När glömmer du tid och rum?

I våras var vi på konferens med LifeStone på Käringöns vandrarhem Trollhummern. Käringön ligger längst ut i havsbandet, med Måseskär och den vackra gamla fyren som en underbar fondtapet västerut. Redan då bokade jag en av lägenheterna på vandrarhemmet för den här helgen i september. Det är en speciell helg, Odds 62-årsdag. Jag sa ingenting, det skulle bli en överraskning.

Nu på söndag kväll sitter jag här hemma och kan se tillbaka på en helg där allting var perfekt. Vädret var soligt och vindstilla, så att vi kunde ta vår egen båt ut till Käringön på fredag efter jobbet. Odd visste ingenting, men han gissade förstås när jag styrde västerut från Gullholmen! 🙂

Vi fick en bra plats i gästhamnen när vi kom, bara någon timme senare var det helt fullbelagt. Fredag kväll lyxade vi till det på Petersons Krog som inte bara är världens vackrast belägna restaurang utan också har otroligt god mat. Sigge fick inte bo på vandrarhemmet utan skulle sova ensam i sina sköna korg i båten. Det har han absolut ingenting emot, men för husse var det värre! Mitt i natten lämnade han sin sköna säng på vandrarhemmet och flyttade ner till Sigge i båten. För att Sigge skulle slippa vara ensam… Hmmm 🙂

På lördag satt vi i godan ro och åt glass på kajen när färjan från Hällevikstrand la till och släppte av alla sina passagerare. Jag har aldrig sett någon så förvånad som Odd när mamma L, N, store J och lilla Tiny kom nerför landgången! Store J som vi inte hade sett sedan i juni dessutom, när han gick till sjöss. Gissa om det kramades och pussades där på kajen! 

Lördag kväll var det födelsedagsmiddag på Petersons Krog, fast efterrätten fixade vi själva på vandrarhemmet. Glass, maränger och chokladsås…mums. Den som vill häller lite rom på toppen, godare dessert finns inte!

Söndag eftermiddag har Odd och jag tillbringat ännu längre västerut, på Måseskär. Vi har badat i havet, pratat om våra barn och om livet  och njutit av varje minut. Jag har förstås fotograferat. Men dom bilderna hamnar inte i bloggen utan på fotosajten Flickr där jag samlar mina bilder.

Kan du tänka dig ett liv utan mobil och dator? Det är faktiskt inte alls särskilt många år sedan mobilen blev vanlig. Jag var en av de första som skaffade mobiltelefon på 80-talet. En klumpig och tung pryl med massor av sladdar och antenn. Man kunde bara ha den i bilen.

Jag ville ha mobilen för att kunna ringa hem, eftersom jag pendlade så långt till jobbet. Att alltid kunna nå familjen och hålla kontakt med dem är livsviktigt för mig.  Jag älskar den nya tekniken som gör det möjligt. Facebook, twitter, sms och mms.   

För bara en generation sedan var det stor risk att man tappade bort varann bara för att man bodde några timmars bilresa bort. Min mormor och morfar bodde i Skåne, jag träffade dem väldigt sällan. Högst ett par, tre gånger per år, som jag minns det.
Vilken skillnad det hade gjort för våra relationer om vi hade kunnat hålla kontakt med Facebook, ringa och skicka mms! Då hade jag lärt känna mina morföräldrar. Nu har jag bara väldigt bleka minnen.

Därför gör det mig både förvånad och ledsen när jag hör personer i min ålder ta avstånd från allt man kan göra med datorn och mobilen. De skyller på allt möjligt, på att de är otekniska eller på att de händer så mycket hemskt på Internet.

I själva verket är det bara bekvämlighet och rädsla för förändring.  Tänk så mycket de missar. Lyckan när det plingar till i mobilen och där ligger en kort hälsning och en bild:
”Hej! Vi är framme nu och tjejerna har just badat, allt är underbart, puss!”

