Egentligen borde man cykla längs Donau. Särskilt Österrike verkar storsatsa på cykelturism, allting är tillrättalagt för turister på två hjul. Fina, asfalterade cykelvägar överallt, cyklister är välkomna på tåg och bussar och lockas med särskilda erbjudanden till Gasthaus och pensionat. Vi såg till och med en Bierradfahrt sponsrad av lokala bryggerier, dvs en särskild ölcykelled. Man kan plocka bara de bästa bitarna och åka med cykelbåt, det finns flera olika som erbjuder boende ombord medan man transporteras mellan de finaste cykellederna längs Donau. Det finns såklart vanliga passagerarfärjor också, som går på turlista längs med floden.

I väntan på postbussen som skulle ta oss till tåget i Passau såg vi hur två hotellpråmar släppte iväg dagens cyklister. En del var nerlastade med egen utrustning, ryggsäckar och sovsäckar och tält. Andra hade lånecyklar med reseföretagets logotype på sadelväskorna. De flesta var klädda i den senaste outfiten a la Tour de France, även hjälmar. Många var gamla. Väldigt gamla med tanke på cykelsemester, dvs 70+ och kanske äldre ändå. Alla skulle med den lilla färjan som fick köra i skytteltrafik över till andra sidan Donau. Kolla körtekniken när man ska ta sig tvärs mot fyra knops ström!
Postbussen som var en liten minibuss gick inte raka vägen. Vi åkte på smala serpentinvägar genom små samhällen högt, högt upp, ”kostenlos sightseeing!” som chauffören glatt meddelade. Framme i Passau erbjöd hon oss att ha bagaget kvar i bussen två timmar tills hon skulle köra tillbaka, så vi slapp kånka på hundbur och jätteväska i väntan på tåget.
I Frankfurt upptäckte vi att det billiga Comfort Hotel vi bokat nära flygplatsen har marockansk ägare och profil, till middag blir det Meze med hummus, falafel med mera.
Att resa är att bli överraskad – hela tiden.

PS Jag plockade på mig två tjocka broschyrer om cykelvägen mellan Passau och Bratislava på Turistbyrån i Passau. Där står allt som är värt att veta om boende, sevärdheter, cykelpaket osv. Hör av dig om du är intresserad!

Ganska ofta möter man helt vanliga vardagsmänniskor klädda i lederhosen eller något som liknar folkdräkt. Så här fin skulle jag också kunna tänka mig att vara en dag på stan, ser bekvämt ut också.

Otippat hotellrum…

Otippad avslutningsmiddag.

I svansen på en bulgarisk pråm passerade vi genom Passau tidigt i morse. Staden är vacker även sedd från floden, men förfulas av alla hotellpråmar. Vi var glada att de inte hade vaknat och börjat röra på sig än. Två tiometers slussar gick utan väntan, tack vare pråmkompisen som också var extremt hänsynsfull. Nedåtslussningen är rena avkopplingen, Odd sitter på däck med en tamp i mittknapen och flyttar nedåt på pollarna i slussväggen. Båten ligger helt still.
Direkt efter Passau, när floden Inn anslöt, ändrades färgen på vattnet till ogenomskinligt grågrönt och strömmen tog i rejält, vi fick mer än fyra knops påskjut. Vi kunde plötsligt hålla över 9 knop. Men det var aldrig obehagligt, inte att jämföra med den jobbiga kombinationen slalompist/störtlopp Deggendorff – Vilshofen. Donau blev bredare, djupare och rakare och strömmen avtog ju längre in i Österrike vi kom.
Dessutom blev det ögonbedövande vackert. Höga berg reste sig på båda sidor, branta ängar med ensamma hölador, sädesfält och små gårdar klättrade mellan böljande skogspartier i olika gröna nyanser. Jag mindes plötsligt min favoritbok som liten, om flickan Heidi som bodde med sin farfar getbonden i alperna, sov på en bädd av hö och såg stjärnorna genom en glugg i taket.
Efter sex timmar var vi framme i Schlögen, vår sommarhamn. Här ska vi lämna Ellem i två månader. Vi valde mellan Lintz, Wien och Schlögen när vi jämförde olika alternativ. Wien var för dyrt, skulle kosta över tiotusen, Lintz var både dyrt och verkade bullrigt och stökigt, Schlögen verkade för bra för att vara sant. Inte dyrt, trevlig hafenmeister i telefonen, vackra och lugna omgivningar, fin marina.
Allt stämde, Schlögen är en fullträff. Bästa och trevligaste marinan hittills, fast den är stor. Här känns absolut säkert, vi ligger vid en ponton med bara permanenta båtgrannar som är vänliga och intresserade. Sothönan med sina fyra ungar känner sig så trygg att hon byggt sitt bo direkt under rampen till flytbryggan. Dusch och toa är rena lyxhotellstandard och utan myntautomater, här finns tvättmaskin,  diesel och liten affär. Marinarestaurangen på bryggan är öppen hela kvällen, mysig, billig och utan discomusik. Serverar bara en sorts pizza och en sorts varm macka men även öl, vin, äpplemust och strutglass. Till och med en swimmingpool finns om man skulle få lust att ta ett dopp.
Enda nackdelen är att hemresan blir lite krånglig. Men det är egentligen Sigges fel, eftersom vi vill flyga direktflyg hem. Vi får ta buss och tåg till Passau, därefter tåg till Frankfurt och nästa dag ta flyget hem. En hemresa via München hade gått på en dag, men krävt mellanlandning.
Kvällens klättring 150 meter upp till utsiktsplatsen Schlögener Blick blev till en värdig avslutning på hela den här etappen. Så värt hjärtklappningen och ansträngningen. Hur många gånger har vi sagt till varann: Vilken tur att vi verkligen gjorde detta och inte bara drömde om det.

