”Nu är det 5 i 12. Nästa gång får du ingen chans, då är det en hjärtinfarkt eller en stroke. Du måste förstå att det är allvar. Nu måste du välja mellan livet och arbetet.”

Doktorn spände ögonen i mig och lät sig inte avbrytas när jag försökte skjuta in ett litet  ”…men…”

Jag tyckte att han var dramatisk, jag misstänkte att han njöt lite av sin roll och effekten av sina ord. Lite.

Situationen var alltså den att jag, tillsammans med O. satt hos distriktsläkaren för en första genomgång av min situation.  I tisdags, dagen efter hemkomsten från en vecka i Canada,  blev jag nämligen akut yr. Så yr att jag inte ens kunde ligga utan att rummet snurrade. Efter en natt på akuten med hjärnröntgen och andra prover konstaterades högt blodtryck. Väldigt högt. Efter medicin sjönk det något, så att yrseln släppte.

Igår satt jag hemma vid köksbordet med datorn och svarade på mail, tog en massa beslut och jobbade nästan som vanligt.  Lite yr och lite matt, men fullt handlingskraftig.

Idag säger doktorn bland mycket annat att jag inte får kolla mail ens, jag ska ha Kravlös Vila i 3 veckor. ”Ligga pall” uttryckte han sig. ”Men ska man inte röra sig om man har högt blodtryck?” lyckades jag skjuta in när han hämtade andan ett ögonblick. ”En stilla promenad ibland,” sa han myndigt, ” Sitta och se ut över havet och meditera…” tillade han.  ”Men jag har ju 8 anställda,” invände jag,” jag måste ju åtminstone ordna upp en massa saker först…” ”Det får din man ta hand om, han får sköta allting tills vidare, du ska bara vila och se till att inte bli upprörd över något, ” avbröt doktorn barskt. ”Nu gäller det livet, det måste du förstå. Tänk på dina barn och barnbarn!”

Stackars O. harklade sig. ”Ja, det är ju bra med raka besked,” sa han med blek röst.

”Ja, inte sant,” instämde doktorn hurtfriskt. ”Det är ju bättre att jag säger som det är nu, så kan ni tacka mig sen för att jag räddade ditt liv,” tillade han välvilligt.

Vi vacklade tagna ut från hans rum. O. med händerna fulla av papper till Försäkringskassan, tider för provtagning, remisser och jag vet inte allt. Plus min ryggsäck och jacka.

”Jag fick förtroende för honom, han verkade seriös” viskade O.

Sen gick jag in ensam till sköterskan för mätning och vägning (inte kul). Men hon visade sig vara en ängel när jag beklagade mig.

”Det är klart du ska fortsätta med bloggen om du tycker det är så roligt,” tröstade hon. ”Annars blir du ju upprörd över det!”

(Undras om det också är tillåtet att pula med min nya Iphone 3Gs som lär vara i faggorna?)

Så jag inleder nu 3 veckors Kravlös Vila, vilket bl a betyder att jag inte kan maila svar tillbaka på alla gulliga kommentarer  som ni skickar till Farmorsbloggen.  Men jag kommer att fortsätta skriva och läsa bloggen varje dag. I soffan i mitt underbara uterum, med Nora Jones, Katie Melua, Laleh eller Bo Kaspers i Ipodens högtalare. Tipsa mig gärna om mer bra Kravlös Vila-musik 😉

Det står i sjukintyget att prognosen är att jag kommer att bli frisk och kunna återgå till arbetet. Det minns jag inte att doktorn sa, men han kryssade som tur är i den rutan på FK-blanketten…

 Lyckliga  jag som har en sån kärnfrisk man som älskar mig.:-)

Sigge älskar pipleksaker. Ju mer det låter desto bättre. Tråkigt nog blir de flesta ganska kortlivade. Sigge älskar nämligen med tänderna. Den här väldigt högljudda kalkonen var han fullkomligt tokig i hela två veckor. Sen lyckades han nästan äta upp tutan som fanns i kalkonens mage. Som tur var hann jag reagera innan han svalde…

Vi har haft får i snart 20 år. Det är en lycka och ett förbannat besvär. Det förra på våren när de lammar, och det senare resten av året. Vi har ungefär 11 tackor och en bagge året runt och de får ca 20 lamm ett bra år.

Om vi inte hade haft fåren skulle våra ängar och hagar vara snårskog vid det här laget. Man skulle inte kunna se havet och inte kyrkan. Barnen skulle inte ha fått växa upp med närheten till djur, det skulle inte ha funnits obegränsat med mjuka lammskinn i huset, vi hade inte haft frysen full av det bästa kött som finns.

Å andra sidan. Vi hade sluppit placera en förmögenhet i fårstängsel, grindar, vinterfoder, traktorer och veterinärbesök. JAG hade sluppit alla telefonsamtal på arbetstid från oroliga sommargäster som tror att katastrofen är nära för att ett lamm förirrat sig utanför stängslet. Det hade varit fullt möjligt att ta semester utan att ta hänsyn till höskörden. Det hade varit fullt möjligt att resa bort en vecka i april eller maj.

