Idag kom paketet med båtprylar som vi skickade hit i förväg. En Cobb grill, en ugn att sätta ovanpå spisen, en radio, oljefilter och en massa andra mindre saker. Paketet vägde tjugo kilo, det var bara för mycket att släpa med sig hemifrån. Att allt var helt och paketet kom fram i tid ser jag som ett tecken på att nu har turen kommit tillbaka.

Odd vill sticka iväg redan imorgon men jag vill ha en dag till här. Behöver varva ner efter allt som hände igår. Dessutom är det fortfarande rörigt ombord efter dagens fixande med avlopp och isolationstransformator. Och – för första gången i mitt liv längtar jag efter att sätta upp nya gardiner. Helena på Syverkstan i Kungsviken har sytt Ellems nya kläder av tyg som jag hittade på …… Göken förstås. Var annars?

I tisdags blev vi stoppade på Landvetter när vi skulle checka in för avresan till båten i Frankrike. Flygplatspersonal ansåg att Sigges favoritbur var för liten. Han kan stå med raka ben men inte höja huvudet. Vi fick boka om flyget till onsdag och köra hem och hämta den gamla buren.
Igår blev Odd bestulen på sin ryggsäck när vi väntade på tåget till Charlevilles-Mezieres i Paris. I ryggsäcken fanns bl a hans dator, våra båtnycklar, hans och Sigges pass, en hel del kontanter. Vi lyckades göra inbrott i båten med hjälp av en provisorisk skruvmejsel när vi äntligen kom dit sent på kvällen.
Idag fick Odd en allergisk reaktion som slutade med att vi fick åka ambulans. Det var paranötter i frukostmuslin. Ambulansen kändes överdriven och det var inte jag som ringde efter den. Jag bad bara en kvinna i marinans reception om att rekommendera en doktor så att vi kunde få lite färsk betapred. Den vi hade, och som jag gett till Odd, var bäst före september år 2000. Men när kvinnan ringde sjukhuset och beskrev symptomen skickade de en ambulans. Tre ambulanskillar störtade ner i båten med väskor och utrustning och undersökte Odd. Sen ringde de en doktor på sjukhuset som ansåg att han måste dit och få medicin. Vi protesterade mot sirenerna, men de sa att det var enligt protokollet (?). Är det därför man hör så mycket ambulanser här? De kör som om man har hjärtinfarkt vad som än har hänt.
Han fick dropp och blev ompysslad och fick recept på ny medicin.
Nu är vi tillbaka i båten och tar det lugnt. Nu vänder det. Imorgon ska vi börja förbereda båten för nästa etapp. Den trasiga knapen ska lagas, det är stopp i vasken och lite annat smått och gott.
Idag är det 50 dagar sedan vi kastade loss från Flatön.

Sigge kommer till Paris.

Imorgon flyger vi ner till båten igen. Den här gången blir vi borta till mitten av oktober. Om allting går enligt planerna övervintrar båten i marinan i Nancy. Innan dess ska vi göra en loop genom centrala Frankrike, först västerut till Paris och sedan österut igen. I vår fortsätter vi österut med sikte på Donau och så småningom Svarta Havet. Men så långt vågar jag nästan inte tänka.

Jag är vidskeplig när det gäller framtidsplaner. Någonstans i en låda ligger en detaljerad femårsplan som jag skrev när vårt hästliv var som allra mest intensivt. Då hade vi fyra ponnies och två egna föl. Femårsplanen handlade bara om häst, häst, häst… Familjens tonåringar växte upp och hade helt andra drömmar. Som tur var.

Just nu väntar jag på att klockan ska bli 8.30. Då ska jag ställa mig i mailkö till förlaget Kabusas manuspitch. Manuset till Marvatten blev färdigredigerat i natt. Idag ska jag skriva ut det och skicka till redaktören och coachen Anna Lovind.  När hon har läst och haft synpunkter ska jag förmodligen redigera lite till innan en ny förlagsvända. Sen har jag bestämt mig för att arbetet med Marvatten får vara avslutat. Nästa berättelse tränger sig på och vill inte vänta längre.

Tidigt varje morgon sitter jag i uterummet och flödesskriver för hand. Tre sidor i min anteckningsbok brukar ta ungefär fyrtiofem minuter. Då har jag rensat hjärnan och ofta fått svar på en eller annan fråga som jag går och ältar.

