8 december

Vad var det jag sa?

Ha, ha! Jag sa ju det! Detta skulle aaaaldrig hända i Göteborg!

http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen/2009/12/barn-nej-tack

7 december

Farmorsfrågan nr 42.

Vilka minnen vill du skapa den här julen?

Stilla.
6 december

Surdeg.

Jag hade först inte tänkt blogga om det här med surdeg. Tänkte att det är nog inget för småbarnsmammor, det måste vara en typisk tantgrej, ungefär som pelargoner.

Men så berättade jag för stora A i telefonen om mina surdegar från Italien och Saudiarabien, och hon blev alldeles vild. ”Mamma, det önskar jag mig i julklapp!” sa hon. ”Alla vill bara ha surdegsbröd nu, det finns ett litet bageri här i stan där limporna kostar 80:- styck!”

Surdeg är alltså högsta mode visar det sig. På mitt jobb har M just kommit tillbaka från en hel veckas surdegskurs! Hon har tagit en veckas semester för att gå på kurs med Sveriges mest kända surdegsguru på ett litet bageri i Bohuslän.

Jag hittar Simons hemsida med massor av spännande läsning om surdegsbröd, och en länk till ett företag i USA som säljer surdegskulturer från hela världen.  Det tar bara någon vecka så kommer min beställning från USA med surdeg från ett berömt bröddistrikt i Italien, och surdeg från en beduinstam i Saudiarabien där det goda pita-brödet bakats i sekler.

Detta ska bli årets godaste nyhet på julbordet. 🙂

Mångkultur.
5 december

Förväntningar och minnen.

Stora A. ringde för att prata lite julplanering. Det visar sig att lilla S (9 år) och lilla A (6 år) väldigt gärna vill komma till Flatön några dagar innan jul, för att få vara för sig själva med mormor och morfar.

”Det är så STORT och MYSIGT hos mormor, det finns liksom så MYCKET!” hade lilla S förklarat. 

Nu kommer jag plötsligt ihåg min egen mormors hus i Skåne. Jag minns massor av rum och mörka korridorer, verandor och branta trappor. Det kalla golvet mot nakna fötter när man måste upp på natten och kissa i pottan. Kalla, stängda finrum med bronsbyster, porslinshundar och röda plyschmöbler. Jag minns morfars stränga kontor med uppstoppade djur, rökpipor i ställ och brunt kandisocker på snöre. Särskilt minns jag lukten i köket på morgonen, av kokkaffe och varm vedspis. Jag minns hönsen som vi fick mata med gula majskorn.

Tänk, nu  är det mitt hus som skapar barnbarns minnen! Men så gammal är väl inte jag??

Önskelistor presenterades också. En  lång och en kort.

Överst på lilla S´s långa lista står det: Ett riktigt målarstaffli.

På lilla A´s lista står det bara: En flygbiljett. (underförstått till Thailand… 🙂 )

Doftminnen.
4 december

Farmors svar på fråga nr 41.

Om jag hade fötts till pojke hade jag blivit jägmästare. Det är jag absolut övertygad om.

Fast när jag var liten hette det skogvaktare. I min klass gick tvillingarna Per och Pål. De bodde i ett rosa slott i Delsjöskogen som deras pappa var skogvaktare för. I min fantasi var skogvaktaren en slags Hjortfot, eller Robin Hood. Men skogvaktaryrket gick bort om man var flicka på 50-talet. Hur mycket jag än älskade att jaga med pappa.

Idag skulle jag inte välja ett jobb med så mycket kontorsarbete som jägmästare. Nej, jag skulle bli Arborist. Tänk att få klättra i träd som jobb! Pojken i trädet på bilden ville först bli sjöman, men hoppade av den utbildningen och började i stället på en 2-årig yrkesutbildning till arborist. Han har hur mycket jobb som helst och älskar sitt liv i trädkronorna.

Jag hoppade av mitt yrke när jag var 47. Då var jag visserligen för gammal för att klättra i träd hela dagarna. Men inte för gammal för att satsa på en annan dröm.

Du hinner kanske inte till himlen om du satsar på en dröm sent i livet. Men vägen dit kan vara nog så underbar.

Höjdare i arbete.
3 december

Vilken jul!

