Skönhet sitter i betraktarens öga. Dvs det är den som tittar som bestämmer vad som är vackert. Alla är vackra i någons ögon. Hur gammal eller tjock man än är.

De skönhetsideal som visas  i TV, tidningar och skyltfönster gör att nästan alla känner sig fula. Men har du sett dig omkring en vanlig fredag på ICA Maxi eller Coop, och försökt hitta en enda människa som liknar …ja, säg modellerna i Halens postorderkatalog? Eller en lördag på IKEA och kollat efter någon som ser ut som tjejerna på Gina Tricots hemsida? Hittar du en på tusen så är du duktig!

Jag undrar ibland varför inget företag tar chansen och gör tvärt emot.  Skaffar skyltdockor som verkligen ser ut som riktiga människor. Inte bara lite fegt halvmulliga. Till exempel små korta, knubbiga skyltdockor, med tjocka vader, eller hjulbenta, eller med bred rumpa och inga bröst, eller med små och tätt sittande ögon, eller ingen hals, eller dubbelhaka.

Svaret på Farmorsfrågan 68 är hur som helst att jag kände mig vacker senast igår, när min man såg på mig och kommenterade att jag var fin, jag hade varit hos frissan.

Dessförinnan kommer jag ihåg att jag kände mig vacker när jag var i Oslo, och Josefine sa till mig att jag hade ”piffat till mig”. 

Nästa gång du har klätt upp dig, målat dig och är på väg till en fest – ställ dig framför spegeln innan du går och säg högt till dig själv:” Hej snygging!” Och NJUT av känslan.

När man är gravid ser man barnvagnar och bebisar överallt, och när man är farmor ser man artiklar och kommentarer om svärmorsproblem överallt.

När jag blev  farmor var jag från början övertygad om att det inte skulle vara någon som helst skillnad mot att vara mormor. Svärmor var jag ju redan, till min dotters man.

Varför skullle relationen med min sons fru vara svårare och mer komplicerad än den med min dotters man? Varför skulle relationen med min sons barn bli annorlunda än den med min dotters barn?

Jag tror att det där bara är gamla fördomar som antagligen går tillbaka till det gamla bondesamhället, när det var oundvikligt med en maktstrid mellan svärdotter och svärmor.  Den nya, unga hustruns uppgift var ju att med tiden ersätta mor i huset , och den äldre kvinnans uppgift var att lära upp och förmedla sina erfarenheter.  Klart det blev konflikter.

Alla klyschor, dåliga skämt och allt prat om svärmorsproblem gjorde mig rädd att störa när jag blev mormor. Det kändes som om  vad jag än gjorde så kunde det tolkas som att jag la mig i, försökte bestämma, tog parti eller kom med kritik. Det berodde inte alls på de nyblivna föräldrarna, det var bara jag som var så osäker i min mormorsroll.

Stackars barn, först fick hon ta smällarna när jag var förstagångsmamma,   sen när jag blev förstagångsmormor…

Nu vet jag att det enda man behöver anstränga sig för att vara som svärmor, mormor eller farmor är älskvärd. Man har ingen automatisk äganderätt till det nya barnbarnet. Man måste vara värd att älska. Göra sig uppskattad och efterlängtad. Det är upp till var och en att komma underfund med hur det ska gå till.

Sen behöver man inte vara särskilt rädd för att störa.

”Ja älskaj fajfaj å pappa” säger lille L.  (Mamma är inte aktuell eftersom hon inte är här just nu.)  ”Men älskar du inte farmor då?” undrar jag hoppfullt. ”Jag älskar ju dig väldigt mycket!” ”Nä, fajfaj älskaj dej” svarar han mycket bestämt. Det är tur att jag inte är så lättstött…

Lille L vill inte sova mitt på dagen längre fast han verkligen borde, han blir övertrött på kvällen och måste trugas när det är dags att äta middag. Då leker pappa  knycka-maten-leken. Den går ut på att han lastar sin gaffel med mat, men just som han ska stoppa in den i sin egen mun blir han så trött att han somnar och huvudet faller ner, gaffeln blir hängande i luften. Vips är lille L där som en hungrig måsunge och snappar åt sig allt som finns på gaffeln. Pappa rycker till, vaknar och protesterar vilt, lille L skrattar och tuggar och sväljer och säger genast ”Igen, pappa, sov igen!” Sådär håller det på genom en hel portion, tills L är mätt i magen.

En annan rolig lek är att trycka på knapparna på fjärrkontrollen till min höj- och sänkbara säng, helst när jag ligger i den. Då kör han upp ner, upp ner, och höjdpunkten är när farmor ligger som en fällkniv med både huvudände och fotände på högsta läge.

Lille L har också blivit väldigt bra på att tala i telefon. Långa, berättande samtal, han får inte alls tunghäfta utan pladdrar på om allt som har hänt. I morse gladde vi farmormor, som han kallar för ”min gamlamormor”, med ett tidigt telefonsamtal. Hon blir så glad när han ringer, och berättar malligt för alla som vill höra på om den dagen när lille L ringde tre gånger i sträck, för att det var något nytt han kom på att han måste berätta!

