Ska vi fortsätta till Istanbul? Lägga Svarta Havet bakom oss redan nu, istället för att övervintra Ellem i Bulgarien? Vi har börjat leka med tanken. Idag hoppade vi över Balchik, som var dagens etappmål, och genade rakt över bukten till Varna. På det sättet tjänade vi in en hel dag. Vädret är stabilt, ingen vind i sikte. Femtiosex distans tog knappt tio timmar. Havet låg spegelblankt mesta tiden. Kameran är full av spektakulära bilder på den branta klippkusten vi följde.
Fortsätter det så här kan vi vara i vinterhamnen Sozopol redan imorgon kväll. Tio dagar tidigare än beräknat. Då kan vi lika gärna fortsätta några dagar till. Dels är det trevligt att ha sällskap med Jesper och Maria på Munin. Dels är det betydligt enklare att flyga hem från Istanbul än från Sozopol. Särskilt om man har hund och bara kan flyga direkt.
Nackdelen är att den turkiska marinan är dyrare än den bulgariska. Kostar lika mycket som att ha Ellem under tak hemma en vinter. Vädret är också en osäkerhetsfaktor. Hur mycket tur kan man ha så här sent på året? Efter Sozopol behöver vi fint väder i tre dygn eftersom Ataköy Marina i Marmarasjön är första möjliga hamn att klarera in i Turkiet. Innan dess får vi inte gå iland. Bara ligga för ankar.
Och Sigge måste rasta sig ombord.
Varna är ännu en gigantisk industrihamn. För att komma in i den lilla, lilla gästhamnen har vi kryssat framför och bakom monstruösa ankarliggare. Borderpolice och hamnkapten stod på kajen och väntade på oss. Inklareringen var som vanligt inte lik någon tidigare procedur. Nu skulle Odd först fylla i en dubbel blankett med karbonpapper (!) och stämpla med vår båtstämpel ovanpå sin namnteckning. Därefter försvann polisen en timme med våra pass och båtens internationella registreringsbevis.

Dagens början i Mangalia 7.30.

Framme i Varna klockan sex.

Två sekunder efter att ”the boy” öppnat oljefatets kran svämmade vår fina siltratt över, och diesel flödade över teakdäcket. Tratten, som kostade flera hundra på Hjertmans, (ännu ett ” onödigt” inköp), har den fiffiga konstruktionen att den silar bort inte bara skräp utan också vatten. Nu betalade den sig. Den blev omedelbart full av en halv liter vatten blandad med rostflagor.

Leveransen var beställd av Mr George på Tomis Marina går, 150 liter till oss och 250 liter till danska grannbåten Munin. ”The boy” skulle anlända klockan åtta i bil, och därefter köra oss till en bensinstation. Containers skulle tillhandahållas, inga problem.
Mannen med bilen anlände punktligt, i baksätet låg två tomma oljefat. Odd följde med till bensinstationen där faten fylldes från en pump och han betalade.

Nu följde en animerad diskussion på kajen, där ingen förstod ett ord av vad motparten sa. Mer diesel tappades upp och silades, med samma resultat. Mr George tillkallades på telefon, men ville först inte komma. Dieselköpet var vårt ansvar, vi fick klaga hos bensinstationen. Han la på luren. Odd ringde upp igen, med sin andra röst, och påpekade att det var Tomis Marina som förmedlat dieseln, att han måste komma och reda upp situationen, dieseln var oanvändbar.

Mr George anlände suckande, sa ”this is Romania” och hävdade att det inte alls var oljefatens fel, dieseln hade säkert varit dålig redan från pumpen. Det slutade med att han köpte dieseln av oss. ”The boy” kom senare tillbaka och ville ha betalt för transporten, men vi nekade.

Slutet på historien? Vi åkte i skytteltrafik med taxi till bensinstationen med vår egen 20-liters extradunk och Jespers två jeepdunkar. Dieseln rann motståndslöst som gyllene vin genom siltratten. Glada var vi, men gladast var taxichauffören som säkert gjorde flera dagskassor på en enda förmiddag.

Sens moral? Tanka aldrig diesel från oljefat. Tanka aldrig båten utan att använda siltratten. Det lönar sig att köpa dyra saker på Hjertmans, ta alltid med din fru dit.

