Du tror kanske att seglarlivet i Grekland innebär en massa mysiga middagar på små tavernor vid kajkanten? Det är väldigt långt från sanningen. För det första är det oftast samma standardrätter överallt, och inte alltid varken varmt eller vällagat. För det andra är det förutsägbart och rätt tråkigt att äta på restaurang. Även om det finns skimrande undantag. Såna kvällar minns man, och det beror alltid mest på att man åt i trevligt sällskap, mindre på själva maten. För det tredje skulle det bli orimligt dyrt. En middag för två när man delar på både förrätten och huvudrätten och bara dricker öl och cola light, kostar ungefär 25 €. Det är inte dyrt för en utemiddag, men ohållbart som vana, i alla fall för oss.

Trots allt detta så äter vi aldrig så lyxigt och vällagat som under de månader vi seglar. Nio av tio middagar, eller fler, lagar vi nämligen ombord. Det brukar vara jag som letar reda på något smarrigt lchf-recept på nätet, sen hjälps vi åt med tillagningen. Pinfärska råvaror köps där vi är just då, av fiskaren, slaktaren och grönsakshandlaren. Eller från flakbilen som kommer tidigt på morgonen här på Leros, fullastad med lokala frukt och grönsaker. Eftersom kylskåpet är så litet, och det varken finns frys eller skafferi, måste man handla ofta.

Ikväll kunde vi äntligen äta den falska potatisgratängen lagad på rättika, som jag fick tips om på Matdagboken. Potatis ingår ju inte i min kost numera. Rättikan fick beställas av grönsaksaffären från Aten. På grund av den svåra stormen i helgen var alla färjor inställda och inga leveranser kom, men i tisdags fick jag till slut mina rättikor. Till gratängen åt vi ostfyllda lammfärsjärpar, också ett MD-recept.

Igår lämnade vi Samos och nattankrade efter en hel dags segling i en fin vik på ön Lipsi. Idag har den nordliga vinden blåst oss vidare söderut till vår favoritvik på ön Leros. Här har tavernaägaren lagt ut bojar som man får använda. I gengäld förväntas man äta på hans taverna, åtminstone någon gång.

Bästa grönsaksaffären.

Ett jättelamm? Nä,  slaktaren showade bara. Köttet styckas och mals medan man väntar. Man får välja mellan grovmalet eller finmalet. 600 gr lammfärs kostar 45 kronor.

Grekisk rättika

Ankarviken på Lipsi, där gratängen tillagades. Någon ugn har vi inte, bara en burkugn, en Omnia, som placeras ovanpå gasspisen och fungerar suveränt.

Lammfärsjärpar med ostgömma. Supergott recept från Matdagboken.

Dagens naturhamn – en vik på Leros med utlagda bojar. Efter ännu en lyxmiddag ombord med gratäng och lammfärsjärpar gungas vi till sömns vid vår trygga boj.

Orkanen Zorba har skrämt oss och många andra medelhavsseglare i flera dagar. Som en jagad geting har den snurrat runt i Medelhavet, på väg än hit, än dit. Ett tag såg det ut som om vi skulle få en natt med byar på 40 sekundmeter över oss i marinan, och då övervägde jag på allvar att inte sova i båten utan ta in på hotell.

Nu, en dag innan den drar förbi oss här på Samos, har både styrka och riktning ändrats. Prognosen är vindbyar på lite mer än 15 m/sek imorgon, samt åska och skyfall. Det känns ju som en bagatell med tanke på utsikterna i början av veckan, och jämfört med rapporterna på Facebook om hur det ser ut i hamnarna på Peloponnesos.

Till på köpet har vi efterlängtat besök just den här veckan av Joar och Jossan. Deras greklandssemester blir verkligen ett annorlunda minne, med sjukhusvistelse, storm och åska istället för ljumma segelvindar och snorkling. Det har blåst småspik hela veckan utom idag. Idag har vi äntligen kunnat ligga och njuta i solen på stranden, simma och snorkla i kristallklart vatten.

