Oslo!
Just nu sitter jag i bankettsalen på hotel Bristol i Oslo och är helt proppmätt. Som medföljande hustru behöver jag bara le, fråga intresserat om fiskodling och musselklister och stoppa i mig av buffén som täcker en fotbollsplans yta. Jag njuter och överäter bara för att det är så otroligt gott. Det är värt att hålla igen lite extra några dagar efteråt. Har bara min Iphone att fotografera med, så ni får hålla tillgodo med en ganska dålig bild på ett litet, litet hörn av buffebordet.
Imorgon ska jag äta lunch med Josefine som skriver Prinsessans Dagbok och hennes lilla Ella kommer också. Få se om jag har hunnit bli hungrig till dess! 😉
Farmors svar på fråga nr 65.
Nu ska jag skriva några reflektioner om beröm som ni kanske inte väntar er..;-)
Min pappa var världens bästa på att ge beröm. Han hade bara gått 7 år i folkskolan och hade aldrig läst några böcker i psykologi eller barnuppfostran. Han var helt enkelt en naturbegåvning när det gällde att ge positiv feedback, varenda dag, i vardagslag, som en del av det normala tilltalet. Eftersom han var född 1904 och ett barn av sin tid berömde han naturligtvis sina döttrar på ett vis och sin son på ett annat, men det är en annan historia…
Jag märker att jag låter precis som han gjorde när jag pratar med mina barnbarn. Jag säger ”Åh vad du är duktig!” och ”Titta, vad bra du kan!” i varannan mening. Det skrämmer mig ofta. För jag vet ju att det viktiga är att man känner sig uppskattad och älskad för vem man är, och inte för vad man kan eller gör.
För beröm kan ju aldrig ersätta villkorslös kärlek. Det får inte bli så att man som barn måste vara duktig eller göra något bra för att få ett kärleksfullt ord, ett leende och en kram. Kanske är det en generationsfråga? Jag fick helt klart en överdos av beröm som barn, jag lärde mig tidigt hur man gjorde för att få något i håven. Jag är också den typiska storasystern, pappas flicka med alltför höga prestationskrav på mig själv, och med ett stort behov av bekräftelse utifrån.
När det gäller beröm till barnbarnen måste jag alltså försöka behärska mig.
Men när det gäller beröm till alla andra i min omgivning är det härligt att ösa på. Den glädje jag ser i förvånade blickar och generade kommentarer, säger mig att alla inte är så bortskämda med beröm som jag.
Mormormor och dockorna.
Min mamma fick äntligen träffa sitt fjärde barnbarnsbarn. Först var det förkylningar och tidsbrist som gjorde att de nyblivna föräldrarna inte kom iväg till gamlamormor med familjens nyaste bebis, sen var det snön och ishalkan. Men till slut fick hon hålla lilla Tiny. Inte förrän jag tittade på den här bilden kom jag att tänka på mammas dockor. Hon samlar på dem. Det går inte att fotografera någonstans i hennes hus utan att några dockor kommer med på bilden. Jag tror att det finns 5 stycken i soffan hon sitter i på bilden! 🙂
Tiny sov precis hela tiden, vilket förstås var en liten besvikelse för gamlamormor. Men å andra sidan skrek hon inte. Stora L avstår från alla mjölkprodukter sedan mer än en vecka för att se om det hjälper mot Tinys gasiga och onda mage.
