Tiramisu i Taastrup
I morse gratisfralla i DN:s monter.
Ikväll underbar middag i danska Taastrup. På den lilla stadens gågata låg en italiensk restaurang med en kypare som var så trevlig att vi glömde hur dyrt det är att äta ute i Danmark.
Vi är ute på en båtköparturne, har valt ut fem toppkandidater bland alla LM30 och LM32 som är till salu på nätet. Det är en motorseglare tillverkad i Danmark. Längst ner i söder alldeles nära Flensburg ligger en tysk LM32 upplagd för vintern. Den har varit till salu ett år, jag har bara pratat några ord i telefon med en farbror som låter väldigt gammal. Men det verkar vara likadant med de andra som är till salu, tydligen är det helt dött på båtmarknaden nu. Köparens marknad med andra ord.
Allvarligt, hur kan man visa en båt till salu där sängkläderna inte är bortstädade från salongen? Där disken ligger odiskad i diskhon? Då kan man väl inte vara särskilt noga över huvud taget?
Tack, men nej tack. Inte bara på grund av den allmänna röran.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Vinterviste i Las Palmas – utvärdering.
En blogg jag brukar läsa är Jennys Författarblogg. Hon flydde från kylan och vintern och julen till Kanarieöarna (La Gomera) i sju veckor. Precis som jag skulle hon varva jobb och semester och skrivande, och precis som jag ville hon testa hur det funkade att jobba på distans i värmen. Ensam.
När hon kom hem gjorde hon en utvärdering som du kan läsa här. Det inspirerade mig att också göra en. Snart, snart har jag glömt hur det var, jag märker redan hur snabbt det går att falla in i vardagslunken fast jag kom hem för bara fem dagar sedan. Jag härmar hennes upplägg också, varför uppfinna hjulet igen? 🙂
Jag har varit i Las Palmas tre gånger i vinter, fem veckor sammanlagt, alla gångerna på samma ställe.
Vad fungerade bra?
Arbetsmoralen. Det var underbart att kunna skriva koncentrerat i två långa pass per dag. Det var aldrig några problem att avstå från stranden eller shopping, jag gav mig själv tre timmar ledigt mitt på dagen och det räckte. Bäst gick det att skriva på mysiga svenska konditoriet Casa Suecia på Calle Ferreras. Det var bra arbetshöjd på bord/stol och jag kunde sitta hur länge som helst utan att känna mig som en parasit. (I och för sig åt jag rätt många av deras läckra chokladbiskvier ändå, fast jag egentligen bara tänkte dricka the.)
Tekniken. Det var perfekt att bara ha Ipaden och det trådlösa tangentbordet med mig. Enkelt att stoppa ner i ryggsäcken och gå femminuterspromenaden till cafeet. Jag hade också packat en förlängningsdosa som användes flitigt. Wifi på hotellrummet var oftast OK även om det var hemskt långsamt mellan 18 – 22.
Boendet. Hostal 7 Soles på Calle Naval kändes som ett andra hem sista veckan, trots att jag blev lite paranoid pga stölden på stranden. Min hotellnyckel låg ju i väskan som stals… Jag lärde mig faktiskt att skriva sittande på sängen, även om det inte var idealiskt. Familjen med den kärva gamla mamman och hennes två söner som drev hotellet gjorde att det kändes tryggt och bra. Men boendet hör trots allt till det jag vill uppgradera lite till nästa vinter, se nedan.
Motionen. Om jag inte hade blivit förkyld hade det varit en fempoängare. Trots att Las Palmas är en storstad bor man väldigt nära fina naturområden att jogga och vandra i, om man bor nära stranden Las Canteras. Själva stranden och strandpromenaden är 5 km och i strandens norra förlängning fortsätter stigen längs Atlanten. Jag upplevde många fantastiska joggingturer på 7 – 8 km i soluppgången. Tills jag blev förkyld, som sagt. De här sista två veckorna hängde jag dessutom på Maria Forssell, svensk sjukgymnast, som samlade en liten grupp kvinnor till morgongympa på stranden. Ingen mesig tantgympa, utan rejäl styrketräning och QiGong.