För övrigt finns inte så mycket att blogga om. Sedan vi kom hit från Ikaria har vi väntat på Joar och Jossan, gått långa promenader, umgåtts med Rolf och Lena, fixat med båten, läst och latat oss och tänkt på vad vi ska ha till middag. Det är extra roligt att laga mat i båten, fråga mig inte varför, för det är ju samtidigt trångt och opraktiskt. Men det är en utmaning att bara ha två gaslågor och ändå ge sig på ganska komplicerade rätter som moussaka, fylld aubergine och gorgonzolagratinerad kyckling. Dessutom blir det alltid kanongott och räcker till flera middagar.

Igår var jag så uttråkad på vädret att jag bakade kladdkaka i omnian (den s k burkugnen). Naturligtvis ett lchf-recept, med ägg, mörk choklad, grädde, smör och mandelmjöl. Samt lite lakritspulver i smet som blev över i små muffinsformar. Vi hade kvällskaffe i sittbrunnen sex personer, men kladdkakan är så mäktig att mer än hälften är kvar och sparad i frysfacket.

Inte precis semesterväder.

Men idag blev det plötsligt helt otippat bleke och +30C. Lugnet före stormen?

Vinden i vår blåsiga ankringsvik la sig redan innan midnatt, vi sov till stilla guppande och vaknade av tuppar och fiskebåtar till en ljuvlig morgon utan en vindpust. Snorklade ut till ankaret för att kolla hur det påverkats av nattens påfrestning. Det låg precis likadant som på kvällen, djupt nergrävt i lera och sand, och kättingen hade inte heller rört sig de närmaste meterna från ankaret. Vi hade släppt ut all kätting vi har, 60 meter, eftersom tyngden av den hjälper till att hålla ankaret på plats.

Efter bad och frukost gav vi oss av mot byn Marathocambos en dryg halvtimme bort, där vi hade stämt träff med vännerna Lennart och Eva. För första gången sedan vi lämnade Samos i våras, dök det upp delfiner bredvid båten! Det kändes som om de ville hälsa oss välkomna tillbaka.

På den korta sträckan mellan ankarviken och hamnen hann det blåsa upp igen, plötsligt hade vi tolv sekundmeter emot oss. Jag blev nervös och sa till Odd att det går inte att lägga till, vi måste vänta. Men så snart vi var innanför vågbrytarna mojnade det. Det är märkligt hur nyckfullt vinden beter sig här! De höga bergen på öarna gör alla väderprognoser opålitliga, vinden kan komma på några sekunder, från helt motsatt håll mot vad man väntar sig. Det blev en fin kväll med god mat, prat och skratt i en sittbrunn mycket större än vår.

Marathocambos är en fin liten by, och gästhamnen är också bra, men av någon anledning låg det en blänkande, stinkande oljefilm över vattnet i den delen där vi la till. I morse stod vi inte ut med diesellukten längre. Under en lång morgonpromenad med stensamlande längs en oändlig strand, ändrade vi våra planer och gick vidare till vår hemmahamn, marinan vid Pythagorion.

Jag är inte naiv. Jag förstår att alla ”Welcome back!” och glada miner i marinan från personal och båtgrannar, inte betyder så mycket mer än att de känner igen oss. Men det känns så varmt och gott att bli välkomnad, att mötas av vänliga ord och leenden. Det är underbart att lägga fast landgången på vår gamla plats på ponton B 12, spänna upp skuggtältet, spola bort saltet från överbyggnad och däck. Träffa vännerna Rolf och Lena som också har sin båt här, göra upp planer för middag tillsammans ikväll. Strunta i att kolla väderprognosen. Nu ska vi vara kvar här ett bra tag. Nästa vecka får vi kärt besök.
En gång jag seglar i hamn. Det är faktiskt det allra bästa med att segla. Att komma i hamn.

Stilla morgon dagen efter.

Idyll som inte borde lukta så illa. Ellem skymtar till vänster om den blåa fiskebåten i bakgrunden.

