Fotokurs fjärde dagen.
Idag blåser det kallt i Nösund och ingen längtar ut från datasalen. Schemat är som vanligt väldigt ambitiöst. Redovisning av allas olika uppgifter (bildspel), översiktlig genomgång av RAW, kort genomgång av ateljefotografering, kvällspass med Photoshop och inramningar.
Det känns att kursen närmar sig sitt slut.
Dagar med intensiv uppmärksamhet och koncentration mellan kl 09.00 och 23.00 börjar märkas på humöret. Jag som är van att bestämma själv över min tid.
All denna samvaro med så många nya människor.Jag som är van att jobba ensam, som trivs bäst utan så mycket sällskap, som inte alls är särskilt social. Nu orkar jag inte längre riktigt hålla ifrån mig stress och oro som andra utstrålar.
Idag känner jag mig lättstött, trött och sliten. Måste göra upp med mina förväntningar. Inte sjutton blir man fullärd vare sig på sin systemkamera, Photoshop eller Lightroom på en knapp vecka. Däremot vet jag nu mycket mer om vad som finns att lära, och var jag ska börja. Eller fortsätta.
Det finns inga genvägar när det gäller kameran. Det är bara att fortsätta fotografera, fotografera, fotografera. Den här kursen har ökat mina kunskaper om kameran med flera 100 %. Men kunskaper är en sak, övning är en annan.
När det gäller programmen finns pålitliga Moderskeppet med sina lättfattliga och roliga DVDs. Jag har redan flera stycken. ”Perfekt skärpa i Photoshop” ”Grunderna i Photoshop” ”Photoshop för naturfotografer” och ”Lightroom 3 för fotografer” Det har bara saknats tid.
Men snart är det semester. Och förresten är det inte bråttom. Det handlar ju inte om att bli bäst eller vinna en tävling.
Det handlar ju om skapandeglädje.
Bilden här nedan är panoramabilden jag tog igår. Klicka på den! Den visar utsikten från högsta berget ovanför Nösund. Rakt ut ligger Måseskär.
Den bilden hade jag inte kunnat ta för fyra dagar sedan! 🙂
[singlepic id=106 w=320 h=240 float=]
Fotokurs tredje morgonen.
Det är plötsligt onsdag. Lika fint väder som vanligt med strålande sol och lite blåsigt. Idag lyckas jag nästan försova mig. Får ta med frukosten in i datasalen för att inte komma försent till kl 9.
Av de 12 timmar som ägnas åt fotokursen varje dag tillbringar vi nog 80% i konferenslokalen framför datorn eller åtminstone i stolen, medan Tony visar och förklarar om kamerateknik, bildbehandling osv. Det är oerhört intensivt och fantastiskt givande. Att dagarna blir så långa beror på att Tony finns i datasalen ända fram till 22 – 23 för att kunna hjälpa var och en individuellt.
Här finns deltagare med de enklaste kompanktkamerorna, även om de flesta nog har lite mer avancerad utrustning. Jag är aboslut inte värst!
Idag ska vi först redovisa gårdagens individuella fotouppgift som var rörelse. Sen är det fördjupning i kamerateknik för rörelse. Efter lunch är det exkursion till en bergstopp ovanför Nösunds Värdshus där vi ska få lära oss att ta panoramabilder. Där ska vi också öva makrofotografering, eftersom där växer vilda och sällsynta blommor.
Kvällen ägnas sedan åt arbete framför datorn med våra panoramabilder och makrofoton. Bit för bit tuggar vi i oss elefanterna Photoshop, Bridge och/eller Lightroom.
Korta stunder de här dagarna känner jag mig själv som en vild och sällsynt blomma. Hädanefter ska jag gå oftare på fotokurs. 🙂
Farmor på fotokurs!
Om du bara vill läsa om barn så kan du snabbt surfa vidare! Idag handlar det bara om mig och mitt stora fotointresse.
Tänk att jag har fem hela dagar framför mig fyllda med det roligaste som finns, nämligen fotografering. Dessutom i en vacker skärgårdsmiljö, med havsutsikt från sängkanten och underbar mat serverad frukost lunch och middag. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Jag trodde att jag skulle få massor av tid att blogga, men det var en ordentlig felbedömning. Kursen i digital Fotografering på Nösunds Värdshus med Tony Meyer ärhelt uppslukande och timmarna bara försvinner. Jag hinner twittra lite i smyg mellan övningar och under lektioner, det är allt.
Igår kväll fick vi som första uppgift att ta var sitt porträtt, som har analyserats och diskuterats idag under en av lektionerna. Jag riskerade både liv och kamera genom att använda ett litet bordsstativ i kombination med självutlösaren. 10 sekunder är inte särskilt lång tid för att rusa ut och sätta sig på kanten av en annan liten brygga och titta drömmande ut över vattnet innan det säger klick…;-)
Bilden fick både beröm och kritik, det senare handlade mest om beskärning och om att bilden hade vunnit på en annan vinkel.