Varje år i mars är jag dödstrött på att vattna, mata och passa får.  Och så fort lammen börjar komma i april är jag fast igen. Alltid är det någon som behöver min hjälp lite extra. En gång morsa, alltid morsa.

Min pappa hade alltid båt. (Ja, den var ju förstås lika mycket mammas.) Pappa och båten hörde ihop, han var ute med den varenda dag under sommaren. Fiskade makrill, lade ut garn eller bara tog en tur. Hela dan, utan varken gps eller mobil, långt ute vid Tovas ungar om vädret inte hindrade. Och det skulle mycket till. En Gullholmensnipa bangar inte för lite vågor. Eller sjö, som man säger här.

Hans sista båt Tumlaren fick vi ärva. Man KAN sova två under däck. Med lite god vilja. Men man måste kissa i en spann om nöden tränger på. Hon är trång och bullrig. Det går inte att laga mat ombord om man inte använder campingkök, vilket jag vägrar eftersom jag har panik för läckande gasol. Vi har tänkt tanken att byta till en mer bekväm båt många gånger.

Men det går inte att tänka tanken att någon annan har Tumlaren. Eller att vi inte har henne. Så när vi blir rika lånar vi ut Tumlaren till barnen och köper en båt till.

”Den som inte vågar ta första steget får stå väldigt länge på ett ben.”

Visst är det bra sagt! Precis så känns det ju när man inte kan bestämma sig för om man ska våga eller inte. Man står där och vinglar på ett ben och måste koncentrera sig på att hålla balansen. Samtidigt maler tankarna: ”Ska jag, ska jag inte…”

Tills man har bestämt sig, kommer man ingen vart alls.

Jag minns inte var uttrycket kommer ifrån, har ett svagt minne av att det är ett kinesiskt ordspråk.

Men det finns ett alternativ till att stå på ett ben och vingla och tänka rädda tankar. Man kan ta ett steg vartsomhelst. Då har man ändå satt sig i rörelse. Helst framåt. Det är lättare att tänka fritt när man går.

Kajakerna har inte ens varit i vattnet i sommar. Det är stor synd och skam. Folk som går förbi på väg ner till bryggan måste ju tycka att vi är väldigt slappa som bara skaffar oss saker utan att använda dem.

Vips, sticker SkuldochSkam upp sitt huvud från ingenstans!

Men jag trycker omedelbart tillbaka honom ner i sin håla. I sommar fick kajakerna stanna på land. Det berodde på vädret, på att jag blev sjuk på semestern, och att jag valde andra saker framför kajakpaddling på den lilla tid som blev över.

När jag tänker efter tror jag faktiskt inte på allvar, att någon tänkt onda tankar om oss och våra oanvända kajaker. De tankarna sitter nog bara i mitt eget huvud. Kajakerna ligger bra där de ligger. Och det kommer fina, varma, stilla höstdagar med sol och lugnt vatten. Då är det bara att sjösätta, på 5 minuter.

Har du läst boken The Secret? Där står bl a om hur man drar till sig det man tänker på. Lycka såväl som olycka.

 En orimlig och cynisk teori om man drar den till sin spets.  Betyder det att man får skylla sig själv för ALS eller cancer eller flygolyckor?

Men en spännande och magisk teori om man bara plockar det man gillar. Min coach Eva Liljenberg i Chicago är gift med Michael. Han har en blogg som handlar om Law of Attraction. Där finns flera spännande övningar som jag ska pröva.

Den övning som handlar om förändring t ex. Du kanske längtar efter förändring i ditt liv, fast du inte är säker på exakt VAD. Då börjar du helt enkelt med att ändra på vad som helst. Möblemanget i sovrummet, färgen på väggarna. Vad som helst. Det är inte viktigt vad du gör, bara du gör något. Det kommer att leda dig vidare mot det du egentligen vill förändra.

Undrar vad det är som ligger bakom alla mina uppgrävda rabatter?

Vad ville du bli, när du var 11 år?

Det är en av de låtar som kan få mig att gråta.  Jagues Brels ”Kanske kärlek är allt”.  På franska heter titeln i direkt översättning: ”När kärlek är allt man har…” Jag har hört den i Göteborg på en oförglömlig Brel-föreställning med Eva-Britt Strandberg, och Celine Dion har gjort en mäktig liveinspelning som finns här: http://open.spotify.com/track/6Vu5YZQufcIAX3voxxwbFj 

Varje generation uppfinner kärleken på nytt.  Ingen har älskat som du. I alla fall inte din mamma. Eller?

Den frågan var lätt. Min naivitet är och har alltid varit min största styrka. Jag tror vad jag hör och ser, och jag utgår ifrån att människor jag möter vill mig väl, tills motsatsen bevisas.  Nej, dum är jag inte. Bara naiv nog att tro. På människan och framtiden och på min fantastiska tur i livet.