– Posted using BlogPress from my iPhone

Vad behöver du för att vara lycklig?

När blev du senast någons vän?

Hemma igen efter en heldag med dop i Göteborg. Tiny döptes enligt etiopisk ortodox sed, vilket bl a betyder att hela hon sänks ned i ett bad. Gudstjänsten med dopet tog över 3 timmar och var otroligt fascinerande. Det hela var som en rituell teater, så annorlunda med massor av rökelse, smörjelse med olika oljor, mässandet på arabiska och grekiska. Hela den lilla kyrkan var fullsatt, och så är det varje söndag förmiddag och ofta även lördag, då det är bibelstudier. För mig som är en otrogen själ känns det helt overkligt att gå i kyrkan halva söndagen, varenda vecka. Men fastän gudstjänsten var väldigt formell och strängt koreograferad, så rörde sig barn och vuxna hela tiden ut och in i kyrkan.  Det var en ovan blandning av stränga regler och frihet. Kvinnorna måste täcka huvudet, man fick inte ha skor, men för oss ”otrogna” besökare var det inte så noga, och de små barnen sprang ut och lekte ibland för att sedan komma in och vara med igen. Jag tog hur mycket bilder som helst.

Idag har barnbarnen och hunden lekt och lekt och lekt. Både ute och inne. Jage och gömme och kittla och lego och pussla och klä ut sig och påska. Det känns som om hela huset är fullt av lego, ytterkläder och omplacerade möbler. Vi vuxna har varit lite mer trötta. Lite dagen efter kanske, inte pga av festande, men sådär som man blir när en höjdpunkt har passerats.  Det är så bra med Påskdagen, precis som med Juldagen. Det finns alltid färdig mat att bara plocka fram ur kylskåpet. Man kan ta det lugnt och låta dagen passera, kanske till och med sova middag en stund.

Stora A och jag hade planerat att besöka några olika ateljéer under Konstrundan i södra Bohuslän. Ewa Evers i Bleket till exempel. Men vid lunch bestämde vi att skjuta upp det till imorgon. Vi orkade inte. Och på eftermiddagen upptäckte jag att Konstrundan slutar idag kl 18.00.

Det är inte lätt att beskriva sig själv. Ändå måste man göra det hela tiden. I sin CV, på Facebook, på Twitter, på Arbetsförmedlingen, när man är på kurs, eller när man är på ett alldeles vanligt möte. Det sista är det värsta jag vet. När man sitter intet ont anande tillsammans med en del kända, kanske några okända, runt ett bord, och plötsligt någon säger: – Ska vi ta och presentera oss för varann kanske, du kan väl börja Katinka?

Då blir det oftast antingen tunghäfta eller mekaniskt rabblande av barn och yrke och ålder, i bästa fall. I sämsta fall blir jag sur och väldigt kortfattad.

För man vill ju vara till sin fördel. Göra intryck. Utan att bli pinsam. Det innebär att man måste börja från början varje gång, det passar oftast inte att beskriva sig själv på samma sätt på Företagarföreningens årsmöte som på Twitter eller Föräldrar på stan. Fast det är ett ganska roligt tankeexperiment. Tänk er att jag skulle ställa mig upp på kommunens föredragande av den nya översiktsplanen och säga: – Hej, jag heter Katinka Bille Lindahl och jag är en positiv, kreativ och vidsynt kvinna i mina bästa år som älskar att kommunicera. (= Alla tänker: Hjälp vilken jobbig kärring. Vem tror hon att hon är?)

Jag tror jag ska skriva ner några olika varianter och ha i förråd. Det där med en bra personlig presentation är nämligen VIKTIGT. ”You never get a second chance to make a first impression.”

När man är gravid ser man barnvagnar och bebisar överallt, och när man är farmor ser man artiklar och kommentarer om svärmorsproblem överallt.

När jag blev  farmor var jag från början övertygad om att det inte skulle vara någon som helst skillnad mot att vara mormor. Svärmor var jag ju redan, till min dotters man.

