17 februari

Det här tänker jag vinna!

Pappa L skriver ett meddelande till mig på Facebook: Hej morsan, vill du resa?
Och bifogar en länk till Solresors tävling där de söker resereportrar. Mitt absoluta drömjobb. När jag blir deltidspensionär om några år tänker jag börja resa på allvar, med kamera och Ipad i ryggsäcken.
För att få delta i tävlingen ska man dels länka till tävlingssidan, vilket jag härmed gör om än högst motvilligt. Jag vill ju inte ha konkurrens! 😉 Dels ska man välja ett drömresmål från deras lista på olika resor.

Drömmen är utan tvekan en rundresa med proffsig guidning, och det finns massor av resor som lockar. Vietnam är svårt frestande, men sen fastnar jag ändå för en tvåveckors rundresa i Turkiet. Där har jag aldrig varit. Jag har varit i Syrien och Libanon, Italien och Grekland, men aldrig i Turkiet. Porten till Orienten.

En vacker dag ska jag verkligen resa runt med min kamera i Turkiet, men tills vidare nöjer jag mig förstås med den vecka på Cypern, som är tävlingens vinst. Det blir bra övning att skriva resdagbok därifrån. Massor av underbara fotoobjekt finns det säkert också. Dessutom kan jag ta med lilla S och lilla A, det verkar superbarnbarnvänligt.

– Posted using BlogPress from my iPad

26 januari

Vardag igen – tur att bilderna finns!

Hela kvällen har jag suttit och sorterat, justerat och slängt bilder från resan till Malaysia och Thailand. Om du vill titta så finns det nu ett album på min Facebook-sida, du kan titta i det här:  http://www.facebook.com/album.php?aid=265388&id=756548526&l=85ed3e0395   

Jag känner att det är en resa som har förändrat mig. Jag var lite orolig innan resan hur jag skulle klara av stressen. Oväntade situationer. Påfrestningar. Min hjärna funkar ju inte riktigt likadant som den gjorde innan jag blev sjuk förrförra hösten. Även om jag är frisk så är jag inte samma tuffing som förr, inte på långa vägar.

Men allting gick över förväntan. Jag känner ett nytt sorts lugn. När vi flög hem på natten var det helt stjärnklart och molnfritt, jag tittade ner på jorden medan vi passerade över det enorma Ryssland (fast det heter väl inte Ryssland längre). Små och stora ljuspunkter under oss vittnade om städer, byar, människor. Så många liv, så många historier. Och alla dessa människor, varenda en, är medelpunkten i sitt liv. Jag är ingenting i det stora sammanhanget, min betydelse i denna världen hänger bara ihop med mina närmaste. Det finns inget att prestera, inget att klara av, inget att uppnå, utom detta: att försöka vara lycklig och god, och sprida lycka och godhet så långt jag kan i min omgivning.

Det låter nästan som om jag borde konvertera till buddhism? 😉

26 januari

Kvar i Thailand…

Sitter vid datorn och sorterar bilder. Inte det lättaste när man har över 350 foton med sig hem. Ni kommer att få se en hel del av dem i serien 365 foto 2011.

Den här bilden tycker jag har en alldeles speciell stämning. Mormor passade sitt lilla barnbarn hela dagarna. Mamma arbetade i receptionen på Bulone Resort där vi bodde. Det lilla barnet är 11 månader, bara en månad yngre än Tiny.

Mormor är 65, bara 5 år äldre än jag. Är jag verkligen så gammal? När hände det?

 

23 januari

365 bilder nr 23. Tema Offentlig inrättning.

Incheckningshallen på Kuala Lumpur International Airport.


– Posted using BlogPress from my iPad

23 januari

365 bilder nr 22. Kvinnlig.

Sex timmar på flygplatsen i Kuala Lumpur? Knappast. Vi tar snabbtåget in till stan, till Pasar Seni och letar oss fram till det indiska templet i kvarteret bakom den ganska hemska basargatan. Vi har varit här en gång förut och känner oss övermodiga, här hittar vi! 😉
Bland alla snidade skulpturer finns flera sådana här superkvinnor. Vackra, gudomliga och med fantastisk kapacitet och simultanförmåga. Precis som i det verkliga livet!