Las Palmas. Innan jag reste hit hade jag massor av fördomar mot både Gran Canaria och Las Palmas. Jag valde stan för att slippa det värsta turistgettot i söder och för att inte bli isolerad bland pooler och Bamseklubbar. Det var helt rätt val. Las Palmas är en riktig stad, med vanliga spanjorer och vanligt spanskt stadsliv. Och en väldig massa shopping, kultur och historiska byggnader som jag inte hann utforska alls. Och nära playa Las Canteras och strandpromenaden är det bästa stället att bo på om man bara bor här tillfälligt. Skulle man få för sig att köpa en lägenhet (Gud förbjude) kanske man vill bo lite mer avsides, vad vet jag. Jag som bor på verkliga vischan ute på en liten ö i vardagslag uppskattar verkligen närheten till en riktig stad när jag är på skrivarretreat. Jag gillar att studera folklivet..
Vädret. Det var skönt, normalt svenskt, lite mulet sommarväder. En regnskvätt ibland. Varmare i november än i mars. Man behövde en tunn jacka på kvällen, kanske med en kofta om det blåste, och det gjorde det ganska ofta. Det var inte många helt soliga dagar, oftast var det molnigt ända fram till 13 – 14-tiden. +20 C i vattnet. För mig var vädret helt perfekt. Men jag förstår att de som reser till Kanarieöarna för att bli bruna reser till Playa Ingles och de andra stränderna på södra delen av ön där klimatet är annorlunda och där man kan ligga och pressa hela dan.
Vad var mindre bra?
Maten. Nästa gång, i november, kommer jag att ha ett litet kök med kylskåp, micro och spis, och det kommer att bli rena himmelriket. Det är urtråkigt i längden att sitta på hotellsängen och skära i en ostbit, äta avocado och spetsa oliver direkt ur burken. Det är faktiskt urtråkigt även om man köper jättegoda matvaror i närbelägna, välsorterade supermarketen. Eller i små mysiga, lokala butiker. Och det är om möjligt ännu tråkigare – och dyrt i längden – att äta ute. Jag löste många måltider med Extravaganza Bars och pulversoppor på rummet, hade med mig mixerstav i bagaget och köpte en vattenkokare.
Boendet. Hur glad jag än är över att jag hittade mitt billiga, enstjärniga Hostel 7 Soles på Calle Naval, så är jag ännu gladare över att ha hittat lägenhetshotellet Playa President mitt på strandpromenaden. Med kök, tvättmaskin och stor balkong rakt ut mot stranden. Hoppas jag kan hitta en lucka där även efter jul. Det är fullbokat åratal framåt, folk bor där från oktober till april och lagrar sina egna tavlor och dricksglas i källaren under sommaren, berättade svenska Marita …
Kriminaliteten. Las Palmas är en storstad med gott om fattiga människor. Man måste vara uppmärksam på ficktjuvar och andra lurifaxar. Det fick jag lära mig ordentligt när jag blev bestulen på stranden på min strandväska med Iphone och annat.
Fick han hjälp?
Han är på väg ut samtidigt som jag är på väg in och vi lyckas undvika en krock, stirrar några sekunder på varann. Han har ett blödande jack tvärs över kinden och mera blod på flera ställen i ansiktet. Jag hinner inte se så noga.
Han möter inte min blick men det lyser förtvivlan och panik om honom, han vacklar till bakåt så att jag kommer förbi och han skyndar, nej flyr sedan ut på gatan. Först blir jag rädd, jag också. Tänker: narkoman, mördare, bara inte Javier ligger död där uppe i sin portierhytt. Sen: så rädd han verkade.
När jag kommer upp i lobbyn är det inte Javier som har passet ikväll, utan mannen från Jamaica. Han som har en liten tvåårig svartlockig son som brukar komma och hälsa på pappa på jobbet ibland med sin spanska mamma. Två holländska gäster är också där och surfar på lånedatorn. De ser förfärade ut. ”Såg ni den där mannen?” säger jag. ”Vad hade hänt?”
”Han ville ha ett rum”, säger mannen från Jamaica och smackar föraktfullt med tungan. ”Men jag sa att det var fullt. Såna där. Those people.”
Jag går upp till mitt rum och lägger den nyköpta flaskan kanarisk honungsrom överst i väskan som redan är färdigpackad. Imorgon ska jag flyga hem.
Upp mot mitt fönster stiger stojet och skratten från de asiatiska småbarnen som leker utanför sina föräldrars butiker halva natten medan nya varor som kommit från Kina levereras av lastbilar som köar efter varann längs den smala gatan. På avstånd hörs en siren. Jag hör inte skillnad på polisen och ambulansen, de låter likadant. Det gör förhoppningsvis ingen skillnad för honom heller, om det är den ena eller den andra. Bara det är någon som släpper in honom.
Jag är så tacksam att jag inte är hans mamma.