Varför skullle relationen med min sons fru vara svårare och mer komplicerad än den med min dotters man? Varför skulle relationen med min sons barn bli annorlunda än den med min dotters barn?

Jag tror att det där bara är gamla fördomar som antagligen går tillbaka till det gamla bondesamhället, när det var oundvikligt med en maktstrid mellan svärdotter och svärmor.  Den nya, unga hustruns uppgift var ju att med tiden ersätta mor i huset , och den äldre kvinnans uppgift var att lära upp och förmedla sina erfarenheter.  Klart det blev konflikter.

Alla klyschor, dåliga skämt och allt prat om svärmorsproblem gjorde mig rädd att störa när jag blev mormor. Det kändes som om  vad jag än gjorde så kunde det tolkas som att jag la mig i, försökte bestämma, tog parti eller kom med kritik. Det berodde inte alls på de nyblivna föräldrarna, det var bara jag som var så osäker i min mormorsroll.

Stackars barn, först fick hon ta smällarna när jag var förstagångsmamma,   sen när jag blev förstagångsmormor…

Nu vet jag att det enda man behöver anstränga sig för att vara som svärmor, mormor eller farmor är älskvärd. Man har ingen automatisk äganderätt till det nya barnbarnet. Man måste vara värd att älska. Göra sig uppskattad och efterlängtad. Det är upp till var och en att komma underfund med hur det ska gå till.

Sen behöver man inte vara särskilt rädd för att störa.

Målvikt vet nog alla vad det är. Men målålder? Kan man ha det? Det var kul att läsa Fridas tolkning av frågan! Hon placerar sin målålder bara några år framåt, som en sorts morot, och sen flyttar hon fram den allteftersom och drömmer om roliga saker att se fram emot. Så kan man också se det! 🙂

För min egen del tolkar jag ordet målålder som hur gammal jag vill bli. Min mamma fyller 91 vilken dag som helst. Vill jag bli så gammal? Kan jag i så fall påverka den saken?

För ett tag sedan trodde jag att jag nog bara vill bli sådär 84 år. Att vara 91 verkar ganska ofta tråkigt, enformigt och ensamt om jag lyssnar på min mamma.

Men nu har jag tänkt om. Med alla sociala medier och ny teknik kan livet nog vara spännande hur länge som helst, om man får ha hjärncellerna i behåll. Som till exempel farmorgun i Norrtälje som vid 70+ vann Stora Bloggpriset i kategorin Politik & Samhälle (i konkurrens med bl a Gudrun Schyman!) .

Hur blir man då 91 år? Helt klart kan man inte missbruka sig själv som jag har gjort ända fram till i höstas. Det är rena turen att jag med min destruktiva livsstil bara drog på mig högt blodtryck, stressyndrom och övervikt, och inte en massa andra sjukdomar också som t ex hjärtfel, åderförkalkning eller diabetes.

Idag på min morgonpromenad på en snöig traktorväg i en granskog där den låga morgonsolen gjorde det svårt att se var jag skulle placera fötterna,  flög en färdig insikt plötsligt rakt in i huvudet. Jag längtar inte längre efter att hitta tillbaka till mitt gamla jag. Mitt gamla jag var ju inte bra för mig. Det är mitt nya jag som har chansen att bli 91 år gammal. Mitt nya jag har gått ner 14 kg sen i september och ska ner 7 kg  och 10 cm i midjan till. Mitt nya jag gör helt nya saker som att måla tavlor, skriva noveller och lämna över ansvar till andra. Mitt nya jag har en ny syn på vad som är viktigt i livet. Det känns härligt.

Och OM jag ändå inte blir 91  år utan skulle drabbas av hjärtinfarkt, stroke, cancer eller bilolycka innan dess, så är det ändå sant det som min pappa sa en gång: ”Det viktiga är inte att lägga år till sitt liv, utan att lägga liv i sina år.”