– Posted using BlogPress from my iPad

21 januari

Vad heter frukterna?

Det här blev vår frukost tidigt i morse när vi fortfarande trodde att tåget från Hat Yai i Thailand mot Butterworth i Malaysia skulle gå kl 7. Sen blev det försenat en timme så vi hann få i oss en omelett från ett gatustånd i alla fall.
På själva tåget finns ingen mat, men på alla stationer säljs stekta kycklinglår, grillspett och ris. Det vågar vi inte äta eftersom det är tillagat i förväg och inte riktigt varmt. Så vi har med oss frukt och cashewnötter. Och vatten förstås. Tågresan tar 5-6 timmar, vi får lite olika besked och det spelar ju ingen roll.
Det är ett Special Expresståg vilket nog betyder extra långsamt. Dieseldrivet, bara fyra vagnar. Mellan Bangkok och HatYai var det sovvagnar, men nu är alla sängar uppfällda mot taket.
Kaffe och the kan man köpa på tåget. Starkt, ångande varmt och sött, med en bottensats av kondenserad mjölk. 5:- koppen.
Bananerna är förstås inga problem att känna igen, men vad är det andra? De små bruna runda frukterna har ett tunt skal som man liksom trycker bort, innanför finns ett vitt saftigt fruktkött och en svart kärna. Som Rambutan fast mindre.
Den gula plommonliknande frukten äter man hel. Jag tvättade dem med flaskvatten på hotellet. De smakar som Sharon och har en ganska stor kärna.


– Posted using BlogPress from my iPad

20 januari

Hat Yai Bangkok Hospital.

Efter en timma i Rids båt och två timmar i taxi var vi framme i Hat Yai, där vi ska ta tåget till Butterworth i Malaysia imorgon.
Efter hotellincheckning blev det direkt tuc-tuctransport till sjukhuset med Odd och hans onda öra. Det hjälper inte med Panodil och Ipren längre och han hör ingenting.
I vår Lonelyplanet guide från 2004 står det att det är ett utmärkt sjukhus, och det var en underdrift.
Efter inskrivning och fotografering i receptionen följde en sjuksköterska med oss till doktorn, en öron/näsa/hals specialist. Doktorn förklarade att han hade en inflammation i hörselgången men att trumhinnan var normal. Hon sög ut en massa var ur örat, det slurpade som bara den och Odd sa att det kändes som om hela hjärnan sögs ut. Sen förde hon in en tunn sond med en fiberoptisk kamera och vi fick se hur det såg ut i Odds onda öra på en bildskärm. Inte vackert.
Hon skrev ut antibiotikadroppar, antibiotikapiller och smärtstillande, samt förbjöd vatten i örat på en vecka. Absolut inget petande.


Sen följdes vi återigen av en sjukvårdare ner till apotek och kassa, där vi fick medicinen, papper till försäkringsbolaget samt betalade motsvarande 500:-. Alltsammans tog en timme.


Det är inte första gången vi går till doktorn i Thailand. Det har hänt tre gånger förut. Varje gång har vi blivit lika snabbt och väl omhändertagna. Varför blir vi så förvånade?

– Posted using BlogPress from my iPad

19 januari

Robinsonkänsla.