Marinan ligger gömd bakom träden längst ner till vänster. Klicka på bilden!

 Det var fler än vi som väntade på solnedgången där uppe. Österrikes mest fotograferade utsikt?  Fast man är tvungen att kämpa för att komma hit, ingen linbana eller annat fusk.

Här ligger vi fint bland de fasta båtplatserna. 

Två meter från båten…

Vi tog tåget in till Passau idag igen, för att lyssna på lunchkonserten i Sankt Stefansdomen. Världens största kyrkoorgel, den ville vi inte missa. Dekorationerna inne i barockkyrkan är dessutom så överdådiga att man blir helt mållös, det finns inte ord. Hur gick det till att skapa allt detta? Och hur skulle konstnärerna ha överlevt utan kyrkan? Inget ont som inte har något gott med sig.
Adagio av Charles-Marie Widor kändes i hela kroppen och fick tårarna att rinna. Har aldrig hört talas om kompositören, måste ladda ner på Spotify. Det var fler än jag som njöt, hela kyrkan applåderade, enda gången under orgelkonserten som dessutom innehöll både Mozart (menlös Andante cantabile) och tråkmånsen Bach.
Det enorma kyrkorummet var fyllt av åhörare, de dagliga orgelkonserterna är förstås en turistattraktion, en given programpunkt för alla flodkryssare. Massor av japaner.
Vi lugnade känslostormarna med öl, Silvaner och balkanlunch på en uteservering med utsikt över Donau, och såg Tara och Naima flyta förbi. Köpte glass på väg till tåget.

Tillbaka i Vilshafen badade vi från båten i hamnbassängens grumliga Donauvatten. Det gick inte att låta bli, det var över 30c i skuggan, och förresten ser man fullt av småfisk, så himla smutsigt kan det inte vara. Och vi duschade efteråt på badbryggan i aktern . Sen satte vi oss på en ny uteservering, den här gången vid det lilla sportflygfältet som ligger vid hamnen. Odd drack en liter öl, jag en liter apfelscholle. Nu har vi just grillat. Imorgon väntar sista etappen. Hur kan två månader gå så fort?

Donau med alla sina tillflöden.

Överväldigande både för örat och ögat.

Badpojke.

Dagens etapp liknade mest forsränning. Vi startade redan klockan sju från hamnen i Deggendorf för att hinna med sightseeing i Passau. Knappt hade vi kommit ut i farleden förrän båten satte fart som om någon hade skjutit på bakifrån. 8, 9, 10 knop! Medströmmen hjälpte motorn med fyra knop. Floden Isar hade anslutit med lika stort vattenflöde som Donau. Det var bara att styra genom vattenvirvlarna och be en bön att inte behöva möta något stort i en flodkrök. Farleden är smal, krokig och full av grund fram till Vilshofen.