Imorgon är sista dagen på länge som jag har den här utsikten när jag lyfter ögonen från anteckningsboken. Rosorna i vasen blev över när Amalia band Mirjams brudbukett den 10 augusti.

Min musselman ska vara med i radioprogrammet Meny i P1. Någon gång i september sänds programmet som spelades in här hemma i fredags. Receptet är enkelt och fantastiskt gott, det uppfanns av Odds pappa. En äkta familjehemlighet som nu avslöjas 🙂

Om tjugo dagar reser vi ner till båten och fortsätter äventyret på de franska kanalerna. Jag längtar. Fast jag försöker låta bli. Dagarna här hemma är också fyllda av äventyr, fast av annan sort. Jobb och skrivande och ukulele, om man ska sammanfatta det lite slarvigt och inte nämna barn och barnbarn, gammal mamma, hus och trädgård.

Idag har jag fått en massa nyttig information och en ny trevlig bekantskap. En medelhavsseglare som bor året runt i sin båt i Stenungsunds marina. Det är en vacker ketch, dubbelt så stor som vår båt, men ändå med ett djupgående på bara 1.75. För några år sedan sålde han sitt hus och gav sig av med sin sambo. I två år seglade de i Medelhavet, hela vägen runt, och de gick kanalerna både dit och hem. Vi har hittat varandra via Kryssarklubbens Medelhavssida på nätet, en fantastisk plats. Det han inte vet är inte värt att veta, det var inte sista gången jag satt i hans sittbrunn och diskuterade över pilotböcker och sjökort. Nästa gång följer Odd med.

Jag kom hit i fredags för att koppla in larmet, passa på att lacka snickerier och nåta om några ställen i teakdäcket. Eftersom jag ändå ”måste” stanna här till onsdag. Sedan dess har det regnat varje dag, med korta uppehåll. Man hinner precis gå ut och handla lite croissanter och annat nödvändigt mellan skyfallen.

Det är perfekt. Jag skriver, läser, sover och äter.  Promenerar längs kanalen, antecknar idéer innan de flyger bort. Tar en café au lait vid torget och tittar på karusellen. Går in i huset där Rimbaud bodde och försöker begripa någonting av den suggestiva utställningen. Spelar lite ukulele när jag kommer tillbaka till båten. Vänder på dygnet som jag vill. Jag skulle utan tvekan sväva mot skyn som ett asocialt ufo om jag inte hade Odd som håller i snöret där hemma och drar mig tillbaka. Så här skulle jag kunna leva tills nästa bok var färdigskriven.

När jag kommer hem ska jag börja skriva en författardagbok för hand, för att försöka få bättre grepp om min skrivprocess. Just nu är jag helt uppfylld av två väldigt olika böcker. Dels ”The Thesaurus of positive character traits”, dels Berta Wilhelmssons självbiografi ”Mitt liv i miniatyr”.

Plötsligt skriver hon om när CW porträtterar Kirunas grundare Hjalmar Lundbohm, mannen som Åsa Larsson skrivit in i sin roman ”Till offer åt Molok”, och som var anledningen att jag vågade fråga henne till råds på Bokmässan förrförra året om mitt då nyfödda, sköra skrivprojekt. Ett tecken? Det händer saker när man vågar öppna ett ovidkommande fönster och lyssna in sin intuition. Jag ska skriva mer om det en annan dag. Igår fick jag grannar, Tom och Åse och Sothis från Strömstad. Sothisbloggen ligger som länk här till höger, bland bloggar jag följer. Tom och Åse turas om att skriva inläggen och det ger ett spännande perspektiv . 🙂    

Om jag ändå hade haft med mig Sigge… tänkte jag många gånger inatt mellan klockan två och fyra, när det viskade, klirrade, bullrade och gungade från bryggan. Tre hemlösa sökte av någon anledning skydd i hamnen med sin … eh… båt? Men nu har de puttrat iväg igen, på okända äventyr. Och istället har Sothis med svensknorska paret Åse och Tom och liten gast lagt till mitt emot och bjudit på Riesling i sittbrunnen. Dessutom har jag lyckats koppla in larmet. Så jag är nöjd med dagen fast den började otrevligt och det har regnat i stort sett hela tiden.

