Tiny och mamma L är på efterlängtat helgbesök. Detta innebär bl a  att såhär dags (23:03) är alla utom Tiny väldigt trötta. Jag vet inget barn som sover så lite som hon. Hon har t ex aldrig sovit på dagen, inte ens som spädbarn. Odd var likadan, min svärmor berättade att hon tog honom till doktorn för att han sov så lite. Men doktorn sa bara helt kallsinnigt: ”Napoleon sov inte heller.” När det gäller Odd har vi ju facit, han har som tur är ingenting annat gemensamt med Napoleon.

Det här med maten spårar alltid ur när barnbarnen kommer, av någon anledning. När de anländer efter en tröttsam bil- eller bussresa från stan är middan aldrig färdig och de måste snabbt, snabbt få nånting i magen. Tiny ville bara ha majs, och som tur var hade jag en liten burk majskorn som hon stoppade i sig. Sen skulle vi grilla lax, men då hade Tiny fått syn på de förkokta majskolvarna i skafferiet, den där nya sorten med två i varje påse, vakuumförpackade och med jättelång hållbarhet. Perfekt att ha med i båten. Hon ville grilla två genast.

Medan de låg på grillen fick hon en skål nykokt pasta, och en bit av min nybakade focaccia med Bregott, och sen ville hon smaka på chokladbollarna som jag gjort enligt recept i Åses blogg 56 kg.

Därefter orkade hon inte särskilt mycket grillad lax…

Nu är klockan alltså 23:15 och Odd ligger och läser ”Morfar är sjörövare” för Tiny, som inte visar några tecken på sömnighet.

Hon har blivit så stor och förståndig sen vi sågs senast. Och gosig. Plötsligt får jag både kramar och pussar och vi sitter en lång stund bara hon och jag framför brasan och spelar Fruit Ninjas på min Ipad. Jag får säja: ”Mormors älskling!” utan att hon protesterar vilt, och det är en mycket stor ärebetygelse säger mamma L. Det brukar bara vara mamma som får säga så.

Mormor längtar efter dig.

Om några dagar fyller hon ett år. I min bilddatabas har jag 441 foton som jag har tagit av henne under året.

Men då är det bara de foton jag har behållit. I själva verket har jag knäppt flera tusen.

Ibland kan jag få ångest över alla fantastiska porträtt på barnbarnen som ligger gömda i min dator och som kommer att stanna där. Aldrig framkallas på papper eller canvas, aldrig hamna i en fotobok. Det är lite grann förbannelsen med digitalkameran.

Frusna ögonblick av fullkomlig skönhet. Som det här porträttet av Mini som jag tog igår, i eftermiddagsljuset från fönstret hemma hos mamma A. Mini hade ett litet hårband som hon tuggade på, vi tog ifrån henne det och lät henne spana efter det. På så vis fångade jag den här blicken och hennes fina leende.

Men det är bara en av 54 bilder från samma tillfälle… Jag behöver en sån där klocka som store L önskar sig i födelsedagspresent, en som går baklänges.