Kvällspromenad.

Nog kan man bli lite avundsjuk… Men vi känner i alla fall dom som äger den här skönheten…

Morgonpromenad längs stranden. Stensamlingen växte rejält.

Nej, det var ingen kackerlacka. Men hjärtat stannade nästan i bröstet innan jag blev lugnad av kännare i facebookgruppen ”Women who sail the Med”. En syrsa hade förirrat sig in i pentryt. 

”Inte en natt till på Ikaria”, var det första vi sa till varann i morse, urtrötta på blåsandet, gungandet och studsandet mot kajen, som visserligen är gummiskodd, men ändå.

Igår var vi på en heldagsutflykt med buss runt Ikaria, och konstaterade att på nordsidan blåste det mycket mindre än där vi ligger på sydsidan, fast det är från norr vinden kommer till oss! Det är den höga bergskedjan som löper längs hela ön, från väster till öster, som pressar upp vinden på lovartsidan och sedan släpper iväg laviner av vindmassor på läsidan. Det var en fin busstur på slingriga vägar över branta bergsstup, en bra guide och storslagna vyer. Trots att vi sluppit köra själva var vi helt utmattade på kvällen när vi kom tillbaka till båten. Där slet och rev vinden lika brutalt som någonsin sedan vi kom dit för fem dagar sedan. Men väderfönstret på fredag/lördag var fortfarande öppet, då skulle vi kunna lämna.

När prognosen i morse visade en lucka i blåsandet fram till lunch, bestämde vi oss för att gå genast. Det blev den kanske hittills tuffaste seglingen för Ellem. Innanför Ikaria och österut var det värst. Stadigt 12 m/sek med byar upp till 17. Vi har nog aldrig krängt så mycket. Men båten balanserade fint, dvs det var inte tungt att styra, och vi forsade fram med vind och vågor från sidan.

När vi kom ut på öppet hav i sundet mellan Samos och Ikaria blev både vinden och vågorna mindre bråkiga, och så snart vi kom in i lä under det höga berget på Samos västra udde, upphörde vinden helt och det blev dags att starta motorn!

Nu hade vi ju siktat in oss på den lilla hamnen på Marathocambos, dit våra vänner Lennart och Eva väntas imorgon från Leros. Men efter  hamnstressen på Ikaria blev vi sugna på en lugn ankarnatt i den lilla fina viken Ormos Limnionas på Samos sydvästra spets. När vi passerade den var det stiltje, vi lagade lunch och snorklade.

En vindby svepte ner från berget. Och en till, och en till. Jo, vindökningen syns i prognosen. Men så farligt såg det inte ut. Fast det står ”fierce gusts” i pilotboken, så vi borde förstått. Mellan byarna på 15m/sek blåser det bara 5. Det ska öka sent ikväll och minska efter  midnatt. All kätting ligger ute, dvs 55 m, på 8 meters djup. Vi har ankarlarm på Garmin och kan följa båtens rörelser på Navionics.

Planen är att turas om att sitta ankarvakt fram till midnatt. Skulle ankaret släppa får vi ligga och köra i bukten här utanför tills det lugnar sig såpass att vi kan ankra om. Det känns bra att få kvitto på att ankaret håller för detta (om det nu gör det). Det sitter djupt ner i sandbotten. Fast det är klart, om det blir så att vi måste ta upp ankaret och gå härifrån i nattens mörker är jag väl inte så kaxig.

Lugnt och idylliskt, så länge det inte blåser på andra sidan berget.

Innanför marginalen.

Medan det fortfarande kändes rätt bra med femton sekundmeter.

Vi seglade från Mykonos strax efter 3 igår morse, utan måne men i stjärnljus. Väderprognosen lovade en lucka på tolv timmar med max fem beaufort, dvs tio sekundmeter. Efter en första timme tillsammans gick jag och la mig, klockan 05 var det Odds tur att sova. Fram tills solen gick upp gick vi för motor, sen blåste det upp och vi gjorde 6-7 knop för bara segel. Vid halv ett förtöjde vi i hamnen på Ikaria. Underbar segling, god fart och inte så höga vågor, men långt.

