Höstens första brasa sprakar i kaminen och jag sitter med Ipaden i knät bland lammskinnen och funderar på frågan: Vilket nytt liv kan jag tänka mig?
Egentligen kan jag inte tänka mig något nytt liv alls, och det skrämmer mig lite. Förändring får inte vara en fiende, jag vill inte vara en trygghetsnarkoman.
Människor omkring mig startar om, av lust eller nödvändighet och jag ser att det fungerar alltid. Livet går vidare även om man blir bedragen, eller förlorar sitt jobb, eller måste sälja huset. Ofta leder krisen till något som är bättre, om än annorlunda.
Men om jag fick styra själv mot ett nytt liv, utan att vänta på en kris som tvingar mig?
Drömmen vore att bo på en båt halva året. En stor båt. Där skulle finnas plats för min älskling och mig, och några gästande barn och barnbarn ibland. Där skulle också finnas plats för målargrejor och fotoutrustning och datorer. Sen skulle vi segla omkring halva året på ett varmare ställe än här. Kanske ligga ett par månader i en liten turkisk hamn? Eller på Kanarieöarna? Jobbet skulle vi sköta på distans. I maj skulle vi nog komma tillbaka till Flatön och stanna till september.
Jag vet faktiskt någon som lever ett sådant båtliv. Hon heter Ann Ljungberg och är författarcoach. Innan hon och hennes man kastade loss från Sverige 2003 var hon it-konsult. Nu har hon författarskola bl a  på Kanarieöarna. Klicka på länken och läs hur hon gjorde, hennes resa är både inspirerande och tankeväckande.

Och utmanande. 😉

– Posted using BlogPress from my iPad

Vilket nytt liv kan du tänka dig?

Lantcafeet i Ör. Precis som det var förr i tiden. En pärla i Småland, någons livsprojekt.
– Posted using BlogPress from my iPhone

Om någon frågar dig vad du älskar att göra, så utgår du nästan ifrån att det handlar om fritiden, eller hur? Jag gör likadant. Visst låter detta som fritidsnöjen:

Jag älskar att läsa, fundera, skriva, vara utomhus, curla mina närmaste, fotografera, fantisera, starta nya projekt, lära mig nya saker, skapa med händerna, sjunga, upptäcka nya miljöer, skratta, lära känna nya människor.

Det här är vad som gör livet värt att leva. Inget av det här skulle jag sluta göra, även om det inte leder någonstans. Även om jag aldrig blir mästerfotograf, ståuppare, proffsträdgårdsmästare eller berömd konstnär så vill jag fortsätta hålla på med de här sakerna. Därför att det är så roligt.

Det här ger mig framgång på jobbet. Ju mer jag funderar på saken, desto mer förstår jag nu varför det har gått så strålande bra på jobbet det senaste halvåret, när jag ju har varit sjukskriven en stor del av tiden! Min hälsa har tvingat mig att släppa de tråkiga, svåra sakerna som ekonomi, administration, personalfrågor. Ansvar, som tyngde mig, för avtal, utrustning och leverantörer  har flyttats över till andra. Andra som tycker det är kul och utvecklande och såklart gör det mycket bättre, just därför!

Själv gör jag numera bara det roliga. Som att läsa, skriva, hitte på, fotografera, skapa, kommunicera, starta nya projekt, curla min omgivning etc. 😉

Hur har din personlighet utvecklats sedan du fick barn?

Vi såg bara fördelar när vi byggde vårt hus på ön 1980. 8-åringen mutade vi med en egen häst. Tvillingarna var bara 1 år och för små för att ha någon talan. Lilleman var inte född.

Vi hade drömmar om egna odlingar, djur, ett friare liv nära naturen och havet.

Gjorde vi rätt eller fel? Ja, vi gjorde det i alla fall inte enkelt varken för oss eller barnen.

Hur många tiotusen mil har vi pendlat till våra jobb? Hur många tusen mil har vi skjutsat till skolor och aktiviteter? Hur många hundra timmar har vi tillbringat med att vänta på färjan? Hur många hundra timmar har vi tillbringat i möten med vägföreningen, bryggföreningen, dikesföreningen, färjföreningen, samhällsföreningen, skolföreningen, betesdjursföreningen, dagiskooperativet?

Vi är entusiasterna från stan som flyttade ut på landet och fick barn som flyttade tillbaka till staden. De kan en massa saker som deras kompisar i stan tycker är häftigt. Köra traktor och klyva ved till exempel. Avmaska får.

Men de vill inte ge sina barn samma uppväxt som de själva fick. Och jag kan inte klandra dem. Den kommunala skolan har varit usel, kommunikationerna ännu sämre, utbudet av nöjen och kultur är tunnare än cola light. Jantelagen regerar. Så som det ofta kan vara i en liten glesbygdskommun.