Idag har vi också gått igenom en massa tekniska saker, och jag känner att några avgrundsdjupa hål av okunskap faktiskt har fyllts igen. Det här med bländare, tid och brännvidd som jag aldrig har förstått riktigt. Efter dagens fotoövning på temat skärpedjup fattar jag äntligen.
Nu är lektionerna slut för idag, vi har fått en övning till imorgon att ta ta en färg bild men tänka svartvitt. Bilden skall alltså kunna konverteras till svartvitt med bra resultat. Kontraster är ett nyckelord. Tony finns på plats hela kvällen om man vill ha individuell hjälp. Imorgon presenteras och diskuteras allas bilder.
Hörde jag frågan ”Hur känns det?” Jotack, jag är nästan gråtmild av tacksamhet och ödmjukhet över att livet ger mig detta. Det är svårt att förstå varför känslan är så stor. Hur kan bli så lycklig av en fotokurs? Någon kanske kan hjälpa mig att förklara?
Födelsedagskalas!
Det var sommarens varmaste dag hittills, vi satt utomhus i skuggan bakom radhuset i Mölndal.
Jag tror att bilderna får tala för sig själva! 🙂
Tiny älskar att suga på sina tår. Hon skrattar och smaskar för allt hon är värd. Vi spelade in henne och har lagt upp en liten filmsnutt på Youtube som du kan se här!
Kalas!
Idag är det 10-årskalas. Den här lilla damen fyller 2-siffrigt och jämnt för första gången!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Hemma från Kanada!
Äntligen sover Tiny. En väldigt lång hemresa började i Montreal för 21 timmar sedan, fortsatte med flyg över Atlanten, därefter mellanlandning i Paris och slutligen Landvetter kl 15. Jag mötte dem vid Utrikes Ankommande med en tjock klump i halsen. Det får jag alltid där, även om jag bara ska möta upp nån som kommer från London. Där står alltid någon förväntansfull grupp med blommor och målade plakat med Welcome. Det blir alltid starka känslor, kyssar och tårar vid utrikes ankommande.
Där kom stora L med Tiny i Babybjörn på magen och gigantiskt mycket bagage. Barnvagn och bilstol helt mumifierade i kilometervis med gladpack.
Tiny hade inte varit ledsen en enda minut, och sovit snällt i mammas knä.
Eftersom pappa N stannar två veckor till i Montreal fick L klara hemresan helt själv, inte så enkelt med en 5 månaders bebis.
Men allt gick helt problemfritt.
Vi orkade inte laga middag idag utan åt på en uteservering i Majorna.
Tiny underhöll hela tiden.
Svar på Farmorsfrågan nr 95.
Frågan nr 95 löd alltså: Vad är det finaste någon har sagt till dig?
Meningen med mina frågor är ju att sätta igång positiva tankar, det finns inget svar som är rätt eller fel. Jag har inte tänkt ut några svar i förväg, frågan är alltid lika utmanande för mig som för dig. 🙂
Den första tanken som dök upp i mitt huvud när jag funderade på frågan nr 95, var denna: lille L 3 år och jag gick hand i hand nere vid stranden. Jag sa till honom: ”Vet du, det här är det allra bästa jag vet, att hålla dig i handen och promenera med dig.” Och då svarade den lilla ungen:” Ja me, farmor.” <3
Den andra tanken handlade om Odd och hans glädje över min 60-årspresent till honom, som var Sigge. Han har sagt det så många gånger nu, så jag kan inte välja ut en exakt ordalydelse.
Men han säger att ingen har någonsin gjort honom så glad som jag. Och det är det finaste någon har sagt till mig.
Champagnefrukost!
Imorse firade vi vid 9-fikat. Nio guldpåsar från Systemet stod på bordet, fyllda med äkta Champagne och Lindts godaste chokladkakor.
Drömmen som verkade ouppnåelig för några år sedan uppfylls med råge den 1 juli 2010 – LifeStone omsätter nu över 10 miljoner kronor per år! Åtta kvinnor på en liten ö i Bohuslän har gjort vad ingen trodde när jag startade för 13 år sedan. Det känns som en revansch, fast jag vet inte på vad. 😉
Jo förresten, jag har bevisat att drömmar och envishet ger utdelning. Det har inget med den löjliga devisen ”kvinnor kan” att göra. Jag – nej vi – har bevisat att mjuka värden som moderskärlek, nostalgi och familjeminnen också kan vara en bra affärsidé.
Jag tycker också att vi har bevisat att ett företag med bara kvinnor kan vara nog så effektivt, lönsamt, innovativt och tekniskt avancerat som vilken gubbfirma som helst. För att inte tala om trivsamt. Hos oss är det bara jag som har en sexistisk kalender på min anslagstavla. De andra vägrade använda de exemplar jag skickat efter…
Tack förstås till alla svenska och norska kunder som ger oss förtroendet om och om igen! Vi skålar för er och lovar fortsätta försöka överträffa både oss själva och alla förväntningar.
Grundlurad på Blocket!
Jag skäms och känner mig dum, blåst, grundlurad. Någon som absolut inte förtjänar det har fått 3000:- av mig.