Vi hade tur och fick en plats långsides i den helt nybyggda hamnen. Resten av dagen försökte vi smälta intrycken från den långa etappen, anspänningen efter att starta seglingen i mörker satte sina spår. Fem fraktfartyg och en tanker korsade vår kurs i mörkret. Det var aldrig fråga om kollisionskurs. Tack vare AISen har man full koll på bäringen och kan anpassa farten i god tid om det behövs. Jag har slutat vara nervös vid mötena med dessa monster som ofta forsar fram i femton knop. Men att möta dem i kolsvarta natten och bara se dem på plottern är ändå något annat än när man har ögonkontakt.

Nu sliter vinden i riggen igen, blåsandet börjar om efter bara en dags uppehåll. Alla pratar om hur onormalt det är med meltemin som fortsätter att blåsa hela september. Fem dagar till blir vi nog liggande här innan det kommer en lucka med lättare vind så vi kan fortsätta ”hem” till Samos. Men Ikaria är lätt att tycka om. Jag är glad att vi har några dagar på oss här, och vi kommer säkert tillbaka. Varför har vi inte varit här tidigare? Bara fyra timmars gång från Samos. Men vi har varit avskräckta av alla historier om hårda vindar och grov sjö.

Ikaria. Högsta topparna är på 1000 möh. Blåser det hårt från norr är det farliga vatten, på grund av fallvindar som rullar som stormkulor nerför branterna och kan slå omkull en segelbåt. Här ligger dessutom hela norra Medelhavet öppet och vågorna kan bli höga. Vi tog inga risker utan väntade ut rätt dag för överfarten.

Vi ligger i den lilla, nybyggda gästhamnen som skymtar överst till vänster i bild. Mer om det i nästa blogginlägg. 

Idag har vi äntligen seglat både länge och fort. 37 sjömil från Syros till Mykonos. Det har blåst mellan åtta och tolv sekundmeter snett framifrån (bidevind på seglarspråk), och då skjuter Ellem fram snabb som en delfin genom vågorna. Till en början är det ren njutning, vi turas om att styra, fast Odd styr mest. Efter några timmar blir det lite enformigt, och man försöker sova en stund när man kan. Det lutar förstås väldigt mycket hela tiden. Vi äter förberedd mat till lunch, kalla hopvikta pannkakor fyllda med smält ost och örtstekta tomatskivor.

Ankringsviken, längst österut på Mykonos, är precis så skyddad och avsides som vi hoppades, även om det ligger ett hotell i viken. Vi ankrar på åtta meters djup, sandbotten syns tydligt. Efter snorkelkoll, bad och middag är det nu dags att krypa till kojs. Mobilen väcker oss redan 03,30. Sträckan mellan Mykonos och hamnen på Ikaria tar nio och en halv timme, och det ska börja blåsa igen redan efter lunch imorgon.

Odd snorklar för att kolla att ankaret satt sig fast ordentligt.

Magiska middagar i sittbrunnen när ljusen tänds i land.

Efter en veckas envis meltemi tar den stora fläkten äntligen paus ett halvt dygn, så att vi kan smita över. Drygt nio timmar tar det, och vi måste ta en omväg för att inte snika sydspetsen på Ikaria där det alltid blåser hårt.

Jag har skyllt på värmen. Det blir +35C på dagen här. Jag har skyllt på oönskade åskådare – vi ligger med aktern mot kaj, som man gör i Medelhavet, vilket betyder att det är kort avstånd till förbipasserande om man befinner sig i sittbrunnen. När vi äter middag går båtgrannar förbi på kajen och säger vänligt ”bon appetit” eller ”enjoy your meal”. Vill man vara riktigt ifred måste man gå ner i salongen och stänga dörren. Där sitter Odd framför sin dator. (Han har inga som helst problem att fokusera på sitt jobb, men han har ju å andra sidan en deadline.)