Nej, vi tänkte nog inte alls på barnen när vi valde livet på landet. Vi följde bara vår dröm om att skapa något eget, annorlunda. Och i ett längre perspektiv kanske just det ändå var det bästa vi kunde göra för barnen.

Hur förverkligar du dina drömmar just nu?

Den 6e november 1976 gifte jag mig. För andra gången. Det har varat i 33 år nu.

Hur gör man? Många vill veta. I nya M-Magasin finns en intressant artikel om den senaste metoden.

Problemet är väl bara att när det funkar frågar man sig inte varför, och när det inte funkar är det ofta för sent att fråga.

Vi visste inte hur vi skulle bära oss åt för att leva lyckliga i 33 år. Det bara blev så.

Men jag kan förstås ändå inte låta bli att leverera några råd, nu när jag har facit. 🙂

Ha alltid något gemensamt projekt. Försök ha roligt även när livet strular. Gör mycket tillsammans. Prioritera sex. Intressera er för varann. Acceptera att den andre aldrig kan uppfylla alla dina behov. Min O. kommer aldrig att läsa dikter. Jag kommer aldrig att segla jorden runt.

”Det finns många vägar upp till bergets topp men utsikten därifrån är alltid densamma.”

Kinesiskt ordspråk som jag fick per mail idag från gulliga Caroline på mitt gym Allsports. Tack! Precis vad jag behövde till dagens inlägg 🙂

Är jag på väg dit jag vill? Det finns ju inte bara ett berg jag vill bestiga, det finns tre, fyra stycken…

Jobbet jag vill utveckla, barn och barnbarn jag vill räcka till för, alla resor jag vill göra med min man (tillbaka till Kina till exempel), en massa saker jag vill lära mig, måleriet jag vill utforska.

Men för att komma dit jag vill behöver jag först och främst bli vän med min kropp. Jag har misshandlat den de senaste åren. Men det är slut med det nu. Så ja, jag är på väg dit jag vill. Utan stress och med minst 10 000 steg per dag. Idag 13297  🙂

Efterrätt enligt Wikipedia: mindre, oftast sötad maträtt som serveras efter huvudrätten.

Jag har aldrig gillat det där uttrycket att barnbarnen är livets efterrätt.

En läcker avslutning som man blir serverad…?

Nej, barnbarnen är istället livets doktorsavhandling. Ett livsprojekt som kräver för det första en gedigen grundexamen, dvs en bra relation till barnbarnets föräldrar. Den basen behöver underhållas och kanske uppgraderas.

Sen måste man nyfiket och oförtröttligt jaga nya fakta och kunskaper. Det som gällde om amning, sovvanor och uppförande när ens egna barn var små har ändrat sig. Till det bättre. Det bör i alla fall vara ens första hypotes.

Därefter gäller det att kunna presentera sig själv på ett tilltalande sätt, vara flexibel och öppen för att korrigera både i stort och smått. 

Utan att göra våld på den man innerst inne är, och vad man i själ och hjärta tror på.

Man blir inte automatiskt Fil.Farmor eller Fil. Mormor.

”Deras barn dör i magen. Deras underliv går sönder.” Så börjar artikeln i M-Magasins första nr 2009.

Jag glömmer aldrig den artikeln. Den illustreras av en bild där Amelia iklädd plastmössa och munskydd med omålade ögon och bleka kinder stirrar skräckslagen medan operationen pågår.

Amelia reste till Fistulasjukhuset i Addis Abeba i Etiopien och fick vara med när 85-åriga doktor Hamlin opererade en ung flicka. Bortgift vid 11 års ålder, gravid så snart hon fick mens, barnet kunde inte födas utan dog under förlossningen, och när det döda barnet togs ut hemma i byn skedde det så brutalt att flickans underliv sprack totalt. Efter det kunde hon varken hålla urin eller bajs och blev utstött.

På Catherine Hamlins sjukhus opereras hon gratis. Inte bara hon. 2500 unga flickor per år!!! Man räknar med att det i Etiopien finns ca 40 000 drabbade kvinnor. På sjukhuset finns också en skola, där flickorna utbildas under konvalescensen. De flickor som inte kan återvända hem tas om hand.

Fistulasjukhuset startades av doktor Catherine Hamlin och hennes man redan på 60-talet. Det drivs helt av insamlade pengar. Oprah Winfrey är en av de största donatorerna. M-Magasin har samlat in pengar i flera omgångar.

Jag hoppas M-Magasin lägger ut artikeln på sin hemsida! Jag ska be Amelia om det på hennes blogg.

Idag blev det offentligt att Catherine Hamlin får Right Livelihood-priset, som även kallas för det alternativa Nobelpriset. Det är mer än någonsin läge att utbrista: ÄNTLIGEN!

Läs dagens artikel i DN om Fistulasjukhuset och priset!