Klockan åtta söndag morgon bekräftades misstankarna. När vi lossat från land och Odd halat ut oss till ankaret gick det inte att rubba. Den franska båten var konstigt nog oskyldig. Kättingen vi skymtade på botten djupt under oss pekade snett in mot den tyska båten. Den hade dessutom sällskap av ankarkättingen från belgaren bredvid. Där låg vi hjälplösa med navelsträngen fast i havsbotten.

Det blev invigning av Ankartjuven. Meningen med den är att man sänker ner den i vattnet och krokar fast den i kättingen/ankaret man vill ha bort. Sen lyfter man och håller allt upplyft medan man tar ombord sitt eget ankare (som ligger under). Därefter drar man i tampen som sitter fast i mittenhålet på ankartjuven. Då vinklas den bakåt och släpper sitt byte, den främmande kättingen sjunker tillbaka mot botten.

Vi fick genast napp, men två kättingar på en gång var för tungt, det gick knappt att lyfta ens med hjälp av vinschen, trots att bägge båtarna inne vid kajen slackade allt de kunde. Som så många gånger förr räddades vi av Karl-Hans, Ellems förre ägare. Hans specialbåtshake, utskjutbar till fyra meters längd, räckte för att nå ner till vår ankarlina. Vi kunde dra ut hela linan (55 m) bakvägen, under de båda kättingarna som hölls upp en liten bit från botten av ankartjuven.

Resten av söndagen ägnades åt att boa in oss i mysiga Samos Marina. Vi har snorklat utanför klapperstensstranden alldeles nära, så avskild att man kan bada naken. Tvättat båten, städat och handlat (jag) lagat cyklar och fixat med rodret (Odd) och tillagat en festmiddag med havskatt på grillen (vi).

Nomadlivet är slut för ett tag, det känns att vi är framme. Så glad jag är att vi vågade välja vägen genom Europa via Donau och Svarta Havet. Nu är vi precis där vi vill vara, och resan hit var mer fantastisk än vi kunde drömma om. Det kanske blir en bok om den också, en reseskildring i så fall.

Jag ser verkligen fram emot en paus i det ständiga förflyttandet. Att ha en permanent bas. Härifrån kan vi göra kortare båtturer på en vecka eller två. Hit kan vi ta med familj och kompisar, det är lätt att hitta boende iland. Hit kan jag resa ensam om jag vill och bo i båten. Här finns skrivro. Tänk att ha ett extra hem i Grekland!

Grannarna på ponton D kommer från Schweiz, Frankrike, Tyskland, Holland, Sverige, Turkiet och Grekland.

Medan hundratals böneutropare fyller kvällen med ett mjukt melodiskt klagande ska jag försöka beskriva det senaste dygnet. Jag har varit vaken sedan igår morse klockan sju. Det märks nog på telegramtexten i den här bloggtexten. Hjärnan orkar bara korta intervaller.
Vi kom äntligen iväg från Sozopol, det försvunna paketet med båttoan och alla efterlängtade tillbehör stuvades undan för senare uppackning. Nu gällde det att utnyttja tre dagars lugnt väder för att ta oss över Svarta Havet och genom Bosporen.
Vi bestämde i sista stund att segla hela vägen i ett sträck, med avbrott för utklarering i Tsarevo. Tjugotvå timmar. Min första nattsegling. Den har jag gruvat mig för. Att sitta ensam med ansvaret i mörkret medan Odd sover. Inte somna, inte missa några blinkande ljus från fiskebåtar, väja i tid för mötande fartyg.
Vi delade upp natten i två- och tretimmarspass. Inga fartyg korsade vår kurs, autopiloten gick hela tiden. Vinden dog ut helt tills havet liknade olja, dyningen hävde sig ändå i höga åsar, jag fick ta ett sjösjukepiller. Jag upptäckte att man inte kan läsa när man sitter vakt på natten, då förstörs mörkerseendet. Det enda man kan göra fritt och obehindrat är att tänka. Manuset växte, så skönt att ta igen en del skrivtid som det blivit alldeles för lite av.
Det var omöjligt att somna när det blev min tur att dra filten över mig (fortarande påklädd) i sjökojen. I tre timmar försökte jag allt. Avslappning, mental träning, andning.Till slut låg jag bara och väntade på att klockan skulle ringa. Nästa sovpass klädde jag av mig, struntade i sjökojen och kröp ner under mitt sköna täcke i förpiken. Två timmar till soluppgång. Lika sömnlös. Odd var entusiastisk när jag kom upp. Han hade sett stim av delfiner som lekte och hoppade runt båten.
Det blev en morgon jag aldrig glömmer. Jag kan inte sluta le när jag tänker på den. Den stigande solen som inte riktigt förmådde tränga genom molnen. Plasket av delfiner, flockar av små svartvita fåglar som i hundrata strök över vattenytan i snabba rusningar. Jag lyckades filma men kan inte lägga upp filmen här, den finns bara på facebook.

