Det vimlar av familjer med barn i alla åldrar här på vår lilla thailändska ö. Jag grips av en häftig avundsjuka. Varför reste inte vi på det sättet med barnen när de var små? Svaret är enkelt, vi hade inte råd. Och resandet var inte så utvecklat som nu.
Vi gjorde dessutom andra saker, odlade jordgubbar, bilade till England, åkte på skidsemester.

Vad är då mitt mål för i år med familjen? Mer tillsammans kan man nog sammanfatta det. Först och främst tänker jag förstås på det nya lilla barnbarnet som kommer snart, snart. Jag vill vara med så mycket som jag får.

Sen vill jag vara mer med småflickorna, åka mer båt och sova över i båten. Och i sommar ska jag vara en sån där mormor/farmor som är på stranden med barnbarnen och som har med sig saft och bullar och pannkakor.

Mamma L som är hund- får- och husvakt hemma medan vi är borta skickar en Youtubelänk som får mig att längta hem från paradiset. Det är Tiny som kiknar av skratt när mamma busar med hennes fötter. Små och stora barn överallt påminner om barnbarnen. Här finns hur mycket svenska barnfamiljer som helst. Fler svenskar än på Avenyen i Göteborg skrev jag på Facebook.
Imorgon ska jag titta efter presenter. Tiny hittade jag ju fina klänningar till i Penang, nu gäller det de andra. En 4-åring, en 7- åring och en 10-åring. Fina smycken av snäckor eller pärlor ligger nära till hands.
Lille L:s mamma mms-ade en verklig pärla, han hade alldeles självmant skrivit sitt namn på ett papper! Det tror jag är väldigt tidigt, han är ju bara 4,5 år. Men väldigt intresserad av bokstäver, och även av siffror. Han förstår till exempel vad noll är.

– Posted using BlogPress from my iPad

Andra dagen på ett nytt år. Den här dagen har jag ägnat åt att hämta andan efter allt firande, skriva att-göra-listor, packa och förbereda en massa saker för resan till Malaysia.

L som ska bo i huset och passa Sigge, fåren och blommorna, ska i alla fall slippa köra in ved! 😉

Lyckobloggen är en fantastisk blogg som man alltid blir glad av. De senaste inläggen handlar om Mindfullness och Meditation. Läs och bli lite lyckligare 🙂

En bra sak med att vara lagom sjuk är att man kan ägna sig åt saker som alltid kommer i andra hand annars. Mina bilder från vår resa till Kina 2008 tex, som har legat i datorn i två år nu. Idag har jag äntligen börjat göra en fotobok om den fantastiska drömresan.
En anledning att jag inte kommit till skott är att jag inte hittat någon fotobok som jag gillar.
 

De fotoböcker jag har sett, och även provat, är av dålig kvalitet, med taskig bindning, fula kartongpärmar som slår sig, för lite plats för text, layouten bunden till fasta mallar osv. Inget alternativ alls för mig, då väljer jag hellre gammal hederlig scrapbooking.

Men så hittade jag Blurb efter att ha läst ett jämförande fotobokstest på nätet. Blurb från USA fick skyhöga betyg. Dessutom visade mig Joakim på Atelje Digital en helt underbar bröllopsbok som han gjort med Blurb. Högsta klass! Och inte krångligt alls, även om man får lägga lite tid på att experimentera med alla olika valmöjligheter som finns.

Jocke hade bara goda erfarenheter av sitt första inköp av fotobok från USA, han hade t ex reklamerat ett färgfel på omslaget och genast fått en helt ny bok skickad till sig.

Jag klickade hem Blurbs program som heter BookSmart, och sen har det legat i datorn tills idag.
Nu är jag igång, har gjort 24 sidor hittills, det blir nog det dubbla innan jag är klar. 🙂 

– Posted using BlogPress from my iPad

Vad gör du för att känna styrka i motgång?

– Posted using BlogPress from my iPad

Det första jag gör när min Iphone väcker mig på morgonen är att stänga av larmet.  Sen knappar jag in koden för att öppna den, ibland kollar jag Twitter innan jag stiger upp.

