Ikväll har författaren och bästsäljaren Elizabeth Gilmore (”Eat, Pray, Love”) gett mig styrka och mod. Här berättar hon om hur hon hittade  tillbaka till kreativitet och harmoni efter att ha misslyckats med uppföljaren till sin världssuccé ”Eat, pray, love”.

Hon insåg att hon älskar skrivandet mer än något annat i livet. Själva handlingen att skriva var det hon älskade, det betydde mer än att lyckas, till och med mer än hennes ego.

”Succé eller fiasko spelar ingen roll, det är skrivandet som är mitt hem. Det enda viktiga är att jag skriver på en bok nu, och att jag kommer att skriva en bok till efter den, och sen en bok till, och en bok till.”  

Hon talar om vikten av att hitta sin passion i livet, det man älskar mer än sitt ego, och att hålla fast vid den kärleken. Antingen det handlar om att uppfinna saker, att hjälpa andra människor eller att föda upp pudlar. När man har hittat den passionen, som hon liknar vid en plats, kan man tryggt bygga sitt hem där, utan att behöva vara rädd för att knäckas av vare sig en succé eller ett fiasko.

Nu längtar jag ännu starkare efter att äntligen komma iväg. Efter tid som inte räknas, dagar som flyter i varann, efter tystnad och ostörda timmar inuti författarbubblan. Vi har pratat om våra respektive förväntningar, det är viktigt att veta vad den andre hoppas på inför en så lång resa, så tätt tillsammans. Båda ser vi fram emot mycket ostörd egentid. Jag med mitt romanskrivande, Odd med sina publikationer. Det låter ju inte klokt egentligen, hur ska det gå till med allt slussande och all navigation som kräver koncentration och närvaro.

Nyckeln är förstås att inte ha bråttom. Vi jagar inget mål, vi är på väg och samtidigt redan hemma. Att stanna en dag extra på en fin plats betyder inte att vi förlorar tid.

Idag har jag äntligen kunnat börja göra det trivsamt ombord, Odd blev klar med att täta alla läckande slangklämmor och rörkopplingar i undervåningen. Jag har lagt in nya bäddmadrasser i förpiken och kantsydda mattor i salongen, dammtorkat hyllor och tvättat teakdäcket rent från all vintersmuts och slipdamm. Packat skafferilådorna och suttit en lång stund i sittbrunnen och bara njutit i kvällssolen.

Och i trädgården blommar magnolian. Jag har själv planterat den, för sex eller sju år sedan.

I år är den precis så vacker som jag drömde att den skulle bli.

(Du som är nyfiken på vad som händer på förlagsfronten kan sluta läsa här. Jag försöker glömma bort att jag väntar på besked, för att inte bli galen.)

Om en vecka börjar det blåsa hård sydlig vind. Nästa torsdag styr vi i envis motvind söderut, stampar över Marstrandsfjorden, stångar oss genom inloppet till Göteborgs hamn och drar en suck av lättnad när vi kan lägga till i Öckerös gästhamn. Sen blir vi väl förmodligen inblåsta där ett dygn eller två.

Så funkar nämligen Murphys lag. Det har varit kanonvindar  länge nu. Vi kunde ha flugit ner till tyska kusten med spinnakern uppe hela vägen, om vi bara hade startat för tio dagar sedan.

”Har du inte resfeber?” undrade en bekant. Men det har jag aldrig, eftersom jag är en listmänniska. Jag skriver listor över vad vi måste skaffa eller ordna innan vi reser, vad som kan fixas under resans gång, vad som kan handlas under vägen, vad jag ska packa med mig osv osv.

Nu, när det börjar dra ihop sig, känner jag mig dock tveksam till om alla punkter på nedanstående lista kommer att kunna strykas. Odd klubbades av en kombinerad pollenchock/förkylning på annandagen och har legat till säng sedan dess. Jag har tagit över en del av hans punkter, men väldigt mycket är det bara han som klarar. Nåja, idag är han lite bättre.