Idag körde ”vår” fiskare Rid oss till ön Bulone Maitai som är en grannö ca 10 distansminuter österut. Den ingår i ett marint naturreservat och är skyddad från att ”utvecklas”, den är alltså en äkta orörd Robinsonö. Rid lämnade oss på stranden, där det inte fanns några andra fotspår än varanernas. Sen var vi ensamma på ön i 4 timmar. Fast jag fick hans mobilnr, i nödfall. 🙂
Lunchlådor hade vi fått med oss. Kanongoda. Och hembryggt ingefärsthe.
Han förmanade oss strängt att inte snorkla utanför udden, pga starka strömmar, och han lämnade kvar en flytväst till mig. ”Dont forget to use this!” Han har lagt märke till att jag blir osäker på djupt vatten om jag får vatten i cyklopet, då känns det skönt med flytväst.
Visst är det konstigt hur det klickar direkt med vissa människor? Vi har inte träffat Rid många gånger, men vi vet redan mycket om varandras liv och familjer.
Han har berättat om livet på ön under monsunperioden då man inte kommer till fastlandet på flera veckor ibland, och riset tar slut. Den som ska föda barn under den perioden kan få bo på sjukhuset inne i stan en månad eller mer före beräknad förlossning.
Vi berättar om livet på Flatön och visar bilder på vår båt, på snölandskap och på barnbarn. Rid har två barn, det yngsta bara en månad. Han försörjer familjen genom fiske och turisttransporter. Han läser engelska extra inne på fastlandet. Han vill aldrig flytta från Thailand, även om det blir knapert med försörjnningen under monsunperioden. ”Man behöver inte så mycket pengar, ” förklarar han. ”Finns det bara till ris så klarar man sig långt på det man kan fiska i havet.”


– Posted using BlogPress from my iPad

17 januari

365 bilder nr 16. Tema: Fångst!

Vi fick nån sorts makrill på 7,5 kg! Dvs Odd fick den. Efter bara en kvarts fiske högg bjässen, och det blev nästan kalabalik i den lilla båten innan monstret var inhalat och kunde säkras med huggkroken av skepparen. Ett sånt här praktexemplar hör inte till vanligheterna för fiskarna heller, det vinkades och ropades och gestikulerades vilt när vi mötte andra båtar.
Jag ville förstås också ha napp, men efter den här fångsten var det stendött. Vi fiskade i två timmar till utan ett livstecken, och sen bestämde vi oss för att det räckte. Båten ankrade upp intill en udde, och skepparen sa: ”very nice little fish, very many” och pekade ner i vattnet. Bara att hoppa i.
Numera är alla longtailbåtar lyckligtvis utrustade med rejäla badstegar så det är lätt att ta sig i och ur vattnet. Jag minns för några år sedan när man blev baxad över relingen som en annan säl av besättningen. Inte roligt för någon.
Korallrevet under båten var fantastiskt, jag vet ingenting som är så hänförande som att snorkla. Skönhetsupplevelsen i kombination med känslan av att man kan flyga gör att jag glömmer tid och rum fullständigt och bara njuter med ögonen medan jag svävar i vattnet. Eftersom havet här är så salt är det ingen ansträngning alls att simma, man behöver inte röra sig utan flyter på cyklopet!
Tyvärr hade vi glömt undervattenskameran i vår bungalow. Men det blir mer snorkling imorgon, då ska jag ta bilder.
Makrillen tillhörde oss, eftersom vi hade köpt fisketuren. Men vi gav den till skepparen och hans son, bortsett från två bitar som restaurangen steker till middag ikväll. 🙂


Något senare….


– Posted using BlogPress from my iPad

15 januari

I Paradiset.

Vet inte varför det blir dubbla poster ibland. Kan inte radera heller. Det finns tydligen gränser för vad man kan kräva av iPad och Blogpress från Thailand. 😉
Det är ett mirakel att jag sitter här och bloggar från en liten, liten ö som bara har elström via en dieseldriven generator från kl 18 – kl 06. Koh Bulone.
Här finns en liten fiskeby och några resorter med bungalows. Inga motorfordon, inga butiker, förutom små shoppar vid varje bungalowställe som säljer toapapper, solskydd, godis och batterier.
Vi kom hit efter att slutligen ha tröttnat på Koh Lipes tempo, det tog 90 minuter med speedboat.
Det är som ett helt annat Thailand. Den där drömmen om Thailand, utan stress och oljud. Hela vår sida av ön är som en trädgård, med höga träd som skuggar de små bambuhusen. Vi bor på Koh Bulone Resort, som drivs av en familj.  

På andra sidan ön ligger fiskebyn och ännu enklare hyddor, med lite hippiekänsla.
Imorgon ska jag gå upp i soluppgången och fota. 

  

 

– Posted using BlogPress from my iPad

1 13 14 15 16