Jesper från ”Munin” tittar på. The boy kedjerökte och gillade inte kameran.

Himlen är svart och vinden piper på, även om den oftast håller sig under 15 sekundmeter nu. På lördag räknar vi med att kunna gå vidare till Mangalia.

Port Tomis är fullt av lämningar från Romarriket, vart man går i stan ser man spår efter utgrävningar och rester av byggnader som är minst tusen år gamla. Bitar av marmorfriser och huggna stenar med inskriptioner, som hos oss skulle vara inhägnade och larmade, ligger utströdda lite varstans bland rivningshus och vid parkeringsplatser, som om de bara dumpats åt sidan när något skulle byggas.

Rumänien är som en radiokaka. Armod, korruption och förfall varvas ogenerat med lyxliv och överflöd. Nya Audis och Mercedesar står parkerade vid sofistikerade restauranger mitt emot fallfärdiga hyreshus där bara ytterväggarna står kvar, träd växer ut genom tomma fönsterhål och det stiger rök från ett plåtskjul där inne i ruinen. Flockar av skällande vildhundar bevakar sina revir i fattiga kvarter och vildvuxna, skräpiga grönområden, medan kvinnor i skyhöga klackar, stylade som inför en filminspelning, trippar fram på säkra promenadställen med sina minihundar i koppel. (De unga männens hundar är av typen stora bulldoggs eller rottweiler och har halsband med nitar och ibland en lös munkorg dinglande.) En särskild sorts vakter i roströda uniformer bevakar hela Port Tomis inre stadskärna. Det känns som om de är till för att skydda människor från andra människor. Ingen talar engelska, så de kan inte finnas där för att informera.

Mitt på torget tronar Arkeologiska museet. Skyltar på utsidan varnar för nedfallande puts från fasaden, insidan är helt fantastisk. Vi vandrar runt bland de enorma samlingarna i flera timmar. Jag, som lätt blir uttråkad av museer, har svårt att slita mig därifrån. Dels för att man kommer så nära föremålen, det finns inga skyltar som förbjuder en att röra vid amforor från tusen år före Kristus,  krukor och marmorskulpturer från trehundra år efter Kristus. Men också för att man faktiskt får inblickar i människors liv för flera tusen år sedan. Här finns översatta texter från gravstenar, uppbyggda interiörer från stenåldershus, öppna gravar, rekonstruerade barnkläder och mängder av bruksföremål och konstverk. Innan vi går köper vi en souvenir, ”Thinking man and his mate”, en kopia av en skulptur från femtusen år före Kristus. Femtusen år! Jag skäms när vi kommer ut på torget igen. Det är så lätt att tro att historien börjar med oss. Som om Rumänien började på noll när de kom med i EU.

På strandpromenaden, alldeles efter det vackra men fallfärdiga och bevakade Casinot, hittar vi ett lnybyggt hus med raffinerad fasad av fiskar i relief. Inga skyltar talar om vad det är, men dörren på kortsidan står öppen. Det visar sig vara ett fantastiskt publikt akvarium, nästan i klass med Havets Hus i Lysekil. Vi vill berömma och fråga, och personalen hämtar den kvinnliga chefen som talar engelska. Hon blir mycket upplivad av att Odd är marinbiolog från Sverige, lämnar över sitt visitkort och hoppas att han hör av sig när vi kommit hem. Att det saknas skyltar och engelsk text vid alla olika akvarier beror på pengabrist. Vi ser hoppet i hennes ögon. Kanske, kanske innebär kontakten med Odd länken till ett samarbete eller projekt som kan pytsa in lite EU-pengar till akvariet. Hon och han för femtusen år sedan. Han är ”thinking man”, hon bara ”mate”. Tankar om det? Fortuna och Pontos, Port Tomis skyddshelgon. Statyn är tillverkad 200 år efter Kristus. OBS, detta är originalet, och man får klappa henne.

Stör på nära håll. Under ytan i Svarta Havet

.

Femton sekundmeter stadig vind med byar upp till arton. Vi ligger tryggt förtöjda långsides mot kajen men det gungar ändå ordentligt i båten. På vissa ställen bryter sjöarna över piren, och folk kommer i bilar för att sitta och titta på det rasande havet.
Vi gör inte mycket. Läser, skriver, vilar, spelar ukulele. Prognosen säger att vinden ska avta torsdag eller fredag. Kanske kan vi gå härifrån på lördag, kanske inte.