Ellem ligger nere vid Svarteskär och väntar på att Odd blir frisk så att vi kan ta oss ut till Ellös för att kalibrera nivåmätaren på toatanken. Den måste fyllas med 25 liter i taget så att man kan märka ut lägena på mätaren. När det är gjort kan förpikens madrasser och inredningen i salongen läggas på plats, elskåpet sättas upp och kablar dras, nya batterierna lyftas in osv osv.

Det ska bli intressant att se Odds lista över allt han har gjort med Ellem i vinter. Från att byta alla genomföringar till att sätta larm på avgaskröken. Vi köpte en båt som vi tyckte hade allt, och sen började vi byta ut det ena efter det andra.

Vilken väg ska vi ta? Och hur många dagar tar det till Tyskland, där det riktiga äventyret börjar? Första biten, ner till Travemunde, har jag liksom inte räknat med hittills.

Efter att ha torrseglat med hjälp av SeaPilot har jag tänkt om. Första etappen tar oss minst en vecka antingen vi väljer att gå till Travemunde eller till Kiel. Och då måste vädret vara fint hela tiden och vindarna blåsa åt rätt håll.

Med medström och bra vind kommer vi 50 – 60 sjömil på 10 timmar. Lika bra att ställa in sig på att äventyret börjar redan utanför Ellös.

Här är första skissen av en möjlig färdväg. Det vore roligt att följa svenska kusten söderut en bit istället för att gå direkt över till Danmark via Läsö.

Men, men, det enda man kan vara riktigt säker på är att exakt såhär kommer vår rutt inte att se ut. Istället för att gå till Hallands Väderö kanske vi väljer att gå via Anholt – Grenå – Samsö. Allt beror på vädret.

Odd drömmer om nattsegling för att vinna tid och sjömil, men jag är tveksam. Första veckan i maj är det ingen måne, och vi passerar områden med så mycket trafik. Tanken på att sitta ensam på vakt fyra timmar i kolsvarta natten på väg över Kattegatt lockar inte särskilt.

Sammanbitna och tysta jobbar vi på varsitt håll. Odd med att ta upp ett stort hål i rufftaket där en massa antennkablar och annat ska ledas in till dataskåpet i salongen. Jag med den sista nåtningen på akterdäck. Gammalt silikongummi yr omkring mig under ett öronbedövande tjut från fräsverktyget. Mig gör det inget eftersom jag har hörselskydd, men alla båtgrannar som nu vaknat till liv och helgpysslar med sina ögonstenar inne i båthallen lider säkert.

Vadå, tänker jag tyst och surt, lukt och oljud är vad man måste förvänta sig på ett varv så här års. Handen värker av ansträngningen och vibrationerna, det är iskallt, regnet piskar mot plåttaket.  Under fleecetröjan, närmast kroppen, har jag två stycken silikontuber på värmning.

Sjösättningen är uppskjuten minst en dag eftersom det regnar för mycket för att kunna reparera skadan på kölen. Ellem ska hissas upp i kranen, kölen måste befrias från trasig plast och sen ska den plastas om. Det går inte om det regnar. Därefter blir det sjösättning direkt.

Det verkar osannolikt att denna stökiga arbetsplats snart ska bli vårt hem. Ombonat och mysigt. På förarplatsen finns ingen ratt och ingen stol, bara en otrivsam röra.

Imorgon ska vi städa undan och starta motorn. Men först ska vi på 7-årskalas i Göteborg och fira Leon. 🙂

Imorgon kan vi fira att jag klarade provet för att få använda båtens VHF-radio. (Inte idag, fira betyder vin och det går inte en vanlig torsdagskväll.) Tjoho! Nu tror jag inte att jag tänker skaffa fler stämplar i min intygsbok.

Där finns nu: Förarintyg, Kustskepparintyg, Intyg om mörkernavigering, Manöverintyg, Kanalintyg och VHF/SRC-certifikat.