Men i morse när jag vaknade hade jag glömt koden. Den var bara borta. Jag måste ha använt den tusentals gånger, men den var helt raderad ur mitt minne.

Utom mig av stress tryckte jag alla varianter jag kunde tänka ut, korkat nog utan att skriva upp dem. Därför gjorde jag säkert samma fel om och om igen. Till slut fick jag inte fler försök, på skärmen stod det: ”Din Iphone är avaktiverad.” 

Nu blev jag helt panikslagen. Alla mina bilder, alla mina koder, alla mina kontakter, alla mina program, det kändes som om hela mitt liv var avaktiverat.

På skärmen fanns nu en symbol som uppmanade mig att ansluta Iphone till Itunes. När jag gjorde det synkade den med säkerhetskopian jag gjorde på datorn bara för någon dag sedan. Efter flera timmars kris var allt nästan som vanligt igen. Alla bilder jag tagit på julafton, inklujsive filmen med Tinys första steg, var borta. Men som tur är hade jag redan laddat upp den på YouTube.

 Vilken otrolig lättnad! Nu är jag inte alls lika orolig för att bli av med min Iphone längre, när jag vet hur det fungerar. Men det blir inte någon ny säkerhetkod!

Idag för 39 år sedan blev jag mamma för första gången. Det blev en flicka, hon föddes på Östra Sjukhuset i Göteborg efter att jag hade tagit ricinolja hemma hos min mamma på julaftons kväll.

Snart blir hon mamma för tredje gången, till mitt femte barnbarn.

Som vi längtar allihop efter den nya människan som växer i hennes mage! Vem är det? Har du hört den här underbara, knäppa låten med LillBabs?  Eller var du inte ens född då? 🙂

Jag får i alla fall en klump i halsen bara jag tänker på den.

Vad var nu frågan? Vilka 3 traditioner jag inte vill vara utan?

Efter den här kaosdagen dan före dan, känner jag just nu att jag struntar i alla traditioner bara alla får vara friska och tillsammans. Inklusive hunden.

Framförallt kommer jag i framtiden att strunta i traditionen med glitter i julgranen.

När vi kom tillbaka från Djursjukhuset utan Sigge hade allting fortsatt hemma precis som om inget hänt. Skinkan var ute ur ugnen, bröden var bakade, kolan, knäcken och Mozartkulorna klara, Janssons på gång, utebelysningen monterad och de flesta julklapparna inslagna. Köket såg INTE ut som en krigsskådeplats och barnbarnen lekte snällt med varann.

Det fanns middag sparad till oss.

Om en timme är det Julafton. De här tre traditionerna är viktigast för mig: Att vi samlas hela familjen dagen innan och lagar mat tillsammans. Att vi äter julfrukost tillsammans tidigt på julaftons morgon. Att vi äter julbord tillsammans på julafton.

Tillsammans. Det är det viktigaste.

Lördag kväll hade jag sett fram emot länge,  länge. ”Jul i Folkton” med Ale Möller, Sofia Karlsson med flera på Konserthuset i Göteborg.

Odd och jag upplevde Ale Möller band på Slussens Pensionat i somras, och det var nog sommarens höjdpunkt när det gäller semesterminnen. Vi tog nya båten till Slussen och tuffade Orust runt. Sen satt vi längst framme vid scenen och befann oss i musikens himmelrike. 

Igår kom minnena tillbaka, även om det var en annan sorts musik.

Vi passade på att bjuda barnen med familjer på middag i stan innan konserten. Meza, souvlaki och andra grekiska godsaker på Lilla Tavernan i Linné. Två barn och tre barnbarn kom, vinterkräksjuka och annat gjorde att alla inte kunde.

Men Odd och jag bestämde att detta måste vi göra oftare! Så underbart mysigt att sitta på restaurang och äta gott, prata och umgås med både stora och små.

Mina bilder från familjemiddagen på Lilla Tavernan blev tyvärr kass. 🙁   Jag hade laddat med fotoutrustning för att kunna fota inne på konserten, och testade inställningarna inne på den mörka restaurangen. Det blev totalt fiasko, helt mörka och gryniga bilder, inget att visa på bloggen.

