Tror du att man kan påverka sig själv genom att tyst upprepa någonting inombords? Även om det man säger inte alls stämmer med verkligheten? Kan det hjälpa en fet person att bli smal, om hon eller han tyst och envist upprepar för sig själv: ”Jag är smal, jag är snygg, jag gillar min kropp”.

Kanske tycker du att detta är rent flum.

Men vad anser du då om att någon hela tiden säger till sig själv: ”Jag är dum och ful, alla tittar på mig och tycker jag är tjock.” Tror du inte att det påverkar heller? Jo, såklart. Det kallas för en Affirmation.

Negativa affirmationer använder vi oss av hela tiden, automatiskt, av någon anledning. Särskilt kvinnor tror jag.

Positiva affirmationer behöver vi träna oss på. Lika viktigt som att gå på på gym! Jag vill gärna tipsa om en väldigt bra mental tränare, vars CD-skivor jag lyssnar på flera gånger i veckan.  Han heter Mikael Widerdal www.allinmind.com. Prenumerera på hans nyhetsbrev, så får du gratis övningar att ladda ner!

Det här skriver Mikael på sin hemsida om hur man skapar en affirmation som fungerar:

• Regel 1 – uttryck det du önskar kort och kärnfullt. Helst bara några få ord och gärna så det rimmar eller känns rytmiskt. Då tas det upp lättast av hjärnan.
• Regel 2 – uttryck det i positiv form. Hjärnan har svårt för negationer och tvingande ord så undvik ord som ”inte”, ”måste” osv.
• Regel 3 – Uttryck helst det du önskar i presens dvs som om det du önskar redan hade uppnåtts.

Min egen favoritaffirmation som jag nynnar på under promenader nu i dessa förkylningstider är: ”Frisk och stark i livets park”.

Usch så jobbigt, sedan nyårsafton och alla strömavbrott har vår server tillfälligt gett upp! 🙁  Det betyder som tur är inte att alla mina mail försvinner, men de blir liggande på huvudservern i Stenungsund, där jag inte kommer åt dem. Jag kan alltså inte svara dig som kommenterar direkt, vilket jag alltid brukar göra. Men jag lovar att beta av alla mail så fort jag hinner på måndag, när min mailsupport kommer tillbaka efter jullovet!

Det är två och ett halvt år sedan sist. En mycket matt och trött, men lycklig röst i telefonen, och ett svagt gnyende i bakgrunden. Det gick bra. Bebin mår bra, och mamman mår bra.

Den gången hade jag själv skjutsat föräldrarna till BB, och kramat om innan de försvann innanför sjukhusporten. Sen blev det en djävulsk, tyst väntan i 36 timmar som jag helst inte vill uppleva igen. Till sist ringde jag förlossningen, helt förtvivlad av oro, och kopplades till en underbar barnmorska som sa: ”Vänta lite, jag ska lämna över telefonen…” och så fick jag äntligen höra att allt nyss hade slutat lyckligt, även om det varit väldigt besvärligt och utdraget.

Jag vet inte vad jag vill just nu. Att hon ska ringa redan när de åker in till BB, eller att hon ska vänta tills bebisen är född. Jag kan ju inget göra! Helst skulle jag ju vilja vara med hela tiden, det är bara att erkänna! Komma med svala fuktiga handdukar, hålla handen, peppa… Pappan kunde säkert också behöva stöttas, det är första gången för honom också.

Men jag vet förstås att det är helt omöjligt. Vi kommer inte ens att få hälsa på efteråt, inga besök tillåts pga smittorisken just nu. Det går svininfluensa, RS-virus, vanlig influensa och vinterkräksjuka. Inte ens syskon släpps in.

Jo, nu har jag bestämt mig,  jag vill absolut veta när de åker in, det vill jag! Hur olidligt det än kommer att bli att sitta här, tio mil bort, med armarna i kors…

Vilken Nyårsafton det blev! 14 minusgrader, helt vindstilla, fullmåne. Bara O. och jag, två humrar från Niklas och en liten flaska champagne. Strömmen gick 3 gånger så hummern fick kokas på vedspisen. Tolvslaget på bryggan. Allting gnistrade och glimmade av månskenets reflexer i rimfrosten och snön, det såg ut som inbyggda små spotlights i havsisen. Det var magiskt, som i en Disneyfilm!

Vad var det bästa som hände förra året?

Sladdisen stora J startar lycklig sitt vuxenliv med högskolestudier, eget boende och nya kompisar. Lyckad knäoperation i april. Lyckade affärsresor till Paris och Bergen i maj. Oförglömlig Gotlandsvecka med O.  i juni, med cykling, övernattning och ringmärkning av fågelungar på Stora Karlsö.  Besked om att nytt barnbarn är på gång! 🙂 Jag börjar blogga i juli. Canadaresa i september. Företaget växer så det knakar; bästa, värsta och roligaste året någonsin. En skilsmässa i familjen löser sig på bästa sätt. Det som inte kunde hända mig, det händer – jag brakar in i väggen med blodtrycket före. Livet tvärnitar, till all lycka i tid. Underbar julafton firas med hela familjen (18 personer) och pigg gamlamormor. På nyårsafton är jag 12 kg lättare än innan kraschen. Starkare och lugnare än på många, många år.

Varför har jag aldrig gjort sådana här summeringar förut? Tänk, jag kunde ha haft 40 stycken om jag hade börjat när jag var 19. Vilken perfekt dagbok det hade varit både för barnen och mig! 

När vi hade filosoferat klart om året som varit, ägnade vi oss åt att planera framtiden. Jag fyller 60 i år. Stort kalas? Nix! Vi reser till Borneo och vandrar i djungeln istället! 🙂

Vad var det bästa som hände dig under 2009?

