I augusti startade jag ”Mammors Underbara Berättelser” här på Farmorsbloggen.  Idag har det kommit in 29 fantastiska berättelser. På julafton har jag lovat att utse en vinnare. Första pris är ett massivt 18 K guldhjärta från LifeStone med en avgjutning av ett personligt hand- eller fotavtyck.  

Jag känner redan nu att det är en omöjlig uppgift att utse en rättvis vinnare (även om jag naturligtvis måste hålla mitt löfte). Vartenda bidrag är skrivet med hjärteblod.

En del handlar om kampen för att bli gravid, andra handlar om förlossningen, om ett annorlunda barn, om att överleva en olycka, om att överleva en svart barndom…

Hur låter din bästa, roligaste, underbaraste berättelse? För alla är vi fulla av berättelser, det vet jag! Förlossningsberättelser inte minst, läste just på Norges största mammablogg om en födande mamma som blev bortglömd i ett badkar i 5 timmar!

Jag vill läsa om en annorlunda bakgrund, en annorlunda uppväxt, kanske om en underbar mormor eller farmor. Eller en berättelse från förr!  Har du frågat din mormor hur din mamma föddes?

Någon kanske märker att Farmorsbloggen har ändrat utseende en aning. En del saker har flyttat runt.

Det beror på att bloggen flyttar in hos Allt för Föräldrar imorgon onsdag! Och de vill ha plats för lite annonser i högerspalten. Du som läser behöver inte göra någonting, du kan fortsätta logga in på www.farmorsbloggen.se precis som vanligt. Men från torsdag kan du dessutom hitta Farmorsbloggen på Allt för Föräldrars hemsida, tillsammans med Vimmelmamman, Josefine, Tumadre och Ung mamma 15 😉

Hur gammal är du innerst inne?

Igår blev det kris på stora L:s jobb och Farmor fick rycka in och passa lille L hela dan i Göteborg.

Jag hade storslagna planer på att först shoppa lite bebiskläder med lille L., fika med bästa väninnan på stan och gå på Universeum som L. älskar.  Sist skulle vi ta bilen och hälsa på stora A. med familj också.

Vad gjorde vi?

Vi hann på 7 timmar: handla falukorv på Hemköp, leka i sandlådan, äta lunch, sova middag och hälsa på stora A. och kusinerna.

Jag hade alltså hand om 1 snällt barnbarn. Jag städade inte, diskade inte, tvättade inte. (Jag sov när han sov…) Hur gjorde jag på den tiden jag hade 4 egna, normalbråkiga ungar?

Min enda förklaring är att idag gjorde vi allt i L.s tempo, dvs SLOW. Och han var glad hela dagen.

Kanske vill Tiny komma ut på Nyårsafton. Stora L tänker knipa isåfall. Som lärare vet hon att det skiljer ett helt läsår mellan den siste december och den första januari. Och dessutom – yngst i klassen – eller äldst i klassen!

Redan innan förlossningen förutser hon fördelar eller förtret 7 år framåt.

Min äldsta flicka A. är född på Juldagen. Jag var ung och oerfaren och tänkte inte på hur viktigt det är att tajma Födelsedagen rätt.  Till sladdisen J. hade vi lärt oss, och han är nu otroligt tacksam att ha födelsedag mitt i sommaren så han slipper alla hemska födelsedagstraditioner/trakasserier på högskolan. 😉

Jag betvivlar att Tiny är tajmad. Men jag vet att han/hon är otroligt efterlängtad och välkommen. Mormor och morfar blir dubbelt så viktiga den här gången, eftersom farmor och farfar befinner sig många hundra mil bort.

”Det finns många vägar upp till bergets topp men utsikten därifrån är alltid densamma.”

Kinesiskt ordspråk som jag fick per mail idag från gulliga Caroline på mitt gym Allsports. Tack! Precis vad jag behövde till dagens inlägg 🙂

Är jag på väg dit jag vill? Det finns ju inte bara ett berg jag vill bestiga, det finns tre, fyra stycken…

Jobbet jag vill utveckla, barn och barnbarn jag vill räcka till för, alla resor jag vill göra med min man (tillbaka till Kina till exempel), en massa saker jag vill lära mig, måleriet jag vill utforska.

Men för att komma dit jag vill behöver jag först och främst bli vän med min kropp. Jag har misshandlat den de senaste åren. Men det är slut med det nu. Så ja, jag är på väg dit jag vill. Utan stress och med minst 10 000 steg per dag. Idag 13297  🙂

Är du på väg dit du vill?

Som ni kanske har märkt så finns det numera en liten Twitter- spalt i vänstermarginalen.

Jag vet inte om jag gillar Twitter. Men jag måste prova. 100 000 svenskar twittrar. Inte särskilt många om man jämför med Facebook, där finns över 2 miljoner svenskar. Redan i våras försökte jag mig på Twitter men fattade aldrig vitsen. Det var som att ropa oväsentligheter rakt ut i öknen tyckte jag. Som att uppdatera sin status i Facebook utan att ha några vänner.

Nu när Farmorsbloggen finns, med ganska många läsare faktiskt 🙂 tycker jag annorlunda! Hoppas att Twitter-spalten kan bli en liten extra krydda med snabba ögonblicksbilder. Allt som händer på Twitter kan ni inte se här. Bara det som jag skickar, inte det jag tar emot. Lite synd, men jag fick inte till det helt enkelt…

Annars är Farmor en äkta it-nörd. I jultid 1993 skaffade jag mitt första e-postkonto, som kund nr 98 hos Personal Internet.se. Det fanns bara PI.se och Tele2 att välja mellan.
Jag hade en Mac, förstås, och det hade samma år blivit möjligt att se bilder på nätet, genom browsern Mosaic.

Vad gjorde man på nätet, utan bilder?
Jag var med på en diskussionslista, ett forum, som hette Natural Horsemanship. Den ledde till ett riktigt äventyr där jag utsatte min tonårsdotter för stor fara, genom att skicka henne som au pair till Arizona. Till en kvinna jag lärt känna på nätet. Trodde jag. Det tog en ände med förskräckelse, och jag fick flyga till Tucson och leta reda på min dotter. Hur kunde jag vara så godtrogen?

Detta var en Farmorsfråga som gav mig en riktig tankeställare.

När min gulliga och underbara svärmor levde hände det ibland att hon berömde mig för att jag var så bra på ”konsten att strunta”.

Jag hade inga problem alls att låta bli att bädda, låta bli att stryka, låta bli att sortera tvätten, låta bli att plocka upp ur diskmaskinen, låta bli att städa. Om det fanns roligare saker att ta tag i, och det fanns det ju ofta med 4 barn, hästar, höns, hund och jordgubbsodling, så gjorde jag det istället.

Det går väl lika bra att hämta rena kläder direkt i tvättkorgen, och plocka rena tallrikar direkt ur diskmaskinen?

Det kan vara ganska stökigt i ett hus utan att det för den skull är direkt snuskigt. Oftast nådde min man smärtgränsen före mig, och greppade dammsugaren. Men min mamma tyckte i flera år att det var plågsamt att hälsa på oss. Hon led av röran.

Vi hade en skylt på väl synlig plats i köket: ”Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete.”

Jag brukade svara min svärmor lite kaxigt: ”Ja, jag gör bara det som är tvunget, och så det som jag tycker är roligt.”

Någonstans på vägen glömde jag den där ledstjärnan. ”Bara det som är tvunget, och så det som är roligt.”

Vad gör du med glädje och av fri vilja idag?