När vi sakta och försiktigt körde hem i snöstormen på natten var vi överens om att nu är det dags för ett nytt avsnitt i våra liv. Mer musik, mer kultur! Och mer restaurangbesök med hela familjen! Vi påminde varann om den fantastiska söndagsmiddag vi blev inbjudna till under en affärsresa till Bangkok för några år sedan. Hela familjen, säkert 15 – 20 personer, satt vid ett stort långbord inne på en restaurang. Fat efter fat med maträtter bars in, barnen sprang omkring runt bordet eller vandrade från knä till knä, det skrattades och pratades. Detta var deras normala söndagstradition, de gjorde alltid så, för att hålla kontakten med varann! Och efter middagen gick de manliga familjemedlemmarna på en karaokebar på Khao San Road. Vi bjöds med dit också.

Inte riktigt  jämförbart med Göteborgs Konserthus kanske. 😉

Hur visar man att man bryr sig? På ett sätt som får den man älskar att växa?

Det finns säkert fler än jag som vuxit upp med någon som har brytt sig för mycket och på fel sätt. En som satt sig sist vid bordet, tagit de minsta och kallaste bitarna, aldrig unnat sig själv något extra och alltid låtit andra komma i första hand. Någon som visat sin kärlek genom att förminska sig själv.

Det finns säkert fler än jag som har brytt sig om sina barn genom att öppna dörrar, jämna vägen, förmana och betala.

Omtänksamhet kan vara kvävande. Överdriven omtänksamhet kan få vem som helst att bli förbannad och stänga dörrar om sig, hårt.

Det är ofta svårt att veta när man ska visa att man bryr sig och hur mycket. Att störta fram och försöka erbjuda lösningar när den man älskar har det svårt, kan vara helt fel. Att bara finnas till hands och lyssna är oftast minst fel.

”Man ska aldrig låta solen gå ner över sin vrede” sa pappa alltid. Och det var faktiskt fel. För en pressad, utvakad, söndergrälad småbarnsförälder kan det vara bästa utvägen. Att inte bry sig, utan somna i soffan eller helt enkelt fly. När solen går upp igen ser kanske allt annorlunda ut, även det man bråkade om kvällen innan.

När man får barnbarn är allt mycket mer okomplicerat. I princip får man visa att man bryr sig helt oreserverat. Det är mycket enklare att visa sina barnbarn att man bryr sig, än det var att visa sina barn.

Kanske beror det på att barnbarnen inte bryr sig lika mycket?

Idag hade jag tänkt ta mig till Göteborg och gå på Jul på Liseberg med barnbarnen. Det måste vara underbart där just nu, lagom kallt och massor av snö.

Men det snöar för mycket, jag är för feg för att ge mig ut på vägarna 10 mil fram och tillbaka. 🙁

Jag får hålla tummarna för att snön ligger kvar en vecka till. På fredag, då SKA vi till Liseberg.

Fritid. Fri tid. Eftersom det inte blev någon göteborgsresa ska jag fixa med bilder, skicka in veckans bidrag till Fotosöndag, fortsätta på min senaste glasmålning, såga brasved. Kanske sätta upp lite utebelysningar. Idag är det en sådan söndag som jag bara kunde drömma om för ett par år sedan.

Eftersom vi hade grannar på middag igår kväll är huset trevligt röjt och ganska städat. Även om vi har vår fantastiska RUT en gång i månaden, och även om vi bara umgås med vänner som klarar vårt normala kaos, så är det rätt bra att få en anledning att plocka undan det värsta ibland. Man blir fort hemmablind. (Oj, 14 par skor som inte används i farstun, högar av tidningar och post här och där, hundleksaker och lego över hela huset.) 

Jag kom på ett sånt bra sätt att hänga upp mina glasmålningar. I uterummet har vi satt upp nät av armeringsjärn för växterna att klättra på. En ruta i nätet passar precis till en glasmålning. Yippeee, nu kan jag skapa en hel mosaik med mina glasbitar! Ska jag fylla alla rutorna i alla armeringsnäten har jag nog att göra minst ett år. Sen får jag kanske ha utställning och börja sälja. 😉

Men än så länge är varje liten glasruta så dyrbar att jag inte skulle sälja den för något pris i världen.