Jag hade planerat natthamn så att vi skulle kunna cykla till Passau. Men i den hamnen skulle vi behöva ligga förtöjda på utsidan av en kaj ute i strömmen. Otänkbart. Ny natthamn blev Vilshofen dit vi kom forsande efter bara tre timmar, och där låg Naima och Tara!
Vi gjorde sällskap in till Passau med tåget och strövade omkring i den gamla stadskärnan som är från 1600-talet. Tittade in i Pauluskyrkan och i Stefanskyrkan där världens största kyrkorgel finns. Jag har nog aldrig sett så utsmyckade kyrkorum.
I Passau förenas tre floder: Donau, Ilz och Inn. Jag vill inte tänka på vad det betyder för strömmen under vår sista dagsetapp. Förhoppningsvis blir Donau lite bredare och djupare också. Dessutom reglerar tre slussar vattnets fart fram till Schlögen som är vår sommarhamn.
Efter en halv dags kullerstenstraskande i stekande sol kom vi tillbaka till båten svettiga och trötta. Någon tipsade om ett fint badställe (en lugn lagun) och nu har vi simmat i Donau! +22C

Husse är bäst.

Bra när någon annan erbjuder sig att ta en bild.

Tre floder blir till en efter Passau.

Vi struntade i att hämta ut Donautillståndet i morse, vi skickar efter det med post i sommar istället. Resans längsta etapp låg framför oss, 46 distans. Idag gick det fort, medströmmen gav oss extra skjuts med upp till tre knop. Det låter inte mycket, men känns väldigt fort med nio knop istället för sex.

Efter lite väntetid slussade vi helt ensamma i två slussar, det fanns flytpollare i båda. Lätt som en plätt, bara att långsamt sjunka neråt med en enda tamp mellan flytpollaren och mittknapen. Det är viktigt att inte göra fast tampen, särskilt i början. Pollaren sjunker neråt med en halvmeters fördröjning. Lägger man fast riskerar man att båten blir hängande med risk för stora skador.

Idag har vi mött ett nytt landskap – igen. Floden växlade mycket i bredd, ibland kändes det som att vara i en djungel där fågelsången ekade under höga träd, likt apors ropande. Ibland kantades floden av träddungar med sandstränder och i fjärran blånande höjder. Så vackert.
De bestående intrycken är ödsligt, naturskönt, orört. Vi mötte kanske fem pråmar på hela dagen. Inga hotellskepp (eller rollatorshuttles som Mikael på Tara kallar sina favorithatobjekt).
Långa sträckor på Donau finns det inga hamnar för båtar av vår storlek, dvs med ett djupgående på 1.50. Det är grunt på Donau, särskilt i början. Målet idag var Deggendorf men där fanns ingenstans att lägga till för oss, trots att här ligger flera båtklubbar. Lösningen blev att ringa till Shuttshafen i Deggendorff och be vackert att få ligga en natt vid deras kaj. Sådana hamnar finns med jämna mellanrum, där ligger polisbåt och arbetsfartyg för vattenmyndigheten. Inga bekvämligheter alls i form av el eller vatten, men djupt och säkert. Och gratis.

Idag skulle vi titta närmare på världsarvsstaden Regensburg med sin fantastiska, åttahundra år gamla stenbro och gigantiska katedral i gotisk stil.
Vi hade bara några viktiga ärenden först. Skaffa ett nödvändigt tillstånd att köra båt på Donau hos myndigheten Wassersportverein und Shifffahrtsamt. Adressen låg på andra sidan floden, men vi har ju cyklarna som tur är. När vi kom dit var det stängt på tisdagar. Vi får hänga på låset imorgon bitti.
Sen skulle vi boka flygbiljetter hem. Inte enkelt med hund. Thomas Cook hjälpte oss bra i Frankrike och de finns i Regensburg också. I ett jättelikt köpcentrum. Tur att vi har cyklarna. Nu har vi flyg bokat från Frankfurt på tisdag.
En gasolflaska måste bytas, här fanns en återförsäljare. Gasol av märket Campinggaz i småflaskor är svårt att hitta, man måste passa på. Affären låg inte så värst långt bort. Inte om man cyklar.
Sista ärendet var att handla. Hundmat och mjölk är måstevaror, och det var slut. Det är långt till närmaste livsmedelsaffär, ett slags Lidl. Tur att vi har cyklarna.
Plötsligt var klockan sex och vi helt utmattade.
Men vi ryckte i alla fall upp oss, tog oss in till stan, åt en stadig bayersk köttmiddag, promenerade över den berömda bron (som höll på att repareras och var helt inpackad), strövade lite planlöst i gränderna medan cyklarna stod fastlåsta vid bron. Vilken tur att vi har dem.

Cyklarna väcker enorm uppmärksamhet. Flera gånger under varje cykeltur vill folk fråga, titta och klämma.

Vi vinkade av våra nyfunna vänner i morse. ALS-sjuke Andy vinkade glatt med sitt donautillstånd som han skaffade igår. Vilken kämpe han är! 