Bosporen har varit en annan stor ängslan. Det trängsta sundet i världen som används för internationell sjöfart, och en av de hårdast trafikerade farlederna. Femtiotusen stora fartyg passerar per år, och då räknas inte färjor, fiskebåtar etc. Trafiken av de stora fartygen är enkelriktad 12 timmar i taget. Men min värsta oro har gällt alla snabbfärjor och turbåtar som korsar Bosporen vid The Golden Horn, det maskformiga bihanget som syns till vänster och är en vik in i Istanbul. Alla skildringar och bloggar jag läst har beskrivit hur totalt hänsynslöst båtarna far fram just här, kors och tvärs mellan den aseatiska och europeiska sidan, hur de drar upp jättelika svall och passerar i tjugo knop med några meters marginal. Till och med i Heikells Turkietpilot varnas för just den här passagen.
Det VAR hektiskt. Som att korsa en sexfilig motorväg. Odd räknade en gång till tjugo färjor och turbåtar samtidigt. Jättelika bilfärjor i full fart som verkade gå på räls blandat med utflyktsbåtar, lotsbåtar, tankfartyg och små fiskebåtar. Men har man korsat Härmanö ränna en söndag i juli så… Det gäller att ta ett möte i taget, ha is i magen och inte börja tveka eller vingla. Ja, jag är ganska mallig över att ha stått bakom ratten här utan att bryta ihop och lämna över till Odd.
Vi gick in i Bosporen vid nio och kom till Ataköy marina vid tolv. Sen ägnade vi eftermiddagen åt att försöka besegra byråkratin och skaffa vår nödvändiga Transit log själva, istället för att gå den lätta men dyra vägen via en agent och mutor.

Tidig morgon med delfiner: https://youtu.be/bGZY0yd0Qhg

Den lilla båten är vi. De gröna trianglarna är fraktfartyg och tankers som är på väg in i Bosporen, precis som vi. 

Det maskformiga bihanget in till vänster är the Golden Horn. Istanbuls hjärta. 

 Det fanns plats. Även för dubbla omkörningar. Så länge trafiken var enkelriktad kändes det helt lugnt. 

Förhoppningsvis kommer jag att fira min första natt som 66-åring i båten på väg till Bosporen. Planen är att kasta loss vid lunch, gå tjugo distans till Tsarevo där vi måste klarera ut från Bulgarien, och sedan fortsätta på kvällen mot Istanbul. Vi har runt femton timmars gång till Bosporen. Det blir min första nattsegling någonsin.
Väderutsikterna är bra, utom att vi förmodligen inte kan segla utan får gå för motor.
Men allt hänger på att det jäkla paketet tar sig från Sofias flygplats och hit i morgon förmiddag. Annars får vi vackert vänta en dag till.
Ellem blänker, motorn spinner, förråden är laddade med vatten och bulgariskt vin. Igår gick vi igenom vår färdplan med Stefan och Silva, några hamnar ströks på deras inrådan från vår lista och nya kom istället. Nu har jag fått svar från Samos marina. Vi är välkomna och priset för att ligga där över sommaren är betydligt lägre än i Turkiet.