Nyss gick vi en lång promenad inåt stan, hittade en Billa som kanske kan jämföras med ICA, en välsorterad livsmedelsbutik. På kvällen märks de fattiga romerna, tiggarna finns utanför butiker och restauranger. Om man ger pengar till en, blir man omringad av en flock barn som följer efter med kupade händer och säger please, please. På uteserveringarna kretsar barn runt borden, från sex, sju år och uppåt. De säljer rosor för tio lei. 25kr. Alldeles för mycket, sa vår servitör ogillande och schasade bort dem.
På hemvägen passerade vi en kvartersrestaurang där en liten parvel, fem sex år kanske,  satt uppkrupen tätt intill fönstret med blicken klistrad på gyrosrullen med kött som snurrade där inne, ett par meter från honom. Hur kändes det att sitta där och äta med hans hungriga ögon på maten? Jag gick in och köpte en kycklinggyro. Elva lei. När jag knackade lätt på pojkens rygg ryckte han till och hukade sig, som om han väntade sig ett slag. Leendet som spred sig över ansiktet när han öppnade paketet med gyrosrullen glömmer jag aldrig.
Det är svårt att se de stora klyftorna här. Så många nya, dyra bilar. Vakterna i alla mataffärer. Så många fruktansvärt fattiga. Diskrimineringen av romer som är helt självklar, om man ifrågasätter den betraktas man som en idiot. Alla vi pratar med känner till problemet med romerna på gatorna i Sverige, det har visats i rumänsk TV. Alla hävdar att det är organiserade ligor och att romerna inte vill arbeta utan hellre tigger. När vi påpekar hur lite pengar en hel dag på trottoaren utanför Hemköp ger, rycks det bara på axlarna.
Hemma förfasar vi oss. Här är det normalt. Människovärdet har en skala och ingen tycker det är konstigt. Jag röstade nej till EU. Det skulle jag inte göra idag.

Det blåser 12 – 15 meter per sekund, inte så farligt kan man tycka, men vågorna går höga utanför hamnpiren och det har gungat ordentligt i båten hela natten. Vilken timing med mastresningen går!
Vi ställer in oss på flera hamndagar, ser fram emot att få tid över för annat än att vara på väg. Kanske kan vi göra en utflykt till Donaudeltat i norr, omvägen vi valde bort för att komma snabbare till vinterhamnen.
Imorgon ska vinden öka ännu mer, och så långt framåt jag kan se i alla mina väderappar (Weather Bulgaria, Poseidon, Weather Track) avtar blåsandet bara långsamt.
Idag har vi bara häckat i båten. Det gungar, viner och knirkar hela tiden. Odd sysslar med förbättringar och fix, jag har gått ner på lågvarv och börjat läsa Stefan Einhorns ”Den sjunde dagen”.
I min läsplatta finns flera påbörjade svenska deckare och halvlästa feelgood, men jag har gett upp försöken att läsa klart dem. Försöker förstå varför de tråkar ut mig så. Snart, kanske redan ikväll, ska jag fortsätta skriva på mitt andra manus. Några saker har jag bestämt göra annorlunda den här gången. Inte bry mig om regler eller recept. Inte hoppas på framgång eller oroa mig för misslyckande. Bara lyssna inåt och formulera.

Våra grannar, finnsailern Munin med dansk barnfamilj ombord.

Strandpromenaden med kranskogen i Constantas hamn i bakgrunden. Lugnet före stormen i lördags kväll.