Odd har hela våren gått kursen för Utsjöskeppare, men den verkar så utmattande svår med alla beräkningar av tidvatten och ström, så den väljer jag bort.

Hetsen inför avresan trappas långsamt upp. Listor skrivs. Lära Sigge kissa och bajsa ombord är en viktig punkt. Ibland kommer vi att vara på sjön mer än tolv timmar i sträck, så länge mår han inte bra av att hålla sig. Därför har vi skaffat en bit plastgräsmatta som får bli hans båttoalett. Bara att släpa efter båten ett tag när han har använt den. Varje morgon går vi först till mattan som ligger på hans favoritställe för första morgonskvätten. (Mattan ska delas i hälften när han har vant sig vid den.)

”Meh – jag kan inte när du tittar!”

Det är synd att jag inte kan länka till Åsa Larssons facebooksida. Hon skriver just nu en sorts helt fantastiska dagboksberättelser som är hälften fantasi, hälften verklighet. Det är läslycka att få vara hennes vän på facebook.

Egentligen kan jag inte läsa Åsa Larsson utan att förvandlas till en liten gul pöl under köksbordet, men så länge jag  inte skriver, utan bara har nästa bok i huvudet, går det bra.

Jag kan inte skriva när jag ger efter för frestelsen att vänta. Och just nu väntar jag så intensivt på att få besked. Tre mail eller telefonsamtal från betydelsefulla kontakter väntar jag på. Alla har lovat att höra av sig senast efter påsk. Detspelaringenrollhurdetblir försöker jag intala mig själv, men det lurar förstås ingen, i alla fall inte mig.

Tur att det finns så mycket praktiskt båtjobb att ägna sig åt. Jag, som annars måste fråga Odd varje gång hur man startar skruvdragaren, har plötsligt fått oanade verkstadstalanger. Inte nog med att jag har startat jätteprojektet Nåta om teakdäcket, och kommit ganska långt med det, jag har dessutom åtagit mig att slipa ratten.

Egentligen är det ren snålhet, jag frågade på snickeriet vad det skulle kosta, och de sa fem, sex tusen för att slipa och lacka ratten. Tack, nu fick jag just råd med min efterlängtade lyxgrill, tänkte jag. Nu har det blivit panik eftersom teakdäcket tar så lång tid. Snart är det sjösättning och innan dess ska ratten lackas minst sex gånger säger Odd.

Men båtpanik är nog vad jag behöver just nu, för att inte bli tokig av att vänta.

Hur svårt kan det vara att montera lite bokstäver i aktern på båten?

Skitsvårt visar det sig. Fast jag fick en detaljerad instruktion av Lars-Eric på Reklamtjänst i Henån. En flerstegsraket där det ingick T-röd, upptejpning, ta bort skyddspapper, vattenspruta bärfilmen, applicera med plastskiva, vänta, dra loss.

Det sket sig i momentet ”vänta”. Flatön var inga problem, raka och fina bokstäver, Futura. Innan jag drog loss bärfilmen på styrbordssidan gick jag iväg till utedasset, tittade en stund på hur några av jacobsönerna slet med finputsningen av en stor träbåt, kollade senaste inläggen i Facebook. Det tog tjugo minuter. När jag kom tillbaka till båten drog jag av bärfilmen, gick tre meter ifrån och kände mig mallig. Jättesnyggt. Sen tog jag itu med Ellem på samma sida. Specialdesignat typsnitt i skrivstil. Alla bokstäverna hänger ihop och det är inte rakt någonstans.

Eftersom det gått så bra med Flatön tyckte jag att jag kunde snabba på lite. Det slutade med att hela texten lossnade från båtsidan och när jag äntligen fått den på plats igen hade plasten töjt sig i bokstävernas öglor. Jag blev tvungen att klippa här och där. Det syns om man tittar noga längst ner i öglan på det första ”l”et.

Om det blir samma strul på baborssidan var det inte mitt fel, tänkte jag. Då får vi byta typsnitt. Men för säkerhets skull väntade jag tjugo minuter den här gången innan bärfilmen avlägsnades från Ellem. Simsalabim, perfekt!