Svenska Dagbladet hade nyligen en väldigt bra och nyanserad artikel om hur far- och morföräldrarollen (vilket ord – kan jag få säga förföräldrar?) har förändrats. Till fördel för alla parter, inte minst barnbarnen. Förföräldrarna bor närmare sina barnbarn än förr, (jag hör till den minoritet på 15% som bor längre bort än 5 km från alla mina)
Allt fler barnbarn har alla fyra förföräldrarna i livet, friska och pigga och villiga att umgås.
Förföräldrarna har en bättre relation till sina barnbarn än vad man hade på den gamla auktoritära tiden då barnen var rädda för vuxna (det kallades respekt).
Visst är det fantastiskt att den nya tidens barnbarn ser på sina förföräldrar med helt andra ögon än vi gjorde. Och vise versa. Mer kärlek åt båda hållen.
Underbar läsning tyckte jag, en av dessa ovanliga positiva nyheter.
Tyvärr hade svenskan valt en ovanligt fånig rubrik om barnbarnen som ”livets huvudrätt”. Dessutom kunde författaren inte avhålla sig från att problematisera, naturligtvis. De stackars barnbarnen riskerar att bli bortskämda och bortklemade och förföräldrarna riskerar att bli utnyttjade. (Nu hårddrar jag det lite.)
Vad jag avskyr den där synen på barnbarnen som någonting man konsumerar. Äter upp, bildligt talat! Och jag tycker lika illa om diskussionen om vilken roll man nu ska spela, som mormor/farmor.
Kan man inte bara få fortsätta vara den man är? Ställa upp för sina barn när man kan och vill, precis som man alltid gjort? Krisar det så släpper man det man har för händer och inställer sig hos barnet, vare sig där finns barnbarn eller inte.
Det finns ingen perfekt roll som ger perfekta förföräldrar, och ingen perfekt barndom heller. Den bästa förföräldern för mina barnbarn är ändå Jag, sådan jag nu är.
Och jag tänker inte äta upp dem varken till huvudrätt eller efterrätt.
Här är länken till artikeln. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/barnbarn-har-blivit-livets-huvudratt_6785207.svd
Och här är en annan väldigt bra sida som jag ofta länkar till. www.lyckobloggen.se
Gå in där och läs artiklarna om Lycka och biologi, Lycka och livsvillkor osv. Då inser du att man behöver inte vara så förtvivlat rädd att älska sina barn och barnbarn på fel sätt. Du kan ändå inte påverka deras lycka särskilt mycket.

Nr 24/365+1 foton 2012. Tema: Möte (Minnesmärke i Las Palmas)
– Posted using BlogPress from my iPhone

I somras blev jag tillfrågad om att testa en BabyJogger City Mini liggvagn med sittvagnsinsats.  Jag antar att det berodde på att jag då hade två barnbarn i lämplig storlek, så att Tiny kunde testa den som sittvagn och lilla Mini passade perfekt i liggvagnen. Två testare i en smäll liksom. Första intrycket av vagnen var väldigt positivt, och jag kände  mig nöjd med att ha en lätt och smidig  ”gästvagn” hemma när barnbarnen kom på besök. Jag räknade med att varken Mamma L eller Mamma A skulle vilja byta ut sina egna, noggrant utvalda vagnar permanent. Det här var ju ändå en lättviktare i jämförelse, det hördes ju inte minst på namnet.

Men tji fick jag, mamma A tog med sig vagnen till stan efter sommaren eftersom hon gillade den bättre för varje dag som gick. Och där blir den kvar, verkar det som.

Här är våra SMS från igår :

”Har köpt åkpåse, passar perfekt. Selen sitter inuti är trädd genom hål i påsen. Det står att man ej får hänga väskan över handtaget men det gör jag o går jättebra. Mini gillar åka framåt.”

Ängslig mormor:

”Var försiktig med väskan över handtaget!”

”Absolut ingen fara!”

Ängslig mormor:

”Är det inte vingligt med de små hjulen när du går fort?”

”Mycket lättare och smidigare när man åker buss plus inte lika tungt att svänga. Känns ledigare.  Dock mindre bagageplats om man tänkt handla. Går till stan nu. Låser hjulen när det är ojämnt o man går snabbare.”

Lille L har fått en hel bok med tatueringar av pappa L i belöning för att han varit duktig. Ungefär en gång i timmen idag har han kommit och bett om hjälp att klippa ut och limma fast något nytt konstverk. Men vi har hunnit spela kubb och plocka svarta vinbär också, innan det var dags för dem att resa hem till stan igen.

Den här helgen har gått så fort. Underbart är alldeles för kort. 

Minstingen som läser i Kalmar och som vi träffar så sällan har också varit hemma och hälsat på med sin flickvän J. Nu är de på väg tillbaka hem till sig tvärs över landet i en liten plåtlåda, han ringde nyss och berättade att det var stopp i trafiken pga en älgolycka. Usch! Jag försöker mota bort söndagsvemod och svart oro genom att titta igenom alla glada bilder från helgen.