Nu har vi en sjökoj också. Bra när det gungar och man behöver sova tryggt.

Hej då Sozopol, det blev nästan en månad istället för tio dagar. Vi har haft fullt upp med båtjobb hela tiden och ändå inte hunnit allt. Tidsoptimism kallas det. Vilket fin plats på jorden detta är, jag kommer gärna tillbaka.

Vädret har varit kallt, regnigt och blåsigt. Tio grader kallare än hemma i Sverige. Palmerna blommar ändå.

Vi slog vad om de försvunna paketen. Odd sa att de var förlorade. Jag sa att de hittas på onsdag. Idag mailade Bring att sändningen spårats i Finland!!! Hoppas, hoppas att de lyckas skicka hit lådorna så att vi kan ge oss av på lördag. I värsta fall måndag. Fast allt hänger ändå på att vinden lägger sig. Det har blåst länge nu, sjögången är inte nådig, man hör vågorna dåna. Vi måste köra värmaren på nätterna, på morgonen är det bara +10C ute. Vart tog våren vägen?
Planen är att gå söderut efter Dardanellerna, snirkla utmed Turkiets kust ner till Kusadasi (nära Izmir) och sedan lämna båten över sommaren antingen där eller på Samos i Grekland. Marinan i Kusadasi svarade inom några timmar på mitt mail och önskade oss välkomna. Marinan på Samos har inte svarat än, men jag vet genom en svensk seglare som legat där i sju år att det är ett säkert ställe.
Idag hade vi långlunch tre timmar med Emil, bulgarisk seglare och maskiningenjör som vårrustar sin ögonsten från 1977. En aluminiumbåt som överlevde katastrofala Fastnet Race 1979 (fast skepparen drunknade). Emil talar perfekt engelska och älskar Sverige och allt svenskt. Han kör en Volvo 940 och i båten sitter en urgammal Penta MD 11 (han har kommit över ett större lager originalreservdelar). Emil kan Bosporen och Dardanellerna utantill, vet precis var strömmen tar tag och när trafiken är värst (alltid utom nattetid). Han hjälpte oss att lägga upp en rutt i Navionics. Dessutom gav han oss ett papperskort där bl a bakströmmen finns utsatt. På det smalaste stället är utströmmen fyra knop och man måste hålla ut från strandkanten för att undvika strömvirvlar.

Ska vi fortsätta till Istanbul? Lägga Svarta Havet bakom oss redan nu, istället för att övervintra Ellem i Bulgarien? Vi har börjat leka med tanken. Idag hoppade vi över Balchik, som var dagens etappmål, och genade rakt över bukten till Varna. På det sättet tjänade vi in en hel dag. Vädret är stabilt, ingen vind i sikte. Femtiosex distans tog knappt tio timmar. Havet låg spegelblankt mesta tiden. Kameran är full av spektakulära bilder på den branta klippkusten vi följde.
Fortsätter det så här kan vi vara i vinterhamnen Sozopol redan imorgon kväll. Tio dagar tidigare än beräknat. Då kan vi lika gärna fortsätta några dagar till. Dels är det trevligt att ha sällskap med Jesper och Maria på Munin. Dels är det betydligt enklare att flyga hem från Istanbul än från Sozopol. Särskilt om man har hund och bara kan flyga direkt.
Nackdelen är att den turkiska marinan är dyrare än den bulgariska. Kostar lika mycket som att ha Ellem under tak hemma en vinter. Vädret är också en osäkerhetsfaktor. Hur mycket tur kan man ha så här sent på året? Efter Sozopol behöver vi fint väder i tre dygn eftersom Ataköy Marina i Marmarasjön är första möjliga hamn att klarera in i Turkiet. Innan dess får vi inte gå iland. Bara ligga för ankar.
Och Sigge måste rasta sig ombord.
Varna är ännu en gigantisk industrihamn. För att komma in i den lilla, lilla gästhamnen har vi kryssat framför och bakom monstruösa ankarliggare. Borderpolice och hamnkapten stod på kajen och väntade på oss. Inklareringen var som vanligt inte lik någon tidigare procedur. Nu skulle Odd först fylla i en dubbel blankett med karbonpapper (!) och stämpla med vår båtstämpel ovanpå sin namnteckning. Därefter försvann polisen en timme med våra pass och båtens internationella registreringsbevis.

