantastiska, generösa, facebookvänner swishade över sjutusen kronor så snart jag presenterade Janitas önskelista. Hälften spenderades på Apotea, resten har jag med mig kontant, tillsammans med mer pengar, som samlats in genom gruppen Flyktinghjälp till Samos För dem köps antibiotika, blöjor, vaccin med mera på plats.

IMG_1238

Mitt nya jag i mitt gamla jags byxor. Jag skulle ju klippa håret när råmanus var färdigskrivet. Men jag trivs i min käringknut, så nu får håret växa.

IMG_1099

Får jag följa med?

1075E067-101F-46AB-BD57-9C8A7DE6AC88