I morse väcktes vi av mullrande åska och slagregn. Skulle det gå att ta sig vidare till Regensburg? Tyska väderprognosen lovade regn hela dagen, mer eller mindre ihållande. Hela veckan likadant förresten.  Lika negativ som hamnkaptenen, enligt honom var allting omöjligt. Segelbåtar passade inte på Donau, vi skulle få svårt att hitta hamnar, vi skulle gå på grund osv osv.
Vid lunch drog regnet bort, vi tankade diesel (åh så skönt att slippa se nålen inne på det röda) och gav oss av. Efter två slussar och fyra timmar var vi i Marina Regensburg, där S/Y Tara, S/Y Naima och Christina redan låg sedan en dag. Besättningarna var inne i stan, vi skulle komma efter och träffas på en restaurang.
Marina Regensburg är ett litet och nedgånget ställe utan någon som bryr sig. Vi har el via en förlängningssladd som dragits ut från det fallfärdiga klubbhuset där hamnkaptenen sitter och spelar poker. Han hade knappt tid att ta emot hamnavgiften, Odd fick lägga pengarna på spelbordet. Någon annan visade hur man låser upp grinden till området genom att sticka in handen genom en springa på utsidan.
Vi vågade inte fråga efter dusch och toalett. Än mindre wifi.
Regensburg ligger ett par kilometer bort och är en vacker och urgammal stad som inte förstördes under kriget, här fanns inga industrier att bomba. Ikväll åt vi middag i ett hus som var byggt på medeltiden, det svindlar när man försöker förstå hur många generationer som stirrat upp i samma takbjälkar som jag. Hoppas vädret är lite bättre imorgon så att man blir på humör att gå på upptäcksfärd och ta lite fina bilder.
Nu har vi kanske träffat Christiane, Hubert, Michael och Gina för sista gången. De drar vidare för att hinna till Grekland. Vi har två natthamnar kvar på Donau innan Schlögen i Österrike, där vi hoppas kunna parkera Ellem över sommaren.

Parkerad för gott.

En kort bit efter sista slussen i Kelheim rinner Main-Donaukanal ut i Donau. Jag drog ner gasen till fem knop – hur mycket skulle strömmen lägga till? Det såg inte så farligt ut på vattnet. Lite virvlar och strömstråk men inga vågor med vita gäss, som i Koblenz när vi lämnade Mosel och gick ut på Rhen. Färgen på vattnet växlade från olivgrönt till gråblått, en osynlig hand grep tag i båten och hastigheten ökade till åtta knop. Yippee!
Marina Saal är jättestor men har en infart som ett nålsöga. Trots den blygsamma strömmen var det nödvändigt att först gå förbi och sedan vända upp motströms och ta sig in genom öppningen medelst sidledes förflyttning. Det är högst välgörande för självförtroendet att klara av en sådan manöver utan rädsla eller problem. Så mycket jag har lärt mig under den här resan!
Imorgon går vi vidare till Regensburg där vi ska uträtta några ärenden (skaffa donautillstånd och boka flygresa hem) samt äta middag med våra nyfunna vänner, besättningarna på Naima och Tara. De fortsätter med målet att hinna till Grekland i höst, så vi ses kanske inte mer.
Vi hoppar alltså över sightseeing i Kelheim, fastän det lär vara en väldigt vacker ringmursstad. Ingenting kan ändå överträffa Bamberg och förresten orkar vi inte. Däremot tänker vi stanna en dag extra i Regensburg och se oss omkring.

Sista sträckan på Main-Donaukanal, efter högplatån,  var väldigt speciell. Inte bara att det var så vackert. Gökarna gol. Fiskar hoppade i vattenytan. Familjer badade. Det luktade gott också. Barrskog. Nyslaget hö. Sommar. Slott vaktade på bergstopparna. Örnar cirklade över oss.

Igår firade vi högsta slussen. Idag Donau. Nästa ursäkt för bubbel blir Svarta Havet.

Bild bakåt. Kanalen till höger, Donau till vänster, men där är inte farbart, för grunt. Härifrån är det 2410 km till Svarta Havet.

Inloppet till Marina Saal. Vi hann precis innan åskvädret brakade loss.