Jo, jag har packat upp, vilket är olikt mig. Resväskan med innehåll brukar stå orörd mitt på golvet flera veckor efter att jag kommit hem. Jag har till och med planterat ny sallad i pallkragarna och så smått börjat ta mig an trädgården, om än lite motvilligt. Vänner och grannar frågar vänligt hur vi har haft det, och jag kan inte svara. (Jo, jag rabblar förstås att det-har-varit-underbart.)

Men vadå hur vi har haft det? Mentalt är jag kvar i båten. Jag saknar den överblickbara, okomplicerade tillvaron ombord. Saknar att vara på väg. Saknar varje dags överraskningar. Saknar de enkla besluten. Saknar utomhuslivet.

”Det bästa med vår resa är att den fortfarande pågår”, sa Odd idag. ”Den har inte tagit slut och den ska inte börja i höst, den pågår nu.” Då kändes det plötsligt bättre. För han har ju rätt. Kartan över Europas vattenvägar ligger framme på köksbordet hela tiden, och det går inte en dag utan att vi pratar om den fortsatta resan, diskuterar vägval  (Donau eller raka vägen till Marseille?) och läser kanalböcker och kanalbloggar. Nyss klickade jag hem kanalkartor som vi saknat från Fluviacarte och imorgon, på väg till barnbarnsfödelsedag, ska vi handla en speciell båtgrill på Hjertmans i Stenungsund för att kunna laga lite mer varierade middagar ombord. Den ska jag ha med mig i bagaget när jag flyger ner till båten på fredag.

Eftersom vi blev tvungna att åka hem hals över huvud på grund av tågstrejken var det vissa saker som inte hanns med. Till exempel att installera larmet. Det står jag inte ut med, när vi nu har ett larm, så det var ett enkelt beslut att boka en flygresa med Ryan Air för att fixa den saken. Katastroftänkandet vann ännu en lätt seger.

Jag är inte otacksam, bara rastlös. Varje dag tackar jag ängsligt ödet för min fina familj och all tur jag har haft i livet med hälsa och jobb och relationer. Kanske har jag helt enkelt inte landat i vardagen riktigt än. Vi har aldrig varit bortresta så länge, sju veckor.

Ikväll sjösatte jag våra kajaker. Dem har vi knappt använt alls, på flera år, de har hängt i taket i traktorgaraget och sett lessna ut. Det var ren terapi att paddla ut från bryggan, runda udden och vara på vattnet igen. Jag hade nästan glömt hur underbart det är att glida fram i en kajak.

Jo, jag skriver också. Uppföljaren till Marvatten får allt tydligare konturer. I sommar ska jag skriva 500 ord om dagen, med en vilodag i veckan.

Honungsrosen i körsbärsträdet gör sitt bästa för att muntra upp. Tack vare bästa trädgårdshjälpen Ulrika på Trädgårdsmakeriet AB i Stenungsund kom jag hem till en rensad och ansad trädgård och inte till en djungel.

Dagen mjukstartade på Carrefour, Frankrikes ICA. Varför kan vi inte bete oss likadant i Sverige? Hälsa vänligt på kassapersonalen och varann. En liten tant vände sig om mot oss andra i kön när hon greppat sin kasse, vinkade leende och ropade: ”Bonne journee, tous le monde!” Jag begriper inte att det är samma människor som röstat fram le Pen?
När jag skulle hämta våra tågbiljetter för hemresan imorgon var tågen inställda på grund av strejk. Alla verkade ta detta faktum med ro, det vimlade av uniformsklädd personal som gick omkring och frågade om man behövde hjälp. Som utlänning blev jag genast tilldelad en engelsktalande chefsperson som drömde om att resa till Sverige visade det sig. Hon ägnade sig helhjärtat åt mina reseproblem, ordnade raskt nya tågbiljetter med det sista tåget som avgick idag, och bokade dessutom hotellrum i Paris på gångavstånd till Gare du Nord och snabbtåget till flygplatsen.
Istället för en lugn sista kväll i båten blev det rafspackning och hetsig takeoff. Stänga kranar, tömma kylskåp, packa ner cyklar och utombordare, täcka för fönster, starta larm osv osv. På tre timmar.
Snabbtåg till Paris. X2000 kan slänga sig i väggen. Över 300 km/tim utan sånt trams som lutande vagnar i kurvorna. Hastigheten visades hela tiden på en skärm i taket. I nerförsbackar gick det så fort att man ville hålla sig i stolen. Då tyckte tågföretaget att man skulle gå till baren och ta ett glas vin.
Sist ikväll tog vi metron till Place de la Bastille och tittade på gästhamnen l’Arsenal som ligger där. I höst kommer vi!