Jag har skyllt på platsbrist. Golvytan i sittbrunnen är cirka tre kvadratmeter. I minsta laget för ett gym. Bordet är i fel höjd för ett tangentbord. Sammantaget en massa bra ursäkter för att slippa träna och slippa arbeta med manuset.

Igår kväll kände jag att det var dags att välja hur jag egentligen vill ha det, och började läsa en nyköpt bok om självhypnos. Och när jag vaknade i morse var min uppskjutarsjuka bortblåst! Klockan sju gick jag en rask, ensam promenad på vindlande smala vägar upp i bergen, sen simmade jag lite längre än jag egentligen vågar när jag simmar ensam, och så avslutades morgonen med ett ordentligt styrketräningspass på yogamattan i sittbrunnen. Efter lunch har jag varvat manus och bloggande och det flyter på alldeles underbart.

Alla ursäkter blir så tomma när man skriver ner dem. Visst, det är varmt, men vi har bra skugga och i sittbrunnen fläktar det skönt. (Vi ligger ju still här för att det blåser för mycket för att ge sig iväg vidare österut.) Visst, privatlivet i gästhamnen är obefintligt om man inte stänger in sig nere i båten. Men vem bryr sig om en tant som styrketränar eller sitter och skriver i sittbrunnen? Ingen, alla är minst lika självupptagna som jag. Ja, platsen i sittbrunnen är väldigt begränsad. Men yogamattan får fint plats på durken, sittbänkarna har perfekt höjd för dips och det finns massor av bra fästpunkter för gummiband. Vad den obekväma skrivställningen beträffar så går det utmärkt att placera tangentbordet i knät, under bordsskivan.

Från och med nu gäller alltså nya morgonrutiner. Promenad, simning, styrketräning, skrivande. Jag måste lägga på minnet hur jag gjorde för att kicka igång mig själv den här gången. Det var den där boken av Fredrik Praesto om självhypnos. Den innehåller även en CD, och jag har köpt och tagit med mig en cd-spelare bara för att kunna lyssna på den och hypnotisera mig själv att fokusera på manusarbetet. Snart ska jag ta itu med det också. Det får bli ett insomningspass.

Vi ligger kvar här i Finikas på Syros, eftersom det är en perfekt plats att vänta på bättre överfartsväder mellan Mykonos och Ikaria. På fredag ser det ut som om vinden lugnar sig två dagar i sträck, så att vi kan ta oss först till Mykonos, och sen vidare till Ikaria efter några timmars sömn. Meltemin verkar aldrig vilja ge upp, det blåser otroligt envist och passagen över till Ikaria är det värsta blåshålet i hela Egeiska havet.

Kommer vi bara till Ikaria är det värsta avklarat, även om det är en dagsetapp därifrån till Samos. Vi tyckte att vi hade massor av tidsmarginal till den 24e september, när vi måste vara tillbaka på Samos. Nu har marginalen krympt till tretton dagar, och det verkar aldrig vilja sluta blåsa. Tre dagsetapper har vi kvar till hemmahamnen.

Så här ser väderkartan ut, dag efter dag. Orange ger vi oss inte ut i. Den röda linjen är den kritiska sträckan över till Ikaria.

Solen går upp vid sju. Den stora bukten vid Finikas ger ypperligt skydd för meltemin från norr och många väljer att ankra.

Ellem har fått ett eget litet hörn. Skönt att slippa balansera på landgången, ibland rör sig båten ganska ordentligt med svallvågor som letar sig in i hamnen.

Torrt bröd blir det gott om i ett båthåll där bara en äter mackor och man kan köpa nybakat bröd för 1 €. Frallor existerar inte, bara baguetter eller limpor. Båda är lika torra och gamla nästa dag. Men ankorna och fiskarna blir glada.