Jag fick just reda på att vi blir 18 personer här hos oss på Flatön, på julafton. Arton! Min syster med familj och min lilla mamma kommer också. Plus våra barn och barnbarn och respektive. Vilket knytkalas det ska bli! Själv tänker jag för det mesta mysa bland fårskinnen i min soffa framför brasan, och alltid ha kameran i högsta hugg. Det var många år sedan jag släppte rollen som julchef. Skinkan och marschallerna är det enda som är mitt ansvar! 🙂

3 december

Farmorsfrågan nr 41.

Vilket yrke skulle du välja om du fick välja om?

Toppenjobb.
2 december

Till Familjens Filmare.

Min syster har överfört familjens gamla 16 mm filmrullar från 50-talet  till CD, och jag sitter här och nästan grinar. Hur tänkte Mamma och Pappa? Minut efter minut med vattenfall och forsar, snötyngda granar, fjälltoppar och utsikter, brasor som sprakar och båtar som seglar. Barn som vinkar också, föralldel, och barn som badar och plockar vitsippor och kör dockvagn. Och lillebror i babyfilt, nyss hemkommen från BB 1955.

Men var är de långa filmsekvenserna med bara Mamma och Pappa, var är närbilderna på deras ansikten? Hur såg de ut när de var unga och nyförälskade? De flimrar bara förbi, i hastiga, skakiga klipp. Barnen och utsikten är det som filmaren vill skildra, alltid barnen och utsikten.

Tyvärr har jag själv gjort precis samma misstag med min egen familj. När ett 30-tal 90-minuters videokassetter nyligen överfördes till DVD upptäckte jag att 75% består av ponnyhoppning, barn som tränar eller tävlar, ponnyer i hagen, nyfödda ponnyföl och ponnyer på utställning. Hundar och höns och får. Timme efter timme. Totalt ointressant 20 år senare. Även för barnen. Inte minst för barnen.

Våra älskade ungar – utan ponnyer –  upptar kanske 25% av all videofilm jag producerade när de var små. Lite far- och morföräldrar finns också med. Av O. och mig syns inte ett spår. Varför? Hur tänkte jag?

Men från och med nu ska det bli en annan ordning. Bättre sent än aldrig. Du som är familjens filmare – kom ihåg att om 50 år är det kanske DU som är intressantast på filmen du tar idag!

Tiden galopperar.
1 december

Farmor svarar på fråga nr 40.

Daniel skickade en rolig kommentar på den här frågan tycker jag.  ”Om ett år kan jag baka Ambrosiakaka utan recept!”

Ska jag tolka hans svar som ironi? Tycker han att Farmorsfrågan är för allvarlig och märkvärdig? Isåfall är jag väldigt glad att han ändå gjorde sig besväret att kommentera! 🙂 Jag tycker förresten att det är ett underbart mål. Jag knycker det till och med! Om ett år kan jag baka surdegsbröd utan att läsa i receptet!

Dessutom har jag hållit min nya, 22 kg lägre vikt hela året. Jag har slutat med min blodtrycksmedicin och gått ner till halvtid på jobbet. Där jobbar jag bara med utveckling av nya, fantastiska produkter som gör människor lyckliga.

På min fritid pysslar jag bl a med Farmorsbloggen och har hunnit till fråga nr 160. Jag vet redan nu vilken det blir! 😉

Life is beautiful.
30 november

Ja, se stockholmare…

Det är ingen hemlighet att jag har svårt för Stockholm. Det är något med folks ovänlighet som jag inte orkar hålla ifrån mig när jag är där. Den kryper innanför skinnet och jag blir liten och ledsen. Jag är van att få leenden tillbaks, när jag ler mot främmande människor. Jag vet, det FINNS massor av undantag, i lördags till exempel när vi stod och vred och vände på en karta på Söder så kom det fram en vänlig dam och frågade om hon kunde hjälpa oss!  Jag blev så förvånad och glad. Det kändes synd att tacka nej. Vi borde ha hittat på något att fråga henne, så att hon vågar fortsätta att vara så ovanligt vänlig mot främlingar på gatan …

Men så kommer man till Sergels torg och får alla sina fördomar bekräftade. Igen.

Ja, det står: Här börjar världen!
1 196 197 198 199 200 214