Dagens början i Mangalia 7.30.

Framme i Varna klockan sex.

Himlen är svart och vinden piper på, även om den oftast håller sig under 15 sekundmeter nu. På lördag räknar vi med att kunna gå vidare till Mangalia.

Port Tomis är fullt av lämningar från Romarriket, vart man går i stan ser man spår efter utgrävningar och rester av byggnader som är minst tusen år gamla. Bitar av marmorfriser och huggna stenar med inskriptioner, som hos oss skulle vara inhägnade och larmade, ligger utströdda lite varstans bland rivningshus och vid parkeringsplatser, som om de bara dumpats åt sidan när något skulle byggas.

Rumänien är som en radiokaka. Armod, korruption och förfall varvas ogenerat med lyxliv och överflöd. Nya Audis och Mercedesar står parkerade vid sofistikerade restauranger mitt emot fallfärdiga hyreshus där bara ytterväggarna står kvar, träd växer ut genom tomma fönsterhål och det stiger rök från ett plåtskjul där inne i ruinen. Flockar av skällande vildhundar bevakar sina revir i fattiga kvarter och vildvuxna, skräpiga grönområden, medan kvinnor i skyhöga klackar, stylade som inför en filminspelning, trippar fram på säkra promenadställen med sina minihundar i koppel. (De unga männens hundar är av typen stora bulldoggs eller rottweiler och har halsband med nitar och ibland en lös munkorg dinglande.) En särskild sorts vakter i roströda uniformer bevakar hela Port Tomis inre stadskärna. Det känns som om de är till för att skydda människor från andra människor. Ingen talar engelska, så de kan inte finnas där för att informera.

Mitt på torget tronar Arkeologiska museet. Skyltar på utsidan varnar för nedfallande puts från fasaden, insidan är helt fantastisk. Vi vandrar runt bland de enorma samlingarna i flera timmar. Jag, som lätt blir uttråkad av museer, har svårt att slita mig därifrån. Dels för att man kommer så nära föremålen, det finns inga skyltar som förbjuder en att röra vid amforor från tusen år före Kristus,  krukor och marmorskulpturer från trehundra år efter Kristus. Men också för att man faktiskt får inblickar i människors liv för flera tusen år sedan. Här finns översatta texter från gravstenar, uppbyggda interiörer från stenåldershus, öppna gravar, rekonstruerade barnkläder och mängder av bruksföremål och konstverk. Innan vi går köper vi en souvenir, ”Thinking man and his mate”, en kopia av en skulptur från femtusen år före Kristus. Femtusen år! Jag skäms när vi kommer ut på torget igen. Det är så lätt att tro att historien börjar med oss. Som om Rumänien började på noll när de kom med i EU.

På strandpromenaden, alldeles efter det vackra men fallfärdiga och bevakade Casinot, hittar vi ett lnybyggt hus med raffinerad fasad av fiskar i relief. Inga skyltar talar om vad det är, men dörren på kortsidan står öppen. Det visar sig vara ett fantastiskt publikt akvarium, nästan i klass med Havets Hus i Lysekil. Vi vill berömma och fråga, och personalen hämtar den kvinnliga chefen som talar engelska. Hon blir mycket upplivad av att Odd är marinbiolog från Sverige, lämnar över sitt visitkort och hoppas att han hör av sig när vi kommit hem. Att det saknas skyltar och engelsk text vid alla olika akvarier beror på pengabrist. Vi ser hoppet i hennes ögon. Kanske, kanske innebär kontakten med Odd länken till ett samarbete eller projekt som kan pytsa in lite EU-pengar till akvariet. Hon och han för femtusen år sedan. Han är ”thinking man”, hon bara ”mate”. Tankar om det? Fortuna och Pontos, Port Tomis skyddshelgon. Statyn är tillverkad 200 år efter Kristus. OBS, detta är originalet, och man får klappa henne.