Kranmannen Vadis var morgontidig och det blev lite för bråttom. Repöglan som masten skulle lyftas i hamnade på fel sida om akterstaget i höjd med spridarna. När masten var rest och provisoriskt säkrad med förstag och sidovant, gick det inte att få ner repöglan. Dessutom hade vindexen blivit lite tilltufsad.
Vadis undrade med teckenspråk om vi hade någon båtsmansstol.
Vi har två. En av typen gammal barngunga, som följde med båten, och en ny och modern, enligt Odd ett komplett onödigt inköp som jag propsade på hos Hjertmans. Gissa vilken vi tog?
Vadis visste precis hur den skulle användas. Han fick Odd att släppa taget med armar och ben för att kolla att den balanserade. Sen hissade han upp Odd i masten.
”You are very professional”, sa jag.
”I have been doing this for forty years”, sa han stolt. Förmodligen med samma kranbil hela tiden.
När Odd hade trasslat ut repet vid spridarna, och befriat akterstaget, tutade Vadis och tecknade att han ville hissa upp honom ända upp i masttoppen, för att fixa vindexen. Sagt och gjort.
Nerfärd. Odd ville förstås följa masten med händer och fötter, ungefär som en apa på nerväg i en palm. Helt fel enligt Vadis, som ville att Odd skulle greppa lyftvajern, som en lian, så att Vadis kunde svänga bort lyftkroken med Odd undan från masten.
Efteråt sa Odd att det kändes som om hela masten föll framåt, när han släppte taget. Vi hade ju inte fått fast akterstaget.
Resten av vilodagen har vi slitit som djur med att sätta focken, finjustera riggen, tvätta och packa ihop dingen, montera ner och stuva maststöttorna. Det senare ännu en oenighet oss emellan. Varför ska vi spara maststöttorna, undrar jag. De har ju gjort sitt. Men Odd vill tro att vi ska resa hem genom kanalerna en vacker dag, och att vi då behöver maststöttorna igen. Han vill att vår resa någon gång ska ha en återkomst, en hemkomst.
Så vill inte jag tänka. Jag vill vara framme när vi kommer till Turkiet eller Grekland. Hitta en hemmahamn där.

När det redan hade börjat mörkna kom danska Munin med mamma, pappa och tre små barn äntligen in i hamnen. De hade fått vänta tre timmar vid sista slussen före Constanza. Vilken tur att de hann hit innan ovädret! Nu tutar vinden i ordentligt och vi lär bli liggande i hamn minst till torsdag.

Vadis försöker få Odd att sväva fritt. Lägg märke till den antika båtsmansstolen på marken som Odd, tack vare sin säkerhetsmedvetna fru, slapp använda.

Sådärja! Balans! 

Hela dagen har vattnet skvalat. Så skönt att kunna slösa med vatten igen. Ellem har aldrig varit så skitig, Donau har lämnat spår i varje vrå och på varje yta i form av beläggning, damm och smuts. Spindelbajs inte att förglömma, ger fläckar som får rubbas bort.

Alla mattor i pentry, salong och förpik åkte ut på fördäck där de skrubbades med Vim och spolades med vattenslang. De som bara skulle tåla torrschampo. Det fick bära eller brista.

Under tiden har Odd ägnat sig åt masten. Nu är den påklädd och klar, vi håller tummarna för att mobilkranen dyker upp imorgon förmiddag och att vinden inte ökar. För första gången ska vi masta på bara vi två, utan hjälpsamma kompisar.

Morgonens inköp av fem ägg, en halv liter yoghurt, två små ciabatta, ett grövre bröd, två bananer, 1,5 liter Cola light kostar inte alls åtta kronor, som vi trott enligt vår kurskalkyl hittills, utan fyrtio. Gårdagens festmiddag för att fira ankomsten till Svarta Havet, med italiensk Prosecco, förrätt och skaldjurstallrik gick inte på 155kr utan… nej jag vill inte veta. Dieseln kostar inte 3,50/liter utan 10 kronor. Kanalavgiften igår blev 1715kr, inte 400. Och så vidare.

Felräkningen uppdagades när vi fick fakturan på hamnavgiften. Vi visste att den skulle vara 20 € per dygn. Det stämde helt enkelt inte med summan i Lei. Ridå, som man säger.
Nu drar vi ett streck och börjar hålla hårdare i utgifterna.

Idag sparade vi till exempel in kostnaden för en dykning. En man kom och frågade om det var vi som beställt dykare. Akter om oss ligger en stor charterbåt som ser lite tilltufsad ut, det visade sig vara den som skulle inspekteras under vattenytan. Odd frågade om han kunde kasta ett öga på vår propeller när han ändå var där nere. En längre tid har vi hört ett högst oroväckande slammer på låga motorvarv. Olika mer eller mindre hemska teorier som alla berör propelleraxeln har lanserats, men det är helt enkelt för dyrt att lyfta båten före vinterhamnen.