Katarina går i tredje ring i Viktor Rydbergs gymnasium i Stockholm. Snart reser hon till en liten by i Kenya för att köpa medicin och utrustning till byskolans läkarklinik för 30 000:- som hon har samlat in alldeles själv.  Hennes pappa är en av våra vänner, och det är genom honom jag har fått höra om Katarinas fantastiska projektarbete.

Katarinas föräldrar följer med (de bekostar resan själva förstås). Hennes egen resa betalas med pengar från sommarjobbet.  Inköpen av mediciner, överlämnande mm kommer att dokumenteras och fotograferas och bilderna publiceras på hemsidan.

100% av de insamlade pengarna går alltså till läkemedel som inköps på plats, ingenting försvinner i administration eller andra kostnader. Insamlingen kontrolleras av 2 oberoende personer, den ena advokat på Sveriges största advokatbyrå, den andre en fd bankdirektör.

Gå in och läs om Katarinas projekt, gör det! Det är fantastisk, upplyftande läsning om en ung tjej som är övertygad om att det är möjligt att göra skillnad, och som sedan går in för att förverkliga sitt projekt. Katarina ville hjälpa de malariasjuka barnen i Afrika, och hon hittade ett sätt. Målet var 20 000:-, nu är hon uppe i över 30 000:- !

100:- räcker till malariamedicin till sju barn i ett år! Sista dagen att sätta in pengar är den 7e januari!  Kontonummer i Handelsbanken: 746 817 312  Clearingnummer: 6904  Här hittar du korta fakta om insamlingen, kontonr, kontroll, garanti etc.

Jag, Farmor, utmanar alla mina bloggvänner att sätta in 50:- (eller mer) nu genast! Det tar fem minuter, och då kan du njuta av tanken att ha bekostat medicinen till 7 malariasjuka barn under ett halvår. Det är sällan man får så mycket för en 50-lapp!

Lille L är 2,5 år. Farmormor fyller 92 i mars. De träffas inte så ofta. Men på julafton satt de bredvid varann när vi åt julbord, och lärde känna varann lite närmare. Tycke uppstod, kan man väl säga. Farmormor är normalt ganska svårflirtad, men lille L vet precis hur hon ska tas. ”Du är bara min gamlafarmor” sa han, och vem skulle inte smälta som vax?

Sen visade min mamma ett trix där man viftar med fingrarna på ett lustigt sätt, och lille L kontrade med ett eget fingertrolleri. Sådär höll de på hela tiden, och fnissade och hade sitt lilla roliga ihop. Farmormor använde inte sin stränga röst en endaste gång. Lille L är en sådan som öppnar hjärtan och famnar. Hoppas han får förbli sådan, att inte skolan knycklar ihop honom!

Jag var bara 21 år. Det jag minns tydligast är känslan av att vara delad i två. Den lilla bebisen kändes fortfarande som en del av mig, fast hon samtidigt var en egen, helt oskyddad och värnlös individ. Hennes liv och hälsa var helt beroende av mig, av att jag gjorde rätt, bestämde rätt.  Så länge hon låg i min mage var allt enkelt och självklart. Nu ställdes plötsligt och överraskande massor av krav på mig, och ansvaret kändes överväldigande. Jag blev en ängslig hönsmamma, en kontrollmamma, en muminmamma med handväskan full av plåster, tänkbara mediciner och extra välling.

Oro, ängslan och ångest visste jag ingenting om innan jag blev mamma.

(Du som har barn idag, kan du t ex föreställa dig ett liv utan mobiltelefoner?)

Nu när jag läser igenom detta ser jag ju att det låter väldigt olikt mig – så negativt!!! Men så tänker jag en gång till. Den där naiva, egoistiska, tanklösa, självupptagna, optimistiska, hejdlösa stridsvagnen som var jag – det var tur att det kom en liten bebis och gjorde mig till en hel människa.

Hur har din personlighet utvecklats sedan du fick barn?

Vi såg bara fördelar när vi byggde vårt hus på ön 1980. 8-åringen mutade vi med en egen häst. Tvillingarna var bara 1 år och för små för att ha någon talan. Lilleman var inte född.

Vi hade drömmar om egna odlingar, djur, ett friare liv nära naturen och havet.

Gjorde vi rätt eller fel? Ja, vi gjorde det i alla fall inte enkelt varken för oss eller barnen.

Hur många tiotusen mil har vi pendlat till våra jobb? Hur många tusen mil har vi skjutsat till skolor och aktiviteter? Hur många hundra timmar har vi tillbringat med att vänta på färjan? Hur många hundra timmar har vi tillbringat i möten med vägföreningen, bryggföreningen, dikesföreningen, färjföreningen, samhällsföreningen, skolföreningen, betesdjursföreningen, dagiskooperativet?

Vi är entusiasterna från stan som flyttade ut på landet och fick barn som flyttade tillbaka till staden. De kan en massa saker som deras kompisar i stan tycker är häftigt. Köra traktor och klyva ved till exempel. Avmaska får.

Men de vill inte ge sina barn samma uppväxt som de själva fick. Och jag kan inte klandra dem. Den kommunala skolan har varit usel, kommunikationerna ännu sämre, utbudet av nöjen och kultur är tunnare än cola light. Jantelagen regerar. Så som det ofta kan vara i en liten glesbygdskommun.

Nej, vi tänkte nog inte alls på barnen när vi valde livet på landet. Vi följde bara vår dröm om att skapa något eget, annorlunda. Och i ett längre perspektiv kanske just det ändå var det bästa vi kunde göra för barnen.