Det sista jag gjorde innan lunch var att riva bort Ellem från styrbordssidan och beställa en ny dekal.  Det kostar att ligga på topp, som Odd brukar säga. Nästan fyra timmar tog det. Men nu kan jag.

51/365 foton 2014. Tema: Övning

Vi har tillbringat nästan hela helgen på varvet. Lite barnbarn, riseldning och korvgrillning i den underbara vårkvällen har det också blivit. Många punkter på listan är avklarade.

Nu är alla genomföringar utbytta och helvetesgapet i sittbrunnen är stängt, durken är på plats igen. Ingen risk att ramla ner där åtminstone. Jag är inte höjdrädd, men det är lite läskigt att röra sig uppe på däck tre,fyra meter ovanför betonggolvet. Man tappar saker precis hela tiden och måste vara väldigt koncentrerad för att inte snubbla i oredan bland sladdar och polermaskin, dammsugare, lysrörslampa och alla andra pryttlar som behövs.

Skrovet är rubbat, polerat, vaxat och klart, bara namnet måste monteras på båda sidor. Ellem, Flatön. Jag hade missat att mäta tillräckligt noga, namnet jag fått utskrivet på Reklamtjänst i Henån blev alldeles för stort. 57 cm högt… Bakläxa. Att slarva är dyrt. Men jag har i alla fall monterat vår anropssignal på VHF på styrhuset. Texten ser svart ut på bilden men är mörkblå i verkligheten.

Vi tog med oss picknick och hade lunchrast i solen på klippan nere vid strandkanten medan ejderhanarna hoade i Nordströmmarna.

Det kändes så bekant. Precis så här var det den våren när vi var nykära för 38 år sedan. Då vårrustade Odde sin  B22a nere på Källevikens varv och Amalia och jag kom med picknick.

I januari verkade det vara en evighet till 14 april, dagen för sjösättning.

Nu har vi börjat stressa och skriva listor. Vi är på varvet i Munkeby några timmar varje dag.

En lista gäller sådant som måste, måste vara klart senast 6 april. Sen hänger Ellem utomhus i kranen en vecka för att få kölen reparerad och omplastad efter grundstötningen i somras. Då går det inte att jobba ombord.

Rubba, polera och vaxa klart friborden.

Göra klart självlänsar och genomföring för länspumpen.

Göra klart genomföring för avgasrör och montera nya avgasslangen.

Sätta plastproppen för kylvattnet på plats.

Fylla 50/50 blandning i kylsystemet.

Montera namn och anropssignal på båda sidor.

Montera pilar för lyftpositioner.

Montera ställningen för livflotten.

Montera ropecuttern på propelleraxeln.

Måla drevet.

Montera jordplattan.

Slipa och måla botten.

Montera ratt och motorreglage.

Plocka bort allt löst på däck och i sittbrunnen och annat som kan välta inombords.

Helst hinna nåta klart på däck.

Den andra listan tar vi en annan dag. Den som räknar upp vad som måste vara klart innan avfärden 1 maj, men som kan vänta tills båten ligger i sjön.

Båtvisitkorten kom i alla fall med posten igår.

Först rubbade och vaxade jag hela båten enligt konstens alla regler. Alltså dem jag kände till dittills.

Resultatet liknade f..n rent ut sagt.

Alltså frågade jag Andreas på varvet i Munkeby, där vi har vår båt, hur han gjorde. Han är Expert, och vårutrustar andras båtar hela dagarna. När han är färdig med en båt gnistrar den som en diamant. De som har råd betalar flera tusen för att slippa göra det här jobbet själva.

Min nya polermaskin, en likadan som Andreas har, var inte heller billig. Men vilken skillnad den gör! Och vilka armmuskler jag får!

Nu är babordssidan av skrovet färdigt. Det tog en vecka, jag orkar bara tre timmar i taget.

Det gör ingenting, för det blir så himla fint! 🙂