Någons mamma i Santa Ana Cathedral i Las Palmas där jag gick runt med kameran en stund igår.
Svar på Farmorsfrågan 214. Om att lita på folk.
Frågan var: När gav du senast någon ett förtroende. Efter stölden på stranden förr veckan gick jag omkring och var misstänksam i flera dagar. Det var på sätt och vis nyttigt, för jag märkte hur van jag är att tro det bästa om folk omkring mig. Det kändes inte alls bra att behöva vara så på sin vakt.
Men idag var min gamla vanliga godtrogenhet tillbaka. Jag lämnade in min tunga ryggsäck med Ipad och pengar mm i köket till Casa Suecia och bad servitrisen vakta den medan jag gick ut en stund med kameran. ”Computer!” sa jag och pekade på ryggsäcken. ”No problemas, securo!” log hon tillbaka och stuvade in den under diskbänken. Sedär, jag förstår spanska! 🙂
För övrigt har jag skrinlagt mina planer på att gillra en fälla för strandtjuven. Hämndlystnaden gick över. Energin behövs till andra projekt. Särskilt nu när jag är förkyld, då måste jag verkligen hushålla med min energi och tänka mig för hur jag spenderar den. Men jag är i och för sig hellre en hämnare än ett offer.
Gympapasset på playan med Maria i morse ville jag inte missa, sista gången. En del övningar orkade jag inte, men Tranans och Den Gäspande Munkens rörelser i Qui Gong tror jag faktiskt gjorde mig lite friskare. 🙂
Tråkigt att skiljas, men kanske ses vi igen nästa år. Om du läser det här Maria, vad hette märket på de där bra gummibanden? Kan du skriva det i en kommentar? Måste skaffa ett snarast, nu när du lärt mig så många bra styrkeövningar att göra hemma.
Tre dagar kvar.
Idag började jag räkna ner tiden som är kvar. Det berodde på att några i morgonens gympagrupp på playan tyckte att jag absolut måste se den gamla stadsdelen i Las Palmas, Vegeta. Då kände jag plötsligt att jag blev väldigt snål med min tid. Vadå sightseeing, liksom… Jag har ju mitt skrivschema som jag följer väldigt strikt, eller åtminstone ganska strikt. Nu har jag ju gjort avsteg både för gympan på stranden varannan dag, som börjar lite för sent för mig egentligen, och för vandringsturerna igår och imorgon som verkligen inte alls passar in i dagsschemat. Men jag tröstar mig med att det är viktigt för kreativiteten med pauser också.
Imorgon kommer halva dagen att gå åt till en vandring upp i bergen på västra sidan av Gran Canaria, jag har glömt namnet på byn vi ska besöka just nu, men den heter som det mest populära flaskvattnet här. Man går i en bäckravin, det lär vara väldigt vackert och jag gläder mig både åt sällskapet och möjligheten till nya fotoobjekt.
Annars är jag förkyld, har ätit kinesbuffé för första och sista gången samt ligger här med tejpade blåsor på tårna och längtar efter att skriva färdigt en viss, väldigt spännande scen. Är nog uppe i 55000 ord nu tror jag. Men slutet är inte nära än.
Hitta tjuven?
Såhär såg det ut idag på playan. Lördag och strålande sol, jag hörde nästan bara spanska när jag tog en pauspromenad längs stranden. Man får väldigt mycket tankar om kroppar när man går där. Hur olika vi är skapade. De flesta ser inte alls ut som man ”ska”. Många, många ser helt groteska ut och rör sig ändå helt oblygt och fritt. Och det gäller både herrar och damer. Många damer solar topless fast man knappt ser skillnad på vad som är bröst och vad som är andra valkar. 80 % av herrarna, unga som gamla, har såna där tajta tarzanbadbyxor som jag hellre skulle dö än visa mig tillsammans med Odd om han använde.
Många är väldigt feta, så feta att de har svårt att röra sig. Jag tycker så synd om dem.
Några är väldigt vackra, med hårda runda bröst och smala, smala midjor. De skuttar ofta väldigt teatraliskt ut i brytande vågor, som om de spelade med i en film. Eller så går de sådär som när modeller visar kläder på en catwalk, slänger med håret och stannar upp i olika poser. Jag tycker synd om dem också.