Igår kväll kom vi till Finikas på Syros, efter tolv timmar på havet, hela tiden för motor med stöd av focken. Vi hade inte alls tänkt gå så långt, men kände oss stressade av dåliga väderprognoser längre fram, och tog chansen att tjäna in en dagsetapp. Som vanligt växlade vinden från stiltje till femton meter per sekund, men vi hade vinden med oss och inga stora vågor.

Den röda linjen på kartan är gårdagens etapp, den svarta linjen är vår rutt från i våras, när vi gick från Samos och genom Cykladerna västerut till Poros. Nu blir det raka vägen tillbaka. Den 24e får vi kärt besök på Samos, då måste vi ha hunnit dit. Nästa skutt blir Mykonos, kanske kommer ett väderfönster på tisdag, annars blir vi liggande här en hel vecka. Mellan Mykonos och Ikaria vill vi ha blått på kartan, det är en tio timmars passage över en beryktad vindtunnel där sjön snabbt blir grov.

Sista dagen i Galatas njöt jag en hel eftermiddags samvaro med Elizabeth, ensamseglande levnadskonstnär, som ligger vid boj utanför Poros med sin segelbåt Aquarella. Jag är verkligen glad att ha träffat och lärt känna henne, hon har en egen liten kammare i mitt hjärta. Läs hennes blogg på https://yachtswoman.blogspot.com Så här fina selfies kan man ta genom att rigga upp en ipad på ruffluckan:

Många väljer att ankra i viken utanför Finikas, istället för att lägga till vid gästbryggan. Bara tre av tio är charterbåtar. Stor skillnad mot hamnarna längre västerut. Eller är det kanske säsongen som går mot sitt slut? 

+27C i vattnet som är kristallklart.

Hamnkapten, hamnpolis och kustbevakning. Det gäller att ha alla papper i ordning. 15 € per dygn, inklusive el och vatten. Vill man duscha kostar det 2€ för en person, 3€ om man duschar två tillsammans.

Måndag. Skrapa och måla ankaret (jag). Ett vitt ankare som syns där det ligger på botten är väldigt praktiskt. Både när man snorklar efter ankring för att kolla om man fått bra fäste, och när det kommer andra båtar som vill ankra i närheten. Odd meckade med att byta bränslegivare i dieseltanken. Mycket jobb var det också med att packa upp och sortera. Det märks att det varit hett i båten eftersom den stått på land. Allt som kan härskna i skafferi och lådor, har härsknat. Olivoljan verkar konstigt nog ha klarat sig. Det har däremot inte lotion och krämer, som jag brukar förvara under durken där det är kallast. Om båten ligger i sjön, vill säga. Väldigt svårt att sova på natten, över trettio grader varmt och vindstilla.

Tisdag. Kranen drog igång före utsatt tid, tre minuter över åtta låg vi i vattnet. Och måste flytta på oss genast. Hastigt men inte särskilt lustigt tyckte åtminstone jag, som vill ha en lugn och genomtänkt start för att känna mig säker bakom ratten när det gått flera månader sen sist. Men motorn gick fint och vi bestämde oss för att gå direkt till kaj inne i Galatas. Ellem gled in så fint bredvid Lenas och Gordons stora motorbåt, som ger bra skugga på morgonen. Ännu en supervarm dag. +29C i vattnet enligt termometern. Hela dagen gick åt till att spola bort sand och damm från däck och överbyggnad (Vilken lyx att kunna slösa med med vatten, spola med slangen!), packa upp, stuva undan och så förbereda för Odds födelsedag nästa dag. Han hade bestämt kajfest med mat från restaurangen i Plaka. Vi skulle bli 11 gäster med två andra svenska besättningar, ett grekiskt par och så Elizabeth Tyler som också ligger med sin Aquarella här, fast för boj, mitt i Poros Channel. Det blev en väldigt sen middag, den första båtlagade för i höst. Stekta småfiskar till förrätt och köttfärs med torghandlade, smörkokta haricots verts som huvudrätt.