Vi har haft sån tur idag (fast turen måste man bjuda in). Klockan sex ringde klockan. Sen låg vi kvar i hamnen och väntade ut alla hotellpråmar som var på väg till första slussen. Dem ville vi undvika. Jättelånga och hänsynslösa. Efter två timmar var morgonrusningen in till Nürnberg förbi. Hotellvidundren lade sig vid kaj under dagen, det kunde vi höra på konversationen över radion. Vi kunde gå in ensamma i den första slussen som bara var på sju meter. Efter Nurnberg började mördaretappen med fyra stycken 24meterslussar uppåt, högst i Europa. Som nästan knäckte våra tyska föråkare eftersom de inte kunde använda flytpollarna.
Vi fick vänta länge nedanför den första slussen innan det kom en pråm vi kunde slå följe med. (Man kan inte hoppas på att slussoperatören två gånger ska flytta på drygt femtiotusen kubikmeter vatten bara för en fritidsbåt.) Den blev vårt sällskap hela dagen. Den gick påfrestande långsamt, vi kom inte i hamn förrän kl 21.30. Men den var bara hundra meter lång och väldigt snäll, la sig långt fram så att vi kunde använda TVÅ flytpollare, en i fören och en i aktern. Båda linorna gick till vinscharna som låstes, vi behövde inte röra ett finger medan båten steg uppåt. (Jag ska skriva ett särskilt inlägg om detta senare, för slussintresserade.)
Inga flytpollare i vår ände av kammaren var ur funktion. Däremot i andra änden. Vi frågade på radion innan vi gick in för att ha tid att ändra linorna om det skulle behövas.
Jag förstår verkligen att Michael kallade det för Mördaretappen i sin blogg . Vattnet släpps på underifrån och kommer särskilt de första tio höjdmetrarna forsande i häftiga pulser från sidan i skummande strömvirvlar, oerhört snabbt och kraftigt. Det måste vara omöjligt att hålla båten intill slussväggen och samtidigt hinna flytta uppåt på de fasta väggpollarna om man bara litar till handkraft. Utan flytpollarna måste det vara ett helvete. Om man slussar ihop med en pråm blir det bara två flytpollare över längst bak, och de räcker bara till en fritidsbåt, de sitter så tätt. Är man två båtar är det alltså en klok taktik att den ena står över och väntar på nästa pråm. Fast vi sa kaxigt till varann: Vi hade klarat det ändå. Med vår winschteknik och knepet med tampen mellan mittknapen och stegen. Även om det hade varit väldigt jobbigt.

Dagens facit: sju slussar och trettiofyra distans på tolv timmar i trettio graders värme. Vi duschade frekvent i sittbrunnen för att inte koka över. Nu har vi passerat högsta kanalpunkten i Europa 406 meter, från och med nu bär det neråt.

Sedan ett par timmar ligger vi i den lilla klubbhamnen dit vi kom i halvmörker. Hafenmeister välkomnade oss med höga visslingar på bryggan, förtjust och glad i hatten. Vi var väntade, tack vare besättningarna på Naima och Tara för två dagar sedan. Champagnen är redan urdrucken. Imorgon blir det sovmorgon.

Stadigt förtöjda i både för och akter i flytpollare som stiger med oss 24 meter uppåt. 

Porten till Mordor stängs…

Sista uppåtslussen i Hilpotstein – inga fler uppåtslussar någonsin?

Monumentet som visar vattendelaren i Europa. På andra sidan rinner alla floder och bäckar till Svarta Havet.

Imorgon når vi högsta punkten och sista uppåtslussen, 406 meter över havet. Skepparen på ”Naima”, som ligger två dagsetapper före oss nu, beskriver i sin blogg det vi har framför oss som ”die Mörderetappe”. De högsta slussarna i Europa, tre på raken. Alla med påfyllning underifrån och virvelströmmar som trycker ut båten från slussväggen. Ganska knäckande. Men jag lever på hoppet att vi slussar med en bättre teknik och inte har lika djup köl. Vi har frågat fram och tillbaka idag om vi ska använda de flytande pollarna eller inte, och blivit både varnade och lugnade. Någon säger att de ofta krånglar och fastnar, en annan att de fungerar bra.

Idag träffade vi också Adona och Peter från Stuttgart som går uppför Donau, dvs mot strömmen. De gick nerför Donau förra året och har haft båten över vintern i Bulgarien. När vi frågade hur det gick att gå motströms på Donau svarade de: det är omöjligt. De hade fått bogsering i olika omgångar av ukrainska pråmar, de enda som gick med på att bogsera. Vi grillade tillsammans i båtklubbens trädgård, värmen har idag varit uppe över 30C och nu halv elva är det fortfarande +22C. Imorgon eftermiddag ska det bli åska, vi ger oss iväg så tidigt som möjligt.