Vilka tre saker är du riktigt bra på?

Jag har i alla fall lärt mig massor av mina barn. De fortsätter att lära mig saker hela tiden.

Allt från vilka klädaffärer som är för präktiga till varför det blev krig mellan Eritrea och Etiopien. Eller hur man skaffar en adress i USA på nätet, så man kan handla enkelt på postorder därifrån :-)! Eller att man faktiskt kan skilja sig och ändå vara goda vänner.

Ibland blir det missförstånd. Som när stora L. mailade en video där en flicka promenerar över döda pojkar medan hon sjunger ”vi ska dö tillsammans” eller något liknande. Stora L. tyckte den var underbar, jag trodde hon var i någon sorts kris och blev förtvivlad.

Min egen mamma tror jag att jag har lärt att en mobil är bra att ha. Kanske inte så mycket mer.

Igår blev det kris på stora L:s jobb och Farmor fick rycka in och passa lille L hela dan i Göteborg.

Jag hade storslagna planer på att först shoppa lite bebiskläder med lille L., fika med bästa väninnan på stan och gå på Universeum som L. älskar.  Sist skulle vi ta bilen och hälsa på stora A. med familj också.

Vad gjorde vi?

Vi hann på 7 timmar: handla falukorv på Hemköp, leka i sandlådan, äta lunch, sova middag och hälsa på stora A. och kusinerna.

Jag hade alltså hand om 1 snällt barnbarn. Jag städade inte, diskade inte, tvättade inte. (Jag sov när han sov…) Hur gjorde jag på den tiden jag hade 4 egna, normalbråkiga ungar?

Min enda förklaring är att idag gjorde vi allt i L.s tempo, dvs SLOW. Och han var glad hela dagen.

Kanske vill Tiny komma ut på Nyårsafton. Stora L tänker knipa isåfall. Som lärare vet hon att det skiljer ett helt läsår mellan den siste december och den första januari. Och dessutom – yngst i klassen – eller äldst i klassen!

Redan innan förlossningen förutser hon fördelar eller förtret 7 år framåt.

Min äldsta flicka A. är född på Juldagen. Jag var ung och oerfaren och tänkte inte på hur viktigt det är att tajma Födelsedagen rätt.  Till sladdisen J. hade vi lärt oss, och han är nu otroligt tacksam att ha födelsedag mitt i sommaren så han slipper alla hemska födelsedagstraditioner/trakasserier på högskolan. 😉

Jag betvivlar att Tiny är tajmad. Men jag vet att han/hon är otroligt efterlängtad och välkommen. Mormor och morfar blir dubbelt så viktiga den här gången, eftersom farmor och farfar befinner sig många hundra mil bort.

Min pappa lever inte längre. Om han hade gjort det hade han varit 105 år gammal.

Men det går fortfarande nästan inte en dag utan att jag tänker på honom. Saknar honom.

Det är så sorgligt att han inte får träffa sina barnbarnsbarn, som min mamma får. Tänk så stolt han skulle vara.

Min pappa var en enastående person, jag är säker på att jag hade beundrat honom även om han inte varit min pappa.

Han var en spridare, han spred kärlek och omtanke och glädje och presenter omkring sig, alla som kände honom älskade honom och han hade skänkt bort sin sista rökta makrill också om inte mamma hade funnits där och hindrat honom.

Idag på Fars Dag brinner det ett ljus för honom på kyrkogården i Fiskebäckskil. Men det brinner alltid en låga i mitt hjärta för min pappa.

”Det finns många vägar upp till bergets topp men utsikten därifrån är alltid densamma.”

Kinesiskt ordspråk som jag fick per mail idag från gulliga Caroline på mitt gym Allsports. Tack! Precis vad jag behövde till dagens inlägg 🙂

Är jag på väg dit jag vill? Det finns ju inte bara ett berg jag vill bestiga, det finns tre, fyra stycken…

Jobbet jag vill utveckla, barn och barnbarn jag vill räcka till för, alla resor jag vill göra med min man (tillbaka till Kina till exempel), en massa saker jag vill lära mig, måleriet jag vill utforska.