Sen har vi alla pensionärer, ensamma eller i par, ofta hand i hand. Skrynkliga och böjda och deformerade på alla möjliga vis, var och en efter sin fason. De verkar faktiskt lyckligast av alla. Idag såg jag en ensam tant som nog var sådär 70 -75. Hon var fullt påklädd i skjorta och långbyxor men hade tagit av sig skorna och vikt upp byxbenen över knäna. Hon gick med en krycka. Alltså en riktig krycka, inte käpp. Rätt som det var kilade hon rakt ut i vattnet, hon hade siktat in sig på en våg som var på väg in och skulle brytas på lämpligt avstånd. Jag var livrädd att hon skulle ramla, det såg inte lätt ut att stödja sig på kryckan som försvann ner i sanden. Men hon stannade där mitt i vågskummet och såg glad ut, fast hon blev alldeles våt om byxbenen.
För övrigt har jag slutat tänka på min stulna mobil. Nästan. Inatt ska jag prova att sova utan att barrikadera dörren. Det känns inte längre konstigt att vara utan mobil. Bara lite ensamt. Jag saknar alla bilderna på mina älsklingar som alltid fanns inom räckhåll.
Tack Las Palmas, vi ses igen!
Jaha, packad och klar för att ge mig ut på gatan och ta en taxi till flyget. Jag har 3 timmar på mig, tänker äta frukost och kanske hinna skriva lite på flygplatsen. Tack vare Ipaden och ipod med Paul Simon kan jag ju skriva precis var som helst. Fast vissa ställen är mysigare än andra. Här till exempel. Jag hoppas hinna med en resa till innan maj.
Hotellfrukost modell backpacker.
Yoghurt med valnötter och kanarisk blomsterhonung i tandborstmuggen. Mums så gott! Te i termosen, tillagat med hjälp av vattenkokaren som jag lämnade kvar när jag var här sist.
Idag lyser solen (än så länge) och jag planerar för en förmiddag på stranden med anteckningsboken istället för att sitta inne med datorn. Det är ju bara två dagar kvar, måste få liiite brunt skinn.
Nr 27/365+1 foton 2012. Tema: Himmelskt
– Posted using BlogPress from my iPhone
Bara regn hos mig.
Nr 25/365 +1 foton 2012. Tema: Regnbåge
Idag har det regnat nästan hela dagen. Om jag vore solturist skulle jag antagligen tagit bussen söderut, där sägs det att solen alltid skiner.
Men jag är väldigt nöjd, trots vädret. Jag hade bestämt att inte jogga idag, kände att det blev lite för mycket med 8 km varje dag. Så jag kom tidigt till Casa Suecia och skrev koncentrerat till kl 14.
Det tar ett par timmar att komma igång har jag märkt, jag fastnar gärna i att redigera tidigare avsnitt. Inte riktigt bra, redigera får jag göra senare. Nu vill jag skriva färdigt hela manuset rakt igenom först.
Idag hittade jag den här lappen på fikets anslagstavla. En dansk författarinna som ger skrivarkurser halva året härnere vill hyra lägenhet. Är det ett ödets pekfinger?
– Posted using BlogPress from my iPhone
25000 ord!
Idag räknade jag samman alla ord i alla olika scener som så småningom ska pusslas samman till min första roman. Jag användet Pages på min Ipad och samlar alla nyskrivna eller omarbetade scener skrivna i Las Palmas i en mapp. Sen mailar jag alla manus till min gmailadress för att ha en backup. Idag summerade jag alla scener och det blev 25000 ord. 🙂 Eftersom ett vanligt mått på en roman är 50000 ord blev jag väldigt glad. Halvvägs! Fast jag tror den blir längre…
Dagen började med en sallad på Suecia konditori. Sen passerade Gran Canaria Marathon utanför dörren, och jag kunde inte låta bli att fota. Så fascinerande!! Här är några av alla häftiga kvinnor jag såg.
Klockan två kom solen fram och då gick jag till min surfarstrand och solade och badade till halvfem. Nu har jag suttit på strandpromenaden en stund och skrivit vykort och gjort tummen upp till alla glada marathonlöpate som går omkring i orangea T-shirts med texten: ”Finisher. I finished Gran Canaria Marathon.” Stämningen är generös och varm, alla gratulerar dem och gör tummen upp. Just nu älskar jag verkligen Las Palmas. Dags för kvällspasset och dagens skrivuppgift från Ann: ”Skriv om en karaktär som har en inre konflikt som står i stark kontrast till hur hon/han framstår för andra.”
Min outfit inför kvällspasset. Vattnet här är så hårt att håret ser inte klokt ut, därav huvudbonaden.
– Posted using BlogPress from my iPhone
8