Tågen står still men vi bjuder på kaffe och kaka.

– Posted using BlogPress from my iPad

Solen och värmen har redan påverkat teakdäck och snickerier. De sista dagarna ägnas småreparationer (Odd) och lackning (jag). Runt omkring oss pågår söndagsutflykter, badande i floden och metande. Vi båtfixar till ett trivsamt bakgrundsbrus av barnskratt, hundskall och vattenplask.
Medan lacken torkade gjorde vi en lång cykelutflykt till Mezieres berömda basilika Notre Dame d’Esperance. Utanpå ser den ut som alla andra gotiska tempel, en åldrad skönhet med söndervittrade ornament och decimetertjocka lager av duvskit. Men inuti!
Tusen kvadratmeter blyinfattade glasmosaikfönster, skapade av konstnären van René Durrbach, en vän till Picasso. Varje fönster beskriver en händelse i Nya Testamentet, för en gångs skull fanns det väldigt bra information på engelska om hur konstverken skulle tolkas, vad symbolerna och färgvalet representerade. Det måste ha varit över tjugo stora fönster.
På hemvägen åt vi världens godaste lammlägg på Place Ducale och såg två nyförälskade pensionärer åka karusell.
Imorgon är det packning och avslut som gäller, tidigt måndag morgon går tåget till Paris och flyget hem.
Nu längtar jag efter barn och barnbarn. Men jag kommer att sakna båtlivet och mitt kluckande sovrum.

– Posted using BlogPress from my iPad

Fredagen den trettonde inleddes tidigt på morgonen med katastrof och panik. Sigges pass var borta. Husse var förtvivlad, förkrossad, ja tillintetgjord. Eftersom hundpasset inte var mattes ansvar var jag mest förbannad. Jo, jag tyckte synd om husse men jag var mest glödilsken. Utan hundpasset ingen hemresa. För husse alltså. Själv tänkte jag inte låta Hunden hindra mig från att resa hem till barnbarn och midsommar. Medan Odd fortsatte vända ut och in på båten, han var säääker på att han tagit med passet, cyklade  jag iväg för att trösthandla croissanter. Inga bagerier någonstans. Till slut hittade jag i alla fall ett Patisserie på en bakgata, granne med en stängd Veterinärklinik.

Tillbaks till resebyrån för att avboka husses och Sigges biljetter och undvika en extrakostnad på sådär fyratusen. Odd ringde samtal till alla möjliga instanser. Det borde väl gå att få en kopia från Sverige på passet, det går ju för människor och de har inte ens ett microchip med personnr inopererat i örat, vilket Sigge har. Men, nej, byråkratmuren var gjuten i betong och full av glassplitter på krönet, det fanns absolut ingen annan lösning än en ny rabiesvaccination, 21 dagars karens i Frankrike och sen hemresa. ”Jag kan kanske komma och avlösa dig efter halva tiden”, tröstade jag och berättade om veterinärkliniken jag sett. Det hade funnits en skylt med en ny adress i fönstret.

Då fick Odd ett infall. Om vi kunde få ett intyg från veterinären i Sverige om att Sigge redan är vaccinerad, kanske den franske veterinären kunde utfärda ett nytt pass? Kliniken hade flyttat tvärs över stan, vi kom dit genomsvettiga och halvt ihjälgasade och möttes av en förkroppsligad hundjesus som sa ”mais naturalement, c’est pas un problem” och gav oss sin mailadress och hälsade oss välkomna tillbaka nästa dag med intyget och Sigge. Så skulle han utfärda ett franskt hundpass. Fast det var lördag.

Så nu har vi en fransk hund. Och nya biljetter för Odd och Sigge med samma flyg. Resebyrån hade också lördagsöppet. Internet är fantastiskt. Och Frankrike är ett underbart land, med underbara människor och ett underbart språk. Tänk att det räcker med några års skolfranska för fyrtio år sedan för att navigera bort från det här hotande skeppsbrottet.

Efteråt. Det ska vi fira!