Nu ska jag skriva några reflektioner om beröm som ni kanske inte väntar er..;-)

Min pappa var världens bästa på att ge beröm. Han hade bara gått 7 år i folkskolan och hade aldrig läst några böcker i psykologi eller barnuppfostran. Han var helt enkelt en naturbegåvning när det gällde att ge positiv feedback, varenda dag, i vardagslag, som en del av det normala tilltalet. Eftersom han var född 1904 och ett barn av sin tid berömde han naturligtvis sina döttrar på ett vis och sin son på ett annat, men det är en annan historia…

Jag märker att jag låter precis som han gjorde när jag pratar med mina barnbarn. Jag säger ”Åh vad du är duktig!” och ”Titta, vad bra du kan!” i varannan mening. Det skrämmer mig ofta. För jag vet ju att det viktiga är att man känner sig uppskattad och älskad för vem man är, och inte för vad man kan eller gör.

För beröm kan ju aldrig ersätta villkorslös kärlek. Det får inte bli så att man som barn måste vara duktig eller göra något bra för att få ett kärleksfullt ord, ett leende och en kram.  Kanske är det en generationsfråga? Jag fick helt klart en överdos av beröm som barn, jag lärde mig tidigt hur man gjorde för att få något i håven. Jag är också den typiska storasystern, pappas flicka med alltför höga prestationskrav på mig själv, och med ett stort behov av bekräftelse utifrån.

När det gäller beröm till barnbarnen måste jag alltså försöka behärska mig.

Men när det gäller beröm till alla andra i min omgivning är det härligt att ösa på. Den glädje jag ser i förvånade blickar och generade kommentarer, säger mig att alla inte är så bortskämda med beröm som jag.

Idag är jag i Göteborg och passar mina barnbarn. Skolan är stängd pga rasrisk. För mig är det en ny och ovan frihet att kunna göra såhär. Ta en dag ledigt bara. Det känns så ovant att jag var tvungen att lägga in ett ärende också, när jag ändå var i stan. Så jag har tittat in till Gunnel på Storken Babyproffsen också, och lämnat nya skyltex till henne.

För mig är frihet att råda över min tid. När jag blev sjuk i september förstod jag på riktigt hur viktig den friheten är för mig. Nu mår jag mycket bättre, men är långt ifrån frisk.
Igår läste jag att två av mina bloggvänner är mycket nära att braka rakt in i den där Väggen. Lene Pene på En Strikkoholikers bekjennelser, och Gunnar, Abbes pappa. Jag hoppas de kan få stopp på sina karuseller i tid.

Om det är till någon tröst kan jag säga att idag är jag tacksam för att kroppen bara utvisade mig för en stund, och inte för resten av matchen.

Vaknade till pipet av ett MMS, och drog en suck av lättnad när den här bilden kom upp. Stora A med familj tog tåget till Åre i lördags kväll. Det skulle vara framme tidigt söndag morgon.
Lilla S och lilla A såg fram emot tågresan lika mycket som skidskolan. Men tågresan blev längre än planerat, mycket längre… Söndag eftermiddag var de fortfarande inte framme i Åre! Ledningsfel! Jag kan tänka mig besvikelsen över en hel förlorad skiddag. Och fick de någon mat på tåget? Men slutet gott, allting gott. ”Utsikt från vårt köksfönster” står det i hennes MMS från Åre Björnen.

Hur väl känner din mamma dig?

Ledig fredag med Tiny i stan, dvs Göteborg. Stora L längtar efter att gå till gymmet för första gången efter Tinys födelse för fem veckor sedan. Tiny bäddas nymatad och sovande ned i vagnen, och vi bestämmer att träffas om en timme. Stora A, som också har en ledig dag, följer med. Tillsammans baxar vi barnvagen genom snömodd och över isvallar, hela tiden ängsligt kikande upp mot taken efter hotande snöras och farliga istappar.

Vi tar oss till cafe Hängmattan i Majorna, det mysiga och väldigt barnvänliga vegetariska lunchfiket vid Musikens Hus. Så snart barnvagnen rullar över tröskeln vaknar förstås Tiny. Hon får sitta i knät medan vi äter. Hon har sin härliga varma och vackra overall från Lilla Mys på sig. Den köpte jag på nätet innan hon var född, den sys upp speciellt för varje kund och man får välja färg och applikationer själv.

Vilken lycka det är att se mina barns liv som småbarnsföräldrar. Jag förstår förstås att problem och sorger känns lika mycket som när jag själv hade småbarn, att ekonomi och relationer inte är enklare att hantera för mina barn än de var för mig. Men ändå, så mycket samhället har förändrats under dessa 30 år, till fördel för dem som har små barn.

Lånarna har tagit vår spark, men snowracer är också kul. Hela dagen idag har varit som en reklamfilm för svensk vinter. 60 cm vit, ren snö som fortfarande hänger kvar på trädens grenar. Strålande sol, några minusgrader, ingen vind.

När lille L var riktigt liten köpte vi en jättepraktisk bärstol på Nautopp i Lysekil, en toppenaffär för kläder och utrustning om man t ex paddlar kajak eller klättrar i berg eller bara gillar friluftsliv. Den stolen var en fullträff redan då, och den kom väl till pass idag fast lille L inte är någon bebis längre. Nu kunde han följa med oss och åka skidor! Fast han somnade redan efter några 100 meter…;-)

I helgen måste jag välja bort att träffa nyfödda Tiny och mina två andra barnbarn i Göteborg, eftersom lille L kommer hem på besök med sin pappa. Det var så väldigt länge sedan vi träffades, flera veckor tror jag.  Det känns trist att inte kunna dela på sig. En välbekant känsla, konstigt nog…

Men LÄNGTAR efter lille L! Och inte bara jag. Snögrottan och inte minst Sigge väntar på honom.

Här är några nytagna bilder som stolt mamma har tagit på sina älsklingar.