Det började med att jag lade upp en SMS-bevakning på Blocket på en systemkamera Nikon D90. Det är iofs inget fel alls på min kära Nikon D60, men jag är så sugen på att uppgradera ett snäpp. Lite bättre upplösning, lite bättre allt möjligt…
En ny D90 kostar ca 10 000:- inkl normalobjektiv. Det kom flera SMS med mer eller mindre lockande förslag, bl a en annons där säljaren bara ville ha 5000:-, kameran var endast några månader gammal. Jag ringde genast, det fanns kvitto och garanti, men killen i luren ville absolut inte ha betalt via Blockets säkra betalsystem Payson, utan jag måste hämta kameran. I Norrland nånstans. Nej tack sa jag, och avslutade samtalet.
Nästa kamera kostade 6000:- och fanns i Säffle. En tjej som lät trevlig på rösten svarade, men det var samma där. Hon skulle resa bort över midsommar med sina barn och ville absolut ha pengarna innan dess. Det skulle ta för lång tid med Payson. Hon ville att jag skulle hämta kameran i Säffle. Jag sa nej och la på, besviken förstås.
Ett par dagar senare, måndag den 21 juni, ringde det i min mobil. Vi låg ute med båten på sommarens första strandhugg vid en holme, klockan var 20.30 ”Hej, det är jag med kameran, är du fortfarande intresserad?” Jag blev jätteglad, hon hade alltså inte fått sålt den, nä nä, inte så konstigt om folk inte kan ta sig till Säffle! Jag bad om betänketid och hon sa att jag kunde ringa tillbaka fram till kl 23, sen måste hon sova för att orka gå upp till jobbet.
”Jag vill inte betala i förskott,” sa jag när jag ringde upp. ”Payson tar inte mer än ett par dagar”. Men hon kunde absolut inte vänta, måste ha betalt innan midsommar. ”Vi kan gå halva vägen var,” sa hon. Menade hon att vi skulle träffas och göra upp affären någonstans mellan Säffle och Lysekil? Nej, hon menade att jag skulle betala hälften till hennes konto, varpå hon skulle skicka kameran och jag skulle betala resten när kameran kom fram.
”Men då riskerar jag ju att skicka 3000:- till dig utan att veta om du verkligen har skickat kameran!”
”Nej nej, jag skulle aldrig lura dig, jag är en vanlig mamma, jag tycker man måste kunna lita på folk. Jag skickar rekommenderat och du får kvittot direkt. Du kan ju lura mig också, tänk om jag skickar kameran och du låter bli att sätta in pengarna!”
”Men jag vill ha en riktig bild som du har tagit själv på kameran, bilden i annonsen på Blocket är ju bara en reklambild från Nikon.” Efter lite suckande lyckades hon hämta en granne med kameramobil (hennes egen Iphone var på reparation) och jag fick en bild på kameran, och en bild på kvittot. Kameran var köpt på Expert i Stockholm i mars i år.
Vi kom överens om att jag skulle sätta in pengarna nästa dag kl 12, och hon skulle skicka kameran på sin lunchrast och sms-a postkvittot. Hon sms-ade sina uppgifter: Camilla Xxxxx, Nnnvägen 14 2 tr, 661xx Säffle. Personnr 000000-xxxx. Pengarna skulle in på ett konto i Handelsbanken. Jag frågade om hon inte ville ha betalt för frakten, och hon smsade tillbaka att den kunde hon bjuda på. Hon skrev också att hon skulle skicka med en liten svart väska till kameran, den behövde hon ju inte nu.
Jag förde över 3000:- och därefter upphörde alla sms från Camilla. Jag bad om postkvittot, försökte ringa, men kom aldrig fram till Camilla, bara till en automatisk telefonsvarare.
På onsdagen kollade jag hennes personuppgifter. Varken hon själv eller hennes adress eller hennes personnr existerade. Jag ringde banken, men där är de förbjudna att uppge namnet på en kontohavare.
Hur dum får man bli? Så här i efterhand undrar jag varför jag inte: a/Bad henne fotografera sig själv tillsammans med sin legitimation, samtidigt som hon fotograferade kameran. b/Kollade namn och adress genast på Eniro c/tog en kreditupplysning innan jag betalade.
Killen på Orust Sparbank tröstade mig med att han också hade blivit lurad på Blocket. ”Du måste polisanmäla, det är ju bedrägeri” sa han, ”hon kanske har lurat många fler på samma annons.”
En annan sak som också tröstar mig är att min man fortfarande tror att kameran kommer att dyka upp i Posten! Han kan inte tro att det finns så förslagna människor som Camilla. Vi lever väl i en skyddad värld, han och jag…
Roligaste lekkamraten!
Sigge och lille L hittar på spännande lekar. Mer och mer riskabla ju äldre L blir.
Det senaste påhittet är att Sigge drar lille L på hans gamla trehjuling som han har här hos oss. Det går så fort nerför backarna att jag knappt hänger med. Lille L tjuter av skratt och Sigge drar för allt han är värd.
Snart börjar plåsteråldern…
– Posted using BlogPress from my iPhone