 Bara 4 år, och kan redan skriva FARMOR och rita ett hjärta. Samt en båt med fyra stora motorer.

I några dagar nu har alla barnbarn med föräldrar bott i vårt hus. Själva har vi bott i båten. Tiny med mamma och pappa har fortfarande jetlag och timmarna när det är tyst i huset är lätt räknade. I alla sovrum ligger extramadrasser på golvet, även i vårt. Det är skönt att dra sig undan till en kluckande koj på kvällen. Det är också härligt att känna att barnen kan husera fritt och bo helt på sina egna villkor. Det blir inga konflikter om mat eller städning eller annat. Vi blir bjudna på lunch och middag och hjälper till där det behövs. Lite som att vara gäst hos sig själv.

Igår var det dessutom försenat födelsedagskalas för lilla S, och mamma A hade bjudit sammanlagt 21 kusiner, sysslingar, mostrar och annat löst folk 😉

Så barnvänlig som trädgården är nu har den nog aldrig varit. Helt inhägnad mot rådjur, alltså inga fästingar. Gungor och sandlåda och lekstuga och stor altan med segeltak som skydd mot sol och regn.

Så vanskött har den inte heller varit på många år. Överallt står stora krukor tomma eller fulla av ogräs. Jag har inte orkat/hunnit med den vanliga krukprakten av pelargoner och fuchsior. Men det är ganska fint ändå, fullt av rosor och liljor och clematis i rabatterna. Och jag tröstar mig med att ingen besökare i min trädgård behöver få dåligt samvete över sin egen i alla fall.

Sedan lilla S förra sommaren var med mig på Göksäter, Orusts Ullared, har hon tjatat hål i huvet (som vi säger här på landet) på sina föräldrar om att få åka dit ”på riktigt”. Dvs inte göra som vi vanliga orustebor, sticka in huvudet då och då för att se om det finns nåt användbart (det gör det alltid). Nej, stanna i timtal och verkligen utforska alla de tusentals kvadratmetrarna shoppingglädje. Idag var det dags. Mamma A och P offrade hela två timmar på Göken tillsammans med tjejerna.

Det bästa med att åka dit är överraskningseffekten. Det är faktiskt som på julafton. Man vet aaaldrig vad man hittar på Göken. Jag har kommit därifrån med en chokladfontän, långt innan chokladfontäner var stapelvara på varje Bauhaus och Clas Ohlson. Man kan hitta jättesnygga utekök i senaste design, avancerade massagefåtöljer och urfula pyjamaser i endast storlek 38. Allt till löjligt låga priser.

Kolla vad tjejerna kom hem med. Bland annat.

 Posera är det roligaste som finns, och fotografen tackar förstås och tar emot. Nedanstående bild tycker jag är så typisk för 11-åringen – den tjusiga, och 7-åringen – den spralliga. 🙂

Tänk att jag hade glömt hur den här boken slutar? Den som jag läst för både tvillingarna (tror jag) och store J. Senast för femton år sen… Det är en underbar bok om frihet och frigörelse, lagom filosofisk och samtidigt både hemsk och spännande. Fast med ett lyckligt slut förstås. Och otroligt fina teckningar.

Nu är det lille L som ligger bredvid mig, med varm mjölk i nappflaskan och snutten mot kinden.

Älskade lilla unge!

Plötsligt plingar det till i min Iphone. Jag sitter i ett arbetsmöte och känner mig först lite besvärad och generad för att jag inte kommit ihåg att stänga av mobilen. Men jag kan förstås inte låta bli att kika ändå. Meddelandet är från mamma A.

”Hej! Nu börjar jag titta lite, och le 🙂 Puss.”

Och så steg humöret några grader och mungiporna drar sig uppåt igen. Livet är härligt!