Dykaren kom upp med en demolerad gummimanschett som lossnat delvis och kommit i vägen för propellern. Lättnad! Han ville inte ha någon ersättning, ingen vinflaska, han blev glad för en sverigemedalj från Göksäter och en trave pappersmuggar med svenska flaggan på.

En kranbil fick beställas för att lyfta av masten. (100 €.) Nu ligger den på kajen, nyoljad och fin. På söndag får vi ringa efter kranmannen igen, för att resa masten (100 €). Imorgon ville han inte komma, det ska blåsa för mycket.

På söndag kväll ser vi fram emot sällskap av den danska barnfamiljen på Munin, som ska samma väg som vi men är ett par dagsetapper efter. 

Hamnen ( en del av den) i Constanta sedd från Port Tomis.

Den var ny i Lagarde, Frankrike. 

Mobilen väckte oss fem, det var ännu mörkt. Vi följdes åt för att rasta Sigge, jag med båtshaken beredd, Odd med en käpp. Men hundarna skällde bara från sina nattläger bland buskar och bråte, kom inte rusande.
Klockan sex skulle startorder för konvojen komma på kanal 14, precis på slaget utbröt ett intensivt kackalorum. Vi lyssnade efter ordet ”Ellem” men hörde inget, såg bara på AIS hur den ena pråmen efter den andra gick in i kanalen.
Odd ropade upp traffic Control och frågade om vi också skulle gå in. Ett irriterat smatter på rumänska till svar. ”English please”, sa Odd. ”Go Ellem! Go!” Vi styrde ut i mörkret med ankarljuset tänt, i brist på topplanterna.
Medan vi gick mot första slussen ljusnade det, tack och lov. Klockan blev sju innan vi lugnt och fint lyftes två meter. Vi låg med flytpollare efter ett stort förband och två pråmar. ”Goodbye Ellem!” sa radion när vi gick ut. Innan vi tilläts passera andra slussen ropades vi in till kaj för ”formalities”. Papper och pass skulle visas, stämplar stämplas, kanalavgiften  knappt 800 Lei (400kr) betalas. En kanaltjänsteman och Odd improviserade ritualen på huk direkt på marken.
Black Sea Canal kallas också Dödens kanal. Kostnaden för det bygget kan aldrig betalas. Över hundratusen slavar dog under byggets fyra första år – fångar, politiska motståndare, upproriska bönder, ungdomsbrigaden – och projektet övergavs 1953. President Ceausescu fortsatte 1973 och kanalen blev klar 1984. Nästan 300 miljoner kubikmeter sten, sand och jord hade flyttats. Mer än när Suezkanalen grävdes, dubbelt så mycket som för Panamakanalen.
Hamnen vi kom ut i efter andra slussen var megagigantisk. Att stanna över natt här var otänkbart. Vi kunde lika gärna försökt tälta på Landvetters startbana. En hastig sjöstuvning genomfördes, redan innanför pirarna förstod vi att det skulle bli en guppig färd till hamnen Port Tomis, norr om Constanta. Det är helt öppet hav, finns ingen skärgård.

Utanför sista piren mötte en sydlig vind på 8 – 10 m/sek rakt i stäven med korta jättevågor, de största jag varit med om med Ellem, och jag kände modet svikta. Dags för självpeppning. Så jag tänkte på att nästa höst ska jag segla till Las Palmas med Linda Lindenau, på att Ellem är väldigt sjövärdig, på att vågorna ändå inte var omöjliga, på att det bara handlade om drygt en timmes färd till Port Tomis.

”Det är säkert värst just här”, sa Odd. Han fick rätt, förstås. När vi kunde gira norrut, kom längre ut från land och fick sjön i aktern, blev det mycket lugnare. Vi kopplade av, njöt av att rutscha fram och lyssna till den efterlängtade sången av kluck och porlande som bara saltvatten kan sjunga.
Känslan när vi slank in bakom piren i Port Tomis var av tjockihalsen kaliber. Framme! En fin plats långsides kaj framför fiskeflottan var ledig. El och vatten bara att koppla in. Strandpromenad och restauranger, flanerande eller metande människor och trevligt bemötande av hamnvakt och polis. Ett par trötta och mätta hamnhundar.
(Hur höga tror du vågorna var? Frågar jag idag. Tja, enochenhalv meter kanske, svarar han. Va, inte mer? Okej då, rätt ska vara rätt.)