Onsdag. Odd fyller 70 år! Födelsedag utan nybakade scones är nästan otänkbart i vår familj, och i båten är det lättare än hemma, tack vare burkugnen Omnia som ställs ovanpå gaslågan. Resten av dagen irrade vi runt med hyrbil bland bergen, efter att ha besökt Epidavros teatern, en magnifik ruin från 400 BC. ”Amazing”, visst låter det myckt bättre än ”fantastiskt”?

Festen på kvällen blev precis så lyckad som man kan förvänta sig med de gästerna, den maten, den drycken och den platsen. Tyvärr finns inga bilder alls. Det var helt mörkt när vi satte oss till bords på kajen, nja inte på kajen, utan vid ett hoppfällbart långbord och på fällstolar. Våra båtgrannar har både större båtar och större vana vid kajfester, så där fanns resurser som gärna lånades ut.

Äntligen! Sjösättning vid Plaka beach. I bakgrunden Poros.

Födelsedagsfrukost med nybakade scones och Hans Rosling.

Högst upp på Epidavros amfiteater, Europas bäst bevarade, uppförd 400 år före Kristus.

Irrfärden blev lång men utsikten var magnifik.

Vi stannade vid ett bageri där det såldes lokalt vin i 1,5 liters flaskor för 3 euro styck. Lagom!

I morse. Tyvärr finns inte en enda bild från kalaset på kajen. Man börjar ju inte äta förrän det är natt och för mörkt för att fota.

Full tank, nya batterier och ny batteriladdare. Lite pyssel till, och sen kan vi ge oss av österut. Kanske redan imorgon.

Under bilresan mellan Aten och Poros passerade vi svartbrända bergssidor som sluttade ner mot motorvägen. Enorma arealer av svarta åsar, tidigare skogklädda. Här och var utbrända skelett av hus. Nära hundra dog i bränder i Grekland tidigare i somras. Många blev fångade och innebrända i sina bilar. Det var svårt att inte tänka på, där vi for fram högt över havet genom den täta pinjeskogen som kantade motorvägens båda sidor.

Vid Korintkanalen tog vi en paus. Konstaterade att genom den kommer vi förmodligen aldrig att gå med Ellem. Ett gigantiskt bygge som kittlar fantasin och är en suverän genväg om man vill komma fort fram, men inte lockar för övrigt. Dessutom lär det kosta ca tvåtusen kronor.

På det lilla varvet i Plaka, mitt emot Poros, stod Ellem på land och väntade, stekhet i kvällssolen. Det var +35C i skuggan och nästan ingen vind. Vi lastade av packningen i sittbrunnen och körde direkt in till Galatas för att lämna hyrbilen innan de stängde. Sa kalispera till gamla båtgrannarna Lena och Gordon som lovade bevaka en kajplats åt oss tills på tisdag. Sen gick vi tillbaka till fots till varvet i ljummet, sammetsmjukt mörker. Pinjerna doftade, syrsorna spelade (här hör man dem!) och en sval nattbris drev upp små vågor som kluckade i stenskravlet nedanför vägen.

Idag har det varit en massa jobb, och helvetiskt varmt. +37C i skuggan som värst. Packa upp, få igång elen (alla batterier måste bytas), montera dieselmätare och lufta motorn (Odd) renskrapa ankaret och måla om det (jag), förbereda för sjösättning tidigt i morgon. Det enda vi kan laga själva ombord just nu är kaffe och te (kylskåpet är tomt och det är för långt att gå och handla) och för att gå på toa måste man först klättra nerför stegen. Att använda båten som husvagn på land är verkligen ingen hit. Imorgon gungar den igen!

Svartbrända berg.

Selfie ovanför Korintkanalen.

Bästa maten hittills i Grekland  fick vi på den lilla strandrestaurangen Galley i Plaka utanför Galatas, alldeles om hörnet från varvet. Varför beställde jag så fegt bläckfisk? Nästa gång blir det fänkålspaj.

Kranen på plats, sjösättning klockan åtta i morgon bitti.