Men för att komma dit jag vill behöver jag först och främst bli vän med min kropp. Jag har misshandlat den de senaste åren. Men det är slut med det nu. Så ja, jag är på väg dit jag vill. Utan stress och med minst 10 000 steg per dag. Idag 13297  🙂

Som ni kanske har märkt så finns det numera en liten Twitter- spalt i vänstermarginalen.

Jag vet inte om jag gillar Twitter. Men jag måste prova. 100 000 svenskar twittrar. Inte särskilt många om man jämför med Facebook, där finns över 2 miljoner svenskar. Redan i våras försökte jag mig på Twitter men fattade aldrig vitsen. Det var som att ropa oväsentligheter rakt ut i öknen tyckte jag. Som att uppdatera sin status i Facebook utan att ha några vänner.

Nu när Farmorsbloggen finns, med ganska många läsare faktiskt 🙂 tycker jag annorlunda! Hoppas att Twitter-spalten kan bli en liten extra krydda med snabba ögonblicksbilder. Allt som händer på Twitter kan ni inte se här. Bara det som jag skickar, inte det jag tar emot. Lite synd, men jag fick inte till det helt enkelt…

Annars är Farmor en äkta it-nörd. I jultid 1993 skaffade jag mitt första e-postkonto, som kund nr 98 hos Personal Internet.se. Det fanns bara PI.se och Tele2 att välja mellan.
Jag hade en Mac, förstås, och det hade samma år blivit möjligt att se bilder på nätet, genom browsern Mosaic.

Vad gjorde man på nätet, utan bilder?
Jag var med på en diskussionslista, ett forum, som hette Natural Horsemanship. Den ledde till ett riktigt äventyr där jag utsatte min tonårsdotter för stor fara, genom att skicka henne som au pair till Arizona. Till en kvinna jag lärt känna på nätet. Trodde jag. Det tog en ände med förskräckelse, och jag fick flyga till Tucson och leta reda på min dotter. Hur kunde jag vara så godtrogen?

Alla barn älskar traktorer. Gäller även prinsesslika småflickor, som vi har ett par stycken i familjen. Det finns inget som går upp mot att få sitta bredvid, eller iknät och styra när farfars gamla gröna traktor skakar fram.

Traktorkärleken är alltså könsneutral så länge barnen är små. Senare faller flickorna ifrån, och efter 12-årsåldern är det bara äldre män som också dyrkar Grålle och Victor.

Igår var det traktor hela dan, och Lille L och farfar var lika glada.

Vi har haft småbarn i huset konstant sedan vi gifte oss. Inte en enda julafton utan jultomte.

Och knappt ett enda år utan någon liten traktorfanatiker.

Vad gör du med glädje och av fri vilja idag?

Äldsta barnbarnet Lilla S. går i en alldeles vanlig kommunal skola.

När hon bestämde sig för att hon absolut ville börja spela kontrabas och inget annat, fick hon låna en kontrabas av musikskolan. Utan diskussion. Jag förmodar att det var mest tur. Antar att det hade blivit nobben om hon velat lära sig spela harpa. Men i alla fall.

När jag var liten var jag TVUNGEN att ta pianolektioner för fröken Tillius en gång i veckan. Mina föräldrar var omutliga. Gud välsigne dem. Fast det hade varit roligare med gitarr.

När mina barn gick i skolan MÅSTE man spela blockflöjt minst ett år innan man fick börja med gitarr eller fiol. Det var en idiotisk regel som gjorde att många tappade sugen, bland annat mina ungar.

Stora J. är fortfarande arg för att vi inte TVINGADE honom att fortsätta i musikskolan. 🙁 Nu när han är vuxen vill han kunna spela efter noter. Han tycker vi var slappa som lät honom ge upp så lätt.

Om något år kanske Lilla S. blir lite trött på kontrabasen. Hoppas hennes föräldrar orkar peppa och stötta då. Att kunna spela ett instrument är lika viktigt som multiplikationstabellen eller rättstavning.

Jag tycker faktiskt det på allvar.