Stör på nära håll. Under ytan i Svarta Havet

.

Mobilen väckte oss fem, det var ännu mörkt. Vi följdes åt för att rasta Sigge, jag med båtshaken beredd, Odd med en käpp. Men hundarna skällde bara från sina nattläger bland buskar och bråte, kom inte rusande.
Klockan sex skulle startorder för konvojen komma på kanal 14, precis på slaget utbröt ett intensivt kackalorum. Vi lyssnade efter ordet ”Ellem” men hörde inget, såg bara på AIS hur den ena pråmen efter den andra gick in i kanalen.
Odd ropade upp traffic Control och frågade om vi också skulle gå in. Ett irriterat smatter på rumänska till svar. ”English please”, sa Odd. ”Go Ellem! Go!” Vi styrde ut i mörkret med ankarljuset tänt, i brist på topplanterna.
Medan vi gick mot första slussen ljusnade det, tack och lov. Klockan blev sju innan vi lugnt och fint lyftes två meter. Vi låg med flytpollare efter ett stort förband och två pråmar. ”Goodbye Ellem!” sa radion när vi gick ut. Innan vi tilläts passera andra slussen ropades vi in till kaj för ”formalities”. Papper och pass skulle visas, stämplar stämplas, kanalavgiften  knappt 800 Lei (400kr) betalas. En kanaltjänsteman och Odd improviserade ritualen på huk direkt på marken.
Black Sea Canal kallas också Dödens kanal. Kostnaden för det bygget kan aldrig betalas. Över hundratusen slavar dog under byggets fyra första år – fångar, politiska motståndare, upproriska bönder, ungdomsbrigaden – och projektet övergavs 1953. President Ceausescu fortsatte 1973 och kanalen blev klar 1984. Nästan 300 miljoner kubikmeter sten, sand och jord hade flyttats. Mer än när Suezkanalen grävdes, dubbelt så mycket som för Panamakanalen.
Hamnen vi kom ut i efter andra slussen var megagigantisk. Att stanna över natt här var otänkbart. Vi kunde lika gärna försökt tälta på Landvetters startbana. En hastig sjöstuvning genomfördes, redan innanför pirarna förstod vi att det skulle bli en guppig färd till hamnen Port Tomis, norr om Constanta. Det är helt öppet hav, finns ingen skärgård.

Utanför sista piren mötte en sydlig vind på 8 – 10 m/sek rakt i stäven med korta jättevågor, de största jag varit med om med Ellem, och jag kände modet svikta. Dags för självpeppning. Så jag tänkte på att nästa höst ska jag segla till Las Palmas med Linda Lindenau, på att Ellem är väldigt sjövärdig, på att vågorna ändå inte var omöjliga, på att det bara handlade om drygt en timmes färd till Port Tomis.

”Det är säkert värst just här”, sa Odd. Han fick rätt, förstås. När vi kunde gira norrut, kom längre ut från land och fick sjön i aktern, blev det mycket lugnare. Vi kopplade av, njöt av att rutscha fram och lyssna till den efterlängtade sången av kluck och porlande som bara saltvatten kan sjunga.
Känslan när vi slank in bakom piren i Port Tomis var av tjockihalsen kaliber. Framme! En fin plats långsides kaj framför fiskeflottan var ledig. El och vatten bara att koppla in. Strandpromenad och restauranger, flanerande eller metande människor och trevligt bemötande av hamnvakt och polis. Ett par trötta och mätta hamnhundar.
(Hur höga tror du vågorna var? Frågar jag idag. Tja, enochenhalv meter kanske, svarar han. Va, inte mer? Okej då, rätt ska vara rätt.)