Genom Dödens Kanal. Grävd av slavar i vår tid. Du som läser detta, inse att vi, du och jag, vunnit högsta vinsten i Livets lotteri.

”Formalities” på kajen.

Mysig natthamn?

Det skramlar och klonkar bland oljefaten på den illegala bunkerbåten bakom oss. Vi har mannen ombord att tacka för mycket, och han har också förärats en svensk medalj från Göksäter. Fast vi tackade nej till påfyllning av diesel. ”Det är ingen risk”, log han, ”polisen är min vän.”
När vi kom hit till Cernavoda efter nio svettiga motströmstimmar vinkade han välkomnande åt oss, och erbjöd oss att förtöja utanpå hans båt. Vi såg inga andra, normala tilläggsmöjligheter. Han talade dessutom tyska, och ringde till hamnchefen på vår VHF och bokade oss för en plats i konvojen genom kanalen till Constanta imorgon. Vi måste vara beredda vid radion klockan sex.
Framför bunkerbåten låg en något mer respektabel, blå stålbåt. En sån som rycker ut vid oljespill. Om vi ville kunde vi ligga utan kostnad utanpå den istället, vi förstod att det vore önskvärt. Nu i kvällsmörkret begriper vi varför. En nedsläckt farkost har lagt till där vi låg utanpå bunkerbåten,  det hörs skratt och prat och, som sagt, det slangas från oljefat. Odd spionerar från sittbrunnen. Det är polisbåten som ligger där.
Skepparen på miljöbåten bor ombord med sin hund, en trött schäferkorsning som inte bryr sig när Sigge går förbi. Annars är Cernavoda det värsta vi varit med om när det gäller vildhundar. Sigge har varit iland en kort stund för att kissa och baja. Under den tiden störtade säkert tjugo hundar skällande mot honom från alla håll. Hittills har alla varit strykrädda och gått att schasa undan, jag hade med mig båtshaken och viftade bort de mest närgångna. Inte roligt alls.
Dagens etapp var bara ungefär sjuttio km, men tog lång tid eftersom vi dels hade motström och gick i fem knop som mest, dels hamnade bakom långsamma jättepråmar som vi inte kom förbi.
Sceneriet på land var rent filmiskt, overkligt, svårt att ta in. Det är fattigdom på riktigt, inte en pittoresk film. Samtidigt kan man inte döma efter vår måttstock. Vår vardag hemma i Sverige utspelas på en annan planet jämfört med hur människorna här, i EU-landet Rumänien, lever.
Nu är dagarna märkbart kortare, det blir mörkt redan vid halv åtta. Vi ville hinna få i oss en bit mat och kanske handla lite och skyndade oss in mot centrum. Odd med en påk i handen mot hundarna. Bunkerskepparen hade varnat oss för ”ficktjuvar och zigenare”, en varning som vi hört många gånger nu och som sätter sig i bakhuvudet, man blir misstänksam och på sin vakt fastän vi hittills aldrig blivit utsatta för någonting. Hamnen bevakades av vakter vid en vägbom, och tre fyra lösa, stora, skällande hundar. Vakterna vinkade vänligt åt oss och skrattade samtidigt som de slog och skrek efter hundarna.

Inne i staden firades kväll, på torget framför rådhuset och i en liten park intill var det fullt av lekande barn och familjer. Precis som i andra städer vi sett fanns det leksaker till gratis lån. Små batteridrivna bilar i olika modeller som barnen sitter i och som kan fjärrstyras av en förälder. En hoppborg. En uniformerad vakt patrullerade diskret i parken.
Vi köpte hämtpizza, tog ut pengar i en bankomat och handlade med knorrande magar alltför många okända, ljuvligt doftande bakverk. Ingen, absolut ingen, talade engelska. Vi kan inte tyda någonting som står på skyltar eller till exempel på pizzamenyn.
När vi satte oss i Cernavodas kanske enda taxi för återfärd var det nästan mörkt. Taxiföraren frågade ”Port?” Han rökte i bilen hela vägen.