Genom Dödens Kanal. Grävd av slavar i vår tid. Du som läser detta, inse att vi, du och jag, vunnit högsta vinsten i Livets lotteri.

”Formalities” på kajen.

Mysig natthamn?

Egentligen borde man cykla längs Donau. Särskilt Österrike verkar storsatsa på cykelturism, allting är tillrättalagt för turister på två hjul. Fina, asfalterade cykelvägar överallt, cyklister är välkomna på tåg och bussar och lockas med särskilda erbjudanden till Gasthaus och pensionat. Vi såg till och med en Bierradfahrt sponsrad av lokala bryggerier, dvs en särskild ölcykelled. Man kan plocka bara de bästa bitarna och åka med cykelbåt, det finns flera olika som erbjuder boende ombord medan man transporteras mellan de finaste cykellederna längs Donau. Det finns såklart vanliga passagerarfärjor också, som går på turlista längs med floden.

I väntan på postbussen som skulle ta oss till tåget i Passau såg vi hur två hotellpråmar släppte iväg dagens cyklister. En del var nerlastade med egen utrustning, ryggsäckar och sovsäckar och tält. Andra hade lånecyklar med reseföretagets logotype på sadelväskorna. De flesta var klädda i den senaste outfiten a la Tour de France, även hjälmar. Många var gamla. Väldigt gamla med tanke på cykelsemester, dvs 70+ och kanske äldre ändå. Alla skulle med den lilla färjan som fick köra i skytteltrafik över till andra sidan Donau. Kolla körtekniken när man ska ta sig tvärs mot fyra knops ström!
Postbussen som var en liten minibuss gick inte raka vägen. Vi åkte på smala serpentinvägar genom små samhällen högt, högt upp, ”kostenlos sightseeing!” som chauffören glatt meddelade. Framme i Passau erbjöd hon oss att ha bagaget kvar i bussen två timmar tills hon skulle köra tillbaka, så vi slapp kånka på hundbur och jätteväska i väntan på tåget.
I Frankfurt upptäckte vi att det billiga Comfort Hotel vi bokat nära flygplatsen har marockansk ägare och profil, till middag blir det Meze med hummus, falafel med mera.
Att resa är att bli överraskad – hela tiden.

PS Jag plockade på mig två tjocka broschyrer om cykelvägen mellan Passau och Bratislava på Turistbyrån i Passau. Där står allt som är värt att veta om boende, sevärdheter, cykelpaket osv. Hör av dig om du är intresserad!

Ganska ofta möter man helt vanliga vardagsmänniskor klädda i lederhosen eller något som liknar folkdräkt. Så här fin skulle jag också kunna tänka mig att vara en dag på stan, ser bekvämt ut också.

Otippat hotellrum…

Otippad avslutningsmiddag.

En kort bit efter sista slussen i Kelheim rinner Main-Donaukanal ut i Donau. Jag drog ner gasen till fem knop – hur mycket skulle strömmen lägga till? Det såg inte så farligt ut på vattnet. Lite virvlar och strömstråk men inga vågor med vita gäss, som i Koblenz när vi lämnade Mosel och gick ut på Rhen. Färgen på vattnet växlade från olivgrönt till gråblått, en osynlig hand grep tag i båten och hastigheten ökade till åtta knop. Yippee!
Marina Saal är jättestor men har en infart som ett nålsöga. Trots den blygsamma strömmen var det nödvändigt att först gå förbi och sedan vända upp motströms och ta sig in genom öppningen medelst sidledes förflyttning. Det är högst välgörande för självförtroendet att klara av en sådan manöver utan rädsla eller problem. Så mycket jag har lärt mig under den här resan!
Imorgon går vi vidare till Regensburg där vi ska uträtta några ärenden (skaffa donautillstånd och boka flygresa hem) samt äta middag med våra nyfunna vänner, besättningarna på Naima och Tara. De fortsätter med målet att hinna till Grekland i höst, så vi ses kanske inte mer.
Vi hoppar alltså över sightseeing i Kelheim, fastän det lär vara en väldigt vacker ringmursstad. Ingenting kan ändå överträffa Bamberg och förresten orkar vi inte. Däremot tänker vi stanna en dag extra i Regensburg och se oss omkring.

Sista sträckan på Main-Donaukanal, efter högplatån,  var väldigt speciell. Inte bara att det var så vackert. Gökarna gol. Fiskar hoppade i vattenytan. Familjer badade. Det luktade gott också. Barrskog. Nyslaget hö. Sommar. Slott vaktade på bergstopparna. Örnar cirklade över oss.

Igår firade vi högsta slussen. Idag Donau. Nästa ursäkt för bubbel blir Svarta Havet.

Bild bakåt. Kanalen till höger, Donau till vänster, men där är inte farbart, för grunt. Härifrån är det 2410 km till Svarta Havet.

Inloppet till Marina Saal. Vi hann precis innan åskvädret brakade loss.

Det är inget fel på mig även om bloggen är tyst. Egentligen är jag bara lat, har kommit in i den dåliga vanan att skjuta upp.

Det händer en massa roliga saker.

1. I fredags var Barbro och jag på ytterst intressant novellminikurs. Maria Gustavsdotter testade ett kursupplägg på några av oss som hänger i gruppen Författare på Facebook. Vi lärde oss massor, och när jag kom hem letade jag upp ett gammalt mail från en veckotidningsredaktör där hon skrev att jag var mycket välkommen med fler novellmanus. Mailet var över ett år gammalt, jag fick det efter att ha fått andrapris i mina två första novelltävlingar. Av någon anledning har jag inte skrivit några sen dess, bara grottat ner mig i romanen. Hur kunde jag bara glömma bort det trevliga mailet? Hallå Freud?

2. I lördags var Odd och jag på träff med Kryssarklubbens Medelhavssektion i Göteborg. Harriet och Kurt visade bildspel och berättade om sin resa på Donau till Svarta Havet. Tänk att vi också är på väg! Viktigaste lärdomen från Kurt var att inte skynda, han önskade att de hade tagit dubbelt så lång tid på sig fast de hade använt tre månader från Koblenz till Constanta. ”Vem vet när man kommer i egen båt till Budapest nästa gång?”

3. Jag har skickat iväg Manuset till en verkligt tung redaktör, kanske den bäste skrivläraren som finns i Sverige. Det är inte gratis, men jag ser det som en investering i mitt kommande skrivarliv. Jag kan inte fortsätta ”ordna med solstolarna på Titanic”, jag måste få veta hur bärkraften och hållfastheten i skrovet ska rättas till för att slippa fler refuseringar.

4. Jag har fått ett stärkande mail från en privat testläsare och nära vän som jag litar mycket på: ”Jag (nästan) sträckläser Marvatten. Jag har kommit halvvägs och är mycket spänd på hur du knyter ihop detta breda persongalleri. Ditt språk är fantastiskt bra med insiktsfulla natur- och människobeskrivningar. Jag återkommer med en slutkommentar. Men en första kommentar – förlagen är idioter som inte ger ut din bok. Lika omdömeslöst som Bonniers när de tackade nej till Pippi.”

5. Jag har börjat skriva på tre noveller. Är full av tillförsikt och inspiration. Det korta formatet passar den gamla copywritern i mig. Och jag gillar att få till den där viktiga knorren på slutet, helst ska det vara en överraskande upplösning som är ljus utan att vara sliskig.

6. Odd och jag kör hem ved. Tung, frusen ek som vi har fått av en nybyggare i Ånggårdsvik. Den ligger i prydliga staplar i skogen och vi hjälps åt att köra hem den i lagom stora lass. Det går åt mycket brasved denna mörka vinter, och ek är perfekt att elda med i kaminen. Det är skönt med kroppsarbete i snöig skog, särskilt när man är två som hjälps åt.

7. Annas höns värper som om påsken redan